Lästext
1932
Januari 1932
Blad
Jag har kommit att tänka på: det finns så mycket av helighet i ett liv, av helighet i ögonblicket, också där intet sker av djupare betydelse o intet har en mening. Ögonblick som röjer att det ändå kan finnas sammanhang i det sammanhangslösa, att det går mer än en dold härva av trådar i livet och mellan människor. Kanske det är för att det outsägliga består uteslutande i ögonblicket, för att det sällan följer en »fortsättning» härpå, som det [ ] särskilt bibehåller sin helighet – o. för att man icke gör något försök att lyfta det upp i ett annat sammanhang där det inte hör hemma. – Jag vet att just jag varit särskilt rik att undfå sådana glimtar – o. särskilt rik kanske det sista året.
Jag menar inte nu det »stora heliga» – det som jag för min del möjligen snuddade en liten smula vid i somras i juni – detta heliga kan givetvis ha en fortsättning, utan att något av den första outsägligheten går förlorad ens om det hela senare dör bort. Det »stora» lämnar jag nu där hän.
Jag menar nu allenast heligheten i ett ögonblick – den som inte kan uttolkas o. ges ett namn – som är mer än ett hemligt samförstånd, ett hemligt uppdagande av den andra, ett »du är icke ensam» i detta ögonblick, ett blottande av ett fint nät av trådar i det fördolda, en doft av en annans innersta. Och mera än detta. Det som intet annat namn har än outsäglighet.
Sällan har jag så starkt känt detta heliga som dagarna i Lund 8–9 sept. Det var visst för att allt här var koncentrerat till ögonblicket, för att ingen av oss här fordrade en forts. eller ett förgånget o. för att det tillika var så starkt intensifierat, som jag särskilt minns det.
Och sista våras engång, i skymningen i en järnvägsvagn – i sällskap med en norrman, mycket, m. äldre än jag – då upplevde jag det visst med en ovanlig styrka.
I Lübeck kom det glimtvis, flerfaldiga gånger – men allt gick ju där med sådan rasande fart, att det inte blev tid till att ta tillvara de djupare ögonblicken.
(Mot slutet av sommarn var det också engång en glimt – men icke mer än en glimt. En båtfärd i solsken. Saltstänk o vågor. Ett samtal som avstannar, ett tonfall. Ett leende som besvaras, en hand som griper med ett fastare grepp än förut, när den hjälper en i land. Ingenting av en mening el. en betydelse, endast en liten glimt ett stänk av ett något. U C-n.)
Och, varför skulle det icke även kunna finnas en glimt därav då han någon sitter o. talar hos mig den fulländat vackra mannen och diktarn som jag ock lärde känna på den tidigare utomlandsresan. Varför han egentl. besöker mig vet jag inte om det ej vore av ett omedvetet behov just av att få en sådan glimt. Djupare sett är vi varandra helt främmande (Ö. T).
Februari 1932
Det finns sådant som är så starkt att man inte vågar tänka på det. Man kan inte säga vad det är. Det kan ligga i en enda sekund – i en brännande nyans i ett tonfall. Det är mindre än en klar tanke, en impuls som kan redas upp. Det är – det är just det som icke kan sägas – o. därför är det bottenlöst.
Men jag vet också att jag medvetet inte vill dröja vid denna händelse, ett enda av de få ögonblick i mitt liv då rikedomen verkligen var bottenlös. Jag vill lyfta det ifrån mig o. se det som en underlig, gåtfull blomma, som jag inte vill komma nära.
En aning säger mig att det ligger i min egen hand att kunna begagna denna gåva rätt – att ett »noli me tangere» är själva villkoret för att blomman skall behålla sin doft – –
Det skedde inte nu – det är mer än 3 veckor sen dess, men jag vet att det har trängt djupare in, än något som hänt de sista 8 månaderna – – –
[i marginalen: R. L.] Han är eld o. strålande liv, dyrkan o. förnekelse, o. satir på en gång. Är det just denna förening av allt som är det sällsammaste. Det kan gå som en röd tråd, en elektrisk ledning mellan oss vissa moment, o. likväl vet jag att jag inför honom alltid kommer att vara den anammande, mottagande, såsom det varit också i forna tider. Jag längtar att känna mig så ung o. oerfaren i hans närhet som jag var det för 10 år tillbaka o. mer. Men jag vet också att denna sällsamma blixtlika kontakt – detta som icke har något namn – har ingen kunnat skänka mig som han – o. att den skall förbli vid detta.
Mars 1932
Natten mot den .
Skall jag alltid förbli
en blödande droppe i luften
utan rättighet till liv . . . . ?
Långt, långt borta
vallklockor
svedrök
skogsdoft
– –
Har jag inte rätt?
Den heta vinden utanför mitt fönster –
ögon som flammar, lysande ord –
Jag, rotlös
hemlös,
svävande fritt
utan samband
utan bryggor
avskild från allt.
Icke rätt att vilja
längta, känna.
Aldrig begära!
Aldrig –
varje fordran hämnar sig tiofalt
–
En människas varma hand
nära
– (icke bakom fönstret).
Icke mer ursprunglighet
vildhet
flämtande hetta.
Bara värme
innerlighet
trofasthet.
Ändå inte rätt.
Jag får inte längta.
Den som ödet har förkastat
brännmärkt
bannlyst
den har inte rätt att längta
inte rätt att ge
inte rätt att taga.
Den som redan är död
får inte begära något av levande
– icke be om liv
till att förnyas.
Står en enda väg åter?
Genom skärseld
till mysteriernas ö
helt vattenomfluten
med tonande klockor
från en annan värld?
Maj 1932
Natten mot den .
Varför strömmar intryck och bilder över en med nästan materiell styrka, när man varit med om ett festligt tillfälle i ett upplyst rum – bilder, ingivelser, som inte har det minsta samband med festen, men ändå konkreta nog?
Jag är rädd att sålänge mitt fysiska jag håller samman skall det inte slippa själsliga stormar och kval. . . . Det är en flödande ström i mitt medvetande just nu, från det översinnligt-immateriella till det mest jordiska – nerverna är som ett oavbrutet vibrerande instrument.
En bild kommer oupphörligt fram – varför – meningslös – ändå! En profil så fulländad att den kunde huggas i marmor, ögon som skiftar mellan brunt och blått, ett svart hår, så tätt och strävt att det nästan förskräcker. Jag ville föra min hand genom det håret – över pannan . . . .
Varför åtrår jag en annan människa, när min kropp nästan synes färdig att falla sönder? Vansinnigt, absurt. En människa jag inte älskar, och inte kommer att älska i verklig mening. En människa, vars heder och ridderlighet, men inte alltid sinnesfinhet, jag hyser ett blint förtroende till.
Det är underliga makter som driver sitt spel med mig. När solen lyser över havsvidden på dagen och över terrassens blommande stenväxter tror jag dem borta – jag är fri. Men jag vet ändå inte. På natten kommer de åter. Sålänge vår kropp håller samman skall visst själens marter och lust genomglödga oss.
Juni 1932
Helsingfors natten mot den
[i marginalen: Ö. T.] Jag vet inte själv om det är ett skämt eller ett allvar inom mig … Jag vill komma emot dig i min vita dräkt, som jag burit dessa dagar under promotionen (såsom Pappas kransbinderska) och le emot dig. Och du skall ta mitt ansikte i dina händer, när du ser mitt leende. Och jag vill att du ett enda ögonblick skall förstå det, när du pressar ditt svarta hår mot mina tinningar.
Jag ser för mig din fina skarpa profil med den där lilla gula blekheten, som skrämmer. . . .
Jag vet ju att det bara är för ett enda ögonblick du skulle kunna se mitt leende och se in i mig – ett enda bottenlöst ögonblick. Men jag begär ingenting mer än det – för vi är ju ändå främlingar. Och jag vet att din känsla är för ögonblicket – att allt du känner och ger är för ögonblicket – därför väntar jag ingenting annat …
Det brinner en eld någonstans
– en eld som är smärta och salighet
och svavel och rening och förfäran.
Jag vågar inte se den.
– Det vajar fullt av ärtblom och prästkragar och ärenpris
bredvid mig.
Det är aftonsol och rönndoft
och smekande luft.
Jag är så ensam.
Jag är hemlös som ett markens barr
och vilsen som en vikens lätta krusning.
– Du svarta man där borta.
Ett hugskott en drömbild
som jag inte mer vill väcka. –
Men mitt inre är frågande oro
och gåtor utan svar
och längtan och skrämmande hetta.
Du eld bortom skogsbrynet
du förfärar.
– Jag känner inte dig
jag känner inte mig
– om än jag borde.
Jag är bara en fråga
vindarnas lekboll –
Så lätt som ett maskrosfrö
virvlas stundom ett människoöde.
–
Juli 1932
Förstöres
Mitt hår är bara som ett svall av ljusa fjun i kväll. Jag vill breda det alltsammans över dig som en slöja. Jag vill ingenting annat än breda det över ditt huvud oändligen [alt.: oändligt] mjukt och lätt. Det är ju ingen annan än dig det skulle vila över. Ingenting annat vill jag minnas nu, än att jag vill ge dig ljus och glädje en enda stund – ljus och glädje med varje fiber av mitt väsen … Du som är strålande liv och mörker och gnistregn och ömhet och hänsynslöshet. Svärmare, präst och cyniker –
Nej jag vill inte tänka.
Men mitt hår breder jag sakta ut i natten och minns att det var dina kinder det skulle smeka.
Augusti 1932
I natt låg jag o tänkte o jag försökte suggerera mig med tanken: döden är alltid till hands – ingenting är vissare än den förvandling vi kallar så – o döden kommer närhelst vi kallar på den – därför skall jag inte tänka på döden nu. Men skall vi leva en tid framåt ännu, måste det ske i någon mån positivt. Vi måste samla några möjligheter att kunna det.
Jag vet att det är solsken i morgon när jag vaknar, ett silverklart solsken, o. jag går fram till den öppna balkongdörren o dricker det med hela min kropp. Det är alld tyst i skogen, bara en försenad geting surrar omkring mig o. en brun augustislända breder ut sina genomskinliga vingar.
Och jag går ner i trädgården, som är daggvåt o ångande av liv i solskenet, och varje svällande planta säger mig endast: se jag lever – Men för hur många av oss människor har livet en användning – i all synnerhet nu när vår planet är överfull av mänskoliv som inte har rätt att leva …
Men vi måste samla några möjligheter –
Det har slagit ut nya luktärter i natt o. krassen lyser brinnande röd. Det är som om blommorna inte kunde fort nog veckla fram sig ur sitt hölje den ena efter den andra. Se för varje vecka har buskarna fått nya skott, o. nya barr grönskar på lärkträdet, där de första blivit maskstungna. Liv o överflöd.
– Att leva i vår tid betyder att anspänna varje nerv o. varje sena för att uppehålla ett liv vars värden är betydelselösa. Att pressa varje droppe av nervkraft o. själskraft för att nå en vinning, som är mindre än intet.
Illusionerna. Men när alla illusioner är döda. Giv mig ännu några illusioner! – fast jag inte längre orkar strida – för att vinna det som intet är.
Jag vet, jag vet, det finns mycket som är heligt i livet, – som är mer än illusion. Det kan finnas ett leende, som bara två människor vet om, o som tillhör dem, o. det kan komma ett enda tonfall över något en människa säger, som öppnar något bottenlöst som ingen annan hör. Det är helighet, och det kan ingen förstöra, – för det ligger utanför de gränser som annars är uppdragna omkring oss.
(På kvällen)
Varför skall jag inte kunna avstå från detta enda: att ha fått leva ett enda år av mitt liv?
Det är som en sugande längtan i varje nerv av min varelse efter denna enda tid.
Jag kan inte gå mot de stilla o. klara höstdagarna i mitt liv – som kanske annars skulle vara det naturligaste – utan denna storm.
Jag frågar mig själv varför? Hur oändligt många finns det inte som skulle vara långt mer predestinerade till det – till själ o. kropp. Min fysik syns mig ibland bara som en fladdrande låga, en strimma i ljuset som någonting som egentligen inte har realitet. Och likväl är det samma makt som kommer grenarna att skjuta skott o. markens gräs att blomstra som bor i oss alla.
Utom i helgonen. De har givit denna ström av liv ett hemlighetsfullt lopp, som inte vi andra kan följa – –
Min högsta dröm hade varit att engång kunna samla mitt liv till något rofyllt o. helt – att kunna dela därav åt andra. Det ger mig en sådan obeskrivlig ångest att se hur meningslöst splittrade de flesta människoliv är – o. nu är jag själv söndrad till de innersta trådarna av mitt väsen – om än inte mänskorna vet det.
En människa skall sprida värme o. ljus – något av samma ro som de solfyllda markerna – därför är man till, o. vi bär på möjligheter till en oändlighet av värme o. glädje. Och så går allt förlorat för att det fattas något, en länk i ett sammanhang, – för att vi i ett ödesdigert ögonblick blivit strypta på ett sätt som inte mer kunde göras ogjort – – –
Jag skulle ha lust att besvara Julhälsningens rundfråga: om det funnes en människa i världen, kunde man kanske leva – o. sedan skapa –
Jag är visst ett under av otacksamhet. Hur många fina trådar av helighet har inte vävts in i mitt liv? Hur många människor – – – – ? Och nu syns det mig att det är ingen. Vi kan kanske leva utan människor ibland, under samlandets ögonblick när vi själva är så överrika, att ingenting annat hinner till för oss än havet o. bergen o. markernas oändlighet – men att annars leva, söka leva utan en människa, det är visst utan mening.
Det går inte många dagar utan att jag sänder av ett brev, o. ofta får jag. Trådarna av de levandes – och dödas – liv vävs samman i mitt medvetande, men allt är så underligt skugglikt o. avlägset, sedan en lång, lång tid tillbaka. Det är som det blott till hälften hade realitet, icke ens det. – – – Det kommer någon till mig o. säger: hjälp mig att förstå den o. den som står mig nära, som ni också känner kanske bättre än jag – o. jag gör mitt bästa, o. sedan är allt lika ändlöst borta igen. Mitt liv är som en oavbruten anspänning att hålla ut o. handla o. förstå, fastän jag inte längre vet varför. Och jag frågar mig om någon människa längre är till – – – – – ? Men ingenting är vissare än döden – – – –
Om vi engång har rätt att ordna vårt liv, var o. en efter sin tro, sitt samvete, sitt förnuft – då har vi också rätt att bestämma om dess upphörande – om vi inte bundit oss med självtagna plikter o. band, som vi inte kan slita. Då har vi rätt att lägga upp allt så gott vi kan, det vi har stått i o. verkat med, o. sedan glida ut i förvandlingen.
Att söka leva år efter år mot sin vilja i en tillvaro som inger en fasa, det synes mig vara mycket mindre sant el. etiskt. Och isynnerhet syns det mig så, om man fortsätter denna karrikatyr av liv blott (av rädsla), för att man fruktar ett event. straff i ett kommande liv, men vet att man inte vill el. kan leva.
Det givs vändpunkter i en människas liv, då man vet att det som hittills varit åtm. stegvis ett uppåtgående – etiskt – härefter måste bli ett nedåtgående – jag tänker här knappast på det man kallar »brott», mera på den passiva sättet att leva – då man vet att alla omständigheter, så långt ens förnuft kan döma, måste medverka till ett fallande. Då intet effektivt motstånd längre finns kvar som hinder, o. då ens liv redan länge saknat all nödvändighet. – Det finns mänskoliv, där intet av tidigare misstag kunde sonas med en fortsatt existens, mänskoliv, som – mänskligt sett – står fria o. utanför alla självtagna band. Det syns mig sannare, värdigare, helare att ett sådant mänskoliv avslutas i samma stund övertygelsen om ett sådant livs bristande nödvändighet trängt helt o. fullständigt genom människan själv. Jag tror att några av dessa synpunkter också varit avgörande för vissa sidor i det orientaliska etiska tänkandet.
.
Ett är sanning: ingenting annat har etisk betydelse för en människa, än det som vuxit fram ur henne själv o. är ett med henne. Ingen annan människas mening el. ett utifrån på henne inympat bud kan någonsin för henne bliva etiskt.
Ett annat är sanning: så nära är människans rottrådar förbundna med jorden, att vi är beroende av detta, hela jordens liv, stundom även där vi trott oss helt fria. Och ifråga om liv o. död fäller det ofta det avgörande ordet.
Jag är så långt borta från livet nu, att det första och enklaste jag skulle behöva allenast är känslan av att någon människa finns till. Det är så otroligt litet och så otroligt okomplicerat, som det alltid är när något avgörande står inför en. Men jag känner också att detta som jag begär av någon inte är lätt, tvärtom ganska svårt. Det beror lika mycket på en tillfällighet som på medveten vilja, men därför är också den det gäller från början fritagen från varje eget ansvar.
En brygga ut i livet måste alltid vara medvetandet om ett annat liv och om en relation till ett annat liv. Genom förnimmelsen att ett liv är till är det möjligt att sedan genom arbete nå en kontakt med tillvaron. Det är endast känslan av denna absoluta avskildhet, av att alla trådar till mänskorna o. livet är avbrutna, som förlamar varje möjlighet till att återuppta ett samband, varje möjlighet till en verksamhet.
Om någon kunde säga: »jag finnes» kunde jag leva. Jag begär ingenting stort och som jag tror ingenting tröttande eller invecklat.*»Septembernatt» skrevs några dagar senare.
[i marginalen: Lbg (vackert, men svårt att fatta) ↓ hör icke nödvändigt med]
Jag tror inte alls att det vi ser omkring oss, i vårt jordiska liv, varit ett bedrägligt sken, ett bländverk av den osynlige. Jag tror tvärtom att vår andes verk, tanke o. konst, skall stiga till en högre o. högre förfining, – o. att vår relation till allt som lever, människor, solsken, blad och gräs, har sitt ändamål redan i denna jordiska tillvaro, att den skall luttras o. renas till högre o. högre form. Och jag tror att detta är individens ändamål.
Jag tror inte att det är individens uppgift att uppgå i ett högre väsen, där all vilja o. allt begär utplånas o. all relation till det jordiska upphör. Och jag vill dö i denna min tro.
Allt helgonskap har uppstått ur känslan av tillvarons begränsning – ur detta att vår längtan, vårt begär stöter emot en mur som den inte kan komma över. Då har den hellre dödat alla hittillsvarande värden, än längre stridit en fåfäng kamp. Men jag kan inte döda det som är min övertygelse.
Och likväl. Den religiösa tro som någon gång – tidtals – gripit mig har inte varit på en kärleksfull, försonande makt, tvärtom. På en makt som utmäter detta jordelivets straff – som för mig består i att jag ser hela denna jordelivets styrka, rikedom o fullhet, men inte har rätt att gripa den el fullkomna den – av en outgrundlig vilja o. på ett outgrundligt beslut:
»Og Lyset sken o. blev blindende hvitt,
og Bjælkevæggen blev som Kridt.
– – –
Forfærdelig er Din Kjærlighet!
Jeg holder for Øinene, men jeg vet.»
Vårt jordiska förstånd kan ju aldrig ens skymtvis gripa meningen o. syftet med denna förbannelse. Och denna lära är inte heller för människor – därför orkar jag inte bära den, länge.
– – – – –
Den osynliga makten hade inte skapat realiteten i denna raffinerade, invecklade, ofta evighetsmättade, evighetsgenomdränkta form, om den blott varit till för vår prövning eller för att martera oss. Därför tror jag inte på dess sken.
Men det finns heller ingen kompromiss. Antingen tillhör vi denna främmande makt – om grym el. kärleksfull – eller går hela vårt syfte, vår ansträngning ut på vårt jordiska verks, vår jordiska relations fullkomnande. Är vi uteslutna från båda – vad återstår?
September 1932
En sjukkrönika (–.)
Suggestion:
Det finns bara småsaker – glänsande dagg på morgnarna, ett kallt solsken på en trappa – gröna frodiga bönor i trädgården – några krassekvistar i en vas – purpurröda begonior. Livet är ingenting annat än småsaker – en kaffestund på förmiddagen – brasa på kvällen – vitt månsken ute. – Allt är likgiltigt, behagligt, vila, ro – allt är utan betydelse – – –
Igår var mina »onda andar lösa» o. jag hade ångestdrömmar i natt. I dag är jag bara så trött, trött – men jag är lugn.
Det finns ingenting annat än småsaker. – – – –
Jag har läst idag en uppsats av M. Ehrenpreis om araben i Kairo. I moskéernas arkader o. förgårdar tillbringar han det mesta av sin fritid – här finner han svalka, frid kontemplation. »Ur koranen hämtar han sin enkla levnadsvisdom, denna passiva fatalism, som han kläder i så svåröversättliga ord: Kismet, Kef, Jawasch. Låt Allah sköta livets hemligheter, som vi ändock ej mäkta – – – . Det högsta vi kunna nå är att i behaglig bekymmerslöshet njuta livets stilla frid.»
– Säkert har han rätt. Det är visst »livets mening».
Allt är ju bara småsaker.
Ett par av personerna i mitt drama vill komma o. hälsa på mig – men jag avvisar dem. De får inte komma nu.
Inte den man, som med en sagolik psykisk kraft – med ett uppbåd av både det medvetnas o. omedvetnas resurser – för sin vilja igenom – ensam i en omgivning, som är honom fientlig, där han sprider fruktan o. skräck – där han rör sig som i ett lufttomt rum med samma (skenbara) säkerhet som den som har vant sig att leka med liv o. död.
Inte den kvinna, som med hela sitt känslolivs resurser söker att nå botten på det håll o på de vägar, som hennes livs lag föreskriver henne, oberoende av om den för till höjder eller bråddjup, oberoende av sken el. konsekvenser, oberoende av människors maktspråk – icke handlande med samma medvetenhet som mannen, men med en osviklig o. omotstridlig viljas instinkt. Den veka o. svaga kvinna, som bland alla går under namn av den minst levande o. den minst jordiska!
Ingen, för vilken livet ännu är allvar – eller blod – får komma till mig nu. För allting är ju obetydligheter, och »livet» är inte till – – –
– Du kvinna, som ser med en egendomlig främmande o. bortvänd blick, som angick det dig inte, det som levdes o. rörde sig omkring dig – som talar med en beslöjad o. stilla röst – som alltid rör dig ljudlöst, som om du inte ginge – varför kommer du till mig nu? Du får inte leva, du får inte finnas! Ingenting som är allvar!
Att ha psykiskt herravälde över sig själv skulle vara den första betingelsen för vila – men hur svårt är det inte att komma därhän. – Min hjärna arbetade med ett par scener i mitt drama i går kväll oavbrutet, fastän jag inte alls skulle få röra vid dem, o. jag somnade ganska utmattad.
Drömde i natt exalterade drömmar om att två av mina vänner hade blivit omvända till mystiker o. redan var ganska långt hunna. Det verkade skrämmande o. fascinerande, men jag kände mig stå helt utanför.
– – Men allt är ju bara småsaker! Nu på dagen är jag igen lugnare.
– Jag gjorde en längre cykeltur på f. m. Sol, storm, vita vågkammar.
Luften är stark
vinfylld
skälvande – – –
Stark, rusande, som glädjen i vårt inre, som de safter som flyter genom oss själva – – Nej, det får jag inte minnas – då har jag ingen ro i natt.
Allt är ju likgiltigt, utan betydelse, allt är tomhet o. villa – –
Allt är ingenting: [ ]
.
Jag låg länge vaken i natt. Mitt hjärta bråkade.
Min själ
är bara hudlöshet
en orolig nerv
någonting som smärtar.
Varför var livet
bara ett svek?
–
Solig morgon. Ljum luft. Jag åker tidigt ut. Kommer tillbaka med ett helt fång högsommarblommor – doftande spirea, långa, böjliga gula kungsljus – – – – Högsommardoft – nej det finns inte mer, aldrig, aldrig.
Det finns, det finns: en djup, mörkgrön skogstjärn med mörka stränder o. en ensam röd näckros på ytan – inte en purpurröd, en vit näckros med en skärröd skiftning på kalkbladen. Den ligger alldeles stilla, o. vattnet är alggrönt o. ogenomträngligt som skogens egna hemligheter. Och jag stannar o. ser ner i vattnet o. jag tröttnar inte på det. En enda vit näckros med en skärröd skiftning – – –
Det finns en oändlig frid o. en stillhet som är ogenomtränglig.
.
– – –
I natt blev det klart för mig: det finns bara ett: att acceptera meningslösheten, detta att intet är av vikt. Att allt är likgiltighet, betydelselöshet, bara småsaker. Jag måste leva så en lång tid. Det får finnas intet av allvar, intet av känsla, intet av verklighet.
Jag har levat så länge, i åratal, i oavbruten opposition, utan att det lett till något annat än att jag nu är helt sönder, förtärd av mig själv. Om jag nu skulle ge efter, följa med utan motstånd, likgiltigt, viljelöst?
Det gäller att dämma för alla levande o. skapande flöden, alla springande punkter av liv. Det får finnas intet levande o. kännande, ingenting starkt el. betydelsefullt. Bara små plikter o. små, små händelser, en behaglighet i smått!
Det känns nästan som en lättnad att tänka detta – om jag därmed kunde vinna hälsa o. befrielse från lidande – en tid. Vad som sedan skall komma, ja, det vet ju ingen. Skall det vara möjligt för mig att göra det fullständigaste våld på min natur, att ändra hela min livsinställning o. livsföring – för att vinna endast likgiltighet? Men andra har också kunnat det, då borde väl jag kunna – – –
.
När Livets herre vrider till sitt skruvstäd om oss
och varje andetag är lidande –
vad finns då kvar?
Då finns att självmant låta skruven klämma
än hårdare
och minnas:
av allt som är
är döden ensam vissast av allt visst.
–
På kvällen.
Om jag kunde få somna in så djupt o. tungt, som man sakta sjunker ner i en bottenlös brunn – så obeskrivligt djupt och tungt, att jag aldrig mer behövde vakna – – –
.
Jag drömde i natt om min enda ungdomsflamma – som varit borta ur mitt vakna medvetande sedan 12 år – och som jag var klasskamrat med engång i min barndom.
Jag var av någon anledning i vår dåvarande skola o. skulle just gå bort. Då ser jag honom i vestibylen. Han öppnar dörren o. säger: »skall du gå den o. den vägen, så skall jag densamma». Så följs vi åt. Han ser ut som en nyss fullvuxen yngling. Vi delger varandra av våra levnadsöden o. allt är naturligt o. enkelt, som hade vi skiljts i går. Det är en underbart klar o. meningsfull dager över allting, en sådan som man sällan ser i drömmen.
Vi skall båda vara på ett visst klockslag på en plats, o. vi får större o. större hast. Vi går över byggnadsställningar, han snavar o. reser sig igen. Jag säger: »å, det går nog bra ändå att hinna». Han: »men hör du, tänk på att vi båda redan är 70 år!» Så minns jag inte mer.
Jag har inte på länge känt en sådan frid o. ett sådant lugn, som när jag vaknade upp ur den drömmen. Det var som om något helt varit avslutat o. allt var självklart o. fridfullt. – Jag låg länge vaken.
.
Jag drömde i natt
att jag spelade teater
– ett stort sällskap amatörer.
Allt hade en viss vikt.
Jag hade ett slags huvudroll
– en dam från l’ancien régime –
men jag spelade intresselöst.
Jag minns ej mer förloppet,
men ett viktigt moment
var ett överfall av rövare,
då jag släpades bort.
Det repeterades ånyo.
Det var festligt o. upplyst,
ett virrvarr av människor,
spelande o. åskådare.
Jag ser plötsligt Alma Söderhjelm,
hon hade också en roll,
var som given för den.
– En syster till henne vände sig till mig.
Hon sade med eftertryck: »Ni har inte anlag,
fastän Ni ser bra ut(!),
min syster hade rätt.»
– Så blev allt borta i ett töcken.
– Jag vaknade vid att mitt hjärta var i olag,
det varade rätt länge.
Hela dagen en känsla av beklämning,
fast jag inte har nån’ oro.
Allt är likgiltigt o. lugnt.
Jag halvsov i solskenet,
luften gjorde gott.
.
»På berget ligger en gammal stad,
där människor levat o. frågat vad
dem kommit glädjas i tusende år
åt morgon o. vår».
(Pär Lagerkvist)
Det är som om jag svagt o. trevande skulle börja att beröras av något i tillvarons eget liv – av det allra enklaste, minst betydelsefulla – av den bruna barrstigen, ett fallande löv, en insekt i solen. Det är som om ett samgående igen skulle kunna äga rum. Men mänskor vill jag inte mycket minnas. Bara det allmänna, opersonliga, helheten, som är naturen själv – – –
Mina nätter är ännu mycket oroliga – o. begreppet Helsingfors kan jag inte alls vidröra – –
.
Ju lugnare o. enformigare mina dagar, desto mer oroliga o. omväxlande mina drömmar om natten. Jag hade 4 skilda drömupplevelser i natt, av vilka jag inte alls minns den sista.
De två första berörde mänskor o. förhållanden jag inte nu får tänka på. Efter båda vaknade jag upprörd – någonting blödde.
Den tredje var den intressantaste men omöjlig för mig att tyda. Här bara några huvuddrag.
Mormor hade nyss dött o. bestämt att jag bl. a. skulle ha efter henne en vit nejlika i kruka, som jag skulle ha skott av. Det finge inte gå förlorat. Jag får flere skott, ett med en blomma i toppen, o. vi vandrar, ett helt sällskap, för att komma till en långt bort belägen järnvägsstation. Vi går längs vägar o. över avmejade ängar, isynnerhet över ängar. Hela tiden bär jag skotten pressade i handen. Då blir vi anfallna av en grupp underliga djur, halvt svin, halvt små hästar, närmast svin. De andra reder sig gott med dem, men jag blir skild från de andra o. ett av djuren anfaller mig. Det biter mig i armen, inte hårt, men så att jag känner dess tänder, o. när jag skall frigöra mig, tappar jag de flesta av blomskotten, bl. a. det med blomman. Jag kan inte få dem tillbaka. Vägen fortsättes o. vi kommer just i tid till tåget till en obekant station vid en liten, smalspårig bana. Jag har ett par klena nejliksskott kvar i handen, o. jag håller i dem krampaktigt. På perrongen finns en liten vattenbassäng med en mängd uttrar o. en stor isbjörnsliknande hund. Medan vi betraktar djuren kommer tåget o. vi reser bort –
Så drömde jag, att jag vaknade upp ur drömmen o. att jag hade skotten kvar i handen i min säng, men de bestod nu av några halvvissnade ogräsplantor. Jag undrade mycket däröver – – –
Drömmen fortsattes ännu på en annan plats. Jag hade att söka upp en för mig obekant dam o. framföra till henne ett meddelande av vikt. Det hela drog långt ut men allt tycktes ordna sig; det närmare förloppet har jag glömt. Också här spelade ett blomskott en viss roll. –
.
Förmiddagen var ljum o. nästan stilla med en blek, knappt märkbar sol. Jag satt ute en stund o. läste Salomos Predikare. Jag kunde knappt ha funnit något, som berörde mig starkare.
–
.
Jag har kommit så långt att jag älskar själva det tunga mörkret om kvällarna, ja t. o. m. regnstormen om nätterna. Jag hör ju samman med allt detta: de våta bladen, dimslöjan över ängarna, de vissnande örterna – o. skall kanske göra det engång i en ännu djupare mening. Kanske skall jag engång kunna finna min frid här bland dem – – – Men det finns – annorstans – en plats där jag inte mer orkar sitta, syner jag inte mer orkar se, saker jag inte mer orkar minnas.
Var natt stiger det gångnas syner på nytt upp och hemsöker mig.
.
De senaste dagarna har varit uppfyllda av praktiska plikter (vårt flyttgods avgår härifrån idag) – men fullgörandet av mina uppgifter ger mig ingen tillfredsställelse.
Tillfredsställelse känner jag bara de dagar jag varit riktigt lat o. likgiltig.
–
Om jag stod inför Vår Herre o. han förebrådde mig det ringa jag har gjort o. förehöll mig de massor jag underlåtit, skulle detta icke bekomma mig stort. Men om han sade till mig: »varför har du inte format ditt väsen efter din vilja – efter din själs o. din viljas lag – men istället runnit bort i oväsentligheter – o. varför har du inte tagit vara på den djupa ro, som finns nedlagd i människan o. som är hennes dyrbaraste ägodel, som du hade fröet till engång, men istället gått sönder i oro» – då skulle jag känna mig djupt träffad o. inte längre ha någon frid. Och därför är jag ännu litet orolig för mötet med Vår Herre.
–
Vi västerlänningar, för oss är huvudsaken det vi gjort, inte det vi är. Den livsinställningen o. den ledstjärnan har givit oss herraväldet över jorden i materiellt hänseende – men har vi det också i andligt?
Har vi herraväldet över oss själva? Har detta att vi handlat, handlat en betydelse för vårt inre liv engång? Är verket vi själva?
Eller är österlänningens visdom större som icke söker att handla, men att vara? Som söker livets centrum o. frid i en skenbar egocentricitet, men tillika i en över allting utströmmande ro o. harmoni.
Hur olika är icke Västerlandet o. Österlandets mystiker! De förra söker (i regeln) nå det heliga under en oavbruten kamp, en verksamhet, som endast under korta stunder avbrytes – de senare söker det i den fullständigaste koncentration, i ett försjunkande i helheten, där kampen om den äger rum, sker i det tysta o. omärkliga.
. (senare)
Jag läste några rader av Nietsche idag, o. då kom jag att tänka på följ.:
Nietsche. Låt vara att hans djärva paradoxer, hans teser o. antiteser skall gå till eftervärlden sålänge mänskor finns till. Det som tränger som en eld in i oss är i alla fall inte hans rena tankes produkter. Det är den viljans spännkraft, den oerhörda lidelse, som ligger bakom hans yttringar, hans livsintensitet o. de känslolivets resurser utan gräns, som fyller honom. De finns koncentrerade i ett enda tonfall, som inte kunde vara en annans, i en valörens nyans, i ordens kontakt med varandra, som är ända till det yttersta laddad med elektricitet.
– – Och om den som skrivit Invita Minerva gäller detsamma. Det är den levandets lidelse och sprängande intensitet, den fabelaktiga förmåga att reagera, samla, omfatta, bli ett med – jag vill inte här nämna mer! – som gör att det Rf. Lbg. skrivit inte kan dö. Leva o. skänka liv – men de måste höra ihop! Att i livsöverfullhet sprida liv omkring sig o. lämna det i det verk, som skall stå kvar.
Att vara = vara till = leva.
.
Det har kommit ett litet bakslag för mig. Jag har visst överansträngt mig litet – o. tänkt tankar jag inte skulle tänka. Jag vaknade i morgse med den huvudvärk (+ illamående) som jag brukar få efter stor utmattning. Enda botemedlet är nu att hålla sig stilla ett par dagar. Här får jag det lyckligtvis. Men detta är en varning. Mitt fysiska tillstånd är i alla fall allvarligare än jag hade trott.
–
Fastän jag var sjuk i natt drömde jag ganska skönt. När jag har drömmar om längtan, som griper mig som allra starkast, gäller det ofta landskap. Så också nu.
Det var Svarta havet jag ville se – o. fick se, närmare bestämt endast Asovska sjön. – Min Mor hade en faster, som var gift med en sjökapten o. länge bosatt i Baku (alltså vid Kaspiska havet) – båda dog före min födelse. Jag drömde nu att denna min Mors faster var bosatt vid Asovska sjön o. att hon hade anordnat en färd för min Far o. mig i dessa trakter. Det var egentligen Svarta havet jag ville se, men vi färdades länge i en underbar nejd där invid i ett ljuvligt klimat. Det tycktes mig vara på vårvintern. Allt var annorlunda än i Norden, markens beskaffenhet, all växtlighet. Ställvis var marken täckt av den finaste helt vita sand, men annars var allt intensivaste grönska, av en djupare färgton än här.
Vi färdades i bil långsamt förbi en skog av kastanjeträd, vars första vita blomställningar just var utslagna o. bakom kastanjerna var det en dunge av lövträd med helt vitblommiga kronor, mittemellan fruktträd o. blommande lind. Jag minns ej mera all växtlighetens prakt, men jag minns att jag längtade efter havet. När skulle jag få se det? Och det kom, inte det öppna havet, men underbart i alla fall. Det var som en stor insjö eller en väldig lagun med det klaraste vatten o. egendomliga mörka skuggningar på ytan. Synranden avgränsades av en ljus sandbank vid motsatta stranden med en siluett av svarta pinjer. Svarta havet skulle jag inte få se, men även detta grep mig på det djupaste. Att lämna denna syn var det svåraste momentet. – Vad som sedan följde var inte heller oangenämt, men av mindre vikt.
.
De sista dagarna har åter lärt mig ganska mycket om mitt fysiska befinnande. Jag fick lov att anspänna mig något, levde under ett oavbrutet »måste» – kanske också i någon mån under perspektivet av vad som väntar mig i H:fors. Detta hade till följd ett rent fysiskt illamående, fysiska störingar. I dag morgse kl. 7 gjorde jag det sista av mina uppgifter. När det var utfört lade jag mig tillbaka till sängs utan att somna, o. om en stund var allt för mig som förvandlat. Blotta medvetande att jag inte mer behövde anspänna mig – att jag hade framför 5 dagars relativ ro utan ett »måste» – gjorde att mina fysiska obehag försvann nästan helt av sig själva.
Ja, jag vet det mycket väl, o. har egentligen vetat det redan ett helt år, att jag fysiskt blott behöver vila, en fullständig befrielse från varje »måste» under flere månader. Framför allt en befrielse från varje anspänning. Skall jag i vår få realisera det? Jag skall åtminstone inrikta all min strävan på att kunna det.
Jag vet mer än väl att detta blott löser det halva problemet för mig, men det är ändå av stor vikt. Det måste bilda grundvalen för allt det andra som jag sedan har att ta ihop med. Det är det primära.
(Ja, i teori vet vi ofta nog hur allt borde ordnas – men realisera det!)
.
Fastän jag igår mådde bättre, hade jag en dålig natt med ovanligt häftiga hjärtstöringar. Den »inre oron» har visst ännu inte mycket givit med sig.
Jag har haft många tankar de sista dagarna. Bl. a. känner jag att jag varit orättvis mot mitt liv i det jag har sagt. Det måste bli ett tillägg. Jag försökte göra en början i går – på gammal vers – men den utföll inte som jag hade önskat. Det är en stor fara för mig att begagna vissa gamla versmått; det går nästan alltför lätt – men blir också lätt banalt!
– Jag vet mycket väl att jag – i det jag sett o. känt – hade nästan bottenlösa fonder att skapa ur – men för att skapandet skall kunna utlösas fordras just den livskontakt som jag saknar – o. en stor del av mitt liv har saknat – därför kan jag inte bruka dem.
Och på skapande är nu minst av allt att tänka.
Vid stranden.
Mitt hjärta flyr undan
och jag följer det icke.
Det glider över vågorna och gräset
över träden och stränderna klippor
– alltid längre.
Det är ständigt framför mig
– jag orkar inte följa.
Jag vore helt lycklig
om inte en sakta och tärande spänning
jag kände mellan mitt hjärta som flyr
och mig själv, som är bunden vid marken
– en alltuppfyllande, sugande längtan
att bara få glida allt längre och högre
– slutligt försvinna
engång bli borta
såsom en droppe försvinner i ändlösa rymden.
Men stundom en visshet
mig fyller till bristning med jubel
– då jag vet att det kommer
engång en stund, då mitt hjärta
ensamt skall glida i rymderna ut
och jag inte mer längtar få följa
– då mitt hjärta ensamt är till.
Engång mitt hjärta
stiger och flyr från mitt jag
och försvinner
såsom en flyende droppe
försvinner bland dagrar i ändlösa rymden.
.
Jag har rott över viken, som låg blank o. stilla som en spegel. Det var fabelaktigt vackert. Björkarna är ännu mest gröna, men alla lönnar runt omkring viken lyste i gult o. blodrött. – Nu har jag legat i en bergsklyfta o. solbadat. Det har blåst upp en krusning över vattnet, o. över solen har plötsligt drivit några lätta sommarströmoln. Luften är mild och ljum som om själva sommarn. Jag ligger o. låter solskenet smeka min hud – – – – Ingenting är annorlunda än förut, allt kommer igen – allt är lika i dag, igår o. i nästa sommar. – Var ändar all kretsgång?
.
Jag trodde att jag höll på att förvandla mitt liv
att befrias
från eget kännande
egna krav
– från allt eget av större mått –
att jag bara skulle föras av en osynlig ström
vidare – viljelöst,
likgiltigt, utan en plåga
–
I natt
– jag hade ett hjärtanfall
– den där underliga vissheten
att mellan döden och mig
finns bara en strimma
– att jag bara lever mer
vid en enda tråd,
som var stund kan slitas.
–
Men jag fick inte dö.
Varför blev jag sjuk?
Jag var ju så lugn.
Mitt liv skulle bli
ett långsamt glidande
utan något mål
utan någon mening
utan någon plåga …
Jag var ju så lugn.
Men det levde visst därunder något annat
en makt jag inte tänkte på.
Var jag inte fri från det bandet?
Främling
obekante.
Flammande låga
tärande liv
– du som inte är en
men många.
Du som gör hundra gärningar
och för hundra mål
– som aldrig kan fångas
och aldrig förstås!
– Varje nerv i mig vibrerar
när jag känner dig leva
när du talar och är.
Är det någonting av liv i detta vårt samband?
Är det någonting för stort
för betydelsefullt att kunna slitas?
Är jag ändå vuxen fast? –
Mitt liv i din hand?
Nej nej! Inte så!
Jag sitter ute i solblåst
september.
Luften ljum
skyarna flyger.
Jag vill hela såren.
jag vill låta solen
smeka mig till frid.
I luften är jag till,
i växande, multnande.
– Jag vill glida längs en glidande ström
utan mening.
Oktober 1932
Det finns ingenting som gör ont så som att se människor o. vara tillsammans med dem.
Det var sant ändå:
Det enda sanna i mitt liv var
»solskenets dallring utanför mitt fönster».
Varför får jag inte gripa om de fuktiga barren på tallkvistarna, varför inte trampa på det halvvissnade gräset på stigen och suga in hela ångan av multnande grenar och löv i den djupa skogen – – ? Finns det enda livet o. den enda hälsan för mig där – nu mera?
– – –
Finns det någon mening i att gå igenom så många strypningar som det är tänkbart – o. sist strypas så att man inte mera kan andas? Finns det någon mening? Kanske –
Ganska många gånger i mitt liv har jag sagt mig: nu har jag nått kulmen – nu måste ett avgörande komma – eller … Och det har aldrig kommit. Jag har levat vidare, bara med mycket mindre liv än förut –
De sista nätterna har allt mitt onda kommit tillbaka igen. Nerverna är bara som hårt spända strängar. Jag känner mig ganska förtrogen med martyrernas öde att långsamt halstras på sakta eld. Förnimmelsen måste vara förvillande lik den jag känner.
Vad leder denna levandets tortyr till? Ett mänskoliv är ett stoftgrand bland millioner – utan minsta saknad eller förlust kan det släckas ut. Och likväl fordrar vi alla – var och en – en förklaring innan vi slocknar.
November 1932
. Detta vill jag skriva som ett litet tillägg till vårt samtal den (med R. Lbg).
– Om också min tankes slutledningar engång måste föra mig till att mitt liv o. dess »mening» eller ändamålslöshet är fullkomligt betydelselösa, så vet jag att min känsla fortfarande likafullt kommer att vägra att godtaga denna konsekvens för andras vidkommande. Jag kommer fortfarande att anse att andra mänskors själsstrider, deras harmoni eller icke-harmoni är av en oerhörd vikt, o. att det har den – måhända största – betydelsen av allt, om deras liv går förlorat eller fyller sitt ändamål.
– Sedan igår natt har jag gång på gång överfallits av ångest för en annan persons vidkommande – som jag aldrig har sett, men som jag vet att just nu utkämpar en strid. Då har det blivit mig klart att jag inte kan godtaga betydelselöshets-teorin för andra mänskors skull.
Så nära skogarnas mörknande sus
så nära furornas rötter.
De griper om mig,
de drar mig till sig
de binder mig fast vid marken.
– Ett strå, ett barr, en sten vill jag bli
i det stora och tysta.
–
En strand med tallar
en sluttning med skog
björklöv och allöv
vatten som glittrar.
Livets enda mening
är bliva ett med mullen och gräset
på jordens bröst
– Släck ut mitt mänskovarande
min mänskosyn
min mänskohunger
– alla svidande, brinnande trådar
all hemlig resonans
– som bildar en människa
–
Jag vill inte mer leva
frågornas liv, gåtornas liv
tortyrens liv
sönderbrinnandets liv.
Nu väntar jag på gräsets
och jordens.
–
Det finns ingenting annat
än en strand med mörka furor
med allöv och björklöv
och blänkande vatten
mellan grenarna.
.
Är livet bara att samla upp några fina guldtrådar, några knippen av ljus, där det skulle ha varit ett helt solsken?
Är livet bara några fina glänsande strålar – – –
Måste vi långa tider av livet ställa in oss provisoriskt – i avvaktan på att något slutligen skall komma – el. inte göra det? Bara plocka några gullvivor i skuggan på en sommaräng – – –
December 1932
.
[i marginalen: H. R.]
Ibland när jag är mycket trött
drömmer jag om dig.
Ibland kommer du emot mig med ett fång gullvivor
på en solig äng
– ibland
men alltid är det solsken.
Människor mötas, tala, glida förbi och försvinna
– intet är mer flyktigt än människornas ord
Skyarna svartnar –
det sveper ett kallnande vinddrag ifrån skogarna.
Så ensam som en öken är människornas jord.
- *»Septembernatt» skrevs några dagar senare.