Lästext
1940
Januari 1940
Blad
Det fanns en dag i året som hade en säregen betydelse, som inte kunde förliknas med andra. Den 28 januari. Hur sällan händer det att minnena av en dag alltid är ljusa, åren igenom, att ingenting grumlar eller förmörkar dem – och därtill att de är fyllda av en sällsam meningsfullhet, som kanske inte helt kan uttryckas i ord.
1891 samlades första gången 6 herrar på Pappas namnsdag hos honom;*Den allra första gången var de t. o. m. 10. det var hans närmaste vänner som också skulle så förbli. Och detta blev från den dagen tradition. Med undantag av de 8 åren i Wasa var de samma 7 herrarna alltid tillsammans Karlsdagen på kvällen – tills döden bortryckte den ena efter den andra av dem. De 6 gästerna var Uno Juselius, bröderna Arvid och Kristian Gustavson, Alfred Schildt, Uno Hougberg och Lennart Nyberg. 1938 kom för sista gången två av dem till oss, Kristian Gustavson och Uno Hougberg. 1939 kom ännu Uno Hougberg – K. G. låg då sjuk i en lindrig lunginflammation. 1940 var båda döda.
Huru kan man förklara vad som är »meningfullt» i människors samband? Det ligger ingalunda i det täta umgänget, i ett ständigt utbyte – fastän det kan göra det – det ligger i ett visst samband i tanke- el. föreställningsvärlden, i en viss »atmosfär», bekant för dem alla sedan långa år tillbaka. Det ligger i denna gemensamhet, som gör att man är sig själv och känner den andra utan att göra några frågor och utan att veta alla detaljer i den andras liv. När traditionen 1924, vid vår återflyttning till H:fors ånyo upptogs levde ännu fyra av herrarna. Utom de två ovannämnda Alfred Schildt och Lennart Nyberg. Med undantag av Schildt och Hougberg, som vi träffade relativt ofta, såg vi dessa gäster endast någon enda gång under året.
Men det var kanske något mer ännu än denna gemenskap. Det var ett litet hemlighetsfullt moment av högtid i denna samvaro, mitt i skämtet och glammet – för jag minns alltid dessa sammankomster som någonting av det gladaste och otvungnaste man kan vara med om. Var det sin ungdom de 6 herrarna halvt omedvetet firade el. var det denna livets omedvetna överblick, som man sparar till vissa få utvalda dagar och en viss bestämd miljö – en känsla av någonting oföränderligt beståndande mitt i den flytande tillvaron och just denna känsla som gav en lyftning åt sammankomsten som inte hörde vardagen till. – Jag minns ännu för en 7 8 år tillbaka hur vi alla försökte förlänga »kvällen» det mesta möjliga, hur det kändes som ett smärtsamt styng i oss alla när den oåterkalleligen var slut.
I oss alla – för sedan 1924 hade jag en känsla av att också höra med i kretsen. Jag var ju inte närvarande hela aftonen, det var klart – och jag hade ju också mycket praktiskt att styra om – men likafullt kände jag mig den kvällen som en av dem – oaktat 30 år skilde mig från den yngsta! Det var ett mirakel alltsammans – och som något sällsamt syns mig det hela ännu.
Men den som mest gav mig känslan av att »höra till» var i alla fall den som sist gick bort, nu i dec., farbror Kristian. Hur mycket våra »privata samtal» i divanen bredvid de andras samtal betytt för mig det förstår jag kanske allra bäst nu när allt är slut. Det var i regeln denna enda gång i året vi talade, och vad hann vi inte allt med! K. G. var en av dessa sällsynt levande människor, för vilka intet kulturellt betonat mänskligt var främmande. Vi talte om filosofi, mystik, religion musik! (d. v. s. då talade mest han) om Goethe och om kvinnan! Den allra sista gången vi sammanträffade talade han nästan hela tiden om Fausts II del – som jag aldrig har läst, (men nog kommer att läsa). Detta som en liten vink om omfattningen av hans begåvning, som aldrig fick komma till den användning och rätt som den hade bort. Han drabbades tidigt av sjuklighet, särskilt av mycket dåliga ögon – och senare upptog ett ansträngande förvärvsarbete nästan hela hans tid.
Den 28. I. detta år var den mest vemodiga dag vi upplevt på många år. Minnena låg över en och lämnade en icke ens i bädden. Men minnen som är enbart ljusa och rika har någonting mycket mer än vemod. De är en fond som man alltid äger, en källa som man kan ösa ur så länge man lever.
Februari 1940
Det gäller nu bara att se rakt fram,
icke åt sidan.
– Det sker så mycket.
Min väns hem är uppbränt,
och ingenting har kunnat räddas.
Hans familj söker sig en fristad
på en gård inne i landet,
som redan hyser flere än den egentligen kan;
vart och ett av barnen kan inte längre få en sovplats.
Min vän är själv vid fronten.
På två veckor har inga underrättelser kommit från honom.
Men fienden pressar hårt vid Kämärä och Taipale och Somme,
och han sänder hela tiden nya utvilade divisioner i strid.
Och var dag rullar nya, fullsatta ambulanståg
från Karelska näset.
Men det gäller bara, att hela tiden se rakt fram
mot målet som skall nås
och icke se åt sidan.
Det händer så mycket besynnerligt i världen,
som vi inte rätt kan förstå.
En skriftlig traktat rives sönder
utan betänkande.
Ett faktum är inte längre ett faktum,
utan dess innebörd är beroende av de politiska vindarna
där allt passerar.
Bomber som sprängt sönder sjukhus och fredliga byar
och satt hela arbetarkvarter i brand
har inte alls fallit ner,
och en nedgjord och tillfångatagen fientlig division
lever alltjämt och verkar bland de sina.
»Rättvisa» betyder endast de starkaste kanonerna,
och de mellanfolkliga lagarna kränkes bara av fienden.
En nyhetsförmedling i Europas mitt företar helt små retucheringar
i ett annat lands karta,
när den utsänder krigsnyheter därifrån.
Men våra brödraland önskar: »att konflikten här snart skall kunna biläggas
och fred återställas i Finland»!
Medan Tysklands överbefälhavare lyckönskar den ryska armén,
»vars utveckling den civiliserade världen med beundran följer».
Men det gäller bara att se rakt fram
och inte dröja vid det oförklarliga
och otroliga.
– Och hem och anhöriga
och dödsbud
och uppbrända gårdar
och sårades namnlösa lidanden
har inte samma innebörd som förut.
Och det finns bara ett mål och en vilja:
att övervinna lögnen.
Mars 1940
Den 14 mars. I natt dånade inga bombplan över oss och inga fönster behövde täckas igår kväll – men ändå var det inte många som sov i detta land. Var detta den »fred» man drömt om i en framtid? Det enda man hörde igår var: det är omöjligt att detta kan vara sant – en fred på dessa villkor, efter det vi kämpat som vi gjort och hållit stånd över tre månader. Att skänka bort städer och landsdelar som inte ens blivit erövrade! Det kan inte vara sant! Mycket har vi offrat och mycket har vi ännu varit beredda att offra – men en fred på dessa villkor, det är ingen fred. Och allt kommer över oss plötsligt, utan minsta förberedelse – på några få dagar är resultatet av våra segrar utstruket, våra offer värdelösa.
Hela Bromarv – – har i tre månader varit fylld av flyktingar från Hangö. Den första krigsnatten 30 nov.–1 dec. susade bilarna hela natten via Ekenäs hit, och denna natt 13–14 mars ilade de i motsatt riktning. Och under morgonens lopp har alla hästar och slädar som kunnat uppbringas kört isvägen till Hangö. De vilkas hem ännu står kvar, om än med söndrade fönsterrutor eller annars ramponerade, har skyndat sig att om möjligt rädda därifrån det bohag som ännu är kvar. Om tio dagar skall hela staden vara utrymd. Och nu är dessa människor på allvar utan hem. En äldre villaägare, en gammal Hangö-bo, som dröjde mycket länge där under den första svåra tiden och vars hus ännu står kvar, sade idag: »allt vad som övergick oss i Hangö under krigets början var ingenting emot detta nu, för då fanns ju ännu hoppet.» Det var inte så svårt för alla dessa flyktingar att hålla ut med trångboddhet, köld och även umbäranden, månad efter månad, som de flesta evakuerade från gränstrakterna fått göra, sålänge hoppet fanns. Det är ju detta vi alla levat på denna hårda vinter, vid fronten och i arbetet bakom den, i bombkällare och ruiner. Vår rättvisa sak måste segra, för vår och för västerlandets skull. Och så gick det annorlunda.
Nu är det åter som en hel omvälvning i vårt medvetande. Vad skall allt detta leda till? Skall vårt folk med samma jämnmod finna sig i dessa förändringar, denna lemlästning av vårt blödande land, som de funnit sig i krigförhållandena. Det vet vi ännu inte i detta ögonblick. Men ett är säkert: denna »fred» med eftergifter kom för alla fullkomligt oväntat, just då vi samlade oss för nya ansträngningar och var beredda att mottaga hjälp längre västerifrån. Det vore inte helt att undra över om vårt folk inte nu skulle kunna ådagalägga samma balans som det tidigare gjort. Och samtidigt måste vi hoppas att ödet måtte förskona oss för nya förvecklingar.
– Det snöar, snöar jämnt och tyst, så som det skulle ha snöat i en fortsättning för tre veckor tillbaka, då alla hoppades på det, vid fronten, och bakom fronten. Men då var det klart, ständigt, och bombplanen fann sina offer, vare sig det gällde järnvägslinjer och transporter eller obefästa städer och byar.
Knappt någonting ter sig annorlunda nu än det gjorde den 14. Allt är lika meningslöst. Landet har till det yttre »funnit sig», javäl, och håller krampaktigt på att bygga upp ett nytt land med trängre gränser – men det är som om livet självt vore helt förändrat sedan i vintras, allt stort är borta, allt upplyftande, allt hopp för framtiden. Och besvikelsen över Sverige är nästan lika tung att bära. Vad är det för ett folk som nu bebor det land vi engång hade allt gemensamt med och därifrån vår egen lilla stams blod flyter. Allt är som en mörk vägg utan ljusningar.
Maj 1940
Uppbrott –
Under långa tider var det ordet
det mest efterlängtade av alla –
uppbrott från hemmet i staden
uppbrott från mänskorna
uppbrott från plikterna . .
Och när man vaknar om nätterna nu händer det
att det isar en ända in i själen.
Det blir en mur som man inte kan se igenom.
Jorden blöder.
Allt är ovisst
tröstlöst
förfärande.
Kanske blir uppbrott likväl det enda
för den som inte kan sälja sin själ – –
Men ännu finns tanken:
vänta.
Kanske när våndan engång har lagt sig,
oss finnes en uppgift
en mening att fylla
en människan värdig
– om vi orkar till dess – –
Juni 1940
Millionhärars undergång
millioner på flykt
Sårades, hungrandes, döendes jämmerrop
– ett tidevarv i dödskamp.
Men mitt i allt detta något som är värre än allat annat:
människans bankrutt
den etiska människans.
Ty allt som nu skett går innerst tillbaka
på människans egen negativitet.
Vi trodde på livet
vi trodde på en framtid
vi arbetade i stillhet
var och en på sitt mål.
Men bredvid oss och inom oss arbetade krafter
avgrundskrafter
förstörande makter
för att gripa in i skeendet, när stunden var inne.
Vad skall nu ske?
Skall en annan mänsklighet
en undermänsklighet
en negativt byggande mänskoätt ta vid?
En mänsklighet av slavar
av förråade småtyranner,
hos vilka »det härliga rovdjuret lyser ur ögonen».
Där våldet är makt
och instinkten tro
där härskarordet är sanning
och rassjälviskheten mål
och den skummaste mytens spådom
engång skall förverkligas.
Mänsklighet, vad har du berett dig?
När skall du äntligen i inbördes avund
ha förgjort dig själv?
När skall du slutligt ha nått lidandets fullbordan – –
Juli 1940
Ibland händer det att en ungdomsdröm blir uppfylld, oväntat förunderligt – som det någon gång har skett mig förr.
Finns det en hemlig väg mellan våra önskningars mest brinnande längtan och det öde som länkar vårt liv – trots allt? Trots allt vad som annars synes en bevisa motsatsen?
Ingen vet det – men alltid står man lika häpet förundrad, när det sker. Om ock drömmen endast på en enda väsentlig punkt blir uppfylld.
Augusti 1940
Hotfulla åskmoln stiger upp omkring oss, och för två veckor tillbaka var de inte så långt ifrån en urladdning. Man har blivit så van vid det – nära nog – under det sista skickelsedigra året, att man så snart de närmaste hotelserna bortfallit åter drar andan och instinktivt söker sig tillbaka till det som är längst borta från händelserna. Och man gör det kanske med naturnödvändighet.
Jag har haft en annan, på visst sätt skakande upplevelse den allra sista tiden, indirekt föranledd just av tidsläget. På uppmaning av en vän, som erbjöd sig att själv föra över till Sverige mina av censuren olästa och godkända dagboksmanuskript, har jag sänt till Hadar Vessby i Lund dagböckerna från 1918 till juli 1931. Den förra delen av dem genomgick jag i vintras, men de senare i största hast en natt för några dar sen – emedan saken brådskade. (Alla lösa blad och koncept behöll jag också tills vidare). Och det var i viss mån en upprivande lektyr, men också i flere avseenden välgörande.
När man efter 10–20 år genomläser dylikt frågar man sig alltid: är man fullt densamma nu som då man engång nedskrev utgjutelserna och reflexionerna? Och svaret blir kanske nekande. Man är aldrig fullt densamma mer efter en så lång tidrymd. Det måste finnas avlagringar i mänskosjälen som i någon mån omformar den, om än själva grunden alltid förblir densamma. Man tillföres säkerligen vissa nya beståndsdelar, som blir ett med en, och därför är man både den gamla och den nya.
När jag läste dagböckerna från de förfärliga krisåren 1919–23 – jag talar inte nu om de verkliga ungdomsårens kris – gjorde jag mig också en annan fråga. Var jag i dessa självbetraktelser fullt sann? Icke att jag på något sätt medvetet hade förryckt något, men att jag omedvetet någon gång i alltför hög grad understrukit vissa sidor eller givit vissa upplevelserna en starkare nyans än de haft. Detta intryck hade jag inte från de senare dagböckerna från denna period, åtm. inte 1926–31. Nämligen den period då de yttre händelserna i sig själva var mycket betydelsefulla. Detta förhållande kan ha sitt intresse.
Medan mina upplevelser endast var av inre art, och allt sammanträngdes inom mig till någonting explosionsfärdigt, fick alla yttre intryck, även de obetydligare en helt annan relief än annars. Genom min överdrivna mottaglighet blev händelserna i sig själva kanske större, än de varit det i verkligheten. Och det är kanske inte bara de yttre händelserna som förstorats. Jag har en känsla av att hela min mitt innestängda känsloliv och min uppdrivna känslighet gjorde att varje inre upplevelse och själsupptäckt i sig själva stegrades till det yttersta. I ett fall syns det mig dock att jag inte omedvetet understrukit upplevelserna och det är när det gäller de själssjuka böjelser som gjorde sig gällande speciellt det underliga året 1921. För det var ett underligt år. Mitt konstnärliga genombrottsår, som ytterst grundade sig just på att mitt inre liv var fullkomligt sprängfärdigt och hotade att ta sig utlopp i neuroser. Skapandet var utvägen. Men att det skedde i så fullständig ensamhet och isolering gjorde att ganska farliga möjligheter även förefanns.
Den som engång läser dessa extatiska utgjutelser från extas till bottenlös förtvivlan måste kunna fatta att de strängt taget var det enda möjliga uttrycket för en ung människas själsliv, som aldrig fått förverkliga sig själv på en enda punkt och icke heller hade hälsa nog att döva bristen med ett arbete, som inte intresserade. Utvägen är väl i en sådan situation endast konstskapande – eller nervanstalt.
– – Mig tyckes att ett halvt mänskoliv har förflutit sedan dessa upprörda böcker skrevs – och så är det väl också. Läsningen av dem var både uppskakande och stimulerande. Uppskakande var ju mest 1928–29. Här har ingenting givits starkare nyans än det hade. Det var som att uppleva dessa stunder på nytt – i en ilande fart.
September 1940
–
Sandnejlikan
till R. Lbg. (Det skedde 1918.)
En sommardag för länge längesen
en furuskuggad väg, en ljungbevuxen ren
och kådans doft från åsens vida länder
som möter tångens märg från saltomflutna stränder.
Jag bar en blomma i min hand,
en nejlika med vita kronbladsstrålar
ett bräckligt väsen, fött i solvit sand,
med doft av gammalt vin i gamla, sköra skålar.
Här var det första gång vi såg varann
– vi bytte några ord om blomman i min hand,
som fått sin glans från vida solskensslätter.
En gåta livet är – vad så förgängelsen?
– för nejlikan vi fann har blommat än
förunderligt i vita dar och nätter.
Oktober 1940
.
I detta ändlösa elände som försiggår i världen har jag fått en viss förmåga att leva för stunden. Och »stunden» är ofta till bristning fylld av innehåll här ute i Bromarv, där jag hela mitt liv längtat att få leva. Bara för omgivningens, stillhetens, hemmets skull.
Skall den få förbli? Skall överhuvud en enda sak få förbli oförändrad, när denna stormvåg är överstånden? Men det frågar man sig kanske inte de mest mättade ögonblicken.
Min kanske bästa vän är i dessa dagar i Stockholm. Jag har gått och längtat intensivt efter att få höra musik tillsammans med honom – fiol, sång, kanske helst opera. Det finns också ögonblick då jag längtar att själsligt få ge mig som aldrig förr – och kanske borde göra det – men i det nästa känner jag att jag drar mig till hälften tillbaka igen … Varför denna ständiga reservation, den svaga oro? Jag måste ju acceptera hans sätt att leva, hans hastigt uppflammande och ofta åter slocknande entusiasm för mänskor, ting och arbeten. I mitt liv har han dock varit – man kunde nästan säga det – oföränderligt trofast. Ja i dessa sista 18 månader hängivet trofast i en grad som synts mig ofattbar. Är det just häri det ligger, att det syns mig ofattbart, att det skrämmer mig? Är jag rädd för en av de tvära omkastningarna i hans liv? Eller är det något annat, som jag inte kan definiera? Jag längtar efter honom och väntar på hans brev – men jag ger mig likväl inte helt. Tvärtom känner jag det som om jag alltjämt vore på ett visst avstånd..
Annorlunda var det 1932. Då var det mig ett outsägligt lidande att avståndet inte kunde överskridas.
Men skogen susar vidunderligt och löven har dalat som guld till marken. Timmarna är ofta så överfyllda av innehåll – av allt jag har omkring, ute och inne, att det nära nog kan bli mig till övermått.
November 1940
Det finns många olika sätt att leva – hur livsrytmen kan vara olika i olika sfärer.
Jag var rest till Helsingfors på ett dygn, och blev plötsligt medveten om den himmelsvida skillnaden mellan mitt liv nu och det som leves i H:fors. Där jäkt och slit, ett hetsat arbete, utmätt i halvtimmar eller mindre, trängsel på gator och i spårvagnar, skumma individer ute i skumrasket, politiska fiskare … Här en rofylld rytm, ännu en möjlighet att få vara människa – i en tid, då denna rättighet är som mest misstänkliggjord.
Jag har sällan rest tillbaka hit med en djupare leda för allt vad livsjäkt innebär och med större lycka anammat den harmoni, som vårt liv här just nu representerar. Jag bör inte lämna hemmet här – utom när det är helt nödvändigt –
December 1940
.
Sällsamt är livet – sällsamt och underligt.
Den här hösten – det har varit skogen och dagrarna bakom trädtopparna och de vidunderligaste speglingar i viken här nedanför – och stillhet – trots världsoron – knappast en enda storm, bara sakta välgörande regn emellanåt. Och en stilla korrespondens, en innerlig, intim kontakt med någon – många, många rofyllda ögonblick – en sentvunnen harmoni, kanske den första varaktiga i hela mitt liv.
Och just nu, mitt under julhelgen kan jag inte återknyta till den! Det hände något i Helsingfors den 15–16 dec. Varför skall våldsamma känslor rivas upp, när man inte har det ett absolut förtroende för dem? Eller är det bara min pessimism för ögonblicket, som gör att jag inte helt kan ha det. Är det för att min fysiska motståndskraft efter en månads intensivt arbete (recensioner och julbestyr) börjar ge vika? Är det gamla upplevelser som börjar dyka upp i mitt undermedvetna?
Men när jag kom från H:fors var det inte så. Det sker ibland att man rör sig med en lätthet – också i brådskande arbete – som om man inte riktigt berörde marken, och allt går undan som i ett slags lek – nästan. Så var det veckan före jul.
– För första gången lät han mig förstå i H:fors att jag betydde för honom ännu mer än en vän. Underligt förresten att jag ända till dess betvivlat det efter all den gripande omsorg och godhet, den absoluta öppenhet, som han visat mig detta sista märkvärdiga år. Efter kvällen och förmiddagen här ute i Bromarv i början av augusti och vårt sammanträffande i Åbo i sept! Men jag har aldrig vågat tro och innerst kanske inte velat tro – därför att jag vet, att om jag sedan blir besviken orkar jag inte bära det. Så omotståndlig är alltjämt hans förmåga att vinna. Och jag begär i huvudsak bara de själsliga uttrycken för hans känsla. Bara något helt litet till – ifall det är självfallet.
Vi var på en Chopin-konsert den 16. Det var höjdpunkten tror jag av vad vi upplevat tillsammans – – Kanske var det höjdpunkten av vad jag upplevat – men det vågar jag inte bestämt säga. Sen åt vi kvällsvard tillsammans och då sade han mig en hel del …
Det syntes mig när jag kom hit ut att mitt liv igen skulle kunna bli ett uppbyggande. Rikedom – rikedom. För rikedom är inte att få allt – som jag inte ens begär – får människan det, kan hon i regeln inte bruka det – rikedom är att fördjupa en eller annan punkt av livet i det oändliga. Så kände jag det veckan före jul – och nu har jag endast fått ett kort från honom på juldagen – han som annars alltid skriver brev!*Den 30. XII. kom ett vackert brev, helt kort. – och alla mina gamla tvivel börjar stiga fram.
Ännu skulle jag kunna vända om – tror jag. Men ger jag mig engång helt – låt vara endast själsligt – kan jag det inte längre. Då gäller det bära eller brista. Och de sista nätterna har varit fyllda av grubbel, och julen är inte riktigt sådan jag tänkt mig den. Det finns för mig ännu alltjämt för mycken fruktbar jord som bara väntar på att få blomma – men det finns också mycket som förut sårats till döds, och därför vet jag att jag inte mer skulle orka – –