1924

Februari 1924

Brunt blommönstrat häfte. Inför mig själv. 1923–24

Den 28 febr. Välsignade rika tid, då ens värld åter varit utan ände el. gräns – då det som födes i en från stund till stund [   ] – födes ja, men tar gestalt? Några droppar ha kanske kristalliserat sig av de floder som gått genom min själ. Men mitt eget liv har dock varit [   ] En liten tid att vara helt sig själv (också i det närmaste utan praktiska [   ]) – sig själv, o. dock alltid tillika bunden till händer o. fötter – föda, men icke få gestalta mer än ett uns – o. detta likväl ej i brist på gestaltande kraft.

En liten händelse i yttre bemärkelse har ock inträffat denna tid. Underliga, underliga ironi – trots allt – att när jag får något det alltid skall komma från detsamma hållet. Den enda mänska som hittills har vägt min själ i sin hand – åtm. delar av den – som förstått att hämta [   ] ur den o. ge nya plantor liv där – denna enda mänska har det naturligtvis varit som åter kommit mig till mötes – R. Lbg.

Han har suttit här hos mig en f. m. (d. 22). Det var en av de första verkliga händelserna i mitt liv. Den kan inte jämföras med vår tågresa Karis–H:fors i början av sept. 1922 – men likväl. Vår tågfärd var i yttersta grad ömsesidigt givande, tankarna växte där inför våra blickar, när de flögo mellan oss, o. idéerna togo gestalt under bådas hand. Denna gång blev det nästan ensidigt – men var märkligt nog ändå, ty det var det första jag varit med om av detta slag.

Saken hade naturligtv. sin förhistoria. Den lovade ett ögonblick att bli långt märkliga än den här f. m. – men så gick det inte. Förtjänar dock att relateras. Efter en stilla korrespondens under vintern berörande konstskapandets problem – denna icke märkligare än förut – fick jag d. 5 febr. några rader från R. L., där han säger sig i sitt föredrag samma dag [   ] ämnade uppta desamma frågorna – ett föredrag vilket till stor del tillkommit med mig för ögonen! Jag avvaktade det därför förklarligt nog med en viss spänning – men det blev en mycket stor besvikelse. Så föga har det personliga hos R. L. sällan förr gjort sig gällande, o. så föga hade hans inspiration sällan tagit flykt som vid tillfället för nedskrivandet (detta måtte ha varit särdeles illa valt) i ett ämne, där han dock utan min el. andras medverkan kunnat prestera av sitt allra starkaste. Äran för mig betr. föredragets tillkomst blev därför även måttlig.

Men något gjorde det dock. Redan följ. dag utlöste det för mig en hel utgjutelse i samma ämne (begynnande som opposition). R. L:s lärarverksamhet har säkert i sällsynt grad varit fruktbringande i detta avseende som utlösning o. sådd. – Jag skrev emellert. till honom, att jag gärna ville meddela mig med honom i dessa saker. Han kom till mig, då hans tid det tillät (var först bortrest o. s. v.) omedelbart.

Men förhistorien är inte slut härmed. Han hade tidigare låtit mig veta att han hade för avsikt att skriva en analys av konstskapandet – i sin stil! – o. i sammanhang därmed recensera Röster ur tingen. Med sitt besök hos mig hade han därför ett dubbelt syfte – det ena att höra på min utläggning, det andra att själv biografiskt inhämta så mycket som möjligt om mig i personligt o. psykiskt avseende av det han ännu inte hade slutit sig till. Samtalet blev därför nästan oavbruten självanalys från min sida. Men detta var ju även vad jag aldrig hittills varit med om! Och av honom uppsnappade jag naturl. också litet till utöver det jag förr visste.

Jag tror att min egen framställning – som nog var subjektiv analys i lika hög grad som teoretisk – ungef. kom att motsvara det jag förut hade avsett. Så obesvärad o. ledig har jag sällan känt mig – o. jag vet att min ton o. framställning var fullk. omedelbar o. sann. Kunde han iaktta allt, hade han nog därför haft ett ganska gott tillfälle att lära känna mig. Jag var mig själv, o. jag kände att något av mitt eget flödade ifrån mig. (Hur kritiken emellert. skall se ut, då den tillika skall tillämpa R. L:s egna teorier – vilka ingalunda alltid gå ihop med mig – det vete gudarna! Jag motser den med icke så liten kuslighet.

Detta var nu den harmoniska sidan av samvaron, men det kommer i varje kontakt något till, som jag inte kan frigöra mig ifrån.

Han är aldrig fullt sann o. uppriktig (på tågresan märktes det måhända minst) s. a. s. i den yttre formen av sitt uppträdande. Detta är i o. för sig en oväsentlighet men den sammanhänger med något inom honom, som gör att man aldrig fullt kan lita på djupet el. varaktigheten i det han besjälas av. Skall hans väsen vara så mängt med slagg trots alla rika möjligheter, skall hans hänförelse, som är varmare än de flestas, stundom vara så tillfällig att man inte litar fullt på dess uttryck? – –

Han har sagt mig de mest förstående saker i brev o. direkt, men intet av dessa yttranden kan jag ta på orden som sanna. Sanningen får jag söka ett gott stycke bakom. (Han framställer t. ex i närv. moment sin ställning till mig som lärjungens till lärarn – låt vara med oförtydbar chevalerie – något som blir mig olidligt, i all synnerhet när jag samtidigt vet, att det inte motsvarar det verkliga förhållandet. Detta kan plåga mig –)

Därtill kommer: vilar detta på en dubbelhet i hans egen natur, som gör det omöjligt för honom att sant, enkelt o. direkt uttrycka vårt förhållande. Jag tror mig se det fullt klart utan något grummel, även från hans sida. Och det enklaste i världen vore att uttrycka det såsom: mänska mot mänska utan några som helst band. Är det nödvändigt för honom att medvetet el. omedvetet själv veckla in o. komplicera det som är givet o. enkelt? Det förekommer mig nästan mer som en vana än som natur, o. jag hoppas därför att jag möjligen skall kunna avkläda honom det, om våra relationer i övrigt fortfarande bli som förut. Hans avklädda jag är annars bart nog, när det är det – också gentemot andra. Men få ha som han ställt sina förmögenheter i tjänst hos så många gudar – – – – –

Mars 1924

Marmorerat häfte. Brev till Stig Johan

Varför kan stundom stämningen från en dröm om natten – från ett enda moment i en dröm – förfölja en hela dagen? Varför doftar det av dagg o. nyutsprucken skog var jag går o. varför böljar det samma o. samma ton på nytt genom mitt väsen?

En varm ström har flödat emot mig från en människa i drömmen, o. var jag än vandrar stiger den åter upp inom mig under dagen – o. allra mest då jag är stilla. Jag känner att en varm hand räckes mig, att en varm tanke följer mig dagen lång. Intet kan vara fruset o. ödsligt i mig själv en sådan dag. Någon är fortfarande i min närhet [alt.: omkring mig]. Välsignade blick som jag fick ur ett öga – välsignade omsorg o. intresse som strömmat emot mig en stund! Låt mig känna bara den vågen emot mig mer vill jag inte begära. (Någonting ljust har flutit omkring mig en stund.

Jag ville knappt annat än vara stilla en sådan dag. (Varmare stiger böljor in i från mig själv, o. mer o. mer tar allt liv omkring mig (ju mera jag lyssnar). Allt tydligare susar det av små källsprång omkring mig, o. allt fler o. fler öppna sig blommorna. De stå där i gräset o. vagga helt sakta för fläktarna o. nicka till mig . Och alltid samma ton igen, samma doft man inandas.

Det ligger något visst i denna samma förnimmelse som alltid upprepas. Den är som en regelbunden rytm o. böljegång genom hela ens varelse, som ofelbart bringar en till ro. Åter o. åter samma trygghet som på nytt stiger upp inom en, samma förlitan o. lugn.

Stig, Johan, säg, har du känt något liknande?

Maj 1924

Du sänder mig rosor, (rosor o. svällande) från det renässansens land där du är – men jag vill skriva till dig om helt andra ting. Om våren här uppe – som du känner lika väl som jag fast du är långt ifrån den nu – våren här som ännu knappt mer än anas.

Jag går o. ser på lönnarnas grenar i solskenet. Hur jag älskar de där bruna grenarna om våren, innan ännu den ringaste skymt av ett blad sprungit fram ur knopparna. Grenen är bara väntan – bara svällande vårlust o. [   ] kraft [   ]. Jag känner nästan mer av vårens safter o. märg i den slutna bruna grenen än i de nyssutspruckna mössöron – men mössöronen ja, de äro ett helt annat kapitel med andra upplevelser.

Och jag går o. längtar efter en solig vägg – en vit mur, där jag kunde få sitta ensam i timmar – en solig mur, där vildvinsrankans el. spaljéäppelträdets ännu kala, men redan en liten, liten smula grönskiftande grenar klänga sig upp. Jag kan sitta o. suga upp solskenet med dem o. jag kan se hela [   ] växa till o. knoppas – – – –

Och vårkvällarna häruppe, de äro ändå det allra största – vårkvällarna när jag knappast vågar gå ut. De som lyfta en upp i den genomskinliga luften o. som ge alla ljud en klang av [   ] metall. Vårkvällarna här som bära på en [   ] så spröd, att man icke ens vågar sträcka ut sin hand för att nå den – – – –

[utrivet]

Det finns en liten undanskymd plats här i staden, som älskar mer än andra. Det är H:fors Botaniska trädgård. Just därför att den är allt annat än en central o. märkelig anläggning passar den så bra för mig.

Nu skall du få höra, vad för underfulla ting jag såg där igår. Om jag undantar blåsipporna på torget, vet man ännu inte här inne i stan om några markens örter – men här i B. T. blommade redan den sparsamma våren.

Snödroppar o. snöklockor stucko så vita upp ur den mörka jorden. De äro för mig vårens [   ] hälsning, i trädgård – de vars blad ännu inte ens hunnit bli gröna. Så skall våren se ut här uppe – inga gröna blad och stjälkar bara de vitaste kalkarna direkt ur mullen. Ty så är våren själv här: intet tecken till yppig grönska, ingen smekande värme – bara de finaste [   ] gestalterna direkt ur den mörka kylan.

Jag gick till ett par bänkar överdragna med trälådor vilkas övre bräder voro bortflyttade till dagen – – o. jag trodde knappt mina ögon. Först en ensam liten bänk för sig, där det skymtade blått, blått. Blåsippor! var min första tanke. Det var o. var icke blåsippor (en avart av Anemone hepatica) – stora kolossala blåsippor, till sin byggnad påminnande om Ranunculus ficaria (med minst 10–12taligt hylle) o. med flikiga jordblad – alla dessa på engång i fullaste blom.

Jag satte mig en stund på kanten av lådan. Hela synen var mig ännu som en dröm – men en dröm som jag inte ville lämna.

En smekande och lisande dröm, som jag höll kvar med alla sinnen. Jag var här och ändå på ett främmande ställe; allt var mig bekant o. ändå outsägligt avlägset.

Den andra öppnade bänken var julrosornas (hemvist), olika arters. Först de vita – stora som en handflata – bländande vita i de svartgröna skrumpnade fjolårsbladen. Åter en av dessa [   ] vita, hälsningar som höra den tidigaste våren till, o. som man nästan bävar inför.

Den följande arten var grönröd, hela växten. Den hade inga fjolårsblad. Stjälk, blad, blomma, allt hade utvecklats samtidigt o. därför föreföll det som om den inte hunnit skaffa sig skilda kulörer. Den var ett äkta barn den också av den frostiga o. karga nordvåren.

Men det som egendomligt nog grep mig (nära nog) allra mest, var den oansenligaste av dem alla, men som föreföll så rörande främmande o. ofullgången på hela denna jorden där den kommit upp. Det var ingen Helleborus – fastän troligen en avlägsen släkting till julrosorna. Den hade redan alla skilda växtdelar, med sina skilda färger fullt utbildade, men så otroligt primitivt (det hela), att man kände sig [   ] över dess [   ] att arbeta sig upp för att lysa upp vår värld. Den kom först upp ur jorden som en hopkurrad vitsippa. Så bredde den ut en enda platt o. likformig bladkrans, o. mitt i denna krans satt en gröngul knopp. (Småningom) Så öppnade sig knoppen o. blev en stor klargul Calta-blomma, intensivt lysande i den bruna omgivningen, så oskyldig o. morgonkry [   ] Den lilla gula örten hade jag allra mest haft lust att kyssa Den kom mig före som en frysande nyfödd, ännu icke i ett samklang med jorden, men ändå efterlängtad att famnas o. fostras av strålande sol.

Jag har någonting så vackert på mitt skrivbord nu. Det är de första vitsipporna. Jag plockade dem ute på en solig äng igår. De se ut som stora vita stjärnor mot sina mörka, smala, hoprullade blad. Alldeles så som de växa ute på marken synas de här i den låga vasen. Spensliga, [   ], en smula böjda över varandra.

De blända en nästan, när man ser dem därute [   ] i det korta gräset. De ha någonting otroligt över sig, de första vitsipporna – –

Omgivningen är ännu alltför kal o. ogästvänlig för att bära på så fina o. ömtåliga barn. Men desto vitare lysa de mot marken i kapp med solskenet.

En liten klunga undrande vitsippsstjärnor följer mig idag i mitt arbete.

Vet du vad som gjort starkast intryck på mig dessa dagar! Jag hittade igår på torget den första buketten Lathyrus (Orobus) vernus o. nu har jag hela skogen inne – i mitt rum.

Hela vårskogen, du vet, en lövhage med björk o. al o. hassel, som just spricka ut. Bara alen är ännu kal. Frodigt gräs, vita stjärnblommor o. så Lath. vernus, den första praktfulla rödgredelina ärtblomman i det gröna o.vita!

Du kan inte [   ] hur det doftar därut – el. kanske du minns det blott alltför tydligt! Den kyliga friskheten o aromen har du inte haft ett motstycke till under hela din långa resa.

Svällande vårlust som bara är friskhet! Kyliga vin som berusar med svalka! Fullhet o. övermått, som bara gör oss bävande [   ] Nej detta har du inte nu fått känna!

Det doftar av spirande grönska o. av jord i det gröna. Hela vårskogen är inne i mitt rum med den första buketten ärtblommor på skrivbordet.

Brunt blommönstrat häfte. Inför mig själv. 1923–24

Den 31 maj. Den här våren betecknar igen en vändpunkt, icke slutlig el. definitiv, men ändå ett betydelsefullt steg. Det overkliga har i mitt personliga liv, åtm. momentant segrat över det verkliga livet. Fantasin har utträngt verkligheten, så att den senare förbleknat o. blivit som en skugga. Förändringen har varit mer genomgripande, än jag anat o. berört hela min livsföring. Länge, länge har ju mitt liv tenderat [   ] denna riktning, o. ändå har jag inte trott på att förvandlingen kunde förverkligas, men kanske är det möjligt – – – –

Min sugande hunger efter själsligt utbyte har varit så märkvärdigt stilla den här våren – en nödtorftig kontakt har jag ju för övrigt haft hela tiden, men den som uteblivit har jag icke sökt o. knappast saknat.

Icke saknat – o. dock fortfarande med min varelses innersta fibrer åtrått den – den som jag icke kunde få. Men också här en förändring. För första gången i mitt liv har en fantasigestalt som jag skapat mig blivit en positiv faktor i mitt liv – Stig Johan har blivit mig en existerande människa, som utträngt verkligheten.

Så hejdlöst som jag längtat att ge mig själv, synes det mig knappast, att jag någonsin tidigare gjort – (men säkert har jag dock gjort det lika intensivt, fastän i annan form, också förut). Men att ge på det sättet, bara enkelt o. direkt, den intima o. omedelbara beröringen med tingen, också de obetydligaste – ge sin livsföring i själva momentet nästan, utan alla reflexioner – detta har åtm. aldrig förut tagit synlig form i intima dagbokssidor, riktade till en annan, som det nu åtm. i några fragment har gjort.*korrespondensen utriven ur boken

Och vad som är det allra märkligaste – denna korrespondens med en diktad har inte, åtm. endast sällan utlöst en slitande hunger efter en faktisk sådan, såsom alltid skett förut, om än leken lugnat för stunden. Brevfragmenten till S. J. har blivit ändamål i sig.

Så skulle det då vara möjligt, att vi kunde gå ut ur verkligheten o. in i en annan, som nu blivit verklighet för oss? Jag vågar ännu inte bestämt besvara frågan. Men det synes mig möjligt att så kan ske.

Men en annan följd av denna förvandling är, att jag blivit mer främmande o. sval gentemot mina vänner i det verkliga livet, förlorat något av kontakten med dem. De ha blivit mig så underligt avlägsna. – Skulle det att vara hel diktare betyda: isolerad människa (= hel egoist)? Det vore i sanning en fruktansvärd kunskap.

Juni 1924

Marmorerat häfte. Brev till Stig Johan

Vi ha bytt om våning o. bo nu nere vid havet. När jag vaknar ser jag genom mitt fönster bara en del av en vit mur som solen lyser på – kvistarna av några jasmin buskar däröver, en bit av ett rött tegeltak o. sedan himlen, himlen.

Men bakom muren andas hela försommarn. I fläkten som sveper in genom fönstret finns både de nysslövade hagarna, gullvivsängarna o. häggarna, som just spricka ut – fast de alla äro långt borta. Luften bär ändå en ångande hälsning från dem.

Morgondoft o. kvällsdoft – jag vet icke vad som griper mig starkast. På morgonen, så snart jag fått kläderna på mig, går jag ut på terassen mot havet o. bara andas. Men också den sparsamma grönskan här bär på försommarns yppighet för mig.

Popplarna blomma, lönnarna blomma – auriklerna i trädgårdarna o. häggarna, häggarna – men dem vågar jag inte tänka på. Allt sveper om mig, när jag går därute på terassen. Och jag tycker, att var mänska jag ser därutanför i planteringen måste vara genomträngd av den intensiva doften. Grönskan o. doften strålar emot mig ur [   ]

Jag undrar nästan om min rikedom varit större när jag själv sprungit ute i de pingstgröna skogarna. Då var rikedomen så överväldigande, att den ömsom tryckte ner mig, ömsom betog mig all känsla för vad jag såg. Här – ute på terassen – dricker jag bara vinet av [   ] här pressar det inte mig ner med sin tyngd – här anammar jag den bästa delen – måhända.

Nu vill jag berätta för D en underlig historia om hur en diktares tillvaro kan förvandlas. Jag har aldrig trott något sådant möjligt förut, men de sista månaderna ha visat mig, att det åtm. [   ] om jag än icke själv är mer än till hälften inne i det ännu.

Talet om diktarns flykt undan verklighet (t. ex. Fröding, Hölderlin) o. uppgående i en diktad verklighet, har för mig betytt en den blodigaste kamp mot de aldrig tillgodosedda kraven i det verkliga livet – en flykt visserligen undan realiteten, en [   ] men endast för stunden – aldrig en verklig kompensation för det förlorade, aldrig en (full) tillfredsställelse av det personliga i drömmen – bara en åtrå att till bristning spänna de krafter, som genom lidandet o. [   ] blivit frigjorda för skapande.

Men det kan gå annorlunda. Det drömda kan bli för en realitet, en ny tillvaro. Om de personliga kraven slutligen i någon liten mån blivit tillgodosedda – kanske också därförutan – kan det hända att de en stund, om än icke tystna, likväl icke längre pocka på [   ] utan träda ett steg bakom i ens medvetande. En annan värld träder fram framför dem.

Vi se solskenet i fönstersmygen en våreftermiddag, o. strax är det för oss någon som sitter där böjd över sitt arbete o. väntar. Och någon kommer också till henne, o. griper hennes händer och sätter sig ner, o. deras samtal susar dämpat som alarnas viskning i den [   ] våraftonen.

Vi komma in i ett vindsrum i en främmande trakt, där vi skola bo för oss själva, men de vilda konvaljerna (redan) som jungfrun satt in i en skål på skrivbordet o. den gamla lönnens grenar som nå nästan ända fram till fönsterrutan, fylla också rummet med händelser o. gestalter. Varken äro vi ensamma el. utan att något sker.

Och vi göra en resa helt ensamma. Vi se vackra trakter vi inte känt förut [   ] Men icke stund, om vi icke själva begära det, äro vi ensamma. Vi dela var syn med en annan, vi samtala om det sedda o. dela med av oss däri – vi tala o. få svar [   ]

Men det underliga häri är att behov av utbyte inte längre, ens efteråt, lämnar kvar ett sugande begär efter ett utbyte i realiteten, utan att vårt diktade samtal redan har tillfredsställt sig själv, varit ändamål i sig.

Det är en högst egendomlig process, o. jag tror mig ännu inte om att kunna tolka: En diktare, som nått ända hit, behöver faktiskt själv icke längre annat än materialet, som kan omformas o. omskapas efter sitt behov. Han behöver faktiskt bara solglittret, bara vågorna, bara blommorna omkring sig. Gestalterna som »beaande» det hela inställa sig av sig själva. Äro alltfort de för diktarn det väsentliga, fastän de här förefalla som det sekundära?

Jag kunde förr drömma om resor, om nya omgivningar – varför inte bara om en cykeltur i Bromarv, »då någonting kunde hända» därför att då fanns möjlighet till att man i verkligheten kunde uppleva något av det åtrådda. Den yttre omgivningen – materialet – om än av vikt, var likväl något som måhända kom i andra planet. Nu är det annorlunda. Nu kan jag drömma om färden bara för färdens skull, varför inte en åktur med cykel. Själva farten, flykten, skogarna omkring äro under i o. för sig (med el. utan händelser.) Äro händelserna numera alltid självfallna el. kan man undvara dem? Den frågan vill jag lämna till en annan gång att besvara.

nu blomma ranunkler o. gökärt o. veronica o. tjärblomster – prästkragarna öppna sig just. Hela midsommarängen blommar! Jag förstår dig, när du sist sade: »våren härnere har varit som en otrolig o. [   ] dröm – nu längtar jag att vakna upp till vår egen, kanske ännu overkligare o. dock för oss enda verkliga, obeskrivliga sommar i norden».

I sanning, vad är väl söderns yppigaste trädgårdar mot ett litet stycke blommande midsommaräng häruppe!

Nu slå linneorna ut o. nattviolerna. Jag går i morgon att plocka dem o. att söka mig fram på kvällen i de skuggiga dungarna där nattviolernas [   ] doft vägleder en – – – – – – –

Brunt blommönstrat häfte. Inför mig själv. 1923–24

(Förstöres efter min död).

Bromarv d. 30 juni.

Frågan om förhållandet till andra har genom omständigheterna blivit allt mer aktuell – särskilt har en sak här inverkat.

Jag kom i början av juni – på grund av tillfälligheter bl.a – åter mer i beröring med mänskor. Till en början stod jag ännu täml. långt från det hela. Jag betraktade de andras angelägenheter – ur egen synpunkt – täml. sunt o. objektivt. De hade för mig intresse för tillfället, jag frigjorde mig momentant ur min egen värld för att kunna intränga i deras, men i det hela förblev den utanför mig. Det ingrep icke i mig själv på något sätt. Jag vet att detta var den sundaste o. starkaste, absolut produktivaste positionen för mig just nu. Men i dessa dagar – o. redan tidigare – sviktar redan grunden ånyo.

Det är alltså en bestämd angelägenhet som jag redan antydde, som mer o. mer tränger sig på mig. Står den utanför mig el. angår den mig likväl som människa? Detta är frågan just nu.

Hela saken är i sig själv av nog så stor betydelse. Det gäller om en människa skall finna sig själv el. gå förlorad. Men det kommer också till vilka utsikter man från början har att kunna verka något. Och härvidlag äro förutsättningarna verkl. ganska litet hoppfulla.

Det gäller en av de i sitt slag onekligen olyckligaste naturer, en begåvad, men så »ostadig» man, att man har svårt att finna där en enda verkl. fast punkt – en sådan flyktighet o. splittring omväxlande med hejdlösaste ruelse o. ångest, att man har svårt att tro på någon varaktighet i [   ]

Detta är alltså de inre förutsättningarna hos honom.

Vad som åter i någon mån underlättar för mig ett bistående, är att arbetet här får lov att göras (nära nog) ända från början. Han svävar s. a. s. i en tom rymd, utan en enda hållpunkt, ett enda grepp på sig själv.

Dessutom är han tillräckligt intellektuellt anlagd för att kunna behandla det hela teoretiskt tillika, vad som för mig också är av ganska stor betydelse. För det tredje äro icke ekonomiska- el. familjeomständigheter här, åtm. för närvarande, ett band el. hinder för frihet i utvecklingen.

Han har bett mig om hjälp, men så som han är beskaffad, kan jag själv välja formen för den: passivt följande av utvecklingen med ingripande blott på hans initiativ, ett intresserat vakande s. a. s., el. eget ingripande i mer aktiv form efter föregående genomarbetande av problemen inom mig själv. Troligen få båda formerna lov att förenas, om en utsikt till lösning ens skall vara tänkbar.

Men jag kommer då till frågan: vilken möjlighet ha vi överhuvud att ingripa i el. förändra en annans livsföring? Varje möjlighet att det här skulle ske med understöd av en erotisk el. varmare personlig känsla är här utesluten. Endast det band, som av naturen är rotat hos var o. en, förenande skapande varelser såsom mänskor (med någon likhet i intellektuell läggning), kan här komma i fråga.

Med vilka medel här inverka o. med vilket hopp om resultat? – Ett direkt personligt inflytande under en längre tid skulle jag nästan själv tro mest på – enligt hans egen utsago har detta redan tidigare utövat någon verkan. Men då detta som det synes på grund av omständigheterna är täml. svårt att förverkliga o. dessutom hade andra olägenheter med sig, får man lov att överhuvud hålla sig till en »inverkan på avstånd» d. v. s. per korrespondens.

Och nu, huru i denna form kunna ingripa i honom? Man kan icke ge levande innebörd åt annat, än vad man själv genomlevat, men när det gäller att finna, uppleva sig själv, ställer sig detta individuellt olika för var o. en. Det kan sällan direkt överföras från individ till individ. Men att en abstrakt, teoretisk analys av olika möjligheter heller kunde uträtta något, är ju uteslutet.

Alltså gäller det dock att uppleva. Det gäller att gå in i den andra individen, att där söka sig fram, treva sig till öppningar som kunde leda fram till samma [   ] som man själv kommit till. Först när man nått till det elementära, det, där också de mest olika mänskonaturer sammanflyta i en lika omedelbar o. lika nära kontakt med tingen o. företeelserna, först då kan man med sitt eget blod ge den livsgemenskap man själv hunnit till, först då kan det upplevda också för en annan få levande innehåll. Det är själva väckandet av det ännu osynliga o. slumrande som här är det svåraste.

Några få strängar finns det hos varje mänska, som alltid dallra så snart de beröras. Det är därifrån man måste börja. Sedan dallra också småningom de andra strängarna, när tonen, själva personligheten engång är anslagen. Men huru finna de första? Det är själva trevandet, som fordrar det mesta av lyhörd [   ] av aktsamhet o. tålamod – av att gå helt o. hållet utanför sig själv. Å Gud, och mitt eget arbete, som också fordrar mig hel o. hållen.

Juli 1924

Marmorerat häfte. Brev till Stig Johan

Så givs det då en plats, som är bara svalka o. grönskande ro för mig – där larmet är bannlyst o. alla de sönderfrätande. Icke blott för att Mamma är begraven här – i sig själv ren är staden en helande o. lugnande tillflykt. Den bäddar mig mjukt o. tyst i sin lummiga grönska – den lilla staden som också engång skall bli mitt hem o. mittmultnande stoft skall återförenas med jorden.

Kan du förstå det, att en stad, där jag icke vuxit upp o. aldrig har bott, som jag först vid fullvuxna år lärde känna, aldrig varit mig främmande, men från första stunden kändes som ett hem – att husknutarna o. de små låga fönstren o. backarna i de trånga gränderna, som jag själv endast flyktigt snuddat vid alla äro mig bekanta, både de som äro omspunna med sägner från min Fars mun o. de vilkas faktiska öden jag ingenting vet om. Kan du förstå, att man på en viss plats kan känna marken växa upp i en själv. Kan du känna att någonting av lindarna här susar i mitt eget väsen, att ärtträden o. de små gårdarnas kärleksfullt vårdade aklejor o. liljor ha vuxit i mig också.

Men lindarna, dem är det också något särskilt med. Så mycket lindar har jag inte sett i någon annan stad i vårt land. Lovisa blir för mig mer o. mer lindarnas stad. De största gårdarna är alla planterade med dem. – När Mamma begrovs stodo alla i [   ] blom. Det var den största ärebetygelse som kunde visas henne – – – – Lindarna bädda in hela staden i sin grönska. Under lindarnas lövvalv är det som friden bor.

Förstår du att var timme jag lever här är en [   ] smekning för mig. (– att var anblick) [   ] Förstår du att jag blir sorglös o. god som ett barn – fast vemodet alltid ligger bakom – bara genom att spisa en måltid på Badhusrestaurangens veranda, bara genom att handla i en butik el. gå upp för Esplanaden under lindarnas kronor mot kyrkan.

Men bo här det ville jag ändå inte. Förstår du kanske också det? Jag kan ännu inte själv helt reda ut för mig varför. – – – – –

Men i kväll är det stilla o. [   ] I kväll har min Mor lagt sin hand på min panna igen, innan jag somnar, som när jag var barn – – – – – –

du blommornas o. solens anammare!

Kan du säga mig, varför bara det [   ] solskenet dessa morgnar, när jag varit på resa gjort mig så obeskrivligt glad o. varför blommor nu på ängen vid järnvägen o. holmarnas klippor vid farleden, där ångb. farit förbi varit för mig en [   ] uppenbarelse.

Problemet sammanhänger alltför nära med hela mitt nuv. förhållande till omvärlden o. är alltför stort för att så här kunna lösas. Jag vill bara här lätt försöka karaktärisera de uttryck det hela för mig tar.

Som en uppenbarelse har det förekommit mig redan under många år det sköna o. ofattbart [   ] som jag rör vid. Det är som något jag inte kan fatta o. tränga in i, något som är annat material än jag själv. Min mänskobegränsning tar vid, där detta börjar – men ändå får jag se det, o. anamma o. fyllas av det, så långt jag förmår.

Var solig sommardag, som jag »undfår» på nytt, är mig samma upplevelse. Jag rör vid o. dricker o. [   ] någonting, som egentligen är för stort för mig – dit jag icke hör – något som är »bortom» o. ändå ges mig.

Och för varje gång ånyo, o. ånyo igen rör någonting lysande vid mig – det är någonting så glimmande högt o. stort som har svept sig om de enklaste tingen o. om de största, att jag bara känner att det är något annat, att jag inte kan nå fram till det. Någonting [   ] högt har ett ögonblick gjort [alt.: helgat] oss stumma genom sin närvaro.

Därför har denna 4 dagars färd till H:fors o. Lovisa varit mig en färd i det underbara o. obegripliga. Intet har jag upplevat utom vågorna o. klipporna o. himmelens färger o. ängarnas blomster – men det har ock nu varit mig nog – – – – – –

Nu är pyrolans tid – de blomma alla från de vita o. skära till de gröngula – o. det finns oändligt mycket av dem i år – – Jag längtar se dig hålla en av dem i din hand. (Jag längtar se, hur ni äro släkt) – hur du förändras [alt.: förvandlas] bara genom att hålla den blomman. Jag längtar se vad dina ögon säga, när du har den – hur det går som en lätt dallring över din mun [   ]

Genom blomman i din hand talar din egen själ – – – –

Brunt blommönstrat häfte. Inför mig själv. 1923–24

(förstöres efter min död)

Den 8 o. 17 juli. Jag skärskådar åter problemet från senast från en lite annan sida o. kommer till ett något annat praktiskt resultat.

När en mänska går in i en annan, vad lämnar hon kvar där av sig själv? För att ett inflytande överhuvud skall bli möjligt måste en mänska [alt.: den andra] se – el. tro sig se! – något av sitt eget bästa förklarat el. förstorat hos den förra. Det förutsätter alltså en grundlikhet på någon punkt. Och något av det bästa (det gudomliga) hos den andra måste i o. med detsamma träda i förgrunden. Detta även utan att ett erotiskt förhållande el. större psykisk samhörighet i övrigt existerar.

Men om denna grundlikhet icke förefinns – åtm. inte till synes? Hur skall då en brygga kunna slås – när icke ens en viss nimbus, av »underbarhet» el. övermänsklighet omstrålar en viss mänska?

Det har visat sig att en mänska likväl har möjlighet att intränga i en annan. Ingen nimbus, ingen större psykisk samhörighet förefinns – o. likväl vet jag, att något av mig upptagits av en annan. Med vilka medel (krafter) verkar jag då i honom? En grundlikhet måste således ändå förefinnas, fastän i det dolda – någonting besläktat i livskrav, fastän så djupt inne, att man icke lätt blir det varse.

Jag har således inträngt i honom med något av det bästa i mig själv – bara genom att vara o. att handla. Att gå utanför mig själv o. in i en annan (som jag tänkte mig för en vecka sen) är en nästan alltför krävande uppgift för mig just nu. Jag tilltror mig inte om ett resultat på den vägen för närvarande. Men till en viss grad måste naturligtvis också den anlitas.

Men vilka medel har jag då att med något av det bättre i mig tränga in i H. B. o. härigenom – hur tvivelaktigt förefaller mig inte hela experimentet! – väcka något av det slumrande egna, av personligheten i honom. Det kan knappast ske genom att visa mitt reaktionssätt utåt – åtm. inte direkt – vår kontakt med tingen är alltför olika. Min hänförelse (av det jag erfar) måste omskapas inom mig själv till en ny kraft en livsförnyande innebörd, som från mig åter riktar sig utåt över tingen för att han skall kunna tillgodogöra sig den. Han har visserligen uttryckt det så, att det är mitt sanningskrav o. mitt livsanammande, även i livets vardagligheter, som inverkat på honom, men ju djupare jag analyserar detta, kommer jag till, att det är deras praktiska tillämpning o. uttryck, icke mitt eget mottagande av kraft, som kunnat ha något inflytande på honom. Och just på denna punkt har jag ändå själv känt mig svagast!

Det gäller för mig för det första att samla något av en egen personlighet – för att överhuvud kunna ge något. På min egen kraft kommer det alltså an om en enda utsikt finns att lyckas – det kommer an på vad jag själv är.

Marmorerat häfte. Brev till Stig Johan

Jag är ensam igen här i Bromarv (med min Far) efter några veckor – ensam ett par dar. Nu tala alla möblerna i mitt rum igen, var gång jag kommer upp o. doften som finns där är [   ]

Att man skall vara så beroende av att ha sin atmosfär oblandad. Den försvagas genast, så snart ett i någon mån främmande element mänger sig däri.

Jag kämpar en oavlåtlig kamp dessa dagar – dessa veckor. Så hård är den kanhända inte – därtill vet jag att tillståndet är alltför övergående – men mer o. mer [struket: framträdande] blir den.

Jag lever på engång med mina två naturer, med mina två personligheter, o. den starkare av dem vinner på den svagare som just nu är den härskande. Härav kampen.

Den ena naturen är den som kräver förbindelse med andra mänskor, kräver mitt [   ] i dem. Den bottnar i något av det kvinnliga i mitt väsen. Den andra naturen är den skapande enstöringens, den produktiva isolerade människans. Och den har ett mer manligt drag än den förra.

Så utpräglade äro dock de båda sidorna hos mig, att jag vet, att jag just nu – denna tid – icke kunnat leva annorlunda. Jag känner det vart ögonblick som en svaghet – som ett svek mot det verkligt väsentliga inom mig – att under denna verkligt groningsstarka o. [   ] tid förbli improduktiv för att ägna dagarna åt andra. Och ändå kunde visst ingen makt i världen hindra mig från att lyssna till mina vänner som vistas hos mig, sätta mig in i deras strider, söka finna bot o. råd – att ack hur förstrött o. [   ], stundtals hålla sällskap åt min Mormor o. intresserat följa min lilla kusins första vaknande livsproblem.

Men min själ är till sprängning fylld av sina egna syner o. [   ] Om jag än icke fruktar en explosion, känner jag att måttet för var dag blir mer rågat. Denna överfyllnad som kämpar att utlösas i skapande är det som gör mitt tillstånd [   ]

Om jag en dag kastar all hänsyn, allt deltagande överbord – har jag då befriat mitt större jag – el. är jag bliven en omänsklig varelse – ett odjur?

Medvetandet om mig själv, om något varaktigt o. oförgängligt som måste få bli till i mig, växer sig för var dag allt större – – – – – – – –

Brunt blommönstrat häfte. Inför mig själv. 1923–24

Slutet av juli.

I natt – – – –

(Till Göran Wallgren)

En dröm.

I natt har du fäst
en röd blomma vid mitt bröst.
Jag skulle dö med den blomman.
Främlingar, enslingar
blevo vi i livet.
Men jag skulle dö med den blomman.
– – – – –

Augusti 1924

Marmorerat häfte. Brev till Stig Johan

Äntligen, äntligen har värmen kommit! Äntligen äro dagarna som ljum smekning, o. äntligen har man de varma kvällarna, som inte [   ] med sin ogästvänliga beröring [   ]

Jag har varit med min Far ute på klippstrand, där vi kokade kaffe. En ljum förmiddag med frisk sommarbris. Jag har sällan [   ] – sällan känt mig så växa samman med klippan o. [   ] i den [   ] solvärmen, som [   ] alla ting till ett. Växa samman med strandstenarna vid den lilla primitiva ugnen vi byggt, när jag vaktade elden o. rörde på pannan o. röken vid en oförmodad vändning av brisen slog mig i ansiktet – när jag dukade fram kopparna på renlaven under den knotiga tallen i bergsskrevan – o. allra mest när jag diskade kopparna vid randen av klippan i vattenbrynet. Då kände jag att [   ] omslöt mig helt o. att varje min förrättning hade något av samklang med vågornas plask o. grenarnas böjning där ovanom.

Nej, jag vet det alld. bestämt nu – himlen o. skogen o. [   ] kan jag icke – (tillsvidare) – dela med någon annan än dig.

Detta skulle jag egentligen ha skrivit till H-F Amiel, men eftersom du är mig närmare att nå, blir det till dig istället.

Amiel har varit min aftonlektyr hela sommarn, o. detta isynnerhet nu, när jag är ensam här igen. Så inträngande som nu dessa dagar ha hans problem knappast berört mig, så [   ] har icke hans livsinställning varit förut för mig. Detta i samma grad som jag förvånas o. stundom tar avstånd från hans ställning.

Det är mig nästan omöjligt att förstå, hur två mänskor med så pass stor likhet i grunden i kynne o. anlag – att icke nämna intressen o. livssfär – åtm. just nu kan ha nått till så olika resultat betr.livs möjligheter. Det är inga teoretiska problem det här kommer an på; jag bortser alldeles från A:s utläggningar o. prövning av buddistisk visdom o. förhållande till kristendom o. bådas möjlighet att förlossa o.s.v. Det är naturligtvis den spontana inställelsen till o. den omedelbara beröringen med livet självt o. tillvaron det här gäller. Och här äro vi på olika ståndpunkt.

Genom hela Drömmarns dagbok från år till år går som en underström vemodet, saknaden, otillfredsställelsen – stundom stegrad till ångest. Han söker detsamma som jag – beröringen med tingen, delaktigheten i all-varat o. friden, friden djupast inne! Men han kan inte tillägna sig dem. Tomheten, saknaden blir kvar ändå.

Är här något på tok med själva inställelsen – någonting felaktigt med hans kvar på livet? Han söker troligen ändå inte det ovannämnda som mål i sig. Han söker nånting annat, mera mänskligt o. mera omöjligt att ernå där bakom som han inte kan nå – därför uteblir friden.

Den 30 aug. (Fortsätter här att skriva ned, det jag endast flyktigt hann kasta ner på papperslappar på kvällen d. 23..)

Amiel längtar helt enkelt efter ett hem o. hustru o. barn (mycket mänskligt!) – o. han längtar efter ett visst mått av yttre framgång av ett synligt resultat av sitt livsverk (en naturlig manlig åstundan). Intetdera förunnas honom; det senare för att hela hans natur är motsatt varje slag av självframhävande i yttre måtto o. misstron till honom själv alltför stor för att han någonsin låta honom bringa till fullbordan ett större verk.

Men han saknar själv nånting annat som är väsentligare, o. jag tror, att den djupaste grunden till hans otillfredsställelse är, att söka lite på annat håll.

Med all sin djupa analys o. sin spörjan efter det väsentliga i livet saknar han livskontakt i djupaste mening o. därtill – möjlighet att finna sig tillrätta med de inskränkningar livet själv ställt för honom – ty ingen av dem är ändå så stor att den skulle hindra det personliga livets utveckling, o. detta måste ändå för en man med hans natur vara det avgörande.

Under alla våra bekymmer, motgångar o. besvikelser i det reella livet, går likväl en ström som är oberoende av dem – ifall de icke äro till den grad våldsamma, att de helt slå oss till marken – o. den strömmen kväller upp igen så snart stormen är över o. fyller oss. Det är den som betecknar friden el. ofriden inom oss.

Han fann aldrig den friden djupast inne. Och orsaken härtill?

En av grunderna härtill tror jag ligger i att han kände sig improduktiv. Han kände inte livet inom sig omsättas i skapande i en grad, som för hans självkrävande natur varit nödvändigt. Hans skatter förrann mellan hans händer. Han skulle vara ett instrument för det som tonade igenom honom men han förverkligade det inte.

Den andra grunden är att han inte kunde finna tillfredsställelsen i den kontakt med tingen som han sökte – el. fann han den aldrig helt?

Han förstod inte att den fullst. kontakten med tingen betyder tillägnelsen av dem o. harmoni med tillvaron. Det är icke att utifrån förstå el. blicka in i de enskilda företeelserna, det är ett införlivande. Och den livskontakten nådde han likväl aldrig.

Brunt blommönstrat häfte. Inför mig själv. 1923–24

Den 25 aug. Efter ett par grundligare självuppgörelser den sista tiden börjar personlighetsproblemet bli alltmer efterhängset för mitt eget vidkommande. Detta är ganska obefaren mark för mig tillsvidare, jag kan därför endast snudda vid det i allmänna drag.

Här först några aforismer.

En personlighet är den, vars innersta väsen direkt o. spontant uttryckes i dess liv o. handlande.

Hos en personlighet samverka bättre – o. sämre! – egenskaper alla till uppnåendet av ett bestämt enhetligt o. positivt mål.

Att vara en personlighet är icke enbart en positiv faktor.

Personligheterna äro icke alltid för andra de angenämaste mänskorna.

Men nu finns det ock något som heter: det personliga inom oss (se Peer Gynt), o. detta är icke för mig liktydigt med personligheten i den mening jag här tar den. Här är jag förut något mer bevandrad. Därför nu en snabb karaktäristik. Denna går lättast för sig i paradoxer:

Det personliga i oss finns inom o. utanför oss o. alltid ovanom oss.

Det personliga är omedvetenhet av jaget o. det djupast självmedvetna.

Det personliga växer utanför oss själva, ty endast genom att uppgå i ett annat blir det personliga i oss till.

Endast andakt inför något utomstående (ett objekt över huvud) föder det personliga.

Det personliga är medvetande om underlägsenhet o. om att inga gränser för våra möjligheter finnas till.

Det personliga i oss är obegränsat o. likväl endast vår egendom.

Det personliga är i ständigt vardande (på nytt) o. oavlåtlig växt.

Det personliga är självuppgivelse o. varseblivandet av en själv.

(Det personliga i denna betydelse är i sig själv alltid enbart av positiv art).

Men jag återgår till utgångspunkten: personligheten i det praktiska livet.

Så nyckfull är den: att fastän den över huvud uttrycker självmedvetande, kan den ock stundom uttrycka självuppgivande.

Fastän den över huvud handlar spontant o. utan tvekan, kan den stundom visa sig just i tvekan om handlingssättet.

Fastän dess kännetecken annars är givna o. oföränderliga, kan den stundom framträda just som anpassning o. hänsyn. Huvudsaken är blott att den alltid förblir personlighet.

Personligheten visar sig både genom att instinktivt hävda o. utstryka sig själv. Men den senare metoden är nog den farligare.

Marmorerat häfte. Brev till Stig Johan

Var blomma som jag bryter i den tidiga morgonstunden i min trädgård betyder en tanke för dig.

De små klarblå (viol-)penseer äro något av det mest ontsagt [   ] hos mig. Jag blir rädd o. [   ] när jag bryter dem.

Men de vanliga stora mörka penseerna är bara mina vanliga undrande o. [   ] tankar som jag sänder dig – – – –.

Häromdagen tog jag två snövita luktärter i min trädgård. De ha löst en enda klar o. dallrande droppe ur min själ. Den är min [   ] o. mest renade längtan, som jag sänder dig – – –

September 1924

Jag har längtat mer än vanligt efter dig de sista dagarna. De ha varit så sällsamt sommarlika o. ljumma – mer smekande, än de verkliga sommardagarna, som september ibland kan vara. – Vi ha något hos oss, du o. jag av dessa septemberdagar – en sommar, som flammar upp över något som är förbränt – ett värmande ljus, som är förvillande likt den verkliga sommarns, men tystare o. klarare genomträngande men som icke längre hämtar lyskraft ur solen. [alt.: utanför sig själva.]

När jag legat på stranden dessa underfulla förmiddagar har jag sett att skenet över stenarna o. gräset talade om dig.

Och jag drömde om att vi hade en utfärd till stranden: min Far o. du o. jag, o. hade kokat vår mat därute. Jag såg tydligt hur du lyfte din hand, [   ] då vi skulle äta, o. ljuset från marken o. träden flöt in i dig, o. du blev ett med dem. – – – – – –

Men den ljumma kvällen idag, då kände jag din närvaro allra tydligast – den ljumma kvällen, som aldrig tycktes vilja bli kylig som de föregående fastän solen redan gått ner. Där hörde vi hemma också, du o. jag. Den måste vi båda dela – – – –

Det är ingalunda med längtan efter att träffa andra jag nu kommer till H:fors. Så ömtåligt [   ] som en ängsblomma i den första frostnatten känner jag mig o. drar mig (tvärtom) tillbaka för varje beröring, också den som eljes kunnat vara mig enbart välgörande. Så tät är den skiljande atmosfären mellan mig o. andra, som den knappast ens var i våras. Jag lever i ett isolerat rum, – fastän utan gränser – men så länge jag lever där födes också varje företeelse blott inom dess råmärken.

Så stort är åter det jag denna tid upplevat i det lilla o. allra enklaste, att jag ännu inte kunnat nedskriva det, fastän det uppfyllt mig från dag till dag, oavbrutet under 3 veckor. Men jag ser att det först nu mognar till en form som jag kan ge [   ]

Hur har det inte gett mig mycket större klarhet över mig själv – över det skede av mitt liv vari jag nu lever! Men också den klarheten är något som först nu börjar vecklas ut – o. jag fruktar att också den, som så ofta förr varit fallet, skall stäckas o. förkvävas av omständigheter.

Jag längtar ingenting annat än tingen, omgivningen, skenet över havet o. vågorna vi se från vårt fönster, sedan jag åter med våldsamhet slitit av rottrådarna från skogen, där jag dock är fastväxt. Jag längtar glimten av höstsol på terassen, skenet av e. m:s-lampan i rummet, jag längtar jasminhäcken utanför mitt fönster o. den vanda omgivningen i mitt rum. Här gömmes allt, o. i detta tar ock allting annat form Jag längtar koncentrationen i en viss stund, som för mig kan rymma allt.

Därför att jag rymmer så mycket nu [   ] längtar jag blott efter den ljudlösa stillheten, då jag kan ta allt i bruk.

Men också tingen ha spelat sin fabelaktiga roll härvid – fastän detta kommer jag först senare till. I o. genom tingen – det yttre har jag fått se o. förstå mer än någonsin förr, o. tingen ha blivit mig talrör för skeende av det mest olika slag i mänskornas värld – om än icke av deras mest påtagliga – – – – –

Ännu finner jag mig inte helt tillrätta här så som jag hade hoppats. Andra mänskor o. mer ovidkommande ting ha upptagit mig – o. göra det fortfarande – men det är icke allenast det. Ännu lägger det sig nånting främmande mellan mig o. tingen – ännu är det nånting oroligt o. [   ] som hindrar mig att finna friden i det varande omkring mig.

Jag har varit o. sett »Älska» med Gabrielle T-stjerna. Tre mänskors olika lyckobegär har stormat förbi mig – men som det synes mig har ingen av dem ändå fått svaret på vad lyckan är.

Det syntes mig, Stig Johan när jag satt där, att jag visste vad lycka var – – – – – Lyckan är att ha hittat hem i egna gårdar. Lyckan är när golvet som du stiger på doftar [   ], när väggarna omkring dig tona en melodi som bara är din egen, när luften i ditt rum rymmer skepnader flere än du förmår omfatta o. som ingen annan sett. Då har du funnit dig själv.

Och dock – lyckan är ingenting oföränderligt, intet som engång vore givet i en given form – den måste hela tiden förvandlas o. växa vidare. Lyckan är ingenting begränsat – intet som kunde slutas i ett [   ] skal – – – – .

Just därför att min lycka likväl icke är föremålen själva som omge mig, men växer ut ur dem så långt att jag icke kan skönja dess gräns måste jag tro på den. Tillblivelsen, skapandet, när detta icke hämmas av [   ] det är lyckan.

Lyckan är för mig varandets musik, som föder allt. Så snart tingen sjunga omkring mig, så snart mina egna steg äro en ton i den alltomfattande hymn, där jag själv lever med, så snart aftonrodnans sken på väggen i mitt rum är en flödande värld, som jag mer o. mer anar mig in i – då känner jag lyckan – – – –

Min kropp är utmattad – men min själ har anat lyckan.

Mot vanligheten ha konflikter, även av yttre slag [alt.: utifrån] träffat mig – o. fastän de långtifrån äro betydelselösa för mig – o. fastän det hela ännu är långtifrån uppgjort o. övervunnet inom mig – träder det ofta som av sig själv tillbaka i mig.

Brunt blommönstrat häfte. Inför mig själv. 1923–24

(Forts. från föreg.) Det faller sig kanske lättare att karaktärisera vad som icke är personlighet hos en människa.

Alltså för det första: varje medveten avsikt att vara el. verka på ett el. annat sätt. I o. med avsikten här är det spontana uttrycket för ett innersta varande (ett väsens innersta) omintetgjort.

Varje motsägande handlingssätt (i de flesta fall) o. ett omedelbart återtagande av en handling, som skett med medveten vilja.

Varje eget uppsökande av en personlighet o. omsorg om att vara personlig.

Det egna kretsandet kring en event. personlighet förtar verkan av denna.

Hastiga metamorfoser o. övergående från ett jag till ett annat – om de inte alltid försiggå efter en viss plan – beteckna brist på personlighet.

Varje annan avsikt el vilja vid handlandet – (att behaga, intressera, vinna sympati) – än det spontana inre behovet är opersonlighet.

Beroendet under tillfälliga nycker o. tycken o. isynnerhet det egna framhävandet av deras betydelse – tecken på opersonlighet.

Den som söker andras gunst o. strävar att göra sin närvaro behaglig för andra – den som anstränger sig att ta befattning med o. intränga i för honom själv i inre mening (el. djupare sett) likgiltiga ämnen – han är angenäm för andra, men icke personlig.

Det finns ock en personlighet som uttrycker sig just genom att i sig upptaga så mycket som möjligt av andra (Amiel!). Hans personlighet består till väsentlig del just i att kunna gå in i en planta, en mänska att vara gräset o. växten o. den mänska han iakttar känna dess reaktionssätt, förstå det inre förloppet av dess livsprocess. Just i detta avklädande av det egna består hans personlighet – o. ändå är den i ovanlig grad given o. konstant.

Mycket av hans personlighet ligger i själva aktningen för allt varande, i själva denna hänsyn för att ett annat är till. Och denna förmåga att iklä sig dettas gestalt att uppta dess medvetande är något alld. sällsynt. Det ger i mer än vanlig grad prägeln av personlighet.

Men frånsidan av denna förmåga, den nästan alltför stora försyntheten, misstron mot sig själv, den förlamande självkritiken – den åter motverkar utvecklingen av en personlighet.

Han är en personlighet(styp) så mycket finare o. mer ömtåligt krävande, så mycket avlägsnare syftande än en helare o. mer färdigstöpt. Han är så a. s. alltför omfattande för att finna sig själv o. alltför illusionslös för att ens våga försöket på allvar. Men en sådan personlighet blir aldrig färdig under ett mänskoliv. Den kräver långt längre rymd för att stöpas.

Jag har haft mångt, som är likt Amiel, o. särskilt till 21 år var likheten stundom slående. Min styrka var då att uppta andra, o. själv tyda o. leva inne i den slutna värld som är andra.

Visserligen fanns (väl) då redan den spirande grodden till något som var eget, men under de ogynnsamma förhållandenas tvång hölls den tillbaka. Den hösten, som först med full visshet om min egen värld glömmer jag aldrig – 1918 – antikstudiets.

Men konturerna av egen personlighet har först långt senare framträtt.

Oktober 1924

Lapp

10. X. 24

När jag skriver detta är jag medveten om att mitt liv [   ] Jag ser att allt samman [   ] i vissa linjer, att allt som sker (med mig) av mig själv utnyttjas för givna, enhetliga syften.

Det ångestfulla, ständiga spörjandet börjar komma till ro – – –

(Fastare konturer)

Den smärta som fordom kunde verka förlamande o. alltid långsamt sönderstyckande, blir mer o. mer en positiv faktor – ett medel till något större som man når till.

Huru förklara detta sammanhang? (denna process?)

November 1924

Brunt blommönstrat häfte. Inför mig själv. 1923–24

Den 30 nov. Trådarna i mitt liv ha stramat till (så spänt) denna höst, så att jag slutligen tvingas till den [   ] koncentration. Icke för att mina krafter svikit mig bestämdare än förut – men det har brett sig, (isynnerhet de första månaderna här), en [   ] höstklarhet över mig själv o. mina möjligheter framåt, som jag inte anat förr. Jag kunde se (för en månad sedan o. mera) hur det enda väsentliga [   ] trädde fram, hur det enda stora o. vägande jag hade att fullborda avskiljde sig o. stod fram isolerat, medan det mindre o. fjärmare vissnade o. bort o. föll undan.

Jag tyckte, att jag liksom i en fjärrsyn kunde överblicka vad jag ännu kunde tänkas hinna fullborda – utan att [   ] någon tid. En kylig o. klar stråle belyste liksom det område som Min inriktning, min [   ] i stort som smått var så självfallen, så [   ] – det fanns icke mer än ett val för mig just då, medan skenet belyste mitt [   ]. Det är något dunklare nu, om jag än kan få samma visshet o. kunskap som då, fastän djupare inne o. med mera möda.

Och denna samma höst – då jag vetat o. sett o. förstått – har jag varit närmare livet igen, än på de sista 7, 8 månaderna, ja i somliga fall närmare än på år. »Uppgörelse», skriven i oktober skulle egentligen ha hört till min dagbok, så direkt återger den min egen upplevelse – o. vampyrerna äro nog inte helt kvävda än; de stå ännu på lur.

En stor skillnad är det ju mot förr. Jag har ett så stort område av frid inom mig, att [   ] aldrig mer (nu) än för en stund kunde få mig i sitt våld. Deras [   ] är aldrig mer definitivt o. fullständigt sönderbrytande. Den böljan i mig har alltid slutligt vuxit ut över såren o. [   ] o. blivit det beståndande. Därför har den här hösten varit en upprivelsens tid o. en de mäktiga rofyllda strömmarnas tid. Rika höst, var välsignad, för det [   ] solsken du givit mig åtm engång förrän mörkret kommer.

Vad som direkt kunnat binda mig vid livet som sådant har (för det mesta) gällt andra uteslutande; o. lösningen på de mest [   ] konflikterna här ger sig kanske mer självmant än jag vågat tro – kanske, ty ännu har inte ens dramat (inom en annan) nått den avgörande punkten, som jag väntar på, om den alls kommer.

Men alla dessa olika gestalter – ty de äro många som rört sig i min sfär denna höst – om än deras liv för mig närmar sig ett skuggspel – varför skola de vara så påträngande just nu, när höstklarheten (som jag nått) äntligen på allvar börjat breda sig över min värld? Varför skola alla dessa irriterande små-krav störa o. [   ] mig ännu så mycket, när jag äntligen har ett fast o. ofrånkomligt grepp om det enda väsentliga o. vissa i min livsuppgift framdeles.

December 1924

Den 31 dec. Nu vill jag berätta några drag från en jul ett av dessa få ljusare o. mer harmoniska år som jag troligen haft i mitt liv. – – – –

Jag dukar fram till dopp o. ordnar för traktering en helgdags aftonsmorgon o. rör mig omkring i skymningen i lampljus. Det sveper en slöja av något outsägligt omkring mig – jag vandrar i en omgivning, som inte vår vanliga matsal, våra vanliga rum. Någonting nytt o. [   ] har kommit in där o. lagt sig över möbler o. ting. Men mest är det i luften. En atmosfär, som gömmer något okänt o. tjusande [alt.: efterlängtat] något lockande o. förtrollat – jag kan inte fullt göra mig reda för vad det är – Men det lever jag i – – – – – – – – – Så en annan morgon. En röd kamelia har slagit ut i fönstret. Det är som om den vuxit fram ur drömmen omkring mig. Blomman talar till mig julens varma röda ord. Just nu måste den öppna sina kronblad o. se på mig. Helgens förtätade [   ] stämning lever o. skälver i den. – – – – – – – –

Vi sitta en afton o. läsa högt, Pappa o. jag, o. granen är tänd. Icke för oss, i vår sal brinner den, granen. I ett rum, som är bortom oss o. bortom det närvarande. Med ett sken så klart, som den verkliga omgivningen här aldrig kan spegla det – – –

Jag söker åter o. åter att fånga dess ljuskrets, men jag förmår inte uppta den inom mig, – o. det tyckes mig att allt är slocknat o. borta redan innan jag hunnit gripa den första strålen. – Men kvällen rymmer något av det högtidligaste jag vet – ty detta är julen – – – – – –

Jag sitter i mitt rum en stilla f. m. o. läser. Ett steg i rummet bredvid, en doft av kaffe o. varma tårtor. Jag sitter stilla o. lyssnar o. känner det. Mer behöves inte – ty allt detta är julens budskap, som sänker sig ner över tingen utan att ord kunna gripa det – – – – – – – – – –

Jag sitter vid min bok – men plötsligt är det som om jag ville brista ut i gråt, ty jag vet att ingen annan skall sitta bredvid mig i soffan o. andas densamma hemlighetsfulla doften som jag – känna den tysta ron i mitt rum på samma sätt o. den varma smekningen av julens saga omkring oss – – – – – Stig Johan*min drömgestalt är mig just nu långt borta – – – – –