Lästext
1921
Januari 1921
Ljusbrunt häfte I A. Hugskott, stämningar och reflexioner sommarn 1920, vintern 1920–21
Den .
Vad mänskor ändå äro olika! (Och vad det finns många slag av dem.) Jag har haft en liten erfarenhet av den saken de senaste dagarna när jag mot vanligheten kommit mer i beröring med olika slag av dem. Hur nödvändig en sådan beröring än kan vara, den absoluta behållningen blir nog – åtm. för mig – bra olika o. ojämnt fördelad.
Det var igår en större middag för baron Brück o. jag satt o. talade där med 3 à 4 skilda mänskor (B. var bland dem) av de intelligentaste o. intressantaste i sällskapet o. hade mycket nöje o. även något utbyte därav. Vi hade talat t. o. m. mest om »mina ämnen» o. isynnerhet Brück hade visat både en förvånande psykologisk blick o. oväntade klassiska kunskaper, som hade lockat mig att mera komma in i honom – (men med en instinktiv reservation dock). Men trots allt detta, varje gång jag slutade ett samtal kände jag likafullt att min »själ hungrade». Vad var det som de alla saknade som ingen av dem kunde ge?
Jag åhörde idag kväll ett föredrag av prof. Hirn. Redan i hans första tonfall tyckte jag mig utan att ha väntat möta det som jag förgäves sökte igår. Kanske min mottaglighet överdrev denna sak, men något fanns det dock genast. Skall det stå att finna bara hos filosofer, estetiker, konstnärer (o. vad är detta slutligen i grunden!)
Jag vet att detta som jag nu åsyftar ligger i väsendet, i sättet att se o. handskas med en sak. Men mest såsom jag nu ser det dock i väsendet. Jag längtade o. längtade i går att känna en mänskas värme att genomskälvas av den underbara byggnaden i hennes själsjag, att förnimma hela detta nät av fina trådar som sammanbygga det. Jag fick personligheter, intressanta typer, men intet vibrerande mänskoinnersta. Jag förblev fullk. kall. Jag var personligen nästan lika fattig som förut o. jag hungrade, hungrade alltjämt. En levande mänska av konstnärns o. forskarens typ strålar ut detta onämnbara redan vid första sammanträffanden o. jag suger upp det o. lever av det. Är denna senare gåva att utström medfödd är den förvärvad? Är den en artskillnad bland mänskorna, el. en som omgivning o. verksamhet skänkt?
Gulgrönt häfte. Inför mig själv. (Juli 1920–december 1922)
*Den omskrivet efter anteckningar föreg. kväll i »Hugskott o. stämningar» 1920–1921. Vad det ändå finns olika mänskor! Jag har mot vanligheten de sista dagarna kommit i beröring med både det ena o. andra slaget. Och genom kontrasterna har det stått för mig hur väsensolik denna skillnad från grunden är – isynnerhet för mig.
Alla mänskor som höja sig över slätstrukenheten har ju något att ge – o. att komma tillsammans med så många slag som möjligt är ju på det högsta välgörande. Men vad mänskor kunna ge just mig är i sanning ojämnt fördelat.
Det var igår en större middag här för baron Brück o. jag satt o. pratade med 3 à 4 skilda mänskor (B. var bland dem) av de intressantaste o. intelligentaste herrarna i sällskapet. Och likväl, trots livlighet å båda sidor, förblev det hela ganska tomt för mig. Brück hade dock väckt mitt intresse genom att visa en förvånande psykologisk blick o. en oväntade klassisk bildning jämte förståelse. Och även de andras samtal hade till viss grad fängslat mig. Och likväl kände jag för varje gång då jag slutade att »min själ hungrade».
Jag hade icke ett ögonblick fått erfara detta underbara: att känna en människas själsjag – få förnimma hela detta fina nät, som sammanbygger det. Jag fick personligheter, intressanta typer, men intet vibrerande människoinnersta. Jag förblev fullk. kall, o. jag hungrade. Jag kunde icke förnimma o. icke växa av dessa mänskor. – Det måste vara en skild art, en skild typ, dessa mänskor, från vilka vart ord faller ner som i alstringskraftig jord hos vilka vart ord är levande. – – –
I dag kväll åhörde jag ett föredrag av prof. Hirn, o. (utan att jag hade väntat det) tycktes det mig vid första tonfallet komma till mig något av den livsvåg, som jag hungrat efter. Strömmade den ut ur hans väsen – var den greppet i varje enskildhet var den tanken bakom varje tanke, var den lagen i hans natur, varför varje sak måste te sig för honom på ett visst sätt? Och var det bara artgemenskapen med mig – trots alla stora olikheter i övrigt – som kom mig att förnimma allt detta?
Jag vet bara att ånyo strömmade det emot mig en levande mänska, där jag kunde uppta vart uttryck för en inre organism, som jag kunde bli rikare o. vidgas av o införliva med mig själv. Och ändå var det bara ett av de mest populära Hirnska föredrag om Reynolds o. Gainsborough, där jag fick tillgodogöra mig tonfallen o. den knappt framskymtande skapande tanken bakom tanken o. orden! – Å människoartskillnad!
Februari 1921
Ljusbrunt häfte I A. Hugskott, stämningar och reflexioner sommarn 1920, vintern 1920–21
Den
Teater! – – – – – – – – – I min isolering här har jag igen kommit den närmare – så nära att jag ibland förskräckes. Jag är hemma på ett nytt sätt när ridån går upp o. scenens mänskor ha för mig ett helt annat liv än verklighetens gestalter. Jag hör ihop med detta på något sätt, detta som icke är natur, bara ett avsnitt natur, men liksom förstorat o. koncentrerat så att det förlorat gemenskapen m. ursprunget. Men här är mitt rike! Det kan bli så skälvande ett med mig detta som är teater – – – –
Här i Wasa, där repertoaren är den anspråkslösaste har jag tillfälle att analysera det mest elementära i de sceniska verkningsmedlen när de flesta rent litterära förtjänster äro borteliminerade. Och det är också huvudsakligen skådespelarna själva som jag följer.
Att vara skådespelare är ju icke bara att framställa det ena el. andra, allra minst reproducera, det är ett levande, rörligt skapande, oavlåtligt. Och också det som blivit mera fixerat är en nyskapelse helt o. hållet.
Hur en sådan där rörlig el. fixerad skapelse kan förfölja mig dag efter dag. Redan ett tonfall, en min en åtbörd kan etsa sig in i mig som någonting självständigt – så snart den haft konstnärlig fullödighet o. [ ] men hur mycket mer gör då inte en hel gestalt det!
Jag vill hålla mig bara till vår anspråkslösa teater. Av hjälten i det täml. obetydliga stycket »Mr Wu» skapade herr Johansson någonting fullk. imponerande. Den har sysselsatt mig med avbrott redan åtskilliga veckor.
Herr J. var nog inte medveten om vad han åstadkom. Gestalten var nog till sina huvuddrag så intuitivt fattad o. skapad, att endast en ovanlig naturlig [ ] kan komma till detta resultat. (Möjligt är att denna gestalt vuxit ut [ ])
Jag vill söka klargöra huvuddragen av det fängslande i denna gestalt.
En höghet, ett majestät, där man kanske [ ] minst väntat det.
Den
Intrycken äro ett sådant kaos att jag ännu icke fullt kan reda upp dem. – Middagen för fru Skog. I 5 timmar med avbrott ha jag o. en annan s. a. s. suttit o. plockat sönder varandra, (d. v. s. varandras intellektuella jag) – en mänska som i grunden är mig väsensmotsatt i ett avgörande fall. Hur mycket hinner man inte med på 5 timmar. Det var ju äntligen en fläkt från mitt område, någon som talade samma språk som jag – men ändå äro intrycken ganska blandade. Jag har samlat en intressant personlighet, men är det ändå innerst en fullt positiv i det begrepp som jag tar det? Har en sådan mänska tillräcklig fond av entusiasm för att bygga upp annat än ett logiskt oklanderligt o. bestående verk. Finns för honom några värden som äro i sig själv heliga? Är han bara ironin som sönderplockar allt? – – –
Är det brist på full ärlighet, åtm. mot sig själv, detta, att i ett uppsåt icke kunna ledas av positiva motiv? Allt är naturligtv. relativt o. en viss kvantitet ärlighet finns ju alltid. Men jag vet att sådana som Marg-a d. Ch. o. hennes kusin kan jag aldrig fullkomligt lita på, o. skulle aldrig i längden kunna komma tillrätta med. Värdena ha ändå för dem undergått en sådan förskjutning då alltför få saker för dem äga någon ovillkorl. vördnad –
Och ändå, att ett ögonblick få dyka ner i ett sådant kritiskt ironiskt intellekt, få korsa sig därmed! Att få känna denna logiska o. [ ] klarhet över tingen, det är lockande!
Gulgrönt häfte. Inför mig själv. (Juli 1920–december 1922)
Den sociala frågan dyker alltsomoftast upp igen kanske mer påträngande än förut, men ändå i annan bemärkelse, en ännu olösligare o. tröstlösare form än förut.
Det är just olösligheten med nuvarande riktlinjer som börjar stå en mer o. mer klar. Hur har man inte drömt om att från överklass-sida kunna höja »folket» o. åvägabringa en försoning, en likställighet (kulturell), så småningom genomförd!
Hur har man inte svärmat för folkhögskolor o. arbetarinstitut o. studiecirklar o.s.v., där »folket» o. »arbetarna» skulle kunna få sitt bildningsbehov till en början tillfredsställt! Och dock, nu skulle jag vilja säga: denna metod leder till intet (utom i räknade enskilda fall)! Det är någonting på tok med det hela, någonting på tok, sålänge allt sker »uppifrån nedåt». – Sålänge därjämte allt i de undre klassernas kamp går ut på att omintetgöra varje möjlighet till förtroende för andra, sålänge deras strävan går ut på klasshat, sålänge är varje möjlighet till utjämning utesluten.
Vad tjänar den till, all entusiasm från de bildades sida (om den också icke är överhövan utbredd) för folkliga föredrag, för kurser o. studier, när de som den riktar sig till hela tiden känna att de bilda ett avskiljt för sig (avskiljt från kulturens högsta förmåner). När det genast efter präntas i dem från annat håll, att allt som kommer »uppifrån» är otillförlitligt, osanningsenligt, när de flesta icke ens infinna sig, av dem allt är riktat till! Och när de undervisande själva icke har kunskap om hur man skall tala till folket.
Såsom allt nu utvecklar sig, finns ingen återvändsgränd. Förtroendet är engång för alla undergrävt o. att återställa det stode ej i någon naturmakt.
Men det värsta är att man icke ens har socialism att räkna på – för närvarande. Ty förtroendet för den är också undergrävt. När icke ens arbetarna längre tro på socialism, vem skall då göra det? Ingen tror mera på annat än sin egen makt.
I socialism hamna vi kansketrots allt efter lång, lång tid, men innan dess ha vi att genomgå alla helveten av kommunism tyranni o. vad som tänkas kan. – Det är det närmaste perspektivet. Vår tid är inte precis gjord för idealister.
Och att tro på socialismen om den också syntes mer genomförbar än den gjorde det ännu för 10 år sedan! – För min del har jag icke ens trösten att tro på någon samhällsordning alls, som kunde införa ett lyckligare tillstånd. Mänskonaturen är icke sådan att den läte sig lyckliggöra med en samhällsordning – hade den än uppgått i den visaste o. mänskovänligaste hjärna! Mänskorna låta sig icke ledas till lycka, ty det måste tydligen engång för alla vara bestämt att den inte skall kunna det.
Jag ser på allt lika illusionslöst som för 6 år sedan, hyser inte hopp om någonting, men ändå lever jag vidare. Arbetar frenetiskt på att bygga upp – åtm. inom mig själv – o. är för tillfället helt upptagen av intresset för en föredragsserie på arbetarinstitutet som jag just påbörjat.
Jag praktiserar nu själv det »omedvetna självbedrägeri», som jag förr iakttog hos andra. Fast jag inte kallar det så nu. Annat har kanske också gått upp för mig, som jag icke visste om då.
Mars 1921
Ljusbrunt häfte I A. Hugskott, stämningar och reflexioner sommarn 1920, vintern 1920–21
Den .
Jag börjar förstå vad min föredragsserie mest haft att betyda för mig, o. vad jag i grunden halvt omedvetet strävat efter. När jag ser vilka motgångar som beröra mig mest (d. v. s. icke min fåfänga).
Det skulle vara att få ge uttryck, uttryck åt något inom mig, som tränger fram utan att längre kunna tvingas tillbaka. Få ge ut mig själv i något annat. Hemma är jag full av alltsammans, o. kan bara gå längta efter ögonblicket. Men när den bestämda kvällen äntligen är inne, då är jag naturl. mätt, kan inte då ge någonting o. det hela går förlorat. (Det är ofta rena små tillfälligheter som äro bestämmande för om jag är »upplagd») Men efteråt när jag ligger i sängen på kvällen, då hör jag igen alltsammans inom mig. Då flödar det fram. Och då får det form o. gestalt o. röst, så som det skulle. Det skriker bara inom mig: ge uttryck, ge uttryck, ge uttryck! Jag tycker det är detsamma hur o. när – en åhörare, 50. Bara jag får ge ut det som fyller mig, ge liv åt detta. Det vore det enda medlet nu för mig att komma till jämvikt igen.
Det står så allt annat än bra till för ögonblicket. Jag gräver ner min hälsa igen med rasande fart.
Den (Efter Oidipus-dramerna)
Skall jag aldrig få ropa ut helt det som fyller mig – skall det alltid bli kvar till hälften, – bara till hälften få luft? Jag har den känslan ofta att ett oövervinneligt lägger sig över mig o.håller mig tillbaka.
Och ändå kanske det är det riktiga – att allt icke får utlopp. Det som blir kvar sporrar en att nå till det längsta, det omöjliga. Om inte det gnagande otillfredsställde alltid fanns, vart skulle vi då komma?
(Men det blir kvar för mycket. för mig ibland.)
Gulgrönt häfte. Inför mig själv. (Juli 1920–december 1922)
. Uppbyggande o. nerrivande månad! Krafter, [ ] o. irrgångar ha blottats inom mig som aldrig förut, men nu börjar också mitt väsens uppror.
Mitt väsen skall få komma till sin blomning o. utveckling. Det är nästan som en omvälvning invärtes. Det har väntat o. pressats tillbaka sålänge, att det nu reser sig. – (Men just nu skall det nog få det mindre än någonsin. Kampen som börjat har utmattat mig så att jag åter är utan allt fysiskt stöd. Den månad som gått har tagit den olyckligaste inriktning.)
Mitt eget väsen måste få sitt utlopp – jag måste få vara mig själv! (Jag skulle nära nog ha varit i stånd denna tid att ge mig själsligen åt den allra ovärdigaste, blott han ägde uppfattning o. något förstånd.) Jag måste få ge uttryck åt mitt eget jag! Det är det första.
Men så kommer det en annan uttrycksdrift, som också har vaknat stormigare än någonsin – den s. k. konstnärliga el. reproducerande.
Här har jag för första gången fått ett tillfälle till utlösning genom föredragen i grekisk tragedi, men hur litet ändå! Det var som sådant de hade sin betydelse för mig, det vet jag nu. Icke som kunskapsspridande el. allmänt upplysande företag mer än i ringa grad. Resultaten som uppnåddes må lämnas åsido.
Jag står åter teaterkonsten närmare än någonsin. Det som sysselsätter mig har mest sammanhang därmed. – Det är nog gåtfullt, det där uttrycksbegäret att få lösa ut sig själv – ropa, jubla, klaga, längta – i en annan som inte är en själv. Varför lockar detta att övergå i en annan?
Det förklarar ingenting att säga: jag söker ersättning för mitt eget livs torftighet i en annans. Denna andras skulle med nödvändighet bli svagare än den egna verklighetens. Men konsten är långt starkare. Den är icke längre surrogat. Den är fullheten.
Livets? Knappast. Det som här blir till, kan aldrig det verkliga livet ersätta. Att ha alstrat, att ha frambragt ett nytt med tillvaro för sig, som övergår en själv – det är det som är undret.
Det är på engång utlösning av ett övermått o. ett skapande ut i det vida. Man bygger av sitt eget väsens fonder, men det som blir till är ett nytt med aldrig förutanad tillvaro. Det går ut över en själv – o. det är detta som är mysteriet.
Inspirationen har burit mig också stundom när jag varit ensam o. läst högt en dikt – när jag låtit den ta vingar o. flyga långt bort, när jag låtit ett ofattbart o. omätligt ta form i min röst i de ord jag uttalat – – – –
April 1921
Ljusbrunt häfte I A. Hugskott, stämningar och reflexioner sommarn 1920, vintern 1920–21
Den . (Efter föredragens slut)
Har jag gjort något med mina föredrag? Ja, kanske något, fast icke alld. det som jag hade avsett.
Men något har jag ändå jublat ut, o. något har jag gett åt andra! – Jag ser nu när allt är över att det ändå inte skickats ut i det tomma intet att det bildar ett helt, att jag i en blygsam mening har format detta till något.
Jag har gett mänskorna mitt eget arbete – mitt första fullt av brister. – Jag är glad o. stolt som aldrig förr – – – – – –
Den
Jag har pratat o. pratat i timmar. Nu börjar jag få en aning om vad det är att ha pratat bort sin själ.
Att tala o. ingenting få igen! Det är något ganska gruvligt. Nu har jag gjort det. Men varför då tala? Det kan katten fråga!
Det är alld. på samma sätt som när jag arbetar då jag är för trött. (Och jag har varit mycket trött nu.) Då förbrukar jag i onödan långt mera av mig själv, ger ut mera o. gör allt mer överdrivet omsorgsfullt än eljes. Utan att det dock får annat än en sorts artificiell fullkomning.
Det omedelbara, impulsiva slukar till synes de minsta krafterna men kan aldrig (åtm. sällan) komma till stånd utan ett större mått av fysisk kraft som underlag.
På samma sätt pratar jag o. pratar utan att strängt taget vara underhållande i den mening det skulle behövas – bara onödigt »djupsinnig» omständlig – o. tråkig. Trots att jag verkar mera livlig o. intresserad än det hade behövts.
De lätta, fiffigare inkasten hittar man bara när man är kryare. Den där samtalstonen som kan ge betydelse åt ingenting.
När skall jag få träffa mänskor igen av mitt slag? När skall jag få råka dem som min ande rör sig med som fränder?
Min själ hungrar – – – – –
Den .
(Detta skulle jag egentl. skrivit redan för en vecka sen.)
Psykologiskt.
Tidigare kunde jag knappast ens fullt glädja mig åt att få resa från Wasa att åter få tillfälle till egen utveckling genom andra. Jag längtade därifrån – det var för mig enda räddningen – o. ändå hade det ingen verklighet för mig. – Nuets [ ] tryckte mig alltför mycket för att jag skulle ha kunnat känna någon hoppfullhet ens för det kommande.
Men med mitt sista föredrag skedde ett omslag. På engång, då jag fick visshet om att verkl. ha uträttat något att ha åstadkommit ett eget arbete (som hade i sig något litet i sig självt att betyda) fick jag en sådan trygghet inom mig, att allt förändrades. Jag hade något bakom mig, en egen [ ] att stöda mig på.
Jag visste ju fortfarande att enda räddningen var att resa därifrån, men först nu kunde jag tillgodogöra mig innebörden av det.
Med ens fick varje företeelse en ny betydelse o. ett nytt skimmer. – Hur problematiskt i själva verket mitt hopp om att få »beröring» med »andra» i H:fors alltid måste förefalla mig, beredde det mig nu inget bekymmer. Jag njöt endast mina fantasier därvidl. – ins Blaue hinein, o. var fullt tillfreds därmed.
Min arbetskraft som jag åter känt sina, Min arbetslust som helt förkvävts av det måttlösa begäret att få meddela mig med andra, allt återvände igen. Det blev nya projekt, det blev nytt behov att få gripa sig an med arbeten, o. det kunde nästan slitas med behovet av »beröring» – fastän naturl. det senare var det övervägande.
Kanske rättare varje form av psykiskt aktivitetsbegär o. psykiskt liv stegrades i oanad grad o. sammangick till ett utan att de skilda formerna så bestämt kunde anges.
Och icke bara mitt aktivitetsbegär stegrades, utan allt annat tog igen ny o. hoppfullare gestalt. Jag kände igen »hur det skulle kännas» att åka ut på cykel genom skogar i knoppning o. att få se färska löv o. gräs spira upp överallt. Det hade varit för mig ett visserligen efterlängtat, men på samma gång nästan overkligt o. livlöst begrepp kort förut.
Så var jag på en gång förnyad av den lilla vissheten som med ens hade fyllt mig.
Den . (Efter besöket på Pitkäniemi.)
En dårvårdsinrättning. Ett fängelse, det förfärligaste fängelse som tänkas kan, det blir det mest bestående intrycket. Vita murar, tjocka väggar som dämpa ljudet men – men emellan, trägaller för fönstren o. dessa eviga låsta dörrar utan handtag, vart hus är en veritabel igenmurad grav.
Allt är här förseglat, avskiljt o. bestämt av orubbliga regler. – Den friska luften är inte tillgänglig för patienterna annat än på läkarns befallning. Sitt eget rum slipper ingen in i utan att det låses upp. – Om någon icke varit fullt slö, innan den kom hit, måste den bliva det här. Allt sker mekaniskt viljelöst efter vink från högre ort. Kan osjälvständigheten [ ] få ett tydligare uttryck. Kan man tänka sig ett fängelse, där allt är mera bundet o. [ ] än här? Kanske det är nödvändigt?
H:fors den .
Att lida under en brist, tills man helt o. hållet är som ett vidöppet sår – o. likväl växa i styrka – är det målet? – Å Gud.
Gulgrönt häfte. Inför mig själv. (Juli 1920–december 1922)
Helsingfors . Det gick nog lite längre (sämre) ännu med mig än jag sista månaden insåg. Fast jag nu varit här två veckor o. jublar på engång åt våren o. åt vaknande ny arbetslust, o. fastän jag småningom börjar få igen en liten smula föda för min uthungrade själ – trots allt är jag sjuk ännu till själen. Störingarna ha denna gång varit mera djupgående än att de med detsamma vore utplånade.
Första gryende symptom till sinnessjukdom igen – helt enkelt. (Att de någon gång skola få mig i sitt våld helt tror jag ännu inte fullt på, allt beror naturl. på omständigheterna.)
Det roar mig litet att försöka analysera o. känneteckna dessa preludier, om också mycket av dem helt enkelt undandra sig varje kontroll el. förklaring [alt.: uttolkning].
Att sjuka begär o. impulser få mig i sitt våld o. att de stundtals växa upp så starkt att de undantränga alla friska – det vet jag förvisst. Men hur detta sjuka kommer till, det blir mig fördolt. Det har väl mitt väsen självt lösningen till.
Jag vet bara att bredvid det som är mitt friska jag (så friskt det nu någonsin kan vara) – allt vad jag vet o. känner o. tror o. kan dra slutsatser till – går en böjelse att se allt förvrängt, förskjutet, på det förfärligaste förstorat. En underlig vrångbild av en själv dyker upp, hos vilken ingenting är naturligt, regelrätt el. med någon mening. Som ingenting kan bedöma med förnuftets normala resurser. Och inga konsekvenser kan dra, utom i en viss riktning, påverkad av utom förnuftet stående krafter.
Jag kan helt enkelt icke begripa denna tendens – sjukdom kallar jag den, men kanske något annat vore mer betecknande – att se saker i ting som icke finnas där, att sammanställa allt som inte hör ihop, att se allt »på sned» – o. under synvinkeln av en fix idé, en känsla, mest parad med fasa, som synes oskiljaktlig från hela ens psykiska livsförrättning.
I synnerhet varje förnimmelse av något, åtm. i viss mån, angenämt – tonfallet i en dikt el. färgerna i en tavla t. ex. – framkallar en uppskakande känsla av någotslags fördold vällust. Men det går ännu längre. Slutligen kan jag icke läsa en rad i bok el. höra en mänska yttra ett ord, utan att samma förnimmelse infinner sig. Jag tror mig ögonblickligen läsa något helt annat i det än det jag gör. Den följer hela mitt medvetna liv, tills jag med en kraftig viljeyttring äntligen blir fri den, o. vaknar till mitt normala.
En sådan historia är ju ett självplågeri utan all ända. Och så vitt jag kan förstå går den innersta o genomgående strävan i dessa »sjuka» böjelser just ut på att söndra o. maltraitera i allra ohyggligaste grad. Utan att jag kan se den ringaste »mening» från början, el. förklaring till dess upprinnelse.
Jag kommer slutligen till mig själv igen med ett så enkelt medel som att »andas lugnt» – bildlikt talat – när det äntligen går att göra det, o. känner åter mitt verkliga naturliga jag.
En annan form av psykisk sjukdom är mig mycket förklarligare o. naturligare. Som jag redan otaliga gånger nämnt lider jag sedan ett par år tillbaka under en förfärlig brist. Den blev kännbarare nu igen sedan februari, (o. är, efter vad jag kan förstå, den indirekta orsaken också till alla andra galenskaper).
Alltnog, när bristen igen nått det rågade måttet för vad den hittills nått – vid hemkomsten från teatern el. vissa befolkade ställen t. ex. – kände jag hur tomrummet började fyllas av någotslags grumligt förvirrad känsla. Mitt själsliv hade omedvetet så länge riktat sig mot denna tomma punkt, att någonting slutligen fann ett sjukligt utflöde däri o. någonting gick i olag. Den gången var både regelrätt o. naturlig. – Så har det nu stått till med maskineriet ibland.
Den spirande o. överflödande våren skall dränka allt mitt sjuka o. grumlade själsliv i sin grönska o. låta mitt väsen växa fram igen sunt o. friskt o. överströmmande – – –
Maj 1921
Ljusbrunt häfte I A. Hugskott, stämningar och reflexioner sommarn 1920, vintern 1920–21
Den .
Ute på Hesperiabergen. Aldrig hade jag trott att Helsingfors kunde vara så vackert. Fast det är invid den livligt trafikerade chaussen o. icke längre bort från K:niemi än att sången kan höras hit – på lagomt avstånd, är det långt borta från allting. Fåglarna kvittra nästan ostörda, o. jag kan upprepa vilken strof jag vill högt för mig själv.
Den här morgonen tycks nästan ha samlat allt vad ljuvligt är.
Ser jag åt sidan, ser jag ett lövvalv av just utspruckna björkar, pilar o. knoppande häggar. Och allt är så stilla, högtidligt o. oberört.
Det är nästan lugnt, men från Tölöviken kommer ibland en fläkt, som krusar ytan för några ögonblick o. sedan förnimmes här som en sommardoft av hav o. sprickande lövträds saft.
Och hela motsatta stranden är kantad av björkar i skiraste grönt med tallar bakom o. brunskiftande alar mellan sig, som ännu inte öppnat sina blad.
Men lönnarna är dock ren det underbaraste. Inte riktigt i blom men ännu med knopparna krupna ur sina omhöljen.
Så ljusa o. gulgröntskiftande o. nyväckta stå de där med framsträckta grenar – som hade det aldrig givits något mera skärt o friskt.
Men på Broholmen, o. hela vägen dit från Djurgården samlar det sig ett mörkt o. olycksbådande tåg med i nästan oöverskådliga skaror, de röda fanorna lysande i dagen. – Det är bakgrunden till sommargrönskan.
Den .
Nu är det då just vårfesten – som jag inte fick komma på. Men jag är långt, långt borta från den nu [ ] Det har jag inte varit de sista dagarna. – Det är det första tecknet på att jag står på gränsen till det icke längre helt unga, att en bagatell kunde riva upp mig så.
Tusen gånger har jag sett klart o. kallt på saken. Tusen ggr har jag bedömt det till dess rätta värde. Men undermedvetet har det levat något som inte får ro. Av verkningarna har jag sett hur det har härjat. – – – – – –
24 år o. aldrig med om en vårfest – icke kommer jag väl att söka mig till den själv när jag är 25. Det är här som är vändpunkten. Och det är här som fordran icke lämnar mig i fred.
Hårda makter, obevekliga makter därinne, som riva upp allt! Ni ha farit fram så att jag ett ögonblick kan känna mig blottad o. rånad på allt vad jag just har ägt. Min fysik är så matt o. mitt hjärta är så avbrutet [ ] i sina slag. Och allt detta för ett medvetande som jag icke ens varje stund vetat att behärskat mig. Där under har det utfört sitt arbete. – – – – – – Men så är allt igen så långt borta o. avlägset – – – – – –
Pätilä den
Så är jag igen här, o. körsbärsträden blomma o. fruktträden stå i knopp o. i blom. Och körsbärsträden äro vitare än vitt o. finare o smärtare än någon annorstädes.
Och det gamla äppelträdet utanför matsalen – som är urhålkat o. nästan böjt till jorden, o. som blommar först av alla, det är fullare av blom o. förunderligare än något äppelträd i värden. (Mina sagors äppelträd.) – Sådana körsbärsträd finnas ingenstädes. Så surra aldrig humlorna.
Aldrig lyser solen som den skiner på Pätilä-trappan, o. aldrig fläktar vinden som här o. aldrig är vårgrönskan så lysande skär. (Aldrig förkroppsligas sommarn som den gör det på denna plats.) Det är nästan det underbaraste ställe i världen. (Har jag känt en sådan andakt någonstädes.)
På rabatten vid uppkörsvägen blomma auriklerna i kanten som förr, bruna o. violetta om varandra – fast de ha glesnat med åren o. pionstånden nedanför ha stora knoppar.
Men narcisserna på sidorabatterna ha nyss blivit omsatta o. o. dofta därför icke i kvällen.
Lönnarna runt om gårdsplanen äro ännu ljusare än andra träd. Björkarna ha t. o. m. en djupare grönska, fast de senare på sommarn äro de skäraste. Pyramidpopplarna ensamma som icke funnits här förut äro ännu nästan kala.
Hagtorn o. rosentry vänta var dag på att öppna sina knoppar. Men i skuggan bakom kägelbanan är häggen ännu vit o. skall först om ett par dar strö ut sina oräkneliga blomblad.
På kvällen ute. Doften som kvällstung slår emot en. Fläkten i luften, som småningom dör bort. Vart träd som gör en glädje nu igen i kvällsljuset. Björkarna o. lönnarna omkring gården som stå så stilla så stilla o. höga. Ängarna som breda sina gränslösa gröna tegar ända bort till skogen (med Linnanmäki) på andra sidan. Allt är [ ] mer sinnesstillande, mer andaktsfullt än någonsin.
Att sitta här på källarbacken o. bara se, se – dricka med ögonen – supa in luften o. drömma, drömmen om aftonen tills skymningen faller. – Men aftonkylan kommer utan att jag märker, o. jag går in igen från den gröna friden – till friden i de gamla rummen.
Gulgrönt häfte. Inför mig själv. (Juli 1920–december 1922)
(Nedanstående skisserat på Pätilä, senare utfört.)
Den stora trädgårdsgången under fruktträden på Pätilä! Jag vet icke vilka sagor jag inte kunde drömma in i den – – – – – – – – – – – – – –
Jag har gått här o. gått dessa dagar o. varit överfull. Jag har insupit äppelblomsdoften o. insekternas surr o. det oändliga vita o. ängarnas böljande gröna o. kvällsdoften från markerna – o. det har synts mig att om någonsin en diktare skulle bryta fram inom mig, skulle det vara nu. – – – – – – – – – – – –
Men trädgårdsgången, den är mer än allt annat – – – – – Jag vill gå här i min vita klädning o. mina vita skor o. trampa sanden så lätt, att det inte blir något märke i den. Högtidsklädd o. högtidsstämd vill jag gå. – – – – – – – – –
Jag vill att mina händer skola smeka äppelträdens grenar utan att det förnimmes. Jag vill insupa doften o. solspelet under valven utan att beröra dem. Jag vill vara värdig dem o. själv ingå i allt detta – – – – – – –
Från barndomens tid – jag kunde icke uppräkna vilka gestalter o. sagofantasier som bott här! Här trädde de levande o. åskådliga fram mellan träden, både från Fältskärns berättelser o. de gamla sagorna om troll o. prinsessor. – Och varje gång en ung riddare el. prins vandrade med sin älskade under fruktträdskronor el. gömde sig djupast i en berså, så var det här o. i syrenbersån i ändan av gången, som de dolde sig. Vart ord som viskades kunde icke få ljud annat än här, o. vad som kändes o. förnams aldrig en intensivare glöd. Så bar trädgårdsgången själv på allt det mest förtrollande o. lockande.
Men inte bara känslans o. upplevelsens högsta stunder ägde den. Allt som djupast o. hemlighetsfullast rörde sig inom en liten flicka, alla outtalda frågor o. svar, dem förde trädgårdsgången också fram allvarligare än eljes. – Men där steg ju också fram under dunklet självt allt det mystiska o. outforskade o. obeskrivliga, som bara aningen någon gång nådde till. Här kom det samlat som en mörk o. åskådlig gestalt. Här rörde det vid en, o. man längtade efter det, fast som med en rysning, ty blicken vidgades dock inåt dunklet. Ingenstans förnam man det så nära som här. – – – – – – – – – –
Det var trädgårdsgången – men mycket annat fanns på Pätilä också, o. det kunde kanske bli en hel liten litteratur om det – senare – om diktaren vaknar.
Ljusbrunt häfte I A. Hugskott, stämningar och reflexioner sommarn 1920, vintern 1920–21
Den .
Obs! Får icke läsas av andra.
Hur ljuvligt är icke minnet av i går kväll på Grankulla. En stilla, ljum o. oändligt harmoniskt rogivande försommarkväll på landet. – Ingenting särskilt [ ] där vi gingo genom skogen – icke syren- el. rönndoft som river upp en o. gör en rusig, icke äppelblom i sådan mängd, att man känt det vita havet bada o. omsluta en – icke ängar som dofta av sin egen spirande växtkraft. – Därför allt bara så ljuvligt lugnt o. stillande.
Och harmoniskt o. lisande liksom kvällen var det som jag erfor av Synnöve I. Jag har känt kanske mest idag hur starkt det verkade. Äntligen om en kontakt mänskor emellan, där två över hav o. land o. med långa tiders [ ] – utan att ha bevarat mer än den yttersta konturen av den andras yttre gestalt – som med de finast känselspröt erfara varandras känslor o. tillstånd! Det är sanning då, icke bara en dröm, det jag drömt!
Att det hela från den manliga partens sida verkl. bottnar i kärlek, förändrar icke saken det ringaste, den att kontakten verkligen existerar! Det är den som är undret.
Hur den sagan som upprullades kan lisa o. [ ]. Ro för en längtan några ögonblick. Svaret å en annans vägnar för en [ ] fråga.
Det var som alla de olika momenten i sagan gjort sitt till för att skapa hela den stämning av trygg o. upphöjd o. aningsfull ro, som följt mig idag. Ty det var underbart alltsammans.
Att efter två ggr:s flyktigt sammanträffande efter 15 år – med giftermål o. alla världshändelser emellan – bevara ett så starkt minne, att man blir uppriven i sitt innersta genom ett meddelande från den andra. – Att korrespondensen sedan fortsättes med ett aningsfullt avlyssnande av den andras känslor utan något slags erotisk biavsikt medan makan ännu är i livet o. vid full hälsa – o. att han sedan, när makan plötsligt ryckes bort i sin [ ] smärta vänder sig till den andra som till den närmaste vännen. Att andra känslor så småningom uppvakna utan att någondera har mod att direkt uttala dem, medan det intima avlyssnandet blir allt djupare. Att ingendera vill begära något mer av den andra än den kan ge o. själv är säker om att kunna ge. Att båda är som skygga o. vördnadsfulla i sin hängivenhet.
Det är ett underbart gående inom o. över varandra o. sig själva – – – – – –
Juni 1921
Den o.
Ångande känsla av sommar som strömmar emot en! Från var blommande ört, vart nyssutsprucket träd, från fruktträdens doftande kronor. Hur har icke hela naturen samlat uti sig denna berusning, denna mättade överflödande livsfullhet. Å, att få sjunka in i den att känna dess [ ] bara av [ ] beröra den.
Pätilä har en blomsterrikedom utan all ända – vid denna tid är det en enda blomstergård. – Trädgården på avstånd. Vita fruktträdskronor o. skära kronor – alla dessa väldiga, åldriga fruktträd tyckas som ett böljande hav av blom, snövitt doftande, med stänk av rosenrött. Men runtom allt en violetta mur av syrener höga täta, med blomtunga, yppiga klasar, icke fullt utslagna ännu, men just öppnande sig o. spridande sin dövande ånga.
Skogen, skogen, den är alltid som förr, lika underbar i varje glänta! Lika lockande under de höga o. allvarstunga barrträden, där vinden hela tiden susar, som från en dov o. avlägsen orkester o. marken är täckt av lavar o. barr, som nere vid gärdena, där ängen tar vid o. lövträden kanta skogsbrynet.
Och lika förtrollande djupt inne under granarna, där blåbärs- o. odonriset växer alnshögt o. mossan är fuktig o. mjuk som på de solbelysta öppningarna, där alla träd äro blandade – barrträd, o. al o. rönn o. björk, – o. där marken är täckt av lågt gräs o. lingon o. alla örter man bara kan begära.
På kvällen . Längs skogs brynet o. åkerrenen har jag vandrat – i ändlösa gröna riken, min aftonvandring i sjunkande sol – o en ändades i liljekonvaljernas riken.
Å under är natur! Där tittade fram var stängel för sig – var o. en det finaste lilla underverk. Jag plockar o. plockar på samma städer där jag gjort det som barn men där de växa tätast o. där jag minns dem bäst sedan tolv år o. 15 år tillbaka, där vill jag inte plocka dem. – – – –
Och när jag kommer till källarbacken lyser solen där ännu nästan bländande klart. Och skuggorna bli långa o. blåna längre bort o. allt är underfullt som mitt i sommarn. – – – – – Jag tycker nästan att hela sommarn inte skall kunna rymma för mig så mycket som dessa 3 försommardagar.
Ljusbrunt häfte I B. Hugskott och stämningar 1921 (forts)
Lassdals barlastplats den .
Här har man kommit in i ett fullk. främmande rike. Anblicken uppe på platån motsvarar ingenting man annars får se i ett finskt landskap. Hela området upptas nästan uteslutande av en busklik vegetation av fyra stora örter: Anchusa officinalis, Euphorbia esula, Echium vulgare o. den vita Melilotus, (vilken ännu inte gått i blom) – Mellan dem tränga sig vanliga små lastageväxter såsom olika Luzern- (Medicago) arter, harväppling (Anthyllis), käringtand (Lotus) o. s. v. – På en enda plats på stranden upptäcktes den vilda röda Convolvulus.
Men de fyra först nämnda behärska platsen (fullständigt) isynnerhet vad färgen betr. Anchusa omfattar [alt.: breder sig över] nästan hela platån. Den är också intensivast i färgen o. just nu i sin yppigaste blomning. Intrycket av mörkt blågredelint över hela lastagplatsen blir därför det avgörande. Alla dessa enkla el. grenigare ända till 2 o ¾ meters höga, ofta snårlikt sammanvuxna stånd äro som en syn hämtad ur ett långt sydligare o. yppigare luftstreck.
Blåeld (Echium) sträcker upp sina grannblåa spiror här o. där, men den har också sin egen knut för sig där den frodas ensam. Och redan på den branta sluttningen från platån ner mot stranden välkomnar den den sjöfarande. Tagen ensam för sig är den utan tvivel den praktfullaste av alla. Ofta av 1 m:s höjd med klarblå, stora snett klocklika blommor o. grannröda ståndarsträngar. Men på avstånd är färgen icke så lysande som hos Anchusa. Den övergår då mera i gråblått.
En särskild plats på mitten av platån har Euphorbia esula intagit – Den ger ett intensivt gult inslag åt färgprakten. Den höjer sitt enkla, nedtill smala stånd med den yviga blomvippan liksom blåelden något över Anchusa o. vaggar den tunga toppen lätt i vinden.
Den vita Melilotus, som ännu är i knopp ger tillsvidare endast ett grönt inslag åt platsen – storväxt o. yppig som den också är. Men doften efter ett par veckor på platån kan man föreställa sig.
Lill-Särklax –[ ] juni
Vill här i korthet sammanfatta intrycken av en personlighet som jag i 2 veckors tid iakttagit. En åldring 79 år, o. ännu ovanligt kraftig o. levnadsfrisk – verkl. sällsynt mångsidig o. ungdomligt intresserad. Prof. V. Heikel.
Redan de yttre ödena karaktärisera ett temperament – måhända genomgående i släkten – som riktat sig åt många håll, – kanske utan att fullt stanna vid något – en utåt törstande själ, kanske icke så mycket för livets egen skull, som för att se o. lära känna.
Först efter studentexamen medicinska studier, sedan, när ögonen sveko, några års sjömansliv, sedan (ordningsföljden är kanske icke här fullt riktig) lärarverksamhet i kemi, naturvetenskaper m. m. i Jakobstad(?), så gymnastikkurs vid Centralinstitutet i Stockholm, slutligen – trolig – efter förutgående lärarverksamhet professur i fysisk uppfostran vid universitetet banbrytarn på detta område hos oss jämte mångfaldig allmän verksamhet. (Initiativet till H:fors stadsbibliotek m m)
Har rest över hela jordklotet, iakttagit alla sevärda platser o. företeelser, alla minnesmärken. Har följt med naturlivet i havet o. Indiens djungler. Har dröjt vid varje storslagen utsikt: över Atlanten o. Stilla oceanen, över Alperna o. Skottlands städer o. berg. (Låter sitt skägg växa från den stund han sett die Jungfrau!) Har fördjupat sig i de stora städernas museer o. konstskatter, nästan blivit borgtagen av Londons skatter o. mysterier – – (Men aldrig intresserat sig för Frankrike!) Iakttagit alla geologiska o. naturfenomen, alla spår av eruptioner; klättrat upp på Vesuvius o. följt geologiska avsättningar i berglagren.
En mänska som har lärt att akta människan, i vilken gestalt hon än uppträder, en anspråkslös o. ändå med stark självkänsla utrustad personlighet. En som vet att uppskatta o. ta till vara även det obetydligaste som andra erbjuda – som inte fordrar för egen del. Men sällan har jag i varje fall mött någon som visat så stor hänsyn [alt.: aktning] för andra.
En kraftfull o. imponerande, härdad o. [ ] åldring, men ändå vek o. känslig som en ungdom, ömmande för det minsta djur, varm o. lättrörd – kanske stundom otålig o. [ ]
En som intresserar sig för allt levande från en Darwin en [ ] o. mänskor han kommit i beröring med till elefanten o. havsvalen o. små insekter – men lustiga motsats! icke har det ringast psykologiska intresse. Då vi tillsammans läst Grimbergs skildringar av levnadslopp (t. ex. Linnés) har jag haft tillfälle att iaktta arten av hans intresse.
Allt vad till karaktären utåt sett hör intresserar visserligen men främst vad man gjort, sett, inhämtat, var man varit o. i vilka förhållanden ens liv förflutit. Aldrig det liv som en mänska inom sig lever. Aldrig längtan önskan sinnestillstånd, [ ] böjelser. – (Överh. gjorde han mig under våra samtal få frågor. Aldrig om mina planer el mål, fallenheter el. egenheter. Blott om mina intressen, studier, vad jag varit med om, sett o. särskilt tagit intryck av.)
En mänska sålunda som intresserar sig för den rena vetenskapen o. för företeelsen som sådan – aldrig för det psykologiska sammanhanget, grunden el. förutsättning. i olika förhållanden.
Pernå 1921
Kl. ½ 11. Vi åka genom kyrkbyn, men högtidsstämningen är ännu fullk. ljudlös o. stilla. Alla sitta högtidsklädda på sina rikt lövade farstukvistar, men tysta o. allvarliga. Ingen sång, inga toner från något instrument – ännu. – Vid stränderna blänker det här o. var från en liten eld.
När jag ser dessa tysta, högtidsstämda mänskor kommer det för mig, att midsommaraftonen djupast bara är att få sitta stilla o. lyssna utåt den underbara klarheten. Den är icke spel o. dans o. glam o. lustbarhet så mycket som den är tystnaden – den andlösaste tystnadens natt. – Att ha fått dricka det som ligger inne häri – det är av det överfullaste.
Gulgrönt häfte. Inför mig själv. (Juli 1920–december 1922)
. Jag vill engång i korthet nedskriva mitt förhållande till filosofin, intuitionsfilosofin o. mystiken.
Frågorna om »livets» innebörd, om alltings ursprung, livet efter detta o. s. v. anser jag filosofins kompetens vara fullk. otillräcklig för att besvara varför de helt o. hållet falla utom dess råmärken. Varje »bevis» för en el. annan åsikt om dem, som sedan urtiden på intellektuella grunder har levererats, hur bindande det än kunnat förefalla filosofen själv, kan enligt min tanke på någon punkt angripas – lämnar dock alltid en lucka, där blott en »högre ingivelse» kan anses ha ingripit. Och varje sådan ingivelse ovanefter är enligt min tanke utesluten från filosofin, såsom jag uppfattar den. Den (ingivelsen) tillhör helt andra av det inre livets områden.
Men filosofin har istället område nog – blott det tillräckligt bleve brukat o. bevarat från alla inflytelser utifrån. Det är det begreppsenliga tänkandets – de logiska slutsatsernas. Hit hör utredandet av alla våra logiska föreställningar, hela deras inbördes sammanhang, den grund de vila på o. de lagar de följa – ett jättearbete med oöverskådliga resultat, vilket knappast ännu synes mer än påbegynt. Ett arbete, som tyckes det, dock helt faller inom intelligensens räckhåll – åtm. i en framtid.
Som av det sagda framgår kan jag således icke inrymma någon plats inom filosofin för en Bergsons intuitionslära. Att en inre upplevelse sådan som hans existerar, förnekar jag icke; den tillhör blott ett helt annat område – den kan erfaras men aldrig omsättas i bevis. Då B. själv medger, att den aldrig kan begreppsenligt uttryckas, är det ofrånkomligt, att vissheten här vilar på en trosakt, en övertygelse.
Men trots min kritiska hållning gentemot alla sådana inflytelser inom filosofin, finns det ett annat område som jag också har en liten inblick i o. där jag icke förhåller mig lika avvisande gentemot intuitiva erfarenheter – mystikens.
Här vilar ens inblick på en personlig inre erfarenhet, som aldrig kan bli bindande för en annan o. aldrig direkt meddelas en annan. Den erfarenheten kan bli orätt uttolkad – o. blir det vanligen, då den helt o. hållet undandrar sig området för vår logiska förklaring – men den existerar! Här få vi nöja oss med det outtydda, av vårt förstånd icke fattade.
Upplevelsen här är så absolut ofrivillig, att den ofta går stick i stäv mot allt vad jag dittills kommit till o. har sökt bevisa. Allt vad mitt förstånd förnekar får här verklighet, o. upplevelsen själv kan min logiska föreställning vart ögonblick riva sönder.
Juli 1921
Ljusbrunt häfte I B. Hugskott och stämningar 1921 (forts)
Den .
I Lovisa den . Hur ljuvligt att få gå omkring här bland alla dessa små i grönt omslutna gårdar. Det strömmar en sådan varm känsla emot en, en sådan underbar ro o. trygghet. Fastän jag knappast satt min fot här förut är jag kanske första gången icke en främling på en plats. Det är som jag kände en varm hand räckas ut till mig genom fönstren; o. varje gång jag på en gård skymtar en blomsterplantering, som är särskilt älsklig i sin anspråkslöshet, el. när prakten i de låga fönstren av pelargonior, balsaminer o. annat är mer än vanligt rik – berör det mig på ett särskilt sätt nära.
Hemstad – där jag faktiskt icke känner en enda infödd – – – –
Begravningsplatsen. Äntligen en plats för döda som är skuggig o. sval o. full av frid o. som man känner att även tillhör en själv. På alla andra kyrkogårdar har jag ju vandrat nästan rolös o. jagad omkring.
Fäder, fäder, mycket skulle jag ha att säga er, säga var vård, men jag vill inte tala nu. Jag vill bara sitta här några ögonblick på stenkanten under den svala, svala friden av lönnar o. lind – innan jag igen skall ut i oron. – – – – –
Ångbåtsiakttagelser Lovisa–Helsingfors den
Först två stora barn som leka den gamla leken, just så o. i den ordningsföljd den alltid lekes.
Hon: en naturfrisk o. okonstlad uppenbarelse med alld. lagom sinnliga böjelser utan förställning el. koketteri. Hon ger sig utan skrupler el. förbehåll, omedelbart som ett barn. Hon njuter helt säkert en god del av äventyret.
De äro ännu på ni-stadiet, men i sitt förhållande annars av allt att döma betydl. längre hunna.
Han: en ganska bastant o. fetlagd Leben – und Lebenlassen-typ dock alls icke utan intellektuell anstrykning. Njuter på ett betydl. tystare o. mer reserverat men intensivare sätt. Men förälskad över öronen.
Hon pratar nästan oavbrutet o. sysslar med sina småsaker: väskan, nyckelknippan o. s. v. Han sitter o. lyssnar utan att knappt höra o. därför icke alltför mycket irriteras av alla höns-infallen. Drömmer ofta o. sjunger ibland några toner. Är kanske omärkligare i sina kärleks betyganden, men desto mer eftertrycklig.
Kontrasten är alltså skarp mellan de båda sätten att reagera. – Intressant är att se hur den fysiska sidan av leken utvecklar sig. Först begynnes med nyckelknippan. Båda leka med den o. närma sina fingrar. Så kommer turen till händerna. Man drar fingerkrok o. sysslar med fingrarna så att det gör ont, o. man skriker till smått.
Så får han tag i några hängande strån av hennes hår o. försöker rycka av dem. – Slutligen kommer han ner till hennes midja. (De sitta nu utan någon reservation mycket nära varandra). Han kittlar henne på ryggen, sticker sin hand under hennes bälte o. håller den kvar intill henne. Tystnad – stillhet.
En liten endagsroman – ett oförgätligt minne – för henne åtm.
Det sitter bredvid mig en herre. Hur skall jag karaktärisera uttrycket hos honom, det är dock fullt av karaktär. Bortvänd kontemplation – ehuru icke medveten. Oberörd – det är allt yttre o. likväl begrundande iakttagelse – intet spår av distraktion. Ett uttryck som inte låter sig fånga [oläsligt] som beständigt glider undan en. En som har något nästan barnsligt otvunget när han talar – o. ändå bortvänt.
En lustig typ har man haft sin stilla förnöjelse av under färden. Dock alls icke tilltagen efter vanligt recept.
Den yttre figuren. En mager gestalt, ganska prudentlig o. habituerad. Lång uppnäsa som sticker tvärt o. djärvt ut i en krok o. avdelar ansiktets hälfter. En lång snugga i munnen – av dem som åter äro moderna. (Synes för övrigt uppta det mesta o. intensivaste intresset hos denna typ som dock icke alls är innehållslös Espriflanör.)
Uttrycket tvärtom ganska komplicerat. Djup pessimism o. överlägset världsförakt – dock ej utan en liten putslustig anstrykning kämpar med något visst besvärat o. barnsligt ofullkomligt i sätt att röra sig.
Men vad som slutligen blir bestående o. än ytterligare accentueras när middagstimmen nalkas o. han med stor iver o. mäktigt allvar som den första stegar till matsalen, är något naivt godmodigt o. fullk. oförbehållsamt omedelbart o. i karaktär o. väsen.
(På tåget från) Hahkiala den .
Märkvärdigt att vakna en morgon omgiven av sådan fullständig lyx. Ett nybyggt palats, vitt o. ljust inne som ute med salonger flere både uppe o. nere o. rum i oräknelig massa. Korridoren till badrum o. bekvämligheter nästan sjukhusmässigt ljusa.
Rummet där jag ligger. Ett litet damgästrum i vitt med rosenröda tapeter – möblernarna något brokiga i stil visserl., men i färg bra fogande sig tillhopa. [ ] på det hela är en liten kristallkrona i taket. Elektriskt ljus. Ingenting finns som skulle saknas för en bekvämlighet, om man undantar att spegeln är ganska liten. Men detta är ju ett anspråkslösare gästrum.
Mina föräldrars rum bredvid. Mahogny-möbler i Biedermeier. Allt i stil härmed o. nästan utsökt, slutande med ett [ ] stickat sidentäcke på min fars säng, ett helt konstverk i o. för sig.
Men vad är allt detta mot att se ut över terrassanläggningen framför byggnaden just belyst av östersolen. Detta om något gör intryck av större feodal [ ].
En springbrunn med rektangulär damm i mitten, pergola vid ena sidan, gångar o. soffgrupper o. emellan alltsammans en blomsterprakt av perenna växter som inte kan beskrivas. Bakgrund den lilla lugna sjön nedanom o. den mörka skogssluttningen på andra sidan.
Mina ögon falla på druvklasen på fönsterbrädet från vinkastet i trädgården. Visst kan det vara ljuvligt för någon gång allt detta.
Men att alltid leva omgiven härav. Hu, hu!
Bromarf. Den .
Jag har vandrat över hällar
blankspolade, grå –
jag har suttit på strandklintens brant
Mitt bland strandaster hafsråg o. fjolårstång
har jag tagits i solstormens famn.
Jag har spelats av vinden
jag har spolats av våg
jag har njutit – –
jag är vindtagen, matt.
– – – – –
Jag har vadat över sund
jag har sjunkit in i sand
in i havssandens varmdjupa grepp,
jag har lämnat min kropp
till all vädrens pris
(mig själv i all vädrens våld)
till att böjas, till att smekas o. slås.
Jag är skakad av stormen
o. kysst av sol,
jag är piskad av strandsnårens ris
Jag är [ ]
jag är trött, jag är trött. – – –
Gulgrönt häfte. Inför mig själv. (Juli 1920–december 1922)
. Underliga liv som griper mig igen! Trots att striden mellan det sjuka (o. det hungrande) och det sunda i min själ ännu fortgått till de senaste veckorna har jag känt en lycka som knappast någonsin förr – ögonblicksvis.
Ytterst vilar den väl på att jag kanske känt mig ett grand raskare än på de sex sista åren. Jag har icke arbetat, men ändå liksom haft en förnimmelse av att icke varje möjlighet att förverkliga el. ge form åt en ingivelse varit mig utesluten.
Jag har icke i synnerlig grad varit produktiv – inom mig – därför kan jag kanske lättare tala om lycka som sådan, bara känt ansatsen till produktivitet, icke lidandet, när någonting kommer fram – el. rättare när det icke får komma fram.
Men det är icke bara detta. Jag har kunnat vara så jublande glad, när jag vandrat på en skogsväg en solig förmiddag el. flugit på velociped ner för en lång backe. Jag har ägt hela världen. Jag har känt, hur en ton i mitt väsen svarat emot varje liv, varje vindfläkt, som rört sig omkring mig, jag har känt att jag ägt o. återspeglat dem var o. en. Jag tycker att jag inom mig burit på uttrycket för dem alla. – Ja, jag märker att ord icke räcka till för vad jag känt. Det har bara vuxit ut ur mig en förmåga att omfatta dem (alla). Och det har varit en – jublande suverän känsla att kunna det.
Det är en sällsynt gåva denna att kunna bruka allt. Det finns ej ett intryck som går mig förbi, ej en dager, ett solspel, en fläkt mot min hand, ej en ton i vinden el. insekternas surr, som jag icke kunde tyda o ha användning för. – Det är, att på ett alld. särskilt sätt leva med i allt, att vara mottaglig till det överbegripligas gräns. – Den ena skall få gåvor så överflödande från jord o. himmel, från luft o. från alltet så att det mesta går förlorat – bara av att vara till – o. ändå samtidigt hungra, den andra skall gå utan hela sitt liv.
Det är naturligtv. detsamma för mig inom tankevärlden. Jag upptar var idéglimt, var syn, var ingivelse som en annan haft, (men på samma gång ser jag på den utifrån.) Jag äger den men behärskar den likväl o. inordnar den i mitt rike. Det är det som ger den berusande känslan av makt.
När jag vaknar om morgnarna, å dessa solskensmorgnar i mitt rum på Skogbacken! tycker jag ibland att jag bara har att välja, vilket av mina områden jag skall ge mig åt. Alla äro mig lika underdåniga.
Jag frågar mig åter ibland: när skall min enorma receptivitet engång på allvar omsättas i produktivitet – o. skall den, skall den någonsin få göra?
Må lyckan bygga upp för mig den korta tid den varar, innan stormen åter bryter ner allt för mig.
Det far igenom mitt huvud många idéer, om en ny inriktning åt den livsåskådning, som så länge varit min o. som icke vill gå ihop med det liv mot ljus som jag för. Jag går ju kanske mer o. mer i riktning mot en viss fatalism, fastän oppositionen ibland reser upp igen däremot i all sin forna kraft. Men mera härom, när dessa idéer få säkrare form. – Det intensiva ensamhetslivet o. livet med naturen denna tid på sommarn leder vanligen emot det spekulativa.
Augusti 1921
Ljusbrunt häfte I B. Hugskott och stämningar 1921 (forts)
Den
Det starkaste intryck jag på en månad – o. mer – fått av någon mänska var häromdagen. – Den ena mänskan måste skapar endast ur sig själv, o. kan endast när hon själv får komma till blomning bli givande – som jag. Den andras hela liv är ett offrande av självet ett jagets uppgivande i [ ]
Jag hörde om en mänska, som jag även såg, som nästan sönderbruten av sjukdom är den som ensam bär upp företag av stor o. [ ] bärvidd. En som ordnar o. leder, är den första att bära motgångarna, som livar o. ger mod, som aldrig förtröttas o. aldrig sviker. En som rör sig på kryckor o. stundom med käpp. Som är halt av höfttuberkulos, o. har en till synes den bräckligaste fysik, om än den tillika torde vara av de segast uthålliga.
När ungdomsorganet Nordan startades var Kurt Tötterman en av de första ledande krafterna. Men redan dessförinnan hade han förberett planerna på det stora ungdomsförbundet, som vintern 1921 konstituerades. Han blev dess första ordförande, men trädde dock snart tillbaka för att endast bibehålla posten som Nordans huvudredaktör, när den övertogs av förbundet. Vilka svårigheter han som sådan haft att kämpa med, när det gällt en ny o. okänd publikation gissas lätt.
När förbundets andra stora programpunkt realiserades: ungdomsrepubliken, var det åter Tötterman som hade att omhänderta det hela.
Såvitt jag vet, var det han som fick ordna kolonin i Bromarf, bestämma ort o. sköta om det helas (igång)ställande [alt.: uppställande]. Han fick hålla upp andan bestämma arbetet, sköta nöjet o. allvaret. Han fick anordna fester för kolonins ändamål – – – – –
Det är en amatörföreställning i ungdomsföreningslokalen av kolonins medlemmar. Man uppför Charleys tant. Av alla uppträdande är det nära nog bara »tanten» som tilldrar sig uppmärksamhet. Vem spelar henne? Ja, Tötterman. Han spritter i varje nerv av skådespelarens eld. Hans kropp böjer sig smidig som en gren i de mest otroliga ställningar. Han rör sig med en snabbhet med sitt halta ben som verkar nästan fabelaktig.
Det strömmar en medryckande fröjd ur hans spel som smittar alla närvarande. Ingen minns att det är en sjuk o. en lytt man har framför sig. Han är så överdådigt uppsluppen, som bara en student under ett [ ] upptåg kan vara. Han lever med i varje sekund. Ansiktets o. kroppens slappas icke ett ögonblick, o. tonfallen följa varje skiftning –. Han synes njuta som av ett makalöst spektakel av sin roll. Han synes länge sedan ha gett upp hela sitt själv i den [ ] gestalt han åskådliggör.
Plågar honom hans höft icke vid dessa häftiga o. våldsamma rörelser? Känner han kanske sin värk hela tiden?
Man har skrattat under pjesen, så hjärtligt som sällan men efteråt vet man icke om man ville jubla el. brista i gråt. – Livets seger över all undergång! Genom sitt spel har han gett åtm. en av åskådarna någonting långt mer, än det han som en verkligt konstnärlig uttolkare förmått. Det som strålar ur denna dödsdömda man vid hans spel besegrar alla – –
Den
Vi alla som ha ett sår invärtes; vi äro liksom mer lyhörda, djuplyssnade – – – – För oss ha tingen ett dunkel under sig som andra icke se – för oss [slut saknas]
Den
Marianne Värnhjelm har varit hos mig ett par dagar; jag har lärt känna en ny mänska.
Det finns ett uttryck hos henne som samlar nästan hela hennes själs väsen, åtm. något av det väsentligaste hos henne, o. som jag visst alltid först minns när jag tänker på henne: drömbunden verklighetskänsla, som längtar ut över det uppnåeliga – – –
Stämningsmänskan o. den aldrig tillfredsställda och aldrig fullt [ ] längtande.
Skogsvandring
(d. ; senare skrivet)
Backar med enris
sandiga åsar,
pelareskogar o. valv.
Djupa grandunkel
mjukgröna mattor,
skogstjärn som blänka fram.
Skogstorp i dalsänkan
leende ängar
nysskuren gulnad råg.
Grönskande fruktträd
skuggande stugan,
väggarna välbyggda grå.
Sol över nejden
[ ] i luften
ljusfyllda lustfyllda
Ödemarksstigar
villsamma kosor.
(åldriga) [alt.: skrovliga] mossklädda berg
ljunghed med martall
skogskärr i dälden
skogdjup o. skogsstup bakom
Åter en glänta
[ ] odling
Kor gå ute i bete.
Allting i badande sol.
Kastar mig ner
bland den sensprungna grönskan
bländad o. famnad av sol
Tag mig jord
Tag mig jord!
Slå mig kall o. stum
tag mig jord o. pressa mig het.
Låt din vind genomstinga mig
låt den suga min blod o. min märg
Tag mig jord,
jag är din!
Jag vill krossas o. slås. –
Jag vill [ ] i din famn
o. jord
Begär icke för mycket
ty tiden är njugg
Vare nog för dig skymten
av det du aldrig fick
Vare nog att allting ha kunnat
Det du gripit om
sliter i stycken
(Det du griper om helt
bringar nöd o. fall)
Hangö, vid havsstranden
Ändlösa sandhav
ändlösa salthav –
silverskimmer o. blått.
Kala klippor
[ ] längst ute.
Glidande skutor.
Storhet fångad i karga mått.
Knotiga tallar
praktfulla jättar!
Låt oss [ ]
Gulgrönt häfte. Inför mig själv. (Juli 1920–december 1922)
Vill försöka en analys av de sjukliga anlagen i mitt själsliv, dessa anfäktelser som icke på hela sommarn fullständigt lämnat mig. Först nu börjar jag att slutligt kunna bestämma o. analysera dem, o. det skall väl, vill jag hoppas betyda ett småningom vunnet herravälde över dem. – Icke för att förståndet alltid förmår besegra alla omotiverade känslor [ ] alla dunkla skräck- o. ångestingivelser, som ingen [ ] grund äga. Men med sin kyliga bevisföring o. sin klara analys, förmår det dock vanligen hejda svallet o. bringa vågorna till ro. Det »okändas» makt – grunden till all fasa – är här besegrad av det allt sönderdelande förståndet.
Anlagen ifråga sträva för det första, som jag redan i april påpekade, emot all reda, all mening allt förnuft till ett kaos, en grumlighet en förvirring, äro således framför allt av upplösande slag.
För övrigt kan man hos dem iaktta två skilda böjelser [alt.: linjer för utveckling]. Den första är upphävande av proportioner. Ett enda litet intryck tillmätes (instinktivt) de mest fabelaktiga proportioner. Det utbreder sig på alla andras bekostnad o. växer till det otroliga. Alla faktiska dimensioner ha helt försvunnit. Den bild som en sådan begreppsförskjutning har åstadkommit av en person ett förhållande är naturligtv. av de vansinnigaste. Förståndet har nog sin normala bild kvar därjämte, men den är för tillfället skjuten i bakgrunden.
Men icke nog härmed. Det enda lilla drag (el. intryck), som vuxit sig fast, förföljer en oavbrutet. Man ser det omkring sig vart man vänder sig; det förföljer ens tanke på vilka områden som helst. – (Påpekas bör dock att detta intryck alltid från början är av angenämt slag, fastän dess oavbrutna upprepning leder till äro motsatsen.)
Nu träder den andra böjelsen i verksamhet o. understöder den förra. Den skulle jag främst vilja karaktärisera som en böjelse till självpina, till att uppsöka allt som kan riva sönder o. bringa en i ångest. Varenda impuls söker den att snedvrida, att finna en dold undermening i – o. främst naturl. det intryck som hela tiden förföljer en. Den förändrar varje känsla, varje ingivelse ger den en sjuk, grumlig o. onaturlig innebörd el. överflyttar på den [ ] från områden som intet ha med den att skaffa. Den söker finna något understucket i de enklaste o. klaraste förhållanden, tvivlar på de mest givna logiska slutsatser el. omdömen. Själv följer den inga som helst regler el. logiska konsekvenser. Ledes endast av den blinda instinkten att grumla o. förvirra. – Det kan finnas ögonblick då varje som helst moment [alt.: akt] i mitt själsliv som har den ringaste anknytning med känslan icke företer annat än en grumlig dimma åtföljd av ångestförnimmelser. Kan jag ignorera det hela, förbli oberörd därav, klarnar horisonten åter inom kort, o. förståndet får igen sitt välde. Men dimmans farligaste egenskap är att hänga sig fast, att få mig själv för några ögonblick övermannad o. förvillad av den.
Jag hade i det längsta icke kunnat tro, att jag själv bar på en böjelse, vars enda uppsåt var att riva ner, att plåga o. martera. Jag sökte trots allt ständigt efter en logisk el. naturenlig grund till dessa anfäktelser. Men nu när jag följt deras arbete o. syftning ända från grunden, ser jag att de ingenting annat äro än ett förintandets frö nedlagt hos mig själv från begynnelsen. Jag hoppas därför även nu att bättre kunna bekämpa dem, när jag »förstår» deras art o. innebörd. – Ett slags upplösningstendens ange de ju ohjälpligen. Men skall icke även den kunna övervinnas?
September 1921
Ljusbrunt häfte I B. Hugskott och stämningar 1921 (forts)
Den
Har gjort en bekantskap – engång för underskull. –
Hans Berndtson litteraturkritiker, konstkännare, poet m. m. – En mänska av motsatser såsom de flesta, men kanske i ovanlig grad.
Omedelbar impulsiv öppen o. impulsiv, entusiastisk – detta är kanske det mest vägande hos honom. – Både ytter. fordrande o. kritisk gentemot (konst) o. poesi o. ganska lätt tillfredsställd, när det gäller det slag som ligger honom närmast.
d. Ingen mänska av stora o. djupa vidder, men en som ögonblickligen har ögonen öppna för det djupa o. höga som andas under en konstnärlig ingivelse.
Ett söndagsbarn som livet endast lett emot – som efter vad jag kan döma, endast haft en sorg den, då han som barn o. som växande miste sina föräldrar.
Av livet bortskämd – rätt bekymmerslös obetänksam o. lätt – men med ett sällsynt intresse för alla företeelser, o. med en ovanlig aktning för varje individ. Får dig att söka hjälpa o. lindra men naturl. inte för egen del riskera el. offra alltför mycket.
Hans dikt suger ännu ur inga starka el. djupa flöden – varken hans läggning el. liv ha ännu gett betingelser härför.
Men han lever i dikten o. lever av dikten – fastän mest av det [ ] av ordens glans o. valör, av rytmens fart.
Dem kan han bli ett med. Han har nog en betydande poetisk begåvning. Men skall det bli något av honom – det står ännu i det ovissa. Ty det skall livet självt teckna svaret på.
Den
Mitt i den ovanliga stegringen av liv o. [ ] som jag denna vecka levat i, har avgrunden inom mig skymtat fram. Det finns något där som nästan gått över bristningens gräns – o. som väl därför för all framtid skall ge den den mörka o. sammanpressade fonden till varje fröjd.
Vid sidan av all den sommarlycka med naturen o. böcker – som särskilt juni gav i nästan fabelaktig grad – har det gått fram en målmedvetet söndrande makt, vars arbetsresultat först mot sommarns slut kom till synes, men då också då med en stundom förfärande verklighet.
Min själ är så sönderdelad, att den icke mer en kort tid kan förbli fullt hel. Vid första rivande intryck utifrån känner jag att den igen faller sönder.
Jag har kommit så långt fram i det som kan förstås, att jag ibland frågar mig om jag längre förstår. Allt har stannat inom mig utan möjlighet till utlopp, tills det slutligen sprängs sönder av sin egen förtätning. – Jag har satt mig in så många livssyner o. [ ] o. alltid ändå inom mig fört dem samman till ett, att jag kan fråga mig: vad är slutligen det enande? – – – – – – –
Jag är så långt prövad i min känslighet, att mina nerver nästan helt ge vika. Den första [ ] kunde nästan helt bryta ner mig, ty min motståndskraft synes ute. – Eller skall jag ännu för den mycket stora smärtan äga dolda resurser?
Jag tog upplevelserna denna vecka som en halvräddning – fastän de kommer för sent. De äro icke slut ännu; jag känner ännu icke deras utgång, o. jag vet icke heller: skola de bli en räddning? Hava de stegrat mina livsmöjligheter så mycket att de åter skulle kunna bära mig framåt en tid. – – – –
Jag tycker ibland att jag är så sönderbruten att jag undrar om jag skall orka arbeta vidare – fast det är det jag längtar efter. – – – – Men ett vet jag, o. det är att först i sommar har dikten vaknat hos mig – om den skall orka fram.
På ångbåten till Hangö d.
Jag har sett stränderna nästan vart år i sista septembersol med en förnimmelse att själv [ ] närmare mot ett slut. Och avskedet från landet har varit rivande.
I år fick jag också slita mig loss, men allt var ändå annorlunda – både hopplösare o. hoppfullare.
Så ovisst o. ogenomträngligt har dunklet aldrig stått samlat framför mig. Jag tycker jag står färdig att slungas in i en virvlande storm, som kan leda mig vart som helst, o. till vilket tillstånd som helst.
Så nära har en själsbristning aldrig stått mig, men min fysik har kanske mera motståndskraft än på länge.
Min hjärna är så trött, att jag icke vet hur långa strövtåg den närmast skall orka med. Och min själ är så anspänd att den tyckes färdig att duka under för ett intryck på en teater, en föreläsning. Vad borde jag göra?
Och likväl vet jag, att fastän naturen sög mig med alla de rottrådar av sundhet som ännu finnas öppna för mig, måste jag bort till nya förhållanden. – Luften var redan för mig så förtätad av alla min hjärnas foster att den icke mera gav mig någon frid.
Jag har lidit också denna sommar – men jag har njutit också, liksom ett par andra somrar, ändå till ett övermått. Ett övermått, för att detta fabelaktiga mottagande icke vägdes upp på annat håll av vad som varit min själs o. min kropps nödtorft.
Jag undrar ibland om det förändrat alltsammans om jag fått en månad tidigare det jag nu fick – för sent – efter det de sista förstörelsesymptomen redan framträtt. Men vem vet om det förändrat saken.
Icke att läsas av andra
Denna sista tid: avgrunder av [ ] o. däremellan [ ] som jag knappast kunnat tro på.
Jag ser för mig mitt rum i kvällsbelysning. Lampan på soffbordet, böcker på bordet. Allt ordnat till stilla högtid. Och i soffan sitter en ung man – en man – o. läser sina dikter för mig bara för mig. Allt förtätar sig till denna enda stämning. – – – – – –
Det har varit nätter med månsken – o. jag har promenat på vägen o. sett speglingen i vattnet o. jag har suttit på taket o. sett månen stilla o. stor stiga över nejden. Och vattnet har den dränkt i sin silvrade flod. Och in i mitt rum har den flutit o. lyst med ett blekt o. genomflytande sken. Och jag har legat o. drömt halvvaken med en ackord ännu dröjande inom mig från stämningen förut. – – –
Det har varit tysta nätter, stilla nätter med soluppgång av gyllene guld som stigit över himlaranden o. brett sig högre o. högre. Och jag har bara legat vaken med en klarnad o. ljus känsla av lugn.
Och när jag äntligen har somnat, har jag vaknat med en ovan stark o. segrande känsla av att ha fått ge uttryck åt något av mig själv.
Det har varit så underligt att engång få tala om det som uppfyller – tala med en som analyserar o. [ ] lika teoretiskt – o. ännu mycket mer än jag – trots alla olikheter i övrigt. – Att engång [ ] kunna säga, vad som faller en in för stunden (i de ämnen som ligga en närmast) att genast bli fattad o. få igen ett personligt grepp – att icke blott tiga, tiga.
Det har varit så underligt att engång i samvaro direkt få återkasta vad en annan har känt, att erfara detsamma av poesin, att drunkna uti den när man vet att en annan också gör det. Att engång känna hemvarm luft omkring sig – – –
Men detta är också allt. – Han är mycket intelligent o. mäktig mycken hänförelse men han är en liten mänska. Och på de punkter, där jag är starkast har hans väsen icke möjlighet att uppfatta mig. Det är någonting trångt o. smått hos honom som ibland pressar mig samman. – Och värme kan jag aldrig känna av [alt.: mot] hans väsen.
Vegetativt liv
Jag är en spirande ört
Jag känner hur vart rotblad brister.
Mitt inre växer,
jag känner hur det skälver
genomandas av liv.
Jag känner hur det vidgas
Hur det vecklas ut stort o. sant.
Mitt inre är ett brinnande djup,
ett kaos med gnistor som spruta
det föder och glöder
Det är som en jordomvälvning [alt.: ett jordskalv]
inne i mitt djup
Gulgrönt häfte. Inför mig själv. (Juli 1920–december 1922)
Dö el. leva – i psykisk o. fysisk mening – – – . I går kväll, när jag var på Rosmersholm visste jag att det för första gången definitivt vägde mellan båda. Jag stod lika nära dem bägge i ett ögonblick. – Men först de följande dagarna skola ge ett avgörande svar om utgången. De bli kanske de mest skickelsefulla jag hittills genomgått.
Min nervkris har utvecklat sig med ilande hastighet – påskyndad av en kanske alltför brådstörtad o. koncentrerad dosis »andlig» spis o. »andlig gemenskap» med en – ack, så lättvägande o. mig i grunden väsensfrämmande – H. B-son rikssvensk skald under cirka 10 dagar förenad med fysisk trötthet o. en själslig [ ] som mognat under sommarn o. trots allt måste komma till utveckling i det överretade tillstånd vari jag befann mig.
Men igår afton! Leva, leva! Allt i Rosmers klara, härligt överlägsna personlighet stegrade hos mig den spänstighet, det vida lugn o. den segerkänsla jag ännu var mäktig. Och Rebeckas sunda starka – även hänsynslöst jordbundna – gestalt höjde i mig en rasande ungdomslust. Vissheten att jag själv var en egen människa med rätt till utveckling för hela min varelse – själ som kropp.
Jag är på en gång i just sprickande blomning o. i ett tillstånd färdig att brista.
Ty minuterna emellan var jag åter behärskad av en sjuk tanke, ett sjukt medvetande som dag för dag förföljt mig o. som visar att något håller på att falla sönder.
Men jag vill leva o. jag skall leva – så kände jag det åtm. i går kväll – för att engång skåda som frukt det som arbetar o. arbetar sig fram inom mig.
. Kampen jag antydde ligger nu bakom mig. Igår hade jag efter övermäktig själsanspänning segrat för andra gången – men definitivt?
Jag har en liten djävul i mig, en sjuk del av min hjärna, o. den har icke lämnat mig någon ro – fastän grunden inom mig ännu är frisk. Den är frisk, o. detta enda lever jag på.
Jag går till bottnen med mina känslor, med mitt tillstånd; där finns ingenting grumligt el. osäkert, ingenting som behövde plåga o. pina. Allt ligger för mig klart o. öppet. – Men ögonblicket därefter är åter det sjuka i rörelse, som består av ideliga reflexer o. förvridningar av en tidigare känd känsla, o. jag lever i ett litet helvete.
Men, åter stiger mitt sunda o. starka jag fram o. förjagar skuggorna. Jag har likväl samlat så mycket av klarhet o. trygghet, att det skall räcka till – tillsvidare – att besegra de onda makterna o. kanske skänka andra därav, att låta mig leva o. utvecklas såsom det är mig givet. – Det är en stark o. strålande mänska, som stiger fram ur allt sönderfallet o. förnedringen, en mänska som jag knappast känt förut o. hälsar nästan som en ny.
Oktober 1921
Ljusbrunt häfte I B. Hugskott och stämningar 1921 (forts)
Jag är en slumrande ört
Jag kan icke se, jag kan icke förstå.
jag kan icke höja mig från jorden
Jag kan gå in i mig själv
jag kan leva i mig själv.
Jag kan skälvande förnimma o. beröras.
Jag är en sluten värld
Jag är i vila o. i väntande vakning
Jag går i ett blänkande sken
Jag går i ett blänkande solsilversken
ett sken som stinger igenom.
Jag går gatan ned,
jag är bländad
jag är [ ]
jag blir ångerfullt [ ]
Men skenet blott stinger igenom
Feberdag
Du har rivit mig
du har stungit mig
du har slitit mig i smulor
Vad finns det väl kvar av mitt forna jag
Mina lemmar äro kalla som is
men det brinner i mitt inre
Förtärande, lågande, skoningslösa eld,
du fordrar mer än du får.
En dag
Du har rivit mig i smulor
du har sargat mig.
Var finner jag väl kvar
en bit som är hel.
Finns det något av mig själv
en enda glimt av mitt
som icke du sökt att förinta
Du har sökt i var vrå
med den lönnligaste flit,
med en djävulsk nit har du plockat
Du har härjat
Du har stungit själva min livsnerv
Oktoberdag
Den luft som slår emot mig
är kyligt skarp.
Jag går till mina plikter o. min möda
med sinnet frostbränt [ ] hårt
med tankar som klarnat
Det stelnar något inom mig
(Begären) [alt.: Min längtan] har domnat i underlig tystnad.
Det är något som begravas
o. lever likväl –
utan att släckas.
Det slår emot mig därute
en luft som är kyligt skarp,
o. rymden skälver genomandat isig.
Jag går till arbete o. mina plikter
med sinnet frostbränt – – –
(som sveper alla tingen
smeker, gömmer
o. smyger)
Kvällsro
Och äntligt faller stillhet
– som en slöja
av skärt o. skälvande solnedgångsdis
– som ljud av sista vågen när den somnar
– som sus i al för nattens lena fläkt.
Och äntligt tystna rösterna som ljudit
o. hela larmet av den [ ] musik
som varje dag förnyas o. försvinner
Ur dunklets gömmen står en värld emot en
o. öppnar porten tyst o. aningsrik
En syn på gatan
Jag ser ett anlete tröttat o. pinat
av möda o. vaka
av [ ] o. strider
försvagat, förmattat
– men levande ännu
Då far en glimt över dragen
ett under [ ]
– en nyfödd o. nyväckt (förklarad) o. nysedd
står fram en sekund
Anklagelse o. bön.
Kan du väl ta något från mig mer
utöver det som du redan tog
Du rövat från
mig mitt ögas syner
de klara rymder
de [ ]
de ljusa stränder som le i storm
Du rövat från mig min glada själsro
Du bundit lemmarna stelnat samman
Du lämnat bara en dvallik pina
Du rövat från mig min ljusa själsro
min trygga visshet
(min andes vilja)
och segermakt
Min kropp är bruten min själ är trasig.
Jag är som trädet som murket inne
vaggar för vinden
färdigt att falla [alt.: förrän det faller]
Jag är som härjad av eld o. stormar
jag är som skalet som än finns kvar
Ditt rike jorden är grant o. präktigt
med vida skogar i [ ]mörk grönska
med ljusa ängar i färgprakt dränkta
med hav i [ ]
Men där finns rum också för de döda
För träd som murknat
för liv som brustit.
För dem som aldrig i livet levat.
Din famn är väldig
den glömmer ingen
den gömmer alla
Jord, ge mig liv utav mullens liv
– – – – –
Gulgrönt häfte. Inför mig själv. (Juli 1920–december 1922)
Allt vad i mörka nätter likt dova
famlande, livstunga drömmar stod för mig,
allt vad i ljusa dagar likt solsken
fladdrat på luftens vingar omkring mig –
allt som likt vindsus sjöng för mitt öra,
bäckarnas skogssorl och lövvalvets glitter
– men ännu aldrig gripbart och nåbart
aldrig förklarat, förstått eller format –
vinner det äntligen form och gestalt!
Allt är förvandlat; jag är förvandlad.
Varför har nu först synernas drömspel
klarnat till helhet? Varför har nu först
mognat och samlats, allt vad i långa
tyngande år min ande har burit,
aldrig förlossat, trängtande att få föda gestalta?
Varför ha orden alltid mig nekats,
orden jag ropat, orden att frälsa –
orden som skulle försona all pina,
livge det döda, tolka det stumma.
Varför har ordens flödande livsström
aldrig förr öppnats?
Skymtar förbi mig en människas leende
glansen i ögat, som låter en ana, världar bakom,
allt blir till dikt! (Hör jag en saga
ock den förvandlas.) Men inifrån likväl
stiga de starkaste tonernas brus.
Varje den lättaste skälvning, som rör mig
växer och vidgas – blir till omätlighet
blir till ett nyskapat, formas till undret –
undret i ängslande längtan jag sökt.
Under å under, förstår jag dig redan?
Ännu jag tror dig ej, än du mig fyller
blott som en ström i mitt inre, en dämpad,
aningsfull, oviss, nästan förtegen.
Men skall du svika mig, svika mig åter,
snart eller sent – om helt kort, om för alltid –
engång har likväl diktens benådade,
heliga, gåtfulla flamma dock kysst mig!
November 1921
Att samla en facit av denna underliga höst är inte det lättaste denna höst, som gett mig i på engång mer än mina djärvaste drömmar hade kunnat sträcka sig till o. å andra sidan endast det allra obetydligaste lättat på den nervspänning jag levat under.
Jag har varit skald – en månad, 6 veckor – o. jag har känt vad en skald får känna. Jag har känt vad det vill säga att skapa o. skapa ut i det ändlösa, att själv vara outtömlig – o. ändå icke ens själv vara verksam. Ty de ingivelser, som falla över en, komma utan ens förvållande, utan att man förstår huru o. varför. De falla hela o. formade som ting i ens hand. Det gäller blott att kunna fånga upp dem, blott att kunna kvarhålla ögonblicket, det rätta, det enda. Det är blott att lyssna, att förnimma, med sin varelses hela innehåll uppfatta – för att kunna bli ett instrument, det instrument som heter diktare.
Hade jag kunnat drömma någonting sådant? Möda, möda hade det synts mig att engång kunna bära fram det som ville födas inom mig. Men detta är icke möda – mödan ligger visst redan för mig bakom. Det är självuppgivelse offrande av en själv i dikten – det är diktarens offer ty instrumentet som tonerna spela på förtäres jämväl. Men det förnimmes icke som möda – icke ännu.
Gudagåva, skaparmakt, [ ] från himlen! Hade jag kunnat drömma något sådant?
December 1921
Sjukdomsdikter (omkr. )
Jag vill flyga – –
Jag vill flyga bort,
långt bort
– från allt som är mig så tungt här
– från mitt hjärta
som jag inte orkar bära mer
som blytung klump i mitt bröst,
som smärtar vid vart slag
– från mitt huvud, som är trasat och tungt som mull
och tankarna som är famlande dunkla
som ett töcken
– från min kropp,
som har (lämnat) [alt.: svikit] mig nästan
nu redan.
Varför skulle jag stanna här längre
med all denna tyngd över mig?
Får jag äntligen flyga – – – – ?
Jag vandrar omkring – –
Jag vandrar omkring ibland andra,
men jag ser icke dem –
de äro så långt borta.
Och jag vandrar utan att förnimma
och utan att veta och förstå
vad som är omkring.
Som en stelnat ensam
och främmande går jag – – – –
– – – – – – – – – – – – – –
Jag hör steg tätt invid mig,
men de äro mig blott som ett buller långt ifrån mig
från andra sidan allting,
dovt och utan verklighet,
(som ur ett slutet rum.)
Och rösterna som tala
är mig blott som ett fjärran sus
– som en andning som icke rör mig.
Det känns som det redan vore över mig en flik
av den stora slöjan
– tystnadens slöja – – – – –
Det ljusa landet
Jag ser in i en strålande rymd,
i ett vitt, ljust land –
och det glimmar och det lyser,
som av stjärnor flammar det där.
Och det tycks mig så nära,
nära mig redan.
– – – – – – – – – – – – – –
Det är någonting så tungt i mitt bröst.
Det gör ont –
och jag vill inte orka.
– – – – – – – – – – – –
Men landet är så ljust –
och jag vill ha det kvar ändå.
Och ljuset som jag ser
skall bära för mig bördan – – –
Jag har lovat att bära den,
och jag måste orka –
ty annars blir det slutet och mörkt
för mig igen,
det ljusa landet – – – – .
- *Den omskrivet efter anteckningar föreg. kväll i »Hugskott o. stämningar» 1920–1921.