Lästext
1936
Januari 1936
Blad
(Dagbok) .
Midnattsdialog
– Om man icke älskar livet, har man ändå rätt att älska?
– Det kan ingen av oss fordra.
Plågad slummer.
– Om man icke tror på livet – vad är väsentligt på jorden?
– Allt det väsentliga är kontakt. Syftet är att finna samband.
Tystnad. Grubbel.
– Huru återknyta livets samband?
– Det beror på nåd av livet.
– Har jag ännu makt att älska?
– Innerst är vårt väsen kärlek.
Tystnad. Slummer.
Februari 1936
, .
Trötta, sjuka dagar –
Jag svävar liksom på en trådfin lina
över en lufttom rymd,
en klar och iskyld rymd
där inga toner ljuder.
Så smal är tenen som jag svävar på
men ännu bär den.
Och allt annat är mig likgiltigt och borta.
Bara den smala, smala linan under mig
och en glasklar och lufttom rymd,
där ingenting höres.
Men mitt hjärta går på ensamma vägar
långt bort.
–
Det söker en enda vrå, där det finner sin frid,
där det känner att det får breda ut sig i värme.
Och mitt förstånd ser på och säger intet,
tror intet väntar intet.
Och min vilja är stum.
Men mitt hjärta rycker i sina fjättrar.
Då känner jag en stor, stor smärta
och en stor tyngd.
Och det är förfärande mödosamt att ha ett hjärta.
Ett hjärta som går sina egna vägar
och icke vet av min vilja.
– Över stenhårda åkrar skall du gå mitt hjärta,
över brännheta slätter,
över hedar där tistlarna växer så tätt,
att du såras vid varje steg.
Blodig väg skall du ännu gå
och du tror alltjämt på målet – – ?
Vad det gör ont att ha ett hjärta.
Mars 1936
Natten mot den
Nu går jag mot det stora obekanta. – Det är som om den tätnande luften i grottvalv sänkte sig allt djupare omkring en. Jag vet intet – men något skall ske.
Natten mot den (Senare format)
Så var det din vilja att vår gemenskap skulle avbrytas på nära ett år. Jag har gråtit igår halva dagen – nu kan jag inte mer. Kanske var det rätt av dig – Men mitt hjärta är så sönderrivet.
Natten mot den
Mitt hjärta fick inte gå sina vägar, men mina känslor skall gå sina – kanhända. Jag breder sakta ut armarna i väntan – och dock älskar jag ju icke här – Nej min kärlek är annorstans.
Men ändå blir allt inom mig en märkvärdig stillhet då jag väntar – –
April 1936
Natten mot den
Tre dagar på Pätilä – en dag på resa – en dag i Borgå, allt lugnt och välgörande, men icke någonting väsentligt.
Nere på stationen i Borgå, där jag var en stund ensam, hände det.
Då kände jag för första gången att hela mitt fysiska jag plötsligt föll ifrån mig – att jag levde vidare därförutan – och att inga önskningar och ingen vilja längre fanns kvar. Det var några minuter av en absolut lycka. Ännu är jag uppfylld av dem.
Natten mot den
Åter en prövande kväll (Författareföreningen) när allt syntes en hopplöst – allt ens arbete på människors närmande till varandra, dessa ensamma människors – –
Och icke ett stänk av en läskande källåder för en själv –
Men jag har dock redan en gång gått över gränsen.
Det var ju endast två dagar sen. Skall inte min linje vara klar nu, den enda …? Söndagen utstrålar alltjämt en överjordisk frid.
– Den här våren syntes det mig att två vägar låg öppna för mig. Är det blott den ena som är kvar?
Men någonting säger mig att jag ännu inte är färdig för den.
.
[i marginalen: Publiceras icke medan H. R. lever]
Den här underliga våren när allt som sker på något sätt har en betydelse … Det är nästan på tiden att jag skriver ner något härom – utom de lakoniska raderna hittills.
Här sammanflätas så många trådar och samverkar så många skilda livssfärer, att jag inte på engång kan ingå på dem alla. Jag har känslan av att de mest skilda syftningar i mitt liv denna vår håller på att mötas – om icke i en syntes, så i ett slags egendomlig samverkan.
(– – Jag visste det mer än väl: hur det än skulle gå med vår ordförande-fråga – antingen vår förra skulle avsäga sig uppdraget för detta år eller inte – skulle våren bli krävande för mig. Jag kämpade mot avsägelsen i det längsta – och i det längsta fick vi alla gå i ovisshet – och jag gjorde det av dubbla skäl: för det första för att jag visste att den skulle göra mig ont, och för det andra (det vet jag nu) för att jag instinktivt inte ville ställas inför nya problem . .
Till en början gick allt bättre än jag kunnat hoppas. Samarbetet med min nya kamrat tycktes gestalta sig givande, även personligt, på ett lugnt och icke oroande vis. Jag har sällan i mitt liv haft två så harmoniska veckor, kanske var det tre, som under denna tid. Jag kände mig ha kommit i ett livssammanhang, som just nu var det riktiga för ögonblicket. Men under harmonin låg visst en underlig ångest på lur.
Jag måste beröra denna sak idag, emedan just denna natt min ångest nådde ett slags kulmen och även småningom ett slags lösning.
Jag vet inte om oron finns hos oss båda – för trots nästan dagliga samtal under de första veckorna har tillfälligheterna nekat oss att växla nära nog ett enda ord i personligt viktiga ting. Men min instinkt säger mig, att också för honom vår konfrontation har en betydelse. Vissa småsaker har bekräftat det för mig.)
»Sag, was will das Schicksal uns bedeuten …»
Saken ligger för mig inte (djupast) i detta enkla: sympati eller inte sympati, binder jag mig för min egen skull eller inte? Skall jag i en själslig form denna gång ge ifrån mig något av den sparade ömhet jag så länge burit på?
Frågan är för det första: varför inger denna sak mig ångest som borde förefalla så enkel och solklar och harmonisk – jag älskar ju honom inte, mitt hjärta är fortfarande bundet, det vet jag mer än väl. Och frågan är för det andra: vad bör jag göra, vad fordras det av mig?
Konflikten ligger på ett annat håll; den vilar helt enkelt på att jag förhåller mig på två motsatta vis till honom, och här har jag tillsvidare inte kunnat uppnå en enhet. Det upprullades för mig i en häpnadsväckande tydlighet just i natt – liksom mycket annat. – Låt oss för det första icke helt eliminera bort mitt behov att ge något, det är en faktor som naturligtvis måste räknas med, men den är inte avgörande. (Han är själv bortrest nu, och därför har jag lättare att överblicka allt). Likaså hade den ständiga ofrivilliga kontakten en viss betydelse, men av ännu mindre avgörande art.
Att så var fallet förtydligades för mig indirekt genom en annan upplevelse för tre dar sen, som plötsligt ställde det förra problemet i det perspektiv det behövde.
Alltså en solig söndagsförmiddag för 3 dar sen. Någon [struket: (Lbg)], som brukar komma till mig med blommor och frukter, när jag kanske minst har väntat det – någon som brukar kasta ett plötsligt värmande solljus över mitt liv – som nästan varannan vecka denna vår sänt mig en hälsning, utan att jag fäst några reflexioner därvid – han gav mig åter något av värmande ljus, kanske ännu litet mer än han brukat! Här göms inget problem – vi ger varandra den värme vi kan och när vi kan, och allt är rofyllt och gott. Och ingen begär visst något mera.
Alltnog, vi satt tillsammans, och vi kom också att, endast rätt allmänt, snudda vid den förre. Jag tänkte inte så mycket därpå just då, men efteråt kom jag liksom att se de två männens bild på en gång bredvid varandra. Och då visste jag även samtidigt att jag ser den förre på två nästan diametralt motsatta vis, positivt och negativt.
Det är här som sakens kärna ligger – kan jag tro på honom fullt ut? – här kommer ångesten. Och i natt artade det sig till en uppgörelse. – Egentligen var jag något sjuk i natt – i migrän – men det är ofta vid sådana tillfällen jag ser allt med en klarhet som aldrig annars, då sammanhang, som jag i långa tider letat efter på engång upprullas för mig.
Och det som jag såg var snarlikt ett drama, som utspelades inom en människa. Det är en man som säkert har den mest komplicerade karma en människa kan ha, de mest komplicerade arvsanlag och som själv lever under åtminstone en trefaldig spänning. För i stort sett är han väl själv medveten om dessa konträrt motsatta anlag och böjelser, och inom honom är det en nästan oavbruten kraftmätning mellan dem. Och i samma ögonblick jag blev medveten härom, försvann (nära nog) frågan: tro eller icke tro. Skådespelet ensamt upptog mig helt. Detta ensamt blev av betydelse.
En trefaldig spänning. Den första är självhävdelsens oavbrutna spänning utåt – hävdandet av honom som människa. Härav den hudlösa ömtåligheten i dylika ting som jag hela denna vinter lagt märke till. Den bygger givetvis redan den på invecklade själsliga omständigheter. – Den andra och den avgörande, mest ödesdigra spänningen är den etiska. Jag tror att jag sällan drömt om så skärpt motsättningar inom en enda människa. Här mötas olika livsvärden, olika livsinställningar, ja t. o. m. olika temperament inom samma människa. Det är icke att undra över att få människor egentligen blivit så olika bedömda som denne man – om än de positiva omdömena är de ojämförligt övervägande! Och han är själv medveten om denna spänning, om än han inte alltid förmår se den i hela dess vidd, och vill det. Det är flera än två olika personligheter, som vill olika, handlar olika, lever olika. Och i de moment detta blir honom fullt medvetet är slitningen naturligtvis fruktansvärd.
Den tredje spänningen är åter den nervernas oavlåtliga spänning, som vi alla, åtm. vi svenskar lever i i detta land. Starkare ju känsligare en person är och ju mindre hans fysiska motståndskraft. För det sistnämnda sammanhänger i hans fall intimt med denna känsla att vi hela tiden får lov att stå i en aktiv beredskap – på post – för att öka våra kulturella vinningar och hävda oss gentemot en övermakt med de flesta yttre fördelar på sin sida. Och hans hälsa är icke stark medan hans känslighet är kolossal. Det är möjligt att just denna trefaldiga spänning tärt på den mer än det hade varit råd till.
– Och känslan av hela detta drama inom en människa blev sålunda för mig det mest dominerande av allt. Frågan om ett »gillande» eller inte på den el. den enskilda punkten föll bort – likaså denna fåvitska känsla om »tro» el. icke. Djupast sett kommer jag ändå alltid att tro, när jag känner så många av de inre faktorerna, som kämpar med varandra.
Och i samma stund som dramats spänning helt fyllde mig, försvann också min ångest. Allt syntes lika enkelt och självfallet som hela vår kontakt hittills gestaltat sig.
Maj 1936
Sedan den 5. IV. (eller kanske var det exakt litet senare) har jag egentligen levt två liv – ett som har samma jordiska villkor och sammanhang som förut och ett som är oberört av dem. Jag har sett och åskådat allt som skett med en lycklig oåtkomlighet, som jag icke förr upplevt.
Men idag kväll vet jag att min smärta – för mitt jordiska hjärtas skull – icke på nära nejder är utdrucken – –
För mitt hjärtas skull – Jag skall visst dricka den kalken ännu som inte är smärta allenast, men också sönderslitning. – Jag vet att jag älskar – fortfarande – hur långt ifrån dessa jordiska sammanhang jag än tyckt mig vara de sista veckorna innerst – och jag vet också att jag gör det med allt mindre hopp – men jag vet även att jag inte älskar till självuppgivelse. Det blev mig fullständigt klart i denna dag. Jag vet icke om jag vore mäktig det offer som skulle krävas, om den kunde förverkligas. Och likafullt blir jag inte fri – det är min första kärlek av jord och av ande lika mycket …
Och samtidigt förverkligas visst någonting helt annat inom en annan sfär – eller är åtm. nära att göra det.
Och såsom jag drömt det för länge, länge sedan, nästan i varje detalj. En mans fina, osjälviska omsorg, smekningen i en röst – och detta, det ovanaste av allt, en samfälld reaktion inför tingen – detta att engång kunna dela, i själslig mening – – just så som jag drömt det någon gång … Den där dagen på Grankulla den 4. V. lik en förvårsdröm – någonting på engång så enkelt och solskensklart och på samma gång så sprött att det inte kunde fångas i ord eller liknelser – –
Din solskensröst, dina strålande mörkblå ögon. Livet vare tack – – – – Här kommer ju dock sannolikt förhållandena – sommarn – att avbryta all kontakt på en tid.
Natten mot den
Någonting skall fullbordas i mitt liv – men kanske på ett annat plan och i en annan mening än jag nu kan veta.
Det finns så många livsplan och livsformer innanför varandra. Då man lever inne i en, kan man plötsligt varsna en helt annan. Och alla värden och inställningar är här olika.
Hur mycket av det som synts oss oumbärligt eller obetingat förpliktande kan åter stundom bli en likgiltigt och utan varje krav! Och kanske icke heller det krav vi skall uppfylla är fullt av den natur vi har tänkt oss – –
Bromarv den
Vi kom hit ut till Bromarv igår. – – Jag går omkring här, men utan att själv vara med – det har visst aldrig hänt mig förr. Löven är utspruckna och allt står i blom. Häggarna är vita som snö och trädgårdarna är fulla av tulpaner, primulor och narcisser. Det doftar obeskrivligt. Jag ser allt, uppfattar allt – och ändå är jag ännu fullständigt likgiltig.
Den ena dagen är varm som mitt i sommarn, den andra kall med strilande regn, men jag märker det knappast. Jag går omkring och känner att min själ inte är här.
Och dock är det raka motsatsen till livlöshet. Det försiggår någonting i mig som tycks mig nästan skrämmande. Så litet har jag sällan känt av min fysiska trötthet, som dessa dagar, och ändå var jag redan i H:fors mycket överansträngd. Det är bara som ett svall av tunga böljor inom mig, som en storm som vart ögonblick vill bryta ut – utan att jag ännu vet vart den vill hän. Ömsom excitation, ömsom svårmod. Den liknar det brakande åskväder som bröt ut här första natten, och som efterföljdes av en stillhet så djup att intet i den tycktes förnimmas. Men med omgivningen här – som annars varit den hemvanaste av alla – syns jag sakna allt djupare sammanhang. Jag känner mig som på tillfälligt besök, fastän jag har klart för mig att jag skall stanna här hela sommarn.
Vad är det som skall fullbordas denna tid, och var hör jag själv hemma?
Juni 1936
Den .
Nej, ingenting skall dock fullbordas på det verkligas plan i mitt liv – ingenting av fullhet eller mening – om än det synts så nära någon gång, att man blott behövde räcka ut handen för att fatta det.
Jag klipper för var dag av en ny tråd till den verklighet, som denna vår synts mig närmare än någonsin förut.
Jag bränner för var dag ner något av det som varit, och askan strör jag ut i luften mellan mina fingrar.
Jag går liksom i en vid ring tillbaka till det jag, som jag lämnade sista höstas – – – Men är man någonsin densamma likväl, när man vänder tillbaka?
– – –
Där jag sitter på lövängen söker jag mig fram längs de bleka solvågorna i gräset i den kyliga försommarluften – jag söker mig fram längs de fina blombladen i en viol eller gullviva – och jag ligger alldeles stilla, så stilla och tom som jag kan på berget mellan tallarna för att kunna fyllas igen av den levande helhetens stora opersonliga andedräkt – i en stillhet utan frågor.
Och mitt i allt detta är det som vassa, heta hugg i mitt hjärta:
Varför – – Varför
Men jag måste vägen tillbaka, för jag orkar inte längre, kan inte, förmår inte – Jag skall igen fram genom den stora, stora likgiltigheten.
Det blommar fullt av stora vita blommor omkring mig. Har jag inte sett det förr? Mitt liv är ju fullt av stora vita blommor – med en krans av guld längst in i.
Det är sommar, det är värme, jorden doftar. Om nätterna faller det ljumt och stilla regn. Skogen är full av linneor och ängen är röd och violett och gul – men omkring mig blommar det bara stora vita anemoner.
Skall jag inte finna frid i dem? Skall jag inte känna hur tankarna och synerna långsamt växer fram och formas ur de stora vita kalkarna? Skall allting fullbordas så? Är det inte mitt liv . .?
Och den vänskapens värme, som jag känner och särskilt känt strömma emot mig just nu. Den står igen som en doft omkring mig där jag går. Stora vita rosor med de innersta kronbladen skiftande i skärt – –
Men mitt sönderrivna hjärta skall tiga –
Det finns ett ord som är svårare än allt annat:
jag har älskat förgäves.
Det är detsamma som att ha levat förgäves.
Det är att vardandets ström har hejdats i sitt lopp –
det är livets heligaste blod utspillt över ökensanden
Och likväl vet jag:
Det var icke förgäves.
Helsingfors (Vid tillfällig inresa).
Jag är född med en djup ådra melankoli, en underlig tristhet, som ibland kan göra allt så bottenlöst förtvivlat och likgiltigt. Jag vet att denna melankoli är en av mina farligaste fiender. Den bygger inte på förnuftsskäl, och den behöver inte ha någon direkt synbar anledning. Den gör allting bara så gränslöst, gränslöst trist – –
När jag ligger här i samma rum i natt, där jag legat alla de förfärliga nätterna sista vintras, de sällsamma nätterna under våren, när allt det synliga livet blev så främmande och fjärran, och de få nätterna i maj, som var fyllda av ett ovant, lyckligt silvervitt ljus – när jag ligger här, är det som om tristheten igen ville övermanna mig.
Och likväl, mitt i melankolin är det som om jag alltid kunde se en klar punkt av lysande guld, som jag alltid skall äga, och som bara är min. Vad är denna skatt? Men det måste bli en annan fråga – jag är så trött i kväll – –
Juli 1936
.
Jag går och söker jordens helighet – dess absolut obetingade nödvändighet – ty, så underligt det än kan låta, utan en flik av den kan vi inte heller helt bli delaktiga av evighetens.
Den tidlösa heligheten syns det mig att jag erfarit mer än nog. Och alltid ger den mig samma känsla av andakt, av samma fullkomliga och obetingade nödvändighet.
Och nu ser jag på solvindens spel i de skimrande barren mot den klarblåa sommarhimlen och jag ser på morgonen de vita pionernas ännu daggstänkta blomhuvuden, som om natten har öppnat sig – och jag vet, detta är outsägligt skönt, men jordens helighet är det inte.
Och ändå vet jag att jag mången gång stått i andakt inför naturens, inför ett landskaps absoluta skönhet, att jag känt mig sammanflyta med den i en förnimmelse av tidlöshet – men jordens helighet var det inte, ty det var inte förnimmelsen av detta landskaps egen absoluta nödvändighet.
Engång trodde jag mig se jordens helighet i en människas bild och höra den i hennes röst – och jag minns dem som någonting outsägligt skönt – men jordens helighet blev de icke.
Så mycket fordrar den av oss, den himmelska heligheten, att vi även skall medtaga en bit av den jordiska in den, att vi åtm. på en punkt skall ha sammansmält så djupt med jordens, att den för oss avslöjat sin inre, obetingade nödvändighet – icke endast som ett medium för tidlöshetens.
Ty så nära är allt samband i skapelsen, och så given är varje företeelses plats där, att ingen av oss får hoppa över en enda länk i tillvarons olika livsformer. De måste alla i någon gestalt införlivas med oss i en helhet – det får inte bli en lucka i tillvarons kontinuerliga sammanhang, ty annars kommer det att uppstå en brist, som inte längre senare kan fyllas.
Jag vet att man kan säga till det jag skrev igår om förnimmelsen av jordens absoluta nödvändighet: det har dock funnits människor i alla tider, ett fåtal, heliga och människor utan varje jordisk själviskhet, som levat helt därförutan. Helt visst, men dessa har antingen fötts med en viss immaterialitet eller genom en kris kommit till den. Hos dem lever icke kvar ett oavvisligt behov att förstå det jordiska – emedan sambandet med jorden redan till största delen är avklippt. Känslan av jordens nödvändighet har redan långt tidigare införlivats med dem, den är inte längre något problem.
. Hos mig är både känslan av kontakt med jorden fullt levande och min reaktion inför de materiella tingen fullt normal – det är endast känslan av ofrånkomlig nödvändighet som uteblir – eller förintas av en allt genomträngande känsla av smärta. Det måste förhålla sig så att min utveckling i detta liv går parallelt på två linjer, ingendera får egentligen utesluta den andra – båda har ett bestämt mål att uppnå. Detta förklarar det ofta nästan motsatta förhållningssätt, varmed jag ställer mig till vissa frågor om andlig och fysisk nödvändighet. Båda förhållningssätten har (en lika? stor) verklighet för mig – det gäller blott att själv vara medveten om det och låta dem verka parallelt. Ett av de verkliga misstag jag utan tvivel gjort har varit att söka, såvitt möjligt, tvinga in mitt liv på en enda linje – tidlöshetens – under förhoppning att motsägelserna härigenom skulle lösa sig i en enda bestämd strävan. På denna väg når jag icke den utveckling som skulle vara min. Redan medvetandet om detta förhållande har denna sista vecka dämpat min inre oro och bragt mig i större harmoni.
Men huru kontakten med det materiella livet praktiskt taget skall realiseras för att nå till det mål, som jag åsyftar är mig fortfarande en lika stor gåta som tidigare. Jag ser vägen, men inte medlet, men det är ju alltid en början.
(söndag)
Det har varit en vidunderlig stillhet några dagar – stillhet trots ett par oroliga förmiddagar med namnsdagsfirande och annat. En ljum luft, mulet el. svag sol, och spegelstilla. Sådana dagar mitt i högsommarn då naturen plötsligt håller andan. Som i en dröm har jag gått i mina sysslor, ordnat för namnsdagen och skördat bär och grönsaker. Isynnerhet det sista har känts som en högtid. Och all denna stillhet har plötsligt kulminerat i – ett storartat åskväder. Jag har legat vid stranden nästan hela dagen och sett hur det småningom har närmat sig, medan luften var så varm, att fukten sipprade fram under hårfästet, fastän man låg alldeles stilla, varm utan känsla av kvalm. Jag låg där och såg hur de blågråa molnmassorna tornade sig upp över den ljusa lövskogen snett emot, gjorde vattnet blåsvart och strandstenarna och klipporna så underligt vita – hur regnet närmade sig i öster, medan den nedgående solen ännu sken mellan stammarna på andra sidan liksom genom en guld-silvrad slöja. Och sedan kom regnet, nästan samtidigt med den brakande åskan, liksom i en plötslig naturens väldiga urladdning. Det efterlängtade regnet, som sugs upp av gräs och blad och lisar hela jorden.
Mina första verkliga sommardagar – i denna sällsamt sköna sommar. För samtidigt med naturens obeskrivliga högtidsstillhet kom också för mig en befrielse. Jag kunde på engång åter känna att jag rörde vid blommor och träd och vid de vanda tingen omkring mig. Jag kunde igen höra björkarna tala och de mörka alarna mumla som förr. Och de sparsamma blommorna, som överstått torka och brist smålog igen emot mig, som ingen blomma i den färgmättade ängen gjort det i juni. Allt hade jag sett – jag kan återkalla när jag vill i minnet bilden av den svällande klövern, så ymnig, som den endast kan tänkas under söderns sol eller min älsklingsnyponbuske, vid som ett hasselstånd, så översållad av blommor, att man knappast såg bladen däremellan – och likväl är det som jag inte upplevt dem – som hade allt varit så främmande och betydelselöst, som om jag inte hade mött det.
Men dessa dagar har allt liksom återfått sin hemlighetsfulla betydelse, mycket vemodig ännu, för jag är ännu så trött, men med något av den sällsamma inre mening, som tingen måste ha i vårt liv, om vi skall orka leva. Som bäddar också det minsta och oväsentliga in som i ett hemligt ljus.
– – – Det stormar idag … Idag är hela luften en sång. Det fräser och dånar och brusar i alla de hundra trädkronorna ovanom. Det är en musik med friden mitt i oron, ett ständigt upprepat tema, som man aldrig blir trött på, och som aldrig heller är lika.
Jag ligger bland halvtorrt gräs mellan unga tallar och björkar och lyssnar på furorna ett stycke ifrån.
Himlen är grannaste azur, men med farande vita skyar, vattnet mörkt blågrönt med skummande vågtoppar. Också färgerna smälter in i en enda orkester denna dag, livgivande, äventyrlig och rastlös. Det är grannaste högsommar – men med stänk av höst.
Livet är underligt –
.
Ja, jag har sett vägen – och kanske jag också har fått medlet, medlet just nu, i min hand.
Sedan den 22 har jag först vetat att det varit sommar. Hela den långa varma och härliga tiden förut såg jag och iakttog det – men jag visste det ändå inte. Nu har jag åtm. en vecka förstått det.
Vad var det som ingav dig att skriva just de ord jag behövde, som kunde bli en befrielse, de ord jag behövt hela sommarn. Som gav mig medvetandet att mitt liv inte är isolerat – att det jag upplever också har en betydelse för en annan …
Du som var mitt solsken under våren – allt vackert jag ser nu ville jag skänka dig. Alla de finaste skiftningarna över trädtopparna, när sommarhimlen på aftonen sakta övergår i blekgrönt och guld – de glatta bruna klipporna, som stänket slår upp emot, de fina små blommande algerna på sandbottnen och varje fantastiskt skön trädgårdsblomma i lågande och mättad färg.
Och skall jag verkligen engång kunna säga dig de riktiga orden dem som jag är ålagd att säga dig, som du behöver. I ditt och mitt möte är så mycket sammanflätat, att jag bävar för att jag inte skall mäkta bruka allting rätt. Säg anar du att här verkligen finns någonting ofrånkomligt? Du min broder – –
Och när jag är mycket, mycket trött – så trött att jag inte vill orka längre, då ville jag lägga mitt huvud mot ditt knä, och känna din hand varm och lätt över mitt hår …
Augusti 1936
Det är söndagsförmiddag och jag är allena. – Jag har rott över viken och ligger och solbadar på en av mina älsklingsklippor i solgasset.
I dag är suset så långt borta och så hemlighetsfullt. Också vågskvalpet på andra sidan den lilla bukten där jag landat är så främmande och ogripbart. Det är åska i luften – ett lätt kvalm, just så mycket att man känner en liten domning och en njutning på samma gång. Åskan höres svagt, ännu helt fjärran.
Att bara få ligga här på klippan och se på de sista blommande kransarna av aborrgräs på vattnet nedanför och på en doppingfamilj, som gungar här ute i vågorna. Än dyker den ner, än seglar den lika oberörd vidare. Och sen höra den avlägsna åskan – – – .
Trots att solen är het, lyser den idag genom ett svagt dis. Också den är overklig och obegriplig. Jag ville helst somna in på klippan i en dröm om något som ännu inte varit – –
[början saknas]
Men om allt detta har varit ett felgrep har jag väl småningom dyrt nog fått återgälda [alt.: umgälda] det.
Att icke all materie har berättigande syns mig fortf. antagligt, om synpunkten är materien som idé är berättigad är det enda jag tillsv. börjar omfatta som en visshet.
Att en nejlika doftar härligt [alt.: skönt] o. att en frisk ananas smakar bra, är således inte längre blott ett våra sinnens bedrägliga [alt.: svekfulla] vittnesbörd utan ett fullt berättigat faktum (berättigad sensation)! Detta är åtm. en början. Härifrån skulle det småningom gälla att gå vidare en bejakandets väg.
När jag för[oläsligt] materien har jag medveten omedv. visst alltid gjort ett undantag – naturens fullkomliga skönhet. Den hade icke plats i någon av de givna kategorierna timligt – evigt. Den endast var.
Samma kvällar och samma natt
samma solljusa stränder
– samma längtan allt längre bort
närmar fränder till fränder
gör vägarna över haven kort.
Samma gryning och samma natt
samma solljusa stränder
samma längtan i sorg och skratt
närmar fränder till fränder
gör till allas drömmarnas skatt.
gemensam
Vi människor mötas och talas vid,
skiljas igen från varandra
långt bortom synvidd och rum och tid
väglöst dikterna vandra.
.
I natt drömde jag igen om den »andre». Då är det som om du, min vän, av ett lätt vinddrag drogs ifrån mig, som blev din bild alltmer obestämd och otydlig – medan den andre, som jag inte vill minnas, inte vill tänka på, på ett outgrundligt sätt behärskar mig helt. Min känsla varken kan eller vill jag döda, det vet jag, men jag försöker att länk för länk lyfta den ut ur mitt medvetande. – Den har ju redan givit mig en så måttlös smärta.
Men dig min vän både vill och bör jag skänka det jag kan – utan att göra någon annan ont. Gud give att du har det gott där du är! Gud give att jag fick skänka!
Men varför är jag alltjämt djupast bunden – –
Ännu känner jag av min hjärtsvaghet – men inte så oavbrutet som tidigare. Vad är hjärtsjukdom för slag?
Man vaknar mitt i natten efter en kort, orolig sömn. Att somna in igen är inte tänkbart. Man känner ett besynnerligt tryck och en svag smärta, som gör det omöjligt att komma i verklig vila. Man prövar ett nytt läge efter en liten stund men med samma resultat. Och på samma gång är livet på något sätt förändrat för en. Allt vad ens tanke rör vid är förbundet med en sakta ångest. Den har ingen bestämd utgångspunkt – den är inte förbunden vid en bestämd föreställningsvärld – den är bara ett slags levandets ångest. Såsom Karlfeldt säger om drömlängtan:
»en längtan för längtans skull»,
så är den ett slags ångest för ångestens skull. Ibland är den svag och obestämbar, ibland stegras den till någonting som liknar förtvivlan. Men det är egentligen när tanken får mera del i den.
För man blir med ens varse något som man sällan ser under sitt normala tillstånd: att livet har minst två helt olika aspekt. Vårt vanliga liv är verksamhet eller behov av verksamhet. Någonting skall bli till, någonting är i vardande. Livets mening är att omvandlas i aktivitet, med ögonblick av vila emellan. Detta är plötsligt kullkastat. Det finns intet krav längre på aktivitet – och ändå är det ett oavbrutet skeende. Trots mattheten arbetar ens tanke vanligen obönhörligt klart. Och plötsligt ser man sig själv, ser andra mänskor i en underligt skärpt belysning. Man förnimmer nyanser av tonfall, som man annars inte skulle ha hört. Man ser förbiilande skuggor och dagrar i en mänskas ansikte som man annars inte skulle ha sett och som uppenbarar mycket intimare ting för en än livet eljes gör. Man ser henne i en belysning och en uppfattning, som man annars inte kan, och som man möjligen bevarar en föreställning om ännu efteråt. Som låter ens kunskap på ett oanat sätt vidgas. Men den egendomligaste erfarenheten är i alla fall den: aktiviteten, det vi gör och åstadkommer är inte det viktigaste i vårt liv. Det finns ett skeende som är minst lika viktigt, ett skeende som ställer oss öga mot öga mot vårt innersta jag som prövar och avgör (och kanske också prövar en annan) – ett skeende som uppenbarar. Och samma prövning mäter måttet av det inre skeende inom en mänska, som oavbrutet försiggått, en kamp som är oändligt mycket viktigare än det skeende hennes gärningar givit vid handen. För här i stillheten har allt av avgörande skett.
Ja detta och mycket annat därtill uppenbarar en sådan vaknatt när man vrider sig från ena sidan till den andra utan att ens kropp kan finna ro …
. (forts)
Och det är inte allenast det. Mycket i dina personliga nervösa svårigheter sammanhänger med fina trådar härmed. Du väntar själv på att befrias. Åtminstone så långt att du ser vägen. – Det första jag engång lade märke till hos dig – kanske var det redan förrän vi hade råkats – var att du har ett så vackert ljus. Jag kan inte uttrycka det annorlunda – men jag tror att du förstår hur jag menar. Det har inte många. Och det finns inte mycket som gjort mig så ont, som när jag ibland sett det skymmas. Det måste få bryta fram i full låga. Men det kräver mycket. Det är en lika sällsynt gåva som att kunna offra. Men också den har du.
Glädjen vid materien!
När jag om morgonen går ut på verandan och känner det ljumma senaugustisolskenet flyta omkring mig, så att det liksom löser upp det tvång och den spänning, som natten har medfört – löser upp det i en mild ljuvlighet, som bara känns som att själv flyta ut i den solbadande skogen – har väl detta en betydelse även ut över stunden? Är det icke även en uppenbarelse för sig av det varande!
Jag tror att den enda fulla och verkliga kontakt med materien jag känner är tennisspel. En sådan lätt mulen förmiddag med svalka i luften – eller en kväll – finns det något härligare än tennis! Det är det absoluta samgåendet med den omgivande luften och jorden – ett samgående som likväl är frihet. Varje rörelse, varje uttryck, har samband med helheten, anpassar sig efter den omgivande materiens uttryck. Hela ens väsen står i samklang därmed. Och på samma gång är det befrielse. Något inom en själv förlöses, tar form. Det är den enda livsform jag känner, där ens inneboende skeende tar sig uttryck i materien.
Det finns väl ingenting som ger en sådan känsla av obeskrivlig lätthet som tennis – ett sådant rus av rörelse och flykt. Man känner inte mer något som är kvävande och tungt och jordbundet. Materien själv har övergått till luft. Man tillhör det jordiska som knappast någonsin – man står ju i intimare kontakt med mark och vind och fläktar än någonsin – och likväl binder en intet, tynger en intet. Man står över det och i det – man brukar det och behärskar, det är den fulla befrielsen. Å frihet och flykt!
Glädjen vid materien!
Ja denna månad har bragt mig mycket av inre samling – och inre ro – det är dess förnämsta facit. Fysisk ohälsa har fortfarit, och likaså bekymmer för framtiden. Det är som om utåtriktad aktivitet för lång tid framåt vore mig förmenad … Och hur skall det då gå?
Men jag har sällan sett hela mitt livslopp i ett så egendomligt klart ljus som nu – utan tyngande meningslöshet. Hur det har gått har jag egentligen nedskrivit på annat håll. Vare det nog sagt att jag äntligen avskrivit teorin (villfarelsen) om timlighetens (materiens) absoluta sken – eller åtm. är på väg att göra det – och tillika om mitt eget innersta absoluta oberoende därav, i denna inkarnation.
Det andra är att jag plötsligen som i en aning fattat anledningen till denna egendomliga nödtvungna passivitet, denna hämmade aktivitetsvilja i mitt nuvarande liv. Kanske gick det inte plötsligt, kanske småningom, kanske samverkade alla de olika momenten av klarhet – i alla fall uppgick en dag någonting av en förklaring, som nästan ögonblickligen accepterades av min inre övertygelse. Alldeles ny är icke heller tanken, men den har tidigare tagit en annan form. Alltså, jag har i ett tidigare liv överansträngt mina krafter till den grad, att jag icke allenast tagit för mig en uppgift som jag inte varit mogen för, utan jag har tillika troligen hoppat över ett helt utvecklingsskede, som hade bort föregå, genom att förneka det. Detta utvecklingslopp krävde ånyo här att fullföljas, men kunde det inte heller här, emedan mitt handlingssätt tidigare även till dels stängde möjligheterna i detta liv. Att jag nu har sett det känns som om en första port liksom blivit öppnad för min verkliga utvecklingsgång.
Det syns mig därtill som om det misstag, den syftning över målet som jag begått kanske hade skett på grund av andras ingripande eller påverkan. Helt och hållet av inre övertygelse har den säkert icke skett. I varje fall har den positivt haft den verkan att jag fått se och förstå sammanhang och företeelser, som jag egentligen ännu inte varit mogen för eljes. Men tillhöra dessa sammanhang helt kan och bör jag ännu inte. Ett av mina misstag var att jag trott mig böra söka mig därhän. Positivt har också varit att denna viljeanspänning i en föregående tillvaro sannolikt givit mig en del naturlig viljebehärskning i detta liv.
Men den negativa verkan har naturligtvis varit att hela min utåtriktade handlingskraft hämmats – genom ohälsa, omständigheter o. a. – att mitt liv delvis vridits på sidan om mänskolivet, samt att jag aldrig lyckats finna min rätta plats i denna tillvaro och aldrig känt mig hemma här. Jag har dragits åt motsatta håll av delvis motsatta böjelser. Mitt största lidande har alltid varit att man äger möjligheter som inte kunnat tas i bruk. Nu börjar det liksom synas mig att detta liv endast är en förberedelse för att dessa möjligheter nästa gång skall kunna utnyttjas. Men jag måste veta då, att det är mer än en sak jag har att förverkliga. Och jag måste orka bära nu denna tvungna passivitet, åtm. till ett bestämt ögonblick.
September 1936
Varför jag »tror» på en fortvarande existens i individuell form – eller riktigare känner mig alltmer övertygad om den – ty jag har icke alltid gjort det?
Det sammanhänger intimt men den lyhördhet för vissa ting som man kan vinna med åren – såsom det väl merendels är, när det gäller en inre övertygelse om ting som icke »vetenskapligt» kan bevisas. Således, man märker mer och mer hur vissa händelser i ens liv och vissa förbindelser med andra människor har en enormt mycket större vikt än andra, som objektivt sett är fullkomligt likvärdiga. Någon logisk orsak kan således icke anges. Och i samma mån man märker detta blir man allt känsligare för ett inre osynligt samband mellan tingen, som inte heller synes ha en grund i den reella verkligheten men likafullt är påtagligare än denna.
Detta om vikten hos händelser och sammanträffanden är ju i grunden ingenting märkvärdigt alls. Var och en av oss vet att vi träffat otaliga, som vi funnit intelligenta, kanske t. o. m. intressanta, och som vi haft längre eller kortare utbyte eller förbindelse med, och likväl sjunker dessa mer eller mindre ner i medvetandets dimma. Ibland kan vi inte ens påminna oss deras namn. I varje fall har utbytet med dem inte haft någon djupare inre vikt. Däremot har vi kanske en enda gång i vårt liv stått öga mot öga med en annan, och detta är fullkomligt outplånligt. Den andra har kanske dött eller våra vägar har eljes skiljts åt. Det finns ingen logisk grund för att detta sammanträffande gjort ett så djupt intryck, och likväl kan vi när som helst i vårt medvetande återkalla ögonblicket för oss. Och icke endast det – det återför oss vanligen till känslor och sammanhang i vårt inre liv, som ingen annan människa förmår framkalla.
Men jag tror att det är först när känslan av ett osynligt, icke-reellt, samband mellan tingen i livet blir verklighet för en, som också dylika erfarenheterna får sin egentliga betydelse. – Alltnog, när vi kommit så långt att detta »osynliga sammanhang» för oss har djupare betydelse, än de yttre händelser, som skenbart nog så djupt ingriper i vår tillvaro, i samma ögonblick finns också för oss både ett förflutet och ett kommande i sammanhang med de personer och de förhållanden, som på detta gåtfulla vis berör oss eller ingriper i vårt liv. Det fordras en ännu mycket högre grad av lyhördhet och känslighet för att kunna »se» något av detta förflutna och kommande i något så när konkret form. Men jag tror inte heller att detta är så nödvändigt. Vissheten är kanske huvudsaken, och vad vi alltid torde kunna ernå, är att se vissa syften och riktningar i samband med olika företeelser. När man får någon liten vana att orientera sig i det »osynliga», ser man ganska lätt vissa riktlinjer som sannolikt varit ledande för en tidigare förbindelse med någon eller något, isynnerhet blir det en skrämmande klart om den varit av positiv eller negativ natur för en harmonisk utveckling. Likaså kan man – och det är stundom betydligt lättare – se riktlinjer i det kommande, d. v. s. främst de linjer som harmoniskt borde följa. Jag reserverar mig härvid alltjämt helt mot varje konkret förutsägelse. Och önskar den inte heller.
Ännu en liten omständighet härvidlag som jag dock inte tillmäter samma betydelse. Det har några gånger i mitt liv hänt att jag efter en helt kort bekantskap, möjligen redan efter den första samvaron, känt denna person på ett oförklarligt sätt, det är som om riktlinjerna, allt väsentligt inom honom legat blottade för mig, förrän han egentligen själv blottat dem. Jag har haft en känsla som liknar den man har när hela tiden påminner sig. Men som någon god bekant sagt jag vill inte tillmäta detta en större betydelse. Här kan också tillfälligheter delvis ha spelat in – likheten med andra personer o. s. v. Men en egendomlig erfarenhet har det också varit.
H. R. .... Du som varit min ro och min vila dessa sensommarveckor – du som varit vågskvalp och vindsus och de gyllne solnedgångarna – du vars namn är för mig en ljus glädje och ingenting annat – du, hur kommer det sig, att jag ändå alltid ser dig lika illusionslöst, att det finns stunder och dagar, då din bild nästan bleknar för mig.
Och likväl är du alltid lika välkänd. Om man älskar en människa, kan denna på engång få ett plötsligt och fasansfullt främlingsskap för en – det öppnar sig avgrunder om vilka man ingenting vetat eller vet. Men så är det nästan aldrig här.*Senare tillägg. – Jag är ändå inte så absolut förvissad om, att icke även här kan öppna sig något oväntat – men detta snarare till omfånget än till arten. Dina avgrunder skrämmer mig inte – åtm. har jag ännu inte skönjt det – och ditt främlingsskap kan gälla en kort stund, icke mer. Däremot är allt hos dig, både positivt och negativt, på ett besynnerligt sätt mig förtroget. Bekräftar detta icke till fullo, att det i vår gemenskap finns lika mycket av ett förflutet som av ett närvarande och ett kommande – särskilt ett förflutet? Jag vet ju också allt tydligare att intet, som gäller de mänskliga sammanhangen i mitt liv, kommer att vålla mig en sådan oro, då jag lämnar denna existens, som om jag gör det utan att ha fullföljt det som är mig förelagt, betr. dig. Alla andra människor tillhör ändå huvudsakligen ant. ett kommande eller ett avslutat skede i mitt liv – så förefaller det mig nu åtm. Ja det hindrar ju inte att jag både längtar efter och begär mycket av dem – ofta nog så våldsamt och bittert – men det är inte samma sak. Det skall knappast kunna vålla mig en ångest när jag går emot förvandlingen.
Jag vet, det finns ansatser till oro också i vår gemenskap – den syns mig nog inte alltid så rogivande och lugn, som dessa klara milda sensommardagar i ensamheten. Sålänge mitt hjärta inte djupast är fritt, är ju faran ganska liten. Men förr eller senare måste jag kämpa mig till frihet – för min egen skull – och då vet man ju inte. Men kanske skall ödet i detta sällsynta fall låta mig få gå lika osårad vidare, som jag hittills fått gå – du ljusa och helande kraft …
Ju mera ens hälsa kringskäres, desto färre är de fordringar, djupast sett, som ställs på en. Till sist återstår visst i stort sett endast två – att vara vad man kan för de mänskor ens innersta öde är förbundet med samt att nå den största möjliga klarhet inom sig själv. Så syns det mig nu.
Oktober 1936
Bromarv
– – »och jag hör ett ord: allt fullbordas, som är sagt i skeendets lag».*skrivet i ett helt annat sammanhang
De raderna har jag sannerligen skäl att hålla mig till under den närmaste tiden. Mycket har varit svårare redan än jag kunnat tänka. Jag hade trott, att jag så väl kände alla faktorer att inga egentliga överraskningar kunde inträffa – men ett slag av faktorer tog jag inte med i räkningen, som ofta kan vara de mest avgörande – ödets. De har här gjort sitt arbete.
Dock fick jag i natt ett stort lugn över mig, då jag åter visste det: allt fullbordas – om det skall och bör fullbordas. Det gäller bara igen att vänta. Fullbordas intet i det jag nu avser – och redan kände mig säker – då är det inte meningen … Men det blir en annan fråga. – Jag känner mig så fri, just nu, innerst även på denna punkt – sannolikt är det en illusion – men likväl. Var jag har min egentliga grund just nu vet jag knappast. Min hälsa är allt annat än vad den borde. Ingenting är sannerligen löftesrikt. Den kommande vintern blir krävande nog, även fysiskt. Och ändå. Att jag om några dagar skall lämna den stilla omgivningen och mina skogspromenader här är också smärtsamt och icke gott. Och ändå ett besynnerligt lugn.
Den kommande vintern blir kamp på många, många olika fronter – mest mot ohälsa – men just nu ser jag för mig någonting av stilla kvällar, trots allt, någonting av »utanför hela världen», dit ingen hjärtångest, fysisk eller psykisk, kan nå och inga sönderrivande sting. En ensamhet med mig själv och med de skönhetssyner, jag likväl aldrig skall mista. En ensamhet, som likväl är fylld av levande ting och väsen.
November 1936
.
Jag har haft en i inre mening ovanligt rofylld tid.
Det hände visst något den sista veckan i Bromarv – i medlet av okt. – som alltjämt har varit levande för mig. Men hela hösten har också varit bättre än vanligt.
Vad var det som hände – det är inte lätt att uttrycka det. Jag såg det först som om en fin slöja hade dragits mellan människorna och mig och framför hela den yttre verkligheten. En fin slöja som likväl var så fast, att jag när som helst kunde dra mig tillbaka bakom den och vara skyddad. Icke så att den för vissa ögonblick var framsuggererad, utan varaktig, så att den alltid fanns till hands. Och det som var utanför den var så oändligt avlägset – såvida jag inte behövdes där. Det var en frihet och ett oberoende, som jag sällan förr erfarit.
När jag nu tänker tillbaka på vad som hände, ser jag det inte allenst som en slöja – den hade kanske ändå inte ensam kunnat ha en så varaktig innebörd. Jag ser det främst som om ett nytt land hade stigit fram ur mig själv – en kanske hittills omedveten och obrukad ängsmark, som var min allenast, dit jag kunde gå tillbaka och leva där helt ensam, och som ingen annan kunde intränga i. Den var så oberoende av vad som skedde utanför, att jag när som helst kunde vara fridlyst därinne och att inga behov och önskningar, åtm. medvetet, kunde störa mig där. Är det någonting av detta som en novis känner, när hon på allvar börjar avsöndra sig från allt liv utanför klostret? Utan alla jämförelser i övrigt.
För jag känner mig inte just nu utanför livet. Nej snarare tvärtom. Livet har just nu för mig en liten spänning – ehuru jag inte fullt kan säga var den ligger – det är som vore allt i skeende – men jag är inte beroende av det. När jag vill känner jag det ånyo, som om jag avskiljde min egen värld från andras, som om jag såg på deras utifrån, som hade den intresse för mig blott i andra hand.
Det är ett härligt tillstånd av frihet – men absolut naturligt är det inte – trots allt – – –
December 1936
.
Mörkret är så tungt över mig.
Brinnande julljus, brinnande stjärnor –
mörkret är så tungt.
Gröna skogar, silvergrått lingonris,
vitfrusen mark
– mörker –
Grönvitt månsken, stilla kvällar,
mänskorna är goda
– långt, långt borta.
Långt borta livet
– mörkret är så tungt.
Jag är så dödsens trött.