November 1922. I sin dagbok noterar Kerstin Söderholm med irritation och besvikelse att förlaget uppmanat henne att skjuta upp utgivningen av sin första diktsamling, som anses vara för ojämn kvalitetsmässigt. Beskedet – för ett sådant tycks det ha varit, snarare än en uppmaning – kommer enligt dagboken absolut oförberett, och nära nog lika oförberedd är den sentida läsaren på att det är en blivande författares utveckling som vid det här laget skildrats över flera hundra handskrivna sidor. Så är Söderholms dagbok heller inte av det vanliga slag som bokför var dags händelser, utan snarare en journal intime, en högst personlig registrering av skiftande känslor och tankar.

Men givetvis vet vi att Kerstin Söderholm (1897–1943) är poet och även skrivit en novellsamling,1För en biografisk presentation, se Hedvig Rask: »Att vara mänska – om Kerstin Söderholm (1897–1943)», soderholm.sls.fi. och den förkunskapen är antagligen hos många så stark att vi inte i första hand tänker på hur relativt litet Söderholms självbiografiska anteckningar faktiskt handlar om litteratur och skrivande. Däremot är de till sin natur, ända från det hon sommaren 1913 vid 16 års ålder påbörjar sin egentliga dagbok, ett litterärt verk. (Tidigare försök, från barndomen och de tidiga tonåren, är mer konventionellt vardagsbeskrivande.) Så betecknade redan anteckningarnas första utgivare Karin Allardt Ekelund dem: »Dagboken är samtidigt en diktares verk.»2Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 54. Med detta avsåg Allardt Ekelund dagbokens ambitioner att kontinuerligt beskriva psykologiska förlopp, att – med tidens språk – skildra en själs utveckling.

Det är rimligt att låta termen litterärt verk också avse den stil som anteckningarna är avfattade i, liksom deras form. Bearbetning och renskrivning var en del av processen, återblickar görs som får en strukturerande och sammanbindande effekt. Söderholm förordade själv testamentariskt om dagbokens utgivning,3Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 5. och efter hand har den kommit att ses som en självklar del av hennes produktion. Enligt Allardt Ekelund, som redigerade, skrev en utförlig inledning till och gav ut dagboken i två band under titeln Endast med mig själv (1947 respektive 1948) betraktade författaren den rentav som sitt egentliga livsverk.4Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 54. Det är dagbokens förhållande till Söderholms parallellt utkommande skönlitterära böcker – sex diktsamlingar och en novellsamling, publicerade mellan 1923 och 1941 – som jag vill ägna denna studie, tillkommen i samband med att Kerstin Söderholms dagböcker ges ut på nytt i en mera omfattande textkritisk utgåva och handskriftsmaterialet tillgängliggörs digitalt av Svenska litteratursällskapet i Finland.5Alla dagbokscitat hänför sig till föreliggande utgåva. Som material för denna essä har jag använt inscanningar av dagboks- och annat manuskriptmaterial (Dagboksarkiv, soderholm.sls.fi) jämte Karin Allardt Ekelunds tvåbandsutgåva och Söderholms skönlitterära böcker i original. Allardt Ekelunds utgåva och Söderholms skönlitterära verk finns även tillgängliga digitalt på Litteraturbanken (litteraturbanken.se) med en introduktion av Ljubica Miočević. Den sekundärlitteratur jag utnyttjat återfinns i litteraturförteckningen. Utöver verk jag direkt stöder mig på finns värdefulla studier av Holger Lillqvist, Anna Möller-Sibelius (2019) och Torsten Pettersson. Även dessa har inkluderats i litteraturförteckningen.

Bakgrund och influenser

I sig rymmer dagböckerna (materialet består av ett antal häften och lösa blad) närmast förbluffande få noteringar om läsupplevelser, stilförebilder eller tidiga litterära försök. Det beror till viss del antagligen på den särskilda formen: Söderholm gör inte konventionella anteckningar dag för dag utan sammanfattar mot slutet av varje månad vad den inneburit av för henne väsentligt. Detta är, med undantag för inbördeskriget 1918 och stridigheterna med Sovjetunionen under andra världskriget, inre skeenden snarare än yttre händelser.6Jfr Mazzarella, Att skriva sin värld, s. 25, där författaren menar att det inte varit comme il faut inom finlandssvensk memoartradition att vara öppet introspektiv. Mazzarella skiljer mellan personlig memoar och mer objektiv självbiografi. Söderholms journal intime, som inte tas upp i hennes studie, faller utanför båda dessa genrer.

Söderholms språk är från början smidigt och med en rik vokabulär; hennes högborgerliga uppväxt – fadern var i flera omgångar justitieminister och en möjlig kandidat till presidentposten – garanterade säkerligen välförsedda bokhyllor och såväl respekt för som nyfikenhet på olika kulturella yttringar. Att hennes skolgång avbröts innan hon kunnat avlägga studentexamen hindrade henne inte från att i Helsingfors under åren 1918 och 1919 följa föreläsningar i estetik, psykologi, litteratur- och konsthistoria.7Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 23.

Anteckningar och citatsamlingar från de åren och närmast föregående, gjorda utanför dagbokens ram, visar att Söderholm skaffade sig en omfattande beläsenhet främst inom svenskspråkig litteratur. Emil Zilliacus föreläsningar om grekiskt drama gör starkt intryck på henne, och antikstudiet paras med engagerad läsning av de rikssvenska nittiotalisterna – Oscar Levertin, Erik Axel Karlfeldt, Gustaf Fröding, Verner von Heidenstam – liksom de samtida Vilhelm Ekelund och Pär Lagerkvist. Av finlandssvenska samtida poeter läser hon och gör karaktäriserande noteringar om Arvid Mörne, Jarl Hemmer, Bertel Gripenberg och Jacob Tegengren.8Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 21 f.

Att poesin från början är hennes genre tycks uppenbart, liksom att hon riktar in sig på aktuella uttryck inom den. Något kan detta ha att göra med ett tonårigt behov av att utse förebilder, litterära hjältar och hjältinnor som existerar i nuet. Hon har i tidiga dagböcker från 10–12-årsåldern förklarat sig lidelsefullt kär i en fiktiv gestalt som Bernhard Bertelsköld i Zacharias Topelius Fältskärns berättelser och till och med skrivit en valhänt rimmad dikt till honom,9Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 8; Kerstin Söderholms dagböcker, mars 1909. men bara några år senare, då Selma Lagerlöf 1912 besöker Finland på Runebergsdagen, är det den levande författaren som fascinerar: »O, så jag älskar henne sedan jag första gången såg henne. Och hennes böcker tycker jag nu också om».10Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 11 f.; citatet Kerstin Söderholms dagböcker, mars 1912.

Den episka prosan blev nu inte den introspektivt lagda Kerstin Söderholms litterära form. Inte heller den klassiska litteraturen, vare sig hon mötte den på Zilliacus Sofoklesföreläsningar eller i Vilhelm Ekelunds uppmärksammade essäsamling Antikt ideal, som utkom 1909, blev någon bestående influens. Däremot kom Ekelund, både som poet och som oavlåtlig observatör av det egna stämningslivet i sina aforismsamlingar, vilka kan beskrivas just som en fortlöpande journal, att fortsätta spela en roll för henne.11Mars 1926. En annan tänkbar influens på den söderholmska dagboksformen är schweizaren Henri-Frédéric Amiel, vars En drömmares dagbok sedan 1900 fanns tillgänglig på svenska. Söderholm jämför i dagboken för september 1924 utförligt sin personlighet med Amiels.12Amiels bok, översatt av Klara Johanson och med ett företal av Ellen Key, försågs i andra svenska upplagan 1903 med sin franska originaltitel som undertitel: Fragments d’un journal intime.

Ett diktfragment av Söderholm, daterat den 6 oktober 1919, är till stil och innehåll tydligt påverkat av Vilhelm Ekelund.13Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 24. Närmast till hands ligger en jämförelse med de upprivna tonfallen i Ekelunds nominellt sista diktsamling Dithyramber i aftonglans från 1906 och med det trotsiga viljetänkandet i Antikt ideal (som mer är en bok om den samtida poesins förhållande till traditionen och till sina villkor än den är en studie i antiken). Så här lyder Söderholms dikt:

Jag kämpar i vånda,
i blödande kamp,
jag kämpar mig fram.

O liv, är du fasa allenast
och hån.

Men skyggt som en glidande strimma
det stiger ur mörkret där innerst ett ljus.
Det växer och växer och famnar till sist
all tanke, all syn, allt förstånd …
Men flyktigt det dröjer blott än.

Å dallrande, svaga droppe av ljus,
när skall du väl bryta fram
en gång så helt
att du omvärver allt,
allt, hela min värld –
förutan att blekna …

De två första stroferna är med sin dramatiska kontrast mellan jaget och världen mycket ekelundska, i den tredje och fjärde börjar Söderholm finna en egen syn på vad hon och samtiden benämnde livsproblemet. Den mjuka friversen i dessa, som rytmiserar en naturlig syntax, förefaller vara ett självklart val för henne och understryker att det är en modern (ännu inte modernistisk) poet hon vill vara.

Ändå är det som prosaist hon debuterar i tryck, med skissen »Sommarstänk» i nr 2 av Finsk Tidskrift för år 1919.14[Berggren & Vessby], »Förteckning över Kerstin Söderholms egna skrifter», Söderholm, Dikter och prosa, s. 265. Debutboken Röster ur tingen (1923) innehåller sedan några helt korta prosastycken av naturlyriskt och stämningsmålande slag, som kan tänkas hämta formell inspiration från Ekelunds prosadikter i Böcker och vandringar (1910), men där Söderholm redan är framme vid sin egen stil.15Se exempelvis »Grenarna», Röster ur tingen, s. 37. Förkärleken för att låta betraktelser av landskap och växtlighet rymma existentiella inslag av stark dramatik fortsätter hon att dela med den svenske föregångaren.

Den första dikten

Den dikt Kerstin Söderholm själv kallar sin första tillkommer två år efter »Sommarstänk», sommaren 1921. Hon beskriver den i en senare text om författarskapets upprinnelse som »den första där jag visste att det fanns något av mitt eget – av min egen ton och mitt eget blod».16Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 25. Manuskript i Dagboksarkiv, soderholm.sls.fi, 5.VI.4. Maskinskrivet blad. Odaterat samt 5.VI.4. Två maskinskrivna blad. Odaterade. Det är tidstypiska, högstämda uttryck, men det intressanta är författarens beskrivning av tillkomstsituationen. Hon har en dag i mitten av juli 1921 cyklat ut till havet från föräldrarnas sommarhus i Bromarv, Västnyland, och uppsökt några klippor som ligger i svalkande blåst. Den botaniskt intresserade Söderholm talar noggrant om att där växer strandaster. En hel förmiddag tillbringar hon vid havsstranden och känner sig genomflödad av sommarsol och saltstänk. På kvällen skriver hon ned sina intryck, vad hon alltså betecknar som sin första dikt trots att hon bevisligen försökt sig som lyriker långt tidigare och vid åtskilliga tillfällen.

Allt detta är välbekant poetromantik: de överväldigande intrycken, jaget som uppgår i naturen, den flödande inspirationen och lyckan över att ha skapat poesi – inte bara ha tagit till sig en annans dikt, utan själv ha uttryckt vad alla aspirerande författare föreställer sig är sina egna innersta känslor. Men att Söderholm verkligen var ett ämne till en lyriker visar sig i hennes nyktra kommentar: »Den dikten kom nog inte i min första bok. Den var ett underligt formlöst och nästan eruptivt ting, men jag minns att den beredde mig en säregen glädje.»17Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 25. Dikten är daterad »Bromarf. Den 18 juli», se Kerstin Söderholms dagböcker, juli 1921.

Huruvida Söderholm var mäktig en sådan hantverksmedvetenhet och självkritik sommaren 1921 är svårt att avgöra, men dikten återfinns verkligen inte i debutsamlingen Röster ur tingen, som efter ett års bearbetning utkom i slutet av november 1923. I anteckningsböcker med titlarna Hugskott och stämningar183.I.16. Ljusbrunt häfte »I A». 1920–1921. Hugskott, stämningar och reflexioner sommarn 1920, vintern 1920–21 samt 3.I.17. Ljusbrunt häfte »I B». 1921. Hugskott och stämningar 1921 (forts); anteckningarna ingår i utgåvan. respektive Diktkoncept 1922 har Allardt Ekelund kunnat följa dikternas framväxt och se hur Söderholm valt bland och bearbetat sina utkast.19Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 27. Röster ur tingen, som i huvudsak består av helt korta dikter, ger också ett mycket väl sållat och genomtröskat intryck. Samtiden, bland annat en tongivande kritiker som Hagar Olsson, noterade att det rörde sig om en påfallande mogen debut. Men av detta redaktionella arbete syns inte ett spår i dagboken – en förbifladdrande notering om nervös skapelselust som hindras av fysisk matthet hänför sig till lösa tankar om »romanmotiv o. mänskogestalter o. uppslag av de mest olika slag».20December 1922.

Först då boken existerar i sinnevärlden beskriver Söderholm sina känslor kring den. Nu framgår det att hon efter att ha lämnat in slutmanuskriptet tyckt det var halvgjort och ofullgånget, att bearbetningen inte gett tillräckliga resultat. Hon tycker sig ha arbetat i disharmoni och under svåra förhållanden, men låter trots allt en viss stolthet komma till synes: »Man har ändå ett påtagligt o. synligt eget arbete framför sig, man har glädjen att kunna skicka det – om än inte den glädjen som ett fullgjort arbete givit – till sina lärare och vänner o. veta, att några av dem dock skulle kunna förstå».21November 1923.

Omigen kan blandningen av missnöje och självkänsla tyckas vara ordinära inslag i föreställningsvärlden kring en litterär debut. Det följande stycket i dagboken ger en mer personlig bild av Söderholms tankar kring detta att hon för första gången på allvar framträdde som författare. Hon går på söndagskvällen före utgivningsdagen, den 25 november, ensam på teatern och ser Shakespeares Romeo och Julia. Medvetandet om att ha blivit författare men än så länge vara anonym, inte blottad för andras blickar, fyller henne med lycka: »Ingenting har ännu grumlat glädjen [   ], ingen ful tanke riktats mot en el. fötts hos en själv mot andra för bokens skull.» Med en typisk botanisk liknelse avslutar hon: »Den lyckligaste stunden är alltid den när knopparna slå ut.»22November 1923.

Efter uppmärksammandet av den blandade glädjen då debutboken utkommer figurerar inte den egna författartillvaron eller de följande sex böckerna i någon högre grad i månadssammanfattningarna. Detta betyder knappast att de inte skulle ha varit viktiga för henne, snarare att journalanteckningarna med sitt utförliga registrerande av själsliga skeenden och existentiellt grubbel är en parallellverksamhet till diktskrivandet. I viss mån kan dagboken ses som en förutsättning för den söderholmska lyriken, men risken är att poesin då reduceras till ett slags privat känslobarometer. Dagbok och dikt förefaller mig snarare vara skilda sätt att hantera och formulera ett självbiografiskt stoff, som till stor del (men inte helt och hållet) är detsamma. Att utse den ena eller andra genren till den primära, författarkronologiskt eller estetiskt, är i det första fallet omöjligt, i det andra improduktivt.

Samtida forskning ifrågasätter i hög grad en äldre uppfattning av dagboken och självbiografin som autentiska, ofiltrerade personliga dokument. Liksom autofiktionen idag har framträtt som en allmänt accepterad litterär genre har tidigare epokers dagböcker kommit att uppfattas som med språklig och psykologisk nödvändighet litterärt konstruerade verk. Det finns anledning att än en gång understryka hur lite Kerstin Söderholms dagböcker liknar vår kvardröjande föreställning om en så att säga naiv nedteckning av en daglig tillvaro.23Möller-Sibelius, »Endast med sig själv eller ett med sin kultur?», s. 54 f. Se även Melberg, Självskrivet.

Mottagande

Mottagandet av Röster ur tingen, liksom av den fortsatta egna produktionen, ges alltså inte någon stor plats i dagboken. Söderholm förefaller stå fri från den upptagenhet av dagskritikens åsikter och betygsättande som plågat och plågar så många andra. I september 1926 befinner hon sig i slutskedet av arbetet med sin andra samling och förutspår utan synbar oro att den kommer att bli mindre uppmärksammad och mindre uppskattad. Väl medveten om recensionsprosans förråd av klichéer skriver hon: »Vilka ’löften’ denna nya bok rymmer kan jag inte själv avgöra. För löftena, dem bär jag inom mig, o. där känner jag dem själv o. vet deras bärvidd. Men hur många av dem som engång skola infrias, det kan varken jag själv el. någon annan bedöma.»

Detta lugna självmedvetande tycks så fast grundat att det förblir orubbat genom hela hennes författarliv. Tidiga dagboksanteckningar kan i vad som verkar vara ungdomligt övermod hävda att ytterst få människor känner lika starkt som hon gör, och därför kan endast ytterst få förstå henne. Detta är från oktober 1913, då Söderholm är sexton och ett halvt år, och skulle kunna avskrivas som osmält nietzscheanism (en av tidens viktigaste strömningar), men tanken återkommer och modifieras under de följande åren.24Se exempelvis november 1925. En del av elitismen transponeras till ett sätt att försona sig med känslorna av ensamhet och isolering: »Men ju längre man kommer från andra, desto vissare stiger tilliten till en själv, desto säkrare går man in i sitt eget. Och desto oavvisligare stiger för en kravet på det man har att fullborda, helare, ju mera oberört av tillfälliga o. obetydliga behov o. intressen det förblir.»25September 1920. Anteckningen gjord den 17 september.

Ännu har här inte någon inriktning av de egna energierna blivit synlig. Det sker i mars 1921, då Söderholm skriver att utöver kravet på att få vara sig själv har hennes så kallade konstnärliga uttrycksdrift vaknat stormigare än någonsin. Till sommaren skulle den receptivitet hon är så intensivt medveten om kanaliseras och få utlopp i lyrisk produktivitet.26Juli 1921. Självförtroendet föds alltså inte genom skapandet utan föregår det – sett ur vår tids synvinkel, nu när diktaranspråken fått skruvas ned så starkt, verkar detta inte vara någon idealisk förutsättning, men en stor del av den söderholmska poesins integritet stammar härur.

Objektivt sett hade Söderholm haft god anledning att notera recensionerna av sin första bok. Mottagandet var överlag gott, med viktiga erkännanden från Hagar Olsson, Agnes Langenskjöld och (i brev) från Arvid Mörne.27Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s 27 ff; [Berggren & Vessby], »Omdömen om Kerstin Söderholms diktning och dagbok», Söderholm, Dikter och prosa, s. 241 ff. I sin inledning har Allardt Ekelund för debuten liksom för de följande böckerna gjort en sammanställning av omdömena, och klart är att Söderholm inte hade någon anledning att känna sig förfördelad vad gäller kritiken av hennes böcker. Elmer Diktonius, som saknat glöd i debutboken, fann exempelvis redan i den andra vad han krävde av konstnärlig energi och formvilja.28Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Endast med mig själv (1947), s. 28 respektive s. 33.

Huruvida Kerstin Söderholm fann sig förstådd är en annan sak; dagboken ger intrycket av att ett förtroendefullt samtal med en medmänniska, hellre ansikte mot ansikte än per brev, var långt viktigare för henne än goda recensioner. Krassa marknadsdetaljer som förskott eller försäljningssiffror, som hade kunnat ta plats i en författardagbok, nämns över huvud taget inte. Det är inget att förvåna sig över – Söderholms journal intime är i grunden en ovärldslig bok – men sådana frågor måste ändå ha varit en faktor i hennes existens som poet. Att Söderholm dock höll ett vaket öga på hur hennes böcker lästes av kritiker visar en svit brev till vännen Hadar Vessby, bosatt i Lund, vilka kommenterar mottagandet av de enskilda samlingarna och visar ett för en författare helt naturligt intresse för vad som skrivs om ens böcker och hur pass väl de når ut.29[Berggren & Vessby], »Omdömen om Kerstin Söderholms diktning och dagbok», Söderholm, Dikter och prosa, s. 241 ff.

Söderholm och Södergran

Karin Allardt Ekelund påpekar i likhet med flera andra att Kerstin Söderholms debutår också är Edith Södergrans dödsår.30Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 27. Det är ett sammanträffande som inte ska göras alltför betydelsedigert. Södergran var ännu inte den martyr och legend som tiden skulle göra henne till, och Söderholm låter sig svårligen ses som någon efterträdare till henne; Södergran nämns för övrigt inte alls i dagböckerna. De två poeterna har en väl utvecklad naturkänsla gemensam, ett inslag som hos Södergran framför allt finns i debutboken och i de allra sista dikterna men som hos Söderholm vid sidan av självsynen är hennes viktigaste poetiska material. Stilistiskt finns vissa beröringspunkter mellan de två poeterna, men de förefaller mig mer vara fraser och uttryck i tiden än tydliga ekon eller övertaganden. En tidig formulering hos Kerstin Söderholm som »Jag brinner som en outsläcklig låga» klingar södergranskt, men är lika mycket ett exempel på en allmän, mytologiserad poetsjälvbild.31Mot ljuset på bergen, s. 100.

För Edith Södergran var en kulturkritiker som Nietzsche, därefter en teolog som Rudolf Steiner och slutligen Kristusgestalten viktiga för att ge riktning och idémässigt innehåll åt hennes lyrik. Den engagerade nietzscheanism som dominerar Södergrans diktsamlingar från Septemberlyran (1918) till Framtidens skugga (1920) får i någon mån en efterklang hos Söderholm, men då i mer allmän utformning och synlig bara ställvis i de tidiga böckerna. Religiösa inspirationsgestalter saknas helt hos henne, även om dagboken ger vid handen att hon läst Steiner.32Mars 1929; februari 1939. I förhållande till kristendomen betecknar hon sig som ateist, men förutspår vid något tillfälle en religiös utveckling hos sig som dock uteblir.33Juli 1920; augusti 1932.

De första åren av 1920-talet ser i praktiken hela modernistgenerationen debutera: Elmer Diktonius 1921, Gunnar Björling 1922, Rabbe Enckell och Barbro Mörne 1923. Södergran har för flera av dessa varit en viktig gestalt, en lyrisk banbrytare, men Söderholms valfrändskaper återfinns mindre inom den modernistgruppering hon räknas till än inom närmast föregående, fortfarande i högsta grad verksamma generation, med Arvid Mörne och Jarl Hemmer som för henne viktigaste namn. Ur ett avklarnat femtioårigt retrospektiv skriver Rabbe Enckell 1974 att man i Kerstin Söderholms lyrik kan se en förenande länk mellan dessa generationers litterära uttryck.34Enckell, »Inledning», Söderholm, Dikter och prosa, s. 11.

Verksamhet inom den litterära sfären

Socialt sett kan Söderholm – inte minst om dagboken i alltför hög grad uppfattas som en självbiografi – tyckas isolerad fram till dess att hon blir en del av ett större sammanhang i och med arbetet för Finlands svenska författareförening. Från 1926 ingår hon i styrelsen och under åren 1930–1938 innehar hon posten som sekreterare med ansvar för skandinaviska och europeiska kontakter.

En titt på Söderholms bibliografi visar dock att hon tidigt var verksam på det litterära fältet och publicerade sig i samtidens viktiga organ. Hon debuterar som recensent 1921 i Studentbladet med en anmälan av Emil Zilliacus diktsamling I grottan, låter trycka fyra Hölderlin-tolkningar i Finsk Tidskrift följande år och börjar 1924 regelbundet publicera dikter i periodica som Nya Argus, Svenska Pressen och även rikssvenska Studiekamraten. 1928 medverkar hon i provnumret av Quosego och placerar sig därigenom i modernismens centrum, även om hennes tonfall är ett annat.35[Berggren & Vessby], »Förteckning över Kerstin Söderholms egna skrifter», Söderholm, Dikter och prosa, s. 265–271.

Under hela sitt liv fungerar Söderholm som litteraturrecensent, även i dagspress som Hufvudstadsbladet. Den noggranna förteckning som ingår i volymen Dikter och prosa, redigerad 1974 av Kerstin Berggren och Hadar Vessby, upptar anmälningar av fler än sextio finlandssvenska, rikssvenska och norska diktsamlingar och romaner. Det verkar uppenbart att Söderholm vill delta i och göra sin röst hörd inom det litterära livet. Hon vill helt enkelt att hennes identitet ska vara yrkesförfattarens, och rimligen spelade också tillfredsställelsen i att ha egna inkomster en roll. Några gånger skymtar detta omfattande kulturjournalistiska arbete i dagboken, främst bland de senare årens anteckningar som emellanåt är gjorda mera dag för dag, men stor plats upptar det inte.36Augusti 1938; december 1940. Att påpeka detta innebär naturligtvis ingen kritik mot Söderholms framställning, bara ett understrykande av dagbokens subjektiva inriktning och ämnesval och ett exempel på hur författaren skiljer olika sfärer åt.

Allardt Ekelunds utgåva ger vid ett tillfälle en nästan satiriskt tydlig bild av diskrepansen mellan de månatliga sammanfattningarna och vad en mer konventionell dagbok hade kunnat rymma. Det är de anteckningar om besök och sällskapsliv för våren 1930 som finns inlagda och visar en social Helsingforstillvaro av sällsynt intensitet, med middagar och visiter nära nog varje dag under årets fyra första månader.37Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 310–313. Detta ogiltigförklarar på inget sätt Söderholms känslor av främlingskap och avskildhet från mänskliga sammanhang, men erbjuder en för läsaren väsentlig kontrast till dagbokens bild av hennes liv.

Arbetet inom författareföreningen innebar från slutet av 1920-talet ett socialt nätverk och möten med kolleger som på ett annat sätt än andra registreras i dagboken. Fortfarande står dock det intensivt upplevande, känsligt intrycksregistrerande jaget i centrum. Utlandsresor och författarmöten innebär omväxling mot vardagen och nya upplevelser, men avgörande för Söderholm är alltid vilken grad av helt personlig kontakt hon får med de författare hon träffar.

Den långvariga relation som Kerstin Söderholm upprätthåller med ett par litteratörer har främst karaktären av tankeutbyte. Filosoferna och essäisterna Rolf Lagerborg och Hans Ruin (ingen av dem i egentlig mening skönlitterär författare) är viktiga för henne som ställföreträdande fadersgestalter, som biktfäder och tröstare och som objekt för nog så intensiva platoniska förälskelser.

De vänskaper och den rivalitet med kolleger som läsaren kunde vänta sig att finna skildrade inom ramen för en ordinär omfångsrik författardagbok är i stor utsträckning frånvarande i Söderholms. Ett sent brev till Lagerborg från augusti 1943, mindre än ett halvår före Söderholms död, nämner en passant att Hagar Olsson av någon för brevskrivaren outgrundlig anledning skulle ha proklamerat henne som sin fiende. Detta är en dramatisering av att Olsson gett Söderholms näst sista samling Porten från 1937 en visserligen i grunden erkännsam men också till sina slutord tämligen paternalistisk recension. I retrospektiv viktigare är Söderholms försäkran i brevet att hon inte ens när hon fann sig direkt skadad önskade recensenten något ont.38Söderholm, Endast med mig själv (1948), s. 205; [Berggren & Vessby], »Omdömen om Kerstin Söderholms diktning och dagbok», Söderholm, Dikter och prosa, s. 249 f.

Intryck och skapande

När Kerstin Söderholm beskriver tillkomsten av sin »första» dikt talar hon om en omvälvande förmiddag i naturen, full av intryck, men det är värt att notera att hon skriver ned dikten först på kvällen. Hon kallar den i efterhand formlös och ser sig alltså inte som en passiv mottagare och registrator.39Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 25. Hon, poeten, är den som formar intrycken, som omvandlar dem till konst. Hennes dikt är över huvud taget en förening av impressions- och tankelyrik.

På ett allmänt plan talar hon i mars 1920 om hur hon nu förstått »att det som var min yttersta längtan inte kan finnas här förut, att det måste bli till inom mig». Intressant nog ingår yttrandet i en renskrift av anteckningar som hon i vad alla förhoppningsfulla kallar inspiration har kastat ned under en mellanakt av en teaterföreställning. Hon har gått att se Florimond Hervés populära operett Lilla helgonet; anteckningarna har vad jag kan se ingen direkt anknytning till dess handling men Söderholm är angelägen att understryka att konsten inte är en spegling av vad som försiggår i verkligheten, utan att verkligheten i stället måste rymma »en liten, liten glimt av det mystiska o. oåtkomliga, som konstskapandet, självt öser ur».

Motsvarande produktiva verkan på henne har fem år senare ett uppförande av Luigi Pirandellos pjäs Sex roller söker en författare. Omigen har hon antecknat under mellanakterna, omigen har situationen stimulerat hennes tankeverksamhet inte till direkta synpunkter på det intrikata moderna dramat (Pirandello fick 1935 års Nobelpris i litteratur) utan till att bearbeta återkommande egna problemkomplex kring själsliv, verklighet och konst.40December 1925.

Dessa exempel på hur författaren Söderholm arbetar hjälper till att stärka förståelsen av hur hon utnyttjar sina skilda medier, dagboken och dikterna. Recensionerna och artiklarna är ett tredje, som inte tas upp här. Ytterligare en fingervisning om vilken medveten konstutövare Söderholm är ger häftena med diktkoncept. Redan 1922 har hon gjort utkast till eller färdigställt ett antal av de dikter som kommer att ingå i hennes andra samling Mot ljuset på bergen, vilken utkommer fyra år senare.41Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 27. Hon har alltså medvetet fördelat materialet från en produktiv period, så vitt jag kan se med den tydliga intentionen att de två böckerna ska utgöra distinkta, komponerade helheter och inte bara vara dikter slumpvis samlade mellan pärmar.

Inför utgivningen av Mot ljuset på bergen avskrev alltså Kerstin Söderholm i dagboken sina eventuella förhoppningar på mottagandet. I den mån detta var en verbal knackning i bordet hade den verkan: kritiken blev utmärkt och Söderholm kunde om hon så ville räkna sig som en etablerad författare.42Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 33; [Berggren & Vessby], »Omdömen om Kerstin Söderholms diktning och dagbok», Söderholm, Dikter och prosa, s. 243 f. Den persona hon etablerar i dagboken fäster inget avseende vid sådana yttre fenomen, men kan inte låta bli att undslippa sig en suck då den tredje samlingen Rödgula vägar publiceras senhösten 1928 – hon skulle vilja ställa till fest men tycker inte hon har någon att bjuda till sig. »Det finns ingen i hela världen jag hade kunnat bjuda på en fest», skriver hon i ett av de moment då dagbokstexten blir litet för tragiskt patetisk.43November 1928.

Därefter är det i stort sett tyst om Söderholms bokproduktion i dagboken. Julaftonen 1933 beklagar hon i ännu ett melodramatiskt utbrott att den som hennes nya bok – diktsamlingen Ord i natten – egentligen är tillägnad inte insett detta, troligen inte ens har sett boken. Att det, som Anna Möller-Sibelius klargör i sin utmärkta studie från 2017 om förhållandet mellan Söderholms dagboksjag och tidsomgivning, är Hans Ruin som avses44Möller-Sibelius, »Endast med sig själv eller ett med sin kultur?», s. 66 f. är mindre väsentligt än den föreställning som Söderholm här bygger upp (också för sig själv får jag intrycket av): att hennes böcker i första hand är ett sätt för henne, den från livet utestängda, att nå förståelse och kontakt med andra människor.

Rabbe Enckells ord från 1974 om att dagboken står fram som en fördjupande och levande kommentar till all Söderholms lyrik är giltiga bara om de uppfattas som gällande den livshållning hennes poesi uttrycker.45Enckell, »Inledning», Söderholm, Dikter och prosa, s. 13. De direkta inblickarna i vad som brukar kallas skaparverkstaden är få, men just därför desto mer spännande. Så framgår det att hon i intervallet mellan första och andra diktsamlingen inte bara går i romantankar46December 1922. utan i maj 1925 (sommarmånaderna är alltid Söderholms mest produktiva och den årstid som oftast figurerar i hennes verk) i Bromarv tycker sig ha kämpat fram grundstommen till sitt första drama.

Teatern är ett viktigt intresse för henne. Upplevelser från åskådarplats av norske Ingolf Schanches gästspel som Hamlet vid Svenska teatern i Helsingfors våren 1925 kommenteras i dagboken och kan, menar Allardt Ekelund, anas bakom de två längre dikterna »Den starke» och »Människovardande» i Mot ljuset på bergen.47Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 32. Också flera teaterbesök omnämns som en källa till estetisk njutning och tillfälle till känsloutlevelse. Men den så ofta som solipsist sedda Söderholm ville också själv skapa sceniska gestalter, fördela tankar och känslor och repliker i en genre som inte har centrallyrikens monologiska karaktär. Skådespelet Arnulf (manuskript cirka 1925–1931), ett försök att ge fastare form åt en av de profetiska dagdrömsgestalter som periodvis upptog Söderholms fantasi, blev varken spelat eller tryckt under hennes livstid men gavs som hörspel i Finlands radio (Rundradion) i oktober 1947.48Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 31 f; Vessby, »Kerstin Söderholm om skådespelet Arnulf», s. 234 f.

Valet att ge Arnulf som radioteater förefaller kongenialt med Söderholms uppfattning av teatern som en mer psykologisk än intrigbaserad berättelseform. Det var personlighetstyper snarare än utmejslade karaktärer hon ville skapa, och i dagboken är gränsen flytande mellan den dramatiska rollen Arnulf och de fantasigestalter som Söderholm skapar som samtalspartners, som drömda förtrogna. Till dels är också en sådan figur som Stig Johan, lika väl som Arnulf, en idealiserad mansgestalt, en hemlig förälskelse.

Slutligen är frågan om teatern inte liksom dagboken för Kerstin Söderholm är en spegel, vars intresse för henne främst är personpsykologiskt. Uttalandet i ett brev till Hadar Vessby våren 1925 om att hon föreställer sig teaterscener och dialoger som »självanalyser i berättelseform» är kanske en nyckel både till hennes teaterintresse och ett svar på frågan varför hon trots allt arbete med Arnulf inte under sin livstid blev en spelad dramatiker.49Söderholm till Vessby 4/3 1925, Kerstin Söderholms samling, vol. II, ÅAB.

Fortsatt diktproduktion och novellskrivande

Inför sin andra bok gör Söderholm faktiskt en notering om sitt praktiska arbete med dikterna. »Jag har arbetat på min nya bok hela denna månad intensivt», skriver hon den 28 februari 1926, »o. jag är till leda trött, fysiskt o. psykiskt efter detta filande, bedömande o. letande efter de slutligt rätta orden.» Hon fortsätter: »Icke minst är jag därtill uppriven av grubblandet över, om den diktcykel ’om mänskovardandets hemlighet’, som tillkom under hösten–vintern, o. som jag hittills ställer främst av det jag skrivit, bör publiceras el. icke, på grund av dess mycket intima natur.»

Det är inte ovanligt att författare är osäkra rangordnare av sina egna verk, och idag är det svårt att förstå den tätposition som Söderholm ger sin vidlyftigt profetiska diktsvit. Inte heller går den att uppfatta som riskabel att publicera, annat än i den meningen att jaget i denna teatraliska och faktiskt opersonliga dikt framträder med stora gester och ansenliga anspråk: »Jag brinner som en outsläcklig låga. […] Jag flyger som en tändande gnista / från buske till buske / och sätter den i brand.»50Mot ljuset på bergen, s. 100.

Vänskapen och direktkontakterna mellan Kerstin Söderholm och Karin Allardt Ekelund gjorde det möjligt för den senare att antyda och peka ut bakgrunder till dagbokstexten och samband mellan den och enskilda dikter som annars inte går att se. Så skriver Allardt Ekelund med tidstypisk överdriven diskretion om en romans som inleds hösten 1927 – Möller-Sibelius talar klarspråk i samma ärende utan att jag alls uppfattar det som närgånget – och hur den har satt spår i Rödgula vägar.51Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 35; Möller-Sibelius, »Endast med sig själv eller ett med sin kultur?», s. 66 f. Personen ifråga var matematikern Severin Johansson.

Med hjälp av daterade diktmanus kan Allardt Ekelund skriva att Söderholms stämning vid särskilda tillfällen utlöstes i den och den dikten.52Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 36. Jag finner detta tillvägagångssätt, oproblematiskt i sin tid, dels föga givande, dels behäftat med risken att förminska dikter till dagboksblad i egentlig mening. Möjligen ökas mitt misstroende av att jag personligen är mycket förtjust just i denna samling, där emellanåt en lekfull, folksageartad animism färgar dikterna. Som ett omvänt exempel på vad Söderholm kunde uttrycka i lyrisk form men som saknas i dagboksframställningen fungerar boken utmärkt.53Diktsamlingen Rödgula vägar gavs ut på nytt på Nirstedt/litteratur sommaren 2021 med förord av Tatjana Brandt.

Novellsamlingen Det var icke verklighet från 1930 är idag Kerstin Söderholms minst uppmärksammade bok. Det svala mottagande den fick har säkert bidragit till detta; recensenters stämplar kan vara svåra att tvätta bort.54Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 38 ff. På sitt sätt är samlingen kanske det av Söderholms verk som ligger dagboken närmast, som i prosans form och med ett liknande språk gestaltar samma erfarenheter och syn på tillvaron. Långt senare, i juni 1943, återvänder hon överraskande inom dagbokens ram till genren och skriver ned ett novellfragment. Berättarpronominet har bytts till hon, i övrigt ligger innehållet och även stilen nära den omgivande dagbokstexten. Just den yttre händelselöshet och avsaknad av vardagsrealistiska detaljer som kritiken en gång vänt sig mot kvarstår i allt väsentligt. Oavsett litterär kvalitet ser jag detta som en aspekt av Söderholms självständighet.

Nu föreligger det andra band mellan dagboken och Söderholms böcker än de svåriakttagbara biografiska eller de berättartekniska. I långt högre grad än bland rikssvenska författare, där Ekelund var det enda undantaget, utnyttjade de finlandssvenska modernisterna aforismen antingen som ett inslag i eller som genomgående form för sina böcker. Södergrans Brokiga iakttagelser består av aforismer utlyfta ur ett tidigare manus; Diktonius debuterar med en aforismsamling, hos Björling är inslaget av aforismer i produktionen länge stort; även R. R. Eklund utger rena aforismsamlingar. Söderholms aforismavsnitt i diktsamlingen Porten (1937) har rubriken »Reflexioner» och är i princip övertagna från dagbokens anteckningar gjorda från december 1935 och under en period på åtta månader framåt.55December 1935 och passim t.o.m. juli 1936. Också de dikter som ingår i avdelning II av Porten, med rubriken »Dagbok» går till viss del att återföra på passager i den faktiska dagboken, så »Jag svävar –» som har en längre förlaga under februari 1936.

Det rör sig inte om direkta avskrifter – Söderholm är som alltid en samvetsgrant arbetande författare – men om upplockande av formuleringar, nyckelfraser och termer vilka arbetas samman till en helhet. Ursprunget är kanhända märkbart i det att aforismavsnittet i boken beskriver ett kontinuerligt resonemang, men så kunde å andra sidan också Ekelund, vars arbetsmedium var den lösa anteckningslappen, komponera samman sina böcker. I alla händelser visar kopplingen, liksom förekommande korsreferenser i dagboken, att Söderholm hade överblick över sitt material och att hon redan under dess framväxt kunde se dagboken som ett litterärt verk.

Dikter i dagboken

Ett särskilt intresse har naturligtvis de dikter som från slutet av 1920-talet blir allt vanligare inslag i dagboken. Den allra första, som står som sammanfattning av oktober månad år 1921, är formellt osäker, ordrik och yvig och fick inte plats i debutboken. Det gjorde inte heller de »sjukdomsdikter» från årsslutet som redan har en betydligt fastare form.56December 1921. Därefter blir det allt tydligare på vilket sätt Söderholm använder dagboken som diktforum: dit hänvisar hon texter som ofta har en hög emotionell intensitet och som kan fungera som koncentrat av händelser och relationer utan att vara avrundade dikter.

Dessa dagboksdikter är ofta daterade och har platsangivelser, något hennes tryckta produktion med ett fåtal undantag avstår från. De har drag av lyriska anteckningar och söker inte den täthet i uttrycket som utmärker Söderholms böcker. Ett exempel från 1927 kan tjäna som tydligt exempel. Det är daterat »På tåget till Åbo 23 sept. (till promotionen)», och fortsätter konstlöst: »På väg till promotionen. Vagongen skakar. […] Är jag glad eller inte? / Jag ville vara glad – – – men – / Det sitter två taggar i mig – alltid.» Denna pratigt okoncentrerade inledning hindrar inte att texten utvecklas till ett metafysiskt resonemang, visserligen utan att dess frågor får några svar.57September 1927.

Så småningom kommer dikterna att bli en mer integrerad del av dagboken. Samspelet mellan lyrik och prosa blir tätare, strofer fälls in i textflödet som upplevelsemässiga och litterära stegringar av vardagliga skeenden. Ett exempel från den 16 september 1932 ingår i en sjukkrönika från andra hälften av den månaden, vilken är ovanligt omfattande textmässigt och utmärker sig genom sina många daterade avsnitt:

– Jag gjorde en längre cykeltur på f. m. Sol, storm, vita vågkammar.

Luften är stark
vinfylld
skälvande – – –

Stark, rusande, som glädjen i vårt inre, som de safter som flyter genom oss själva – –

Nej, det får jag inte minnas – då har jag ingen ro i natt.

Interaktionen mellan de två textformerna är påfallande verkningsfull. I tryck provade Söderholm dock aldrig något motsvarande; kontrasten ande–materia är däremot genomgående. Här går det också att lägga märke till att varken Vilhelm Ekelund (substantivparet storm och sol är viktigt i Antikt ideal) eller antikstudierna (adjektivet ”vinfylld” uppfattar jag som en halvmedveten allusion till det homeriska benämnandet av havet som vinmörkt) har lämnat henne, men att hon skaffat sig en helt annan frihet i förhållandet till dessa inspirationskällor.

I sjukkrönikans förlopp förs ett fyraradigt citat från Pär Lagerkvist in som devis den 21 september. Det förefaller inte vara annat än en excerpt, ett sätt att bevara en strof som fångat uppmärksamheten, men kanske är dess innebörd större än så. En vecka senare noterar Söderholm att hon tänkt över de orättvisor mot sig själv hon känner sig ha begått när hon omigen reflekterat över sitt liv, och att ett tillägg är nödvändigt. »Jag försökte göra en början i går – på gammal vers – men den utföll inte som jag hade önskat. Det är en stor fara för mig att begagna vissa gamla versmått; det går nästan alltför lätt – men blir också lätt banalt!»58September 1932. Passagen visar i blixtbelysning hur parallellverksamheten dagbok–diktskrivande pågår, och dessutom än en gång vilken hantverkskänsla författaren Söderholm besitter: ett aldrig så angeläget ämne ursäktar inte en otillräckligt slipad formbehandling.

Det är i samlingarna Ord i natten (1933) och Porten (1937) som Kerstin Söderholm tar upp först metriska mönster och därefter rim och versmått, vilka modernistgenerationen annars skydde. I dagboken syns rimmen från mars 1934. Hon hanterar dem väl, men är inte ute efter att glänsa på det sätt som en sonettist som Bertel Gripenberg kunde vara det. Hennes enkla men för den skull inte banala form för snarast tanken till just Pär Lagerkvist. Såväl återknytandet till en i ungdomen läst favorit som det självklara modet att utnyttja verstekniker som hennes samtida fann föråldrade visar på nytt att den lågmälda Kerstin Söderholm hade en självklar styrka till och förmåga att följa sina egna litterära preferenser.

Poesi i krigssituation

År 1938 blänker den sista av de fasetter till som jag vill ta upp i den här studien av hur Kerstin Söderholms dagbok förhåller sig till hennes under livstiden i bokform publicerade litterära verk. Sedan en tid har dagboken på nytt tagit formen av månadsvisa summeringar. För september utgör texten en dikt, med den inom parenteser satta dateringen och ämnesangivelsen »konferensdagen i München». Det rör sig alltså om den brittiske premiärministern Neville Chamberlains överläggningar med Tysklands självutnämnde rikskansler Adolf Hitler, de förhandlingar som så ironiskt kom att sammanfattas i Chamberlains överoptimistiska förhoppning om fred i vår tid, peace in our time.

Söderholm är klarsynt nog att inte lita på det beskedet. Redan under det finska inbördeskriget 1918 har dagboken visat hur hon vid 21 års ålder snart nog kunde gå utöver sin samhällsklass helt dominerande åsiktsapparat och inta en mer förstående och konstruktiv attityd till motsättningarna mellan vita och röda.59Mars 1918. Nu är hon vuxen, en kvinna på 42 år, och den ofta mörka livssyn hon utvecklat (eller odlat, om en mer kritisk hållning till hennes självgestaltning efterfrågas) borde predestinera henne till uppgivenhet och pessimism då det andra världskriget kommer allt närmare.

Istället blir Söderholm, som ansetts självupptagen och anklagat sig själv för egocentricitet, en tidsdiktare. Dagboken ändrar i hög grad karaktär, och kommer liksom 1918 att från september 1939 rymma reflexioner av historiefilosofisk art över kriget liksom detaljerade rapporter från Hangöfronten och andra platser och tillfällen då den nya, brutala vardagen kommer henne nära.60Juli 1941. I grunden är det samma person som tidigare som talar, men hon har fått ett ämne utöver sig själv. Detta blir uppenbart i den sista bok Söderholm själv ger ut, diktsamlingen Mörkret och människan (1941). Titelns mörker är den omgivande tidens politiska och moraliska mörker, människan är inte längre bara författaren själv utan släktet i stort, alla som hon genom sitt liv längtat efter att nå kontakt med.

Den viktigaste förändringen i Söderholms sena poesi är att dikterna inte längre utgör centrallyrik. Utan stora yttre åthävor förs ett »jag» in i texterna som inte representerar författaren eller den biografiska personen Kerstin Söderholm. Diktjaget i den inledande »Krigsvinter 1941» arbetar på arkiv, och i den följande dikten har en maskinskriverska ordet.61Mörkret och människan, s. 10 respektive s. 16. Äntligen verkar Söderholm ha tagit sig ut ur »detta olidliga kretsande kring mig själv», som hon beskrivit i nästan trettio år.62Juni 1914.

I det urval ur sin då tjugoåriga produktion som Söderholm iordningställde för utgivning hösten 1943, men som på grund av tryckningssvårigheter försenades till nästa år, låter hon den sista avdelningen inledas av dikten »Den underliga fågeln». Den är daterad den 16 mars 1940, alltså en dagboksdikt, och ingick i Mörkret och människan i volymens andra avdelning. I Karin Allardt Ekelunds dagboksedition är dikten placerad näst sist, följd enbart av den likaledes från 1940 omflyttade sonetten »Sandnejlikan», dedicerad till Rolf Lagerborg.63Söderholm, Endast med mig själv (1948), s. 208–211. Se även »Textkritisk redogörelse», not 21.

Detta kan tyckas redaktionellt klåfingrigt, men har hyfsat goda textimmanenta skäl. Sonetten, med sin avslutande retoriska fras »En gåta livet är – vad så förgängelsen?» bildar en rimlig och inte översentimental slutpunkt till dagbokens långa uppgörelse med den egna tillvaron, och dikten om den underliga fågeln handlar inte som förväntat om ryska bombplan utan om den så ofta osynliga men oförstörbara sanningen. Inte ens den mest påträngande krigsvardag ville poeten låta skymma undan de stora, eviga perspektiven.

Den underliga fågeln sanning, skriver poeten Söderholm som lider av krigstidens propaganda och slagord, »har förvandlats till en låga av nästan genomlysande klarhet, / och den skymtar ännu alltjämt i nattmörker och frost».64Mörkret och människan, s. 59 f. Plötsligt tycks en stor cirkel i hennes poesi och tankevärld ha slutits – för är inte denna skymtande låga densamma som det ljus, den »dallrande, svaga droppe av ljus», som anas i den (ovan in extenso citerade) Ekelundpåverkade dikten från oktober 1919?65Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 24; ovan vid not 13.

Dagboken och eftervärlden

Kerstin Söderholm lämnade i oktober 1943 Finland i ett försök att återvinna kroppsliga och själsliga krafter i det av kriget skonade Sverige. Den 18 december orkade hon inte längre uthärda tillvaron; hon var fysiskt försvagad och psykiskt nedbruten. Att jämställa hennes slut med Karin Boyes och Virginia Woolfs, utan övriga jämförelser, har flera gånger gjorts och förefaller rimligt. Men Söderholm visar några år tidigare en mer praktisk, förutseende sida då hon skickar sina dagböcker från 1918 till 1931 till Hadar Vessby i Lund, efter att ha gått igenom dem: »det var i viss mån en upprivande lektyr, men också i flere avseenden välgörande», antecknar hon den 31 augusti 1940.

Samma art av lugn planering visar Söderholm då hon den 28 juli 1942 skriver till Karin Allardt Ekelund och närmast som ett tillägg mot slutet nämner att hon gått igenom återstoden av dagboken, åren 1931 till 1940. Hon kommer inte själv att under sin levnad publicera något av den, men tänker sig att vännen kanske kunde ge ut den så småningom. Därför har hon skrivit ned några direktiv för publiceringen. Det så ofta demonstrerade yrkessamvetet kommer helt okänslosamt till synes på det separata bladet med anvisningar. I första hand, skriver Söderholm, bör avseende fästas »vid den konstnärliga halten, så att svagare och mera tillfälligt nedkastade stycken utan vidare bortfaller».66Söderholm till Allardt Ekelund 28/7 1942, Strömborgska arkivet (SLSA 1107), SLS.

Detta visar givetvis vilken vikt Söderholm fäste vid sin dagbok och att hon menade att den var ett verk som kunde och borde erbjudas den litterära publiken. Men att den skulle utgöra hennes egentliga livsverk säger hon inte här.67Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 54 (även i det utdrag ur inledningen som tryckts på bokens bakre pärm). För vidare diskussion se Ellerström, »Endast med sig själv», s. 39 f. Jag är övertygad om att Allardt Ekelund har fog för den frasen, som hon kan ha tagit ur ett brev eller hört i samtal, men jag är inte säker på att jag till fullo vill acceptera den. Även utan dagboken skulle Kerstin Söderholms bidrag till den svenskspråkiga 1900-talslitteraturen vara beaktansvärt, och det är snarare förhållandet mellan hennes två litterära uttryck som är det verkligt originella och intressanta i hennes författarpersonlighet. Den koncentrerade lyriken kan ses som en kristallisation av de tankemässiga och själsliga processer som pågår i dagboken. När nu Kerstin Söderholms mänskliga gestalt och litterära insats kan ses i sin totalitet och sitt oupplösliga samspel framträder hennes fulla betydelse liksom hennes aktualitet i en tid som på nytt kommit att uppmärksamma samspelet mellan person och verk, mellan liv och dikt.

Noter

1. 1För en biografisk presentation, se Hedvig Rask: »Att vara mänska – om Kerstin Söderholm (1897–1943)», soderholm.sls.fi.
2. 2Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 54.
3. 3Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 5.
4. 4Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 54.
5. 5Alla dagbokscitat hänför sig till föreliggande utgåva. Som material för denna essä har jag använt inscanningar av dagboks- och annat manuskriptmaterial (Dagboksarkiv, soderholm.sls.fi) jämte Karin Allardt Ekelunds tvåbandsutgåva och Söderholms skönlitterära böcker i original. Allardt Ekelunds utgåva och Söderholms skönlitterära verk finns även tillgängliga digitalt på Litteraturbanken (litteraturbanken.se) med en introduktion av Ljubica Miočević. Den sekundärlitteratur jag utnyttjat återfinns i litteraturförteckningen. Utöver verk jag direkt stöder mig på finns värdefulla studier av Holger Lillqvist, Anna Möller-Sibelius (2019) och Torsten Pettersson. Även dessa har inkluderats i litteraturförteckningen.
6. 6Jfr Mazzarella, Att skriva sin värld, s. 25, där författaren menar att det inte varit comme il faut inom finlandssvensk memoartradition att vara öppet introspektiv. Mazzarella skiljer mellan personlig memoar och mer objektiv självbiografi. Söderholms journal intime, som inte tas upp i hennes studie, faller utanför båda dessa genrer.
7. 7Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 23.
8. 8Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 21 f.
9. 9Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 8; Kerstin Söderholms dagböcker, mars 1909.
10. 10Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 11 f.; citatet Kerstin Söderholms dagböcker, mars 1912.
11. 11Mars 1926.
12. 12Amiels bok, översatt av Klara Johanson och med ett företal av Ellen Key, försågs i andra svenska upplagan 1903 med sin franska originaltitel som undertitel: Fragments d’un journal intime.
13. 13Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 24.
14. 14[Berggren & Vessby], »Förteckning över Kerstin Söderholms egna skrifter», Söderholm, Dikter och prosa, s. 265.
15. 15Se exempelvis »Grenarna», Röster ur tingen, s. 37.
16. 16Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 25. Manuskript i Dagboksarkiv, soderholm.sls.fi, 5.VI.4. Maskinskrivet blad. Odaterat samt 5.VI.4. Två maskinskrivna blad. Odaterade.
17. 17Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 25. Dikten är daterad »Bromarf. Den 18 juli», se Kerstin Söderholms dagböcker, juli 1921.
18. 183.I.16. Ljusbrunt häfte »I A». 1920–1921. Hugskott, stämningar och reflexioner sommarn 1920, vintern 1920–21 samt 3.I.17. Ljusbrunt häfte »I B». 1921. Hugskott och stämningar 1921 (forts); anteckningarna ingår i utgåvan.
19. 19Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 27.
20. 20December 1922.
21. 21November 1923.
22. 22November 1923.
23. 23Möller-Sibelius, »Endast med sig själv eller ett med sin kultur?», s. 54 f. Se även Melberg, Självskrivet.
24. 24Se exempelvis november 1925.
25. 25September 1920. Anteckningen gjord den 17 september.
26. 26Juli 1921.
27. 27Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s 27 ff; [Berggren & Vessby], »Omdömen om Kerstin Söderholms diktning och dagbok», Söderholm, Dikter och prosa, s. 241 ff.
28. 28Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Endast med mig själv (1947), s. 28 respektive s. 33.
29. 29[Berggren & Vessby], »Omdömen om Kerstin Söderholms diktning och dagbok», Söderholm, Dikter och prosa, s. 241 ff.
30. 30Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 27.
31. 31Mot ljuset på bergen, s. 100.
32. 32Mars 1929; februari 1939.
33. 33Juli 1920; augusti 1932.
34. 34Enckell, »Inledning», Söderholm, Dikter och prosa, s. 11.
35. 35[Berggren & Vessby], »Förteckning över Kerstin Söderholms egna skrifter», Söderholm, Dikter och prosa, s. 265–271.
36. 36Augusti 1938; december 1940.
37. 37Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 310–313.
38. 38Söderholm, Endast med mig själv (1948), s. 205; [Berggren & Vessby], »Omdömen om Kerstin Söderholms diktning och dagbok», Söderholm, Dikter och prosa, s. 249 f.
39. 39Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 25.
40. 40December 1925.
41. 41Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 27.
42. 42Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 33; [Berggren & Vessby], »Omdömen om Kerstin Söderholms diktning och dagbok», Söderholm, Dikter och prosa, s. 243 f.
43. 43November 1928.
44. 44Möller-Sibelius, »Endast med sig själv eller ett med sin kultur?», s. 66 f.
45. 45Enckell, »Inledning», Söderholm, Dikter och prosa, s. 13.
46. 46December 1922.
47. 47Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 32.
48. 48Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 31 f; Vessby, »Kerstin Söderholm om skådespelet Arnulf», s. 234 f.
49. 49Söderholm till Vessby 4/3 1925, Kerstin Söderholms samling, vol. II, ÅAB.
50. 50Mot ljuset på bergen, s. 100.
51. 51Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 35; Möller-Sibelius, »Endast med sig själv eller ett med sin kultur?», s. 66 f. Personen ifråga var matematikern Severin Johansson.
52. 52Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 36.
53. 53Diktsamlingen Rödgula vägar gavs ut på nytt på Nirstedt/litteratur sommaren 2021 med förord av Tatjana Brandt.
54. 54Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 38 ff.
55. 55December 1935 och passim t.o.m. juli 1936. Också de dikter som ingår i avdelning II av Porten, med rubriken »Dagbok» går till viss del att återföra på passager i den faktiska dagboken, så »Jag svävar –» som har en längre förlaga under februari 1936.
56. 56December 1921.
57. 57September 1927.
58. 58September 1932.
59. 59Mars 1918.
60. 60Juli 1941.
61. 61Mörkret och människan, s. 10 respektive s. 16.
62. 62Juni 1914.
63. 63Söderholm, Endast med mig själv (1948), s. 208–211. Se även »Textkritisk redogörelse», not 21.
64. 64Mörkret och människan, s. 59 f.
65. 65Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 24; ovan vid not 13.
66. 66Söderholm till Allardt Ekelund 28/7 1942, Strömborgska arkivet (SLSA 1107), SLS.
67. 67Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 54 (även i det utdrag ur inledningen som tryckts på bokens bakre pärm). För vidare diskussion se Ellerström, »Endast med sig själv», s. 39 f.

Här presenteras i korthet studier och forskning som fokuserar på Kerstin Söderholms dagboksanteckningar. En förteckning över recensioner av Karin Allardt Ekelunds dagboksutgåva i två delar, Endast med mig själv (1947 och 1948), finns under »Recensioner». Med undantag av Allardt Ekelunds inledning till Endast med mig själv, där även manuskript citeras, utgår texterna som presenteras nedan från den utgåvan.

Karin Allardt Ekelund betecknar i sin inledning till Endast med mig själv. Dagboksanteckningar 1913–1943. Med inledning av Karin Allardt Ekelund. Åren 1913–1931 (1947) Kerstin Söderholms dagboksanteckningar som en »journal intime». Anteckningarna skildrar »en själs utvecklingshistoria, en själ fången i sin jagvärld, i kamp att bryta sig ut ur den».1Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 5. Allardt Ekelund lyfter fram författarens ärlighetskrav som centralt i dagboksanteckningarna och beskriver dem som en avspegling av författarens psyke.

Allardt Ekelund menar att dagboksanteckningarna har ett konstnärligt värde som ligger i »en strävan att uttrycka det djupast mänskliga».2Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 5. Hon för samtidigt fram ett psykologiskt perspektiv i inledningen: läsaren kan enligt Allardt Ekelund »dagboken igenom följa det schizotyma temperamentets hänsynslösa nedvärdering av de egna möjligheterna i växling med en överdriven självuppskattning».3Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 19. I Söderholms text »avspeglas ett säreget och förfinat psyke, där det sensitiva draget är det centrala.»4Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 54.

Gränsen mellan fantasi och verklighet löses enligt Allardt Ekelund upp i Söderholms dikter och dagboksanteckningar:

För att bättre förstå Kerstin Söderholms liv och dikt måste vi minnas att hon för det mesta upplever verkligheten på andra livsplan än flertalet, att hon genomgår rymder och djup med ringa sammanhang med jordisk inställning och reaktion. Därför kan hon också uppleva en människa »gestaltlös», mer koncentrerat varande än någonsin i det »verkliga» livet, t. o. m. där ingen kontakt med den reella människan finns till. Sedan årtionden tillbaka är hon så inne i den värld som befolkas av hennes fantasigestalter, av människor och upplevelser på ett delvis ojordiskt plan, att hon inte alltid kan hålla sin verklighet åtskild från en medmänniskas verklighet.5Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 42.

Mirjam Tuominens recension av Endast med mig själv i Hufvudstadsbladet 10/10 1948 trycktes om i hennes essäbok Stadier. Essäer och översikter 1949. Söderholms dagbok är enligt Tuominen »skriven ur en mycket stor ensamhets- och isoleringskänsla och den vill framför allt nå kontakt, en kontakt utöver det timligas och materiellas gränser». »Som ett vädjande rop genom hela hennes dagbok går hennes ständigt upprepade önskan om att kunna ge ut sig själv, glömma sig själv för att finna sig själv.» Tuominen anser att självförglömmelsen lyckas endast tidvis och att Söderholm som författare »gett sig själv mer ’öppet och direkt’ i många av sina dikter än i denna dagbok». Tuominen ser också Söderholm som en romantiker: Den längtan som skildras i dagboksanteckningarna kräver inte att bli uppfylld och utesluter därför möjligheten till besvikelse.

Dagboksanteckningarna har använts för att tolka Söderholms dikter, t.ex. av Allan Green i artikeln »Den ensamma Kerstin Söderholm» i Finsk Tidskrift för oktober 1954. Grete Huldén jämför Söderholms liv och diktning med Edith Södergrans i »Edith Södergran som besegrade livet – Kerstin Söderholm som besegrades av livet» i Horisont nr 5/6 1969. »Det är först dagboken som har gett Kerstin Söderholms lyrik dess perspektiv», skriver Thomas Warburton i sin presentation av Söderholm i Åttio år finlandssvensk litteratur (1984).6Warburton, Åttio år finlandssvensk litteratur, s. 242.

Torsten Pettersson har i kapitlet om Kerstin Söderholms diktning, »Den svåra gemenskapen», i Gåtans namn. Tankens och känslans mönster hos nio finlandssvenska modernister (2001) kritiserat synen på dagboksanteckningarna som ett oförmedlat och heltäckande uttryck för författarens personlighet och menar att de inte kan användas som auktoritet för en analys av Söderholms hela författarskap.7Pettersson, Gåtans namn, s. 177 ff.

I sin inledning till Kerstin Berggrens och Hadar Vessbys samlingsutgåva av Kerstin Söderholms verk, Dikter och prosa (1974), beskriver Rabbe Enckell dagboksanteckningarna som »avgjort Kerstin Söderholms originellaste och rikaste verk». Liksom Karin Allardt Ekelund uppfattar Enckell verket som självupptaget men ärligt. Han lyfter fram författarens »sakligt nyktra observationer» och »psykologiskt orädda konklusioner». Anteckningarna »gör ett så äkta intryck för att dagboken verkar nödvändig som terapi».8Enckell, »Inledning», Söderholm, Dikter och prosa, s. 7 f.

Enckell ser Söderholms självmord inte enbart som en resignation inför en fysisk sjukdom och uppgivenhet inför krigets mänskliga grymhet, utan också som en konsekvens av författarens livssyn:

Läser man dagboken möter man samma dödslängtan redan vid tidiga år och detta tycker jag ger ett skäl för att i upplevelsen också se ett utslag av en ovanligt starkt känd fordran på livets »mening», ett begär efter en heroisk insats, som inte kan nöja sig med det vardagliga utan kräver ett Ibsenskt allt eller intet. För Kerstin Söderholm var mötet mellan människor och själar den allt annat överskuggande livsupplevelsen. Dagboken är fylld med de extaser, besvikelser och kval detta möte skänker henne.9Enckell, »Inledning», Söderholm, Dikter och prosa, s. 9.

Kerstin Berggren fokuserar på konflikten mellan kvinnorollens krav och författaryrket i artikeln »Kvinna och författare. Kring Kerstin Söderholms dagbok ’Endast med mig själv’» i Svensk litteraturtidskrift 1979:4. Hon lyfter också fram Söderholms skapande av fiktiva gestalter, särskilt Stig Johan, i dagboksanteckningarna.

I sin artikel »Endast med sig själv eller ett med sin kultur? Självframställning och idealism i Kerstin Söderholms dagbok» i Samlaren (138, 2017) har Anna Möller-Sibelius analyserat hur Söderholm framställer sjukdom/degeneration, erotik och konstnärligt skapande i sina dagboksanteckningar. Enligt Möller-Sibelius är Söderholms dagboksanteckningar i lika hög grad som hennes diktning påverkade av den estetiska idealismen. Liksom Torsten Pettersson ifrågasätter Möller-Sibelius synen på dagboken som ett oförmedlat »uttryck för författarens autentiska personlighet».10Möller-Sibelius, »Endast med sig själv eller ett med sin kultur?», s. 54.

Kerstin Söderholms dagbok är en konstnärlig skapelse, skriven med tanke på att publiceras. Hon såg den själv som sitt främsta livsverk. Man kan säga att hon därmed gjorde sitt liv till ett konstverk och att sjukdom, orkeslöshet, passivitet, inåtvändhet, ensamhet och destruktivitet framställs som nödvändiga element i skapandeprocessen; ett offer som konsten krävde och som hon underkastade sig. Dagboksgenren gav henne möjlighet att försvara sina val och fokusera på sig själv.11Möller-Sibelius, »Endast med sig själv eller ett med sin kultur?», s. 76.

Möller-Sibelius artikel är hittills den enda mera omfattande litteraturvetenskapliga studien av Söderholms dagboksanteckningar.

Två artiklar om Kerstin Söderholm i nyare litteraturhistoriska uppslagsverk som behandlar dagboksanteckningarna är Tuva Korsströms artikel i Nordisk kvinnolitteraturhistoria 3 (1996) och Merete Mazzarellas artikel »Memoarer och självbiografier» i andra delen av Finlands svenska litteraturhistoria (1999). Korsström menar att Söderholms verksamhet »i avantgardismens kärna» och hennes livsöde gör att man kan tala om »en finlandssvensk Boye eller Woolf».12Korsström, »Det var icke verklighet», s. 511. I Mazzarellas artikel placerar sig Söderholms dagboksanteckningar tidsmässigt mellan vännerna Rolf Lagerborgs och Hans Ruins memoarer och skiljer sig från dem genom »[e]n psykologisk självrannsakelse av det slag som de flesta memoarförfattare skyr».13Mazzarella, »Memoarer och självbiografier», s. 219.

Noter

1. 1Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 5.
2. 2Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 5.
3. 3Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 19.
4. 4Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 54.
5. 5Allardt Ekelund, »Kerstin Söderholm», Söderholm, Endast med mig själv (1947), s. 42.
6. 6Warburton, Åttio år finlandssvensk litteratur, s. 242.
7. 7Pettersson, Gåtans namn, s. 177 ff.
8. 8Enckell, »Inledning», Söderholm, Dikter och prosa, s. 7 f.
9. 9Enckell, »Inledning», Söderholm, Dikter och prosa, s. 9.
10. 10Möller-Sibelius, »Endast med sig själv eller ett med sin kultur?», s. 54.
11. 11Möller-Sibelius, »Endast med sig själv eller ett med sin kultur?», s. 76.
12. 12Korsström, »Det var icke verklighet», s. 511.
13. 13Mazzarella, »Memoarer och självbiografier», s. 219.

Endast med mig själv. Dagboksanteckningar 1913-1943. Med inledning av Karin Allardt Ekelund. Åren 1913-1931

• B. [Henning Bondestam], »Ensamhet och gemenskap», Arbetarbladet 20/2 1948.
• Bengtsson, Ragnar, »En viktig dagbok», Aftonbladet 5/2 1948.
• Edfelt, Johannes, »Mänskligt dokument», Dagens Nyheter 23/2 1948.
• af Geijerstam, Carl-Erik, »Inför jaget», Bonniers Litterära Magasin 1948:7, s. 524–526.
• Hamberg, Lars, »Meditationes», Studentbladet. Organ för Finlands svenska studenter 21/5 1948, nr 7, s. 82–83.
• Heyman, Viveka, [okänd rubrik], Arbetaren 2/4 1948.
• I. S. [Ingrid af Schultén], »Kerstin Söderholms ’journal intime’», Nya Argus 1948:5, s. 74–77.
• K., »Människa i närbild», Ny Tid 17/1 1948.
• Lagerborg, Rolf, »Läsning för den vingstäckta ungdomen», Borgåbladet 12/2 1948.
• Lagerborg, Rolf, »Som pärlan i musslan», Hufvudstadsbladet 15/2 1948.
• Langenskjöld, Agnes, »En vandring i det stora landet Själen. Kerstin Söderholms dagboksanteckningar», Nya Pressen 11/3 1948.
• Rdt [Joel Rundt], [utan rubrik], Svenskbygden. Tidskrift för fritt bildningsarbete 1948:7–8, s. 85.

Endast med mig själv. Dagboksanteckningar 1913-1943. Senare delen. Åren 1931-1943, samt hela utgåvan

• B. [Henning Bondestam], »En dagbok», Arbetarbladet 8/12 1948.
• Berggren, Kerstin, »Klassiskt boktips», Dagens Nyheter 10/1 1960.
• Fridman, Gun, [okänd rubrik], Alingsås Tidning 20/10 1948.
• Hj. F. [Hjalmar Falk], [utan rubrik], Svensk-Finland. Organ för Föreningen Svensk-Finlands vänner 1949:1, s. 14.
• I. S. [Ingrid af Schultén], »En själs historia.», Nya Argus 1948:19, s. 300–301.
• J. E. [Johannes Edfelt], »Kvinnlig bikt», Dagens Nyheter 29/12 1948.
• J. S. [Johannes Salminen], »Kerstin Söderholms dagbok», Finsk Tidskrift 1949:3, s. 168–171.
• K., »En lyrikers gestalt stiger fram», Vasabladet 16/10 1948.
• Lagerborg, Rolf, »Ett minnesvärt diktaröde», Nya Pressen 18/12 1951.
• Langenskjöld, Agnes, »Kerstin Söderholms dagbok 1931–1943», Nya Pressen 16/12 1948.
• Michelsen, Ellen, »Möte med en diktare», Ord och Bild. Illustrerad Månadsskrift 1950:1, s. 28–30.
• R. K. [Ragni Karlsson], »Hjärtats protokoll», Ny Tid 18/12 1948.
• Tuominen, Mirjam, »Kerstin Söderholms dagbok», Hufvudstadsbladet 10/10 1948.

Utgivningshistoria

Materialet

Utgåvan Kerstin Söderholms dagböcker omfattar alla Kerstin Söderholms kända bevarade dagboksanteckningar, oberoende av om de är renskrivna eller verkar ha varit avsedda för publicering. Avsikten har varit att ta med så många dimensioner som möjligt av Söderholms dagboksskrivande, utöver de sammanfattande månadsanteckningar som återges i Endast med mig själv. Det här innebär att både häften märkta med »Skall läsas i samband med dagboken» och material som är märkt »Förstöres» har tagits med, liksom ett stort antal anteckningar som Söderholm inte har försett med någon läsinstruktion.

Kerstin Söderholms dagboksanteckningar förvaras i Kerstin Söderholms samling (KSS) vid Åbo Akademis bibliotek (ÅAB). Söderholms far Karl Söderholm, som dog 1948, testamenterade dotterns efterlämnade dagböcker, manuskript och brev till Åbo Akademis bibliotek. Samlingen kom till biblioteket i omgångar först under 1980-talet.10»Ny värdefull donation till Åbo Akademi», Åbo Underrättelser 28/9 1948; Enlund, »Inledning till samlingen», KSS, ÅAB.

Eftersom arkivmapparna i Kerstin Söderholms samling innehåller olika slag av anteckningar har identifieringen av dagboksanteckningarna gjorts utifrån arkivförteckningen och de anteckningar som finns på häftenas pärmar eller första sidor. Dagboksarkivet på soderholm.sls.fi innehåller ett litet antal svårkategoriserade anteckningar som inte har bedömts vara dagbokstext och därför inte ingår i utgåvan.

Kerstin Söderholm skrev dagbok åren 1906–1943, med få längre luckor. Sammanlagt finns det över 650 enskilda daterade anteckningar i häften och på lösa blad. Sjutton häften och ett anteckningsblock innehåller dagboksanteckningar. De lösa bladen, i vissa fall lappar, med dagboksanteckningar eller dagboksliknande anteckningar är omkring 400.

Söderholm förde tidvis olika slags dagböcker parallellt. Förutom dagbokshäften med främst sammanfattande månadsanteckningar111.III.2. Grönt häfte. 1913–1917; 2.I.3. Beige häfte. 1918–1920; 2.I.4. Gulgrönt häfte. 1920–1922; 2.I.5. Brunt blommönstrat häfte. 1923–1924; 2.I.6. Marmorerat häfte. 1925–1926; 2.I.7. Marmorerat häfte. 1927–1929; 2.I.8. Mörkgrönt häfte »Kerstin Söderholm». 1929–1931. finns häften med mera spontana dagsanteckningar: »Liten blomsterkrönika» från sommaren 1919, två häften med »[h]ugskott, stämningar och reflexioner» från åren 1920 och 1921 samt två svarta häften 1927–1929 respektive 1929–1931 med läsinstruktionen »Skall läsas i samband med dagboken».124.II.27. Ljusbrunt häfte »Liten blomsterkrönika 1919» med fem lösa papper. 1919; 3.I.16. Ljusbrunt häfte »I A». 1920–1921; 3.I.17. Ljusbrunt häfte »I B». 1921; 4.II.8. Svart häfte. 1927–1929; 1.III.3. Svart häfte med lapp. 1929–1931. Ett häfte innehåller brev till en fiktiv mottagare 1924 och 1926 och har rubriken »Brev till Stig Johan».131.IV.1. Marmorerat häfte. 1924–1926.

Det finns inga bevarade dagbokshäften med senare datering än juli 1931, med undantag av ett anteckningsblock 1937–1938 som förutom andra anteckningar också innehåller några dagboksinlägg. Dagboksanteckningarna för juli 1931–november 1943 återfinns på lösa blad, både handskrivna och maskinskrivna. Vissa är renskrifter medan andra är utkast eller hastigt nerskrivna. I vissa fall finns flera versioner av samma anteckning.

Kerstin Söderholms handstil är vanligen tydlig och relativt lätt att läsa. En del anteckningar med blyerts är dock sannolikt hastigt skrivna och ställvis svårlästa.

Val av grundtext

I vissa fall finns två eller tre olika versioner av samma dagboksanteckning i KSS. Om versionerna är i stort sett lika har den version valts som av allt att döma har tillkommit senare, förutsatt att den är komplett. Om den senare versionen är ofullständig, t.ex. en halvfärdig renskrift, har den tidigare valts. Se vidare förteckningen under »Manuskriptversioner».

Om två dagboksanteckningar har samma datering men skiljer sig åt märkbart har båda tagits med (t.ex. 6.X.3. Blad. 25/12 1927 och anteckningen med samma datum i 4.II.8. Svart häfte. 1927–1929). Det här gäller också dagboksinlägg som Söderholm har fört över från ett häfte till ett annat och skrivit om (t.ex. 12/8 1929 i 1.III.3. Svart häfte med lapp. 1929–1931 och 2.I.7. Marmorerat häfte. 1927–1929).

Dagboksinlägg som Kerstin Söderholm har strukit i sin helhet har tagits med om det inte finns någon annan version. Att författaren strukit en hel dagboksanteckning med några streck eller ett kryss har betraktats som jämförbart med röda markeringar i marginalen eller instruktionen »förstöres». Utgivarna har ansett att sådant material kan publiceras nu, nästan 80 år efter Söderholms död, eftersom hon inte själv förstörde materialet trots att hon sannolikt skulle ha haft möjlighet att göra det.

Manuskriptet 5.I.2–10, 14. 111 blad med handskriven numrering 2–137. 1932–1940 består av blad skrivna för hand av Kerstin Söderholm och på hennes skrivmaskin. På bladen finns förutom ändringar med bläck och blyerts gjorda av Söderholm också ändringar med blyerts av en oidentifierad hand. Ändringarna med blyerts är delvis mycket svåra att skilja åt (strykningar, kommatecken o.d.) Blyertsändringar av okänd hand har avvisats i utgåvan. Korrigeringar av enkla slagfel och liknande har behandlats som utgivarändringar.

En förteckning över utgåvans grundtexter finns under »Utgåvans struktur och grundtexter».

Principer för redigering

Kerstin Söderholms meningar är i regel kompletta och hon har gjort få stavfel, om man bortser från de anteckningar hon har gjort som barn.

I barndagböckerna (1906–1912) har varken stavfel, interpunktion eller andra skrivfel rättats i utgåvan, med undantag av å-ringar samt prickar på ä och ö. Skadad text har kompletterats i entydiga fall.

I dagböckerna 1913–1943 har slagfel rättats i maskinskriven text (t.ex. a istället för s). I handskrifter och maskinskriven text har omkastade bokstäver och enstaka bokstäver som saknas p.g.a. slarv eller radslut (t.ex. skiande istället för »skriande») rättats. Också felaktigt dubblerade ord (t.ex. och och) samt utelämnad punkt i slutet på en mening har rättats i löpande text. I dikter har varken skiljetecken eller gemener/versaler rättats.

Stavfel har inte rättats och gamla, ovanliga eller personliga stavningsformer (t.ex. oskiljaktlig) har behållits. Ovanlig användning av skiljetecken har också fått stå kvar.

Textställen med påbörjade men inte helt genomförda ändringar av författaren har justerats där det påverkar textens begriplighet.

Utgivarnas ändringar har inte markerats i utgåvan. De är istället markerade i de transkriptioner som finns under Dagboksarkiv på soderholm.sls.fi.

Ord som inte har kunnat tydas p.g.a. svårläst handstil markeras med [oläsligt] i utgåvan. Text som inte har kunnat tydas p.g.a. att pappret är skadat (rivet eller fläckat) markeras med [skadat].

När författaren har skrivit ett alternativ ovanför raden utan att stryka den ursprungliga formuleringen (t.ex. renhet/klarhet, försakelse/uppoffring) återges stället i utgåvan med alternativet inom hakparentes: försakelse [alt. uppoffring].

Kommentarer i marginalen av författaren och struken information (t.ex. namn) har i vissa fall tagits med om de bidrar till förståelsen av texten. De är markerade [i marginalen: ] respektive [struket: ].

Det kan ibland vara svårt att i manuskripten helt entydigt skilja tillägg som författaren velat integrera i texten från marginalkommentarer – som inte är avsedda att integreras – och regelrätta fotnoter, särskilt som Söderholm använder asterisker både för att markera fotnoter och för att förankra tillägg. I utgåvan återges fotnoter som noter med den markering författaren använt, det vill säga asterisk eller siffra och asterisk. Övriga tillägg återges där de är förankrade i texten, utan markering. Oförankrade tillägg återges där de har bedömts logiskt höra hemma eller i undantagsfall som marginalkommentarer.

I dagboksanteckningarna finns luckor i texten som författaren lämnat för att fylla i med rätt formulering senare. Luckorna markeras med [   ] i utgåvan. Luckans omfattning kan vara allt från ett ord till flera rader; de flesta luckorna omfattar ändå ett eller ett par ord.

Luckor p.g.a. att blad har rivits ut ur ett häfte eller en del av ett blad har rivits bort markeras med [utrivet] respektive [bortrivet].

Författarens understrykningar återges med kursiv och citattecken med gåsögon, »».

Markeringar med röd penna som författaren har gjort på eller bredvid texten för att markera förbehåll återges inte i utgåvan.

Personregister

Ett personregister som omfattar såväl dagböcker som brev av Kerstin Söderholm finns på soderholm.sls.fi. Registret länkar till transkriptionerna i Dagboksarkiv.

Utgåvans struktur och grundtexter

De enskilda dagboksanteckningarna från olika manuskriptkällor är ordnade kronologiskt i utgåvan, med undantag för »En sjukkrönika» från september 1932 som Kerstin Söderholm har skrivit som en helhet och som därför inte har delats upp.

Odaterade anteckningar i häften har placerats före eller efter närmaste daterade anteckning i samma häfte, om inte innehållet ger orsak till en annan placering. Odaterade blad och lappar har i första hand placerats utgående från sitt innehåll, i andra hand enligt sin placering i Karin Allardt Ekelunds utgåva eller sin plats i arkivet.

I tabellen listas de manuskript som utgör grundtext till de enskilda dagboksanteckningarna i Kerstin Söderholms dagböcker. Påskrifter på häften återges med citattecken, häftesrubriker/rubriker kursiverade. Exakta datum anges där samma månad omfattar texter från olika manuskriptkällor.

Noter

1. 1Söderholm till Vessby 13/8 1941, Kerstin Söderholms samling, vol. II, ÅAB. Manuskriptet är av allt att döma en kopia av det manuskript som finns bland Söderholms dagboksanteckningar; båda manuskripten har separat införda ändringar som i huvudsak motsvarar varandra. I tryckmanuskriptet saknas dock, som nämnts, rubriken och granater har ändrats med blyerts till brandbomber.
2. 2Söderholm till Vessby 27/8 1940, KSS, vol. II, ÅAB.
3. 3Söderholm till Allardt Ekelund 28/7 1942, Strömborgska arkivet (SLSA 1107), SLS. Breven till Vessby och Allardt Ekelund publiceras under Brevarkiv på soderholm.sls.fi.
4. 42.I.3. Beige häfte. 1918–1920; 2.I.4. Gulgrönt häfte. 1920–1922; 2.I.5. Brunt blommönstrat häfte. 1923–1924; 2.I.6. Marmorerat häfte. 1925–1926; 2.I.7. Marmorerat häfte. 1927–1929 och 2.I.8. Mörkgrönt häfte »Kerstin Söderholm». 1929–1931 samt tolv manuskript bestående av lösa blad från 1914–1917. En närmare analys av hur Allardt Ekelund behandlat dagboksmaterialet måste här lämnas åt den framtida forskningen. Redigeringen verkar dock ha varit mestadels ganska lätt och i regel utelämnat de avsnitt som Söderholm markerat förbehåll för.
5. 52.I.4. Gulgrönt häfte. 1920–1922; 2.I.5. Brunt blommönstrat häfte. 1923–1924; 2.I.6. Marmorerat häfte. 1925–1926; 2.I.7. Marmorerat häfte. 1927–1929. »Inför mig själv» verkar också ha varit utgåvans tilltänkta namn. Karin Allardt Ekelund annonserade den kommande utgåvan under det namnet i Nya Pressen 8/3 1947. En del recensenter av första delen skriver också »Ensam med mig själv», ett fel som återkommer i Allardt Ekelunds egen artikel om Kerstin Söderholm från 1983, »Ej nöd så länge själen har vingar». Möjligen fanns ett tryckfel i en del av upplagan »Ett löjligt tryckfel skämmer titelbladet!» skriver Arbetarbladets recensent B. [Henning Bondestam] 20/2 1948.
6. 6Allardt Ekelund, »Ett par dagboksblad», s. 310 f.
7. 7Hadar Vessby publicerade en text som Kerstin Söderholm skrivit i hans gästbok hösten 1943 i Nya Argus nr 21, 16/12 1963, s. 317, under rubriken »Kerstin Söderholm om själ och ande. En gästboksanteckning». »Själen och anden» trycktes även i Dikter och prosa (1974), s. 238. Den här texten ingår inte i föreliggande utgåva.
8. 8Ragnar Ekelunds och Karin Allardt Ekelunds samling, vol. III, ÅAB.
9. 9Berggren, »Kvinna och författare», s. 42.
10. 10»Ny värdefull donation till Åbo Akademi», Åbo Underrättelser 28/9 1948; Enlund, »Inledning till samlingen», KSS, ÅAB.
11. 111.III.2. Grönt häfte. 1913–1917; 2.I.3. Beige häfte. 1918–1920; 2.I.4. Gulgrönt häfte. 1920–1922; 2.I.5. Brunt blommönstrat häfte. 1923–1924; 2.I.6. Marmorerat häfte. 1925–1926; 2.I.7. Marmorerat häfte. 1927–1929; 2.I.8. Mörkgrönt häfte »Kerstin Söderholm». 1929–1931.
12. 124.II.27. Ljusbrunt häfte »Liten blomsterkrönika 1919» med fem lösa papper. 1919; 3.I.16. Ljusbrunt häfte »I A». 1920–1921; 3.I.17. Ljusbrunt häfte »I B». 1921; 4.II.8. Svart häfte. 1927–1929; 1.III.3. Svart häfte med lapp. 1929–1931.
13. 131.IV.1. Marmorerat häfte. 1924–1926.
14. 14Formuleringen är något oväntad men kan tolkas som att myndigheterna bara förseglade paketet med dagböckerna och godkände det för transport till Sverige.
15. 15KSS, vol. 5.I, ÅAB. Se även Söderholm till Vessby 27/8 1940, KSS, vol. II, ÅAB.
16. 16Allardt Ekelund till Vessby 12/9 1945, Ragnar Ekelunds och Karin Allardt Ekelunds samling, vol. III, ÅAB.
17. 172.I.3. Beige häfte. 1918–1920; 2.I.4. Gulgrönt häfte. 1920–1922; 2.I.5. Brunt blommönstrat häfte. 1923–1924; 2.I.6. Marmorerat häfte. 1925–1926.
18. 182.I.7. Marmorerat häfte. 1927–1929 och 2.I.8. Mörkgrönt häfte »Kerstin Söderholm». 1929–1931.
19. 195.I.2–10, 14. 111 blad med handskriven numrering 2–137. 1932–1940.
20. 205.I.1–7, 9–14. 123 maskinskrivna blad numrerade 215–339. 1931–1937, 1939–1943.
21. 21

    Följande texter i manuskriptet 5.I.1–7, 9–14. 123 maskinskrivna blad numrerade 215–339 har inte tagits med i Kerstin Söderholms dagböcker eftersom det saknas belägg för att de valts ut av författaren själv: Avskrifter av tre brev av Kerstin Söderholm – till Erik [Therman] 12/6 1935, till H. R. [Hans Ruin] 5/5 1939 och till Rolf [Lagerborg] 18/8 1943. Essän »Till Strindbergs psykologi.» De dikter som avslutar manuskriptet och Karin Allardt Ekelunds utgåva, med undantag av »Sandnejlikan» (daterad Augusti–september 1940 i originalmanuskriptet, se även inledningen »Dagbok och dikt»). En avslutande strof till dikten 30/9 1941 (grundtext 5.II.6. Maskinskrivet blad. 30/9 1941): Det finns intet våld som är större / än våldet mot mänskoanden. / Hemmen grusas, / mänskolycka lägges i spillror. / Min son ligger mördad / och min dotter har blivit blind vid ett bomdnedslag. / Men att lägga övertygelsen i fjättrar är ett större brott / än att döda en värnlös. / Det rör de osynliga tingen / – och de är människans privilegium framför allting annat som är skapat.

    Listan »Anteckningar om besök och sällskapsliv våren 1930» som ingår i Endast med mig själv (1947, s. 310 ff.) har inte hittats bland Söderholms dagboksanteckningar (på annat ställe i arkivet eller förkommen).

22. 22I ett brev till Karin Allardt Ekelund 7/7 1928 (Strömborgska arkivet, SLSA 1107, SLS) skriver Söderholm att hon sänder »några dagboksblad»; de här anteckningarna är dock skrivna direkt i brevet och återfinns inte i Kerstin Söderholms samling vid ÅAB eller i Allardt Ekelunds dagboksutgåva.