1913

Grönt häfte. Dagboksanteckningar. 1913–1917

» – – – – – ce n’est pas une cause, que j’attaque ou que je défends; et ceci n’est pas autre chose, que l’histoire d’un(e) pauvre enfant – – – – »

(Rostand)

Wasa d. 2 mars 1917

Föreliggande anteckningar äro i första hand avsedda för föräldrarna, men enskilda partier därav kunna efter deras avgörande – speciellt sådana som kunna ha intresse som uttryck för tidsstämningen – även delges andra. – Vad jag för övrigt nedskrivit (d. v. s. utom dagböckerna) är inga hemligheter. –

Juli 1913

Redan sedan mer än ett år tillbaka har jag varit på alldeles galen väg, ja, djupt sjunken. Ständigt har jag varit tråkig och fordrande mot andra, och inga förebråelser ha träffat mig. Jag brydde mig rakt ej om någonting och ställde det till slut riktigt otrevligt mellan Pappa och mig. Jag förstod att det var galet, men hade inte kraft nog att resa mig; jag kunde det helt enkelt inte. Jag var så underligt slö och likgiltig – och sannerligen är detta det värsta som finns. Riktigt nog har Goethe framställt Mefistofeles som den alltförnekande, oberörda.

Jag kunde alls icke känna något, inte glädje el. sorg, inte medlidande el. ånger, ingenting mer – utom kärlek (förälskelse) någon gång som förut, men det är ju också en känsla av helt annan art.

Aldrig kunde jag vara riktigt glad, fast jag skämtade och skrattade uppsluppet, alltid bar jag på ett djupt svårmod, men ingenting kunde egentligen gripa mig. (Blott ett par ggr på teatern minns jag att högheten och skönheten hos konsten verkligen grep mig, som knappast något förut). Men eljes var det alldeles som om något hade dött inom mig.

Men såsom det var visste jag att det inte kunde fortfara. Jag visste att någon genomgripande händelse måste komma och rycka upp mig: Jag hade, som jag redan antytt ställt förhållandet i hemmet möjligast spänt och själv stod jag nästan på självmordets brant. – Jag visste att något måste hända – och det kom något fruktansvärt. Den första svåra olyckan i mitt liv har drabbat mig – – – – – Vårt vackra Skogbacken har brunnit ned genom mitt förvållande.

Augusti 1913

Ja, det var ett fruktansvärt straff! Hur har jag inte lidit, först den natten som aldrig skall glömmas och sedan hela tiden som följt därpå. Ah, de förfärliga kvällarna sedan dess, då jag timme efter timme legat vaken och genomlevat allt igen, det fasansfulla sprakandet, ångesten och – vissheten. Men dagarna ha nog också varit svåra; att se ruinerna – (jag har aldrig kunnat vänja mig därvid) – , att höra mänskor tala om branden, att se föräldrarnas sorg! Ack, mina goda föräldrar! de ha nog sökt dölja den för mig; inte med ett ord förebrått mig. Jag skall aldrig glömma, hur stor Pappa var den kvällen, så lugn och stark.

Och länge, det vet jag, skola dessa kval ännu hemsöka mig, länge, länge, fastän alla de nya intrycken och sysselsättningarna möjligen skola undertrycka dem stundom.

Jag är så trött, så trött nu efter denna månads pina och kval. Viljelös och likgiltig börjar jag terminen. Åter har något av det varmed man förnimmer glädje och sorg lidit sig till döds inom mig.

Men det allra värsta är, att jag inte kan taga saken som först efter olyckan, se den såsom en försynens straffdom, som skulle rycka upp mig. All den bitterhet som samlats inom mig under dessa år sedan min sjukdom, all den bitterhet som blivit för stor för att i tysthet kunna bäras och som därför under det sista året börjat svämma över och göra mig odräglig för min omgivning, all denna förtvivlan över att måsta leva tynger mig tusenfalt nu efter olyckan. Och är det icke naturligt att så måste vara? Huru kan en olycka återskänka mod och tillförsikt åt en som redan förut intet hopp hade och intet att leva för, ja icke ens kände livslusten, denna underbara kraft, som tvingar mänskan att leva även under de uslaste förhållanden. –

När jag försökt tala med Mamma har hon inte alls förstått, hur jag känner det. Hon bara förebrår mig att jag är fordrande och egoistisk; och det är ju sant det också, fast det är att se saken från en annan sida. Och jag tror, att det icke hjälper mig, att nu se den därifrån.

September 1913

Denna höst har ånyo inlett ett skede i min på omväxling så rika skolgång. Jag har nu börjat denna tvååriga, delvis praktiska skolkurs, som från 7de klassen tar sin början.

Först var jag nästan förtvivlad över detta nya liv, ömsom några veckor nära nog sysslolöshet (och dock med tiden planlöst sönderdelad), ömsom en vecka överhopad med arbete – och vilket arbete, kökssysslor!

Vilken ironi att stå där utstyrd i vitt förkläde och mössa och blanda ihop alla möjliga ingredienser el. diska smetiga kärl, när man bara brinner av begär att få studera, lära! Ja, det föreföll mig som ren idiotism. Men jag talade så engång med Pappa, och han sade mig, (i motsats till vad han förut alltid sagt), att jag nog skulle få sluta kokandet om jag ville och börja läsa privat. Men det skulle ske blott på det villkor, att jag bestämde mig för att bli lärarinna. Tja, när sakerna stodo så, beslöt jag mig för att ändå fortsätta med detta, fast det synes mig fullkomligt meningslöst.

Men jag finner mig dock en smula bättre i »klostret» än i samskolan. När jag nu av en el. annan anledning är tvungen att gå dit (näml. t. samskolan), känner jag genast, hur där slår emot mig något av det, som under de senaste åren gjort min skolgång fullt odräglig. Det saknas dock icke heller i »klostret» stunder, då jag liksom ser avgrunder öppna sig mellan mig och kamraterna, stunder som frammana allt det, som hos mig är medfött av bitterhet, stunder, då jag icke kan värja mig för avund gentemot de av natur och öde lyckligare lottade.

Den mara som förföljt mig är medvetandet om, att ifall jag lämnade skolan, ingen där skulle sakna mig, man knappast skulle märka att jag vore borta; somliga droge kanske till och med en lättnadens suck.

Att det dock är mig drägligare i »klostret» beror kanske på att jag här mindre är utsatt för direkta ovänligheter; och så har jag ju även det dagliga umgänget med frk Ilmoni, som åtminstone ibland ger mig oerhört mycket. Jag beundrar henne som en av de bästa och djupaste mänskor jag känner, och ibland känner jag mig även särskilt dragen till henne, men jag tror dock ej, att jag mer än något ögonblick kan vara riktigt galen i henne.

Oktober 1913

Den 23 okt. Vid denna tidpunkt har jag nu kommit så långt, rättare fallit så djupt, att jag inte mer har någon moralisk hållpunkt. Alltings motsägelse och tvivelaktighet, när man riktigt går till grunden därmed, har fört till att mina begrepp nu äro fullkomligt förvirrade; jag förkastar allt, fattar ingenting. Ensamheten, bitterheten, detta att vara så avskydd, så fullständigt oförstådd, allt det grubbel dessa omständigheter lett till, ha bragt mig därhän. Jag önskade ju tro och förstå så mycket, men jag kan inte, min vilja är som torrt bränsle som väntar på blixten som skall tända det. Det vet jag ju att mycket mystiskt, ännu fullkomligt oförklarat exsisterar, men det är icke nog för mig att därvid förlita mig på blotta gissningar, sådana som t. ex. alla de hypoteser om livet efter detta äro, som avgivits, hypoteser om ting, som för vår tanke en gång för alla äro ofattbara. Men förkastande dem (hypoteserna) är jag naturligtvis utan grund el. stödjepunkter, såsom nu.

Men en kraft finnes dock, som jag även i alltförnekandets mörkaste ögonblick tror på, hur oförklarlig den än är. Det är den besinningslösa, bedövande kärleken. Två gånger i mitt liv har jag känt den så starkt, att den icke kunnat vara starkare, jag hade då gått under. Jag vet att endast ytterst få känna så starkt som jag, därför kunna ock endast ytterst få förstå mig; bland de mänskor jag känner är det åtminstone ingen, som kan det. Jag tror att det företrädesvis är män, som känna så starkt. Det är fullkomligt ett sjukdomstillstånd; man är i en ständig yrsel utan att knappt veta vad som försiggår omkring en – utan att veta annat, än att det sjuder och brusar inom en, så man tror att bröstet skall sprängas, och att man förnimmer en längtan så stark, att man nästan inte kan stå ut. Det är den högsta möjliga fröjd och de fruktansvärdaste kval som här förenas och hota att sönderslita en. – Men efter ett sådant övermåttligt känsloutbrott följer reaktion i ens förhållande till föremålet, för mig åtminstone ofelbart. Den mänska som verkat så starkt på en sjunker plötsligt ned till andra mänskors ståndpunkt, (antingen till sådana man gärna är tillsammans med, till sådana som äro en fullkomligt likgiltiga, el. sådana som äro en osympatiska, vämjeliga.)

Som jag redan tidigare nämnt gick det så med tant Margret d. v. s. att hon blivit mig likgiltig, och nu har jag råkat i en svår situation, som blir mer och mer invecklad. Då jag greps av kärlek till henne var jag 13 år; icke förstod jag då att den om ett år skulle gå över, att jag därför måste dölja den. Jag tror för övrigt icke att jag ens haft kraft att göra det, så fullständigt den underlade sig mig. Icke kan man heller, när berusningen helt fängslar en, fatta, att den skall bli av så kort varaktighet.

Småningom lärde hon sig förstå den starka känsla jag hyste för henne, icke genast, långt därifrån; ty jag har alltid haft mycket svårt att visa mina känslor, om jag också haft ett gränslöst behov av att närma mig den jag älskar. Men att min kärlek för länge se’n förbrunnit helt och hållet, det har hon ännu ingen aning om. Jag kan ju ej heller såra henne med att låta henne veta det och måste därför i samvaron med henne låta henne tro, att allt är som förr. Men att i detta fall måsta föra en bakom ljuset, hur sorgligt det än är, är dock ej det allra fruktansvärdaste.

Det är nämligen så, att Tant, (hon har just varit i H:fors), när hon kom ut till Grankulla hade med sig sin son Kurt, en nittonåring, som studerar vid universitetet. Nåja, det är en begåvad yngling, ser bra ut och förefaller dessutom att vara ganska karaktärsfast. Alltnog jag blev galen i honom, dock endast så att jag från början visste, att det ingalunda var något allvarligt, utan ett sådant där några dagars svärmeri, som jag alltsomoftast faller offer för (isynnerhet vad skådespelare beträffar). Det var endast en natt jag var ganska vimmelkantig, och dock visste jag även då hela tiden, att det inte var något verkligt djupt och starkt.

I ett svagt rus gick jag dock några dagar och längtade att få träffa honom igen, (det ville jag förresten gärna ännu, fast inte obetvingligt och inte för att jag skulle vara kär i honom.) Jag måste därvid ha Tant att skylla på för att inte blottställa mig. Så blev det hela tiden ett förskräckligt kringgående och hycklande. Uppenbart låtsade jag längta att få vara tillsammans med Tant, medan jag huvudsakligen längtade efter den jag hoppades hon skulle ha med sig.

Den veckan de voro här var i alla fall en ljuspunkt under den enformiga gråa höstterminen. Det var några dagar, då jag en smula fick fröjdas och leva och känna att jag dock är ung. Man kan förstå, hur ytterst händelsefattigt och glädjelöst mitt liv är, när detta har kunnat vara av så stor betydelse för mig.

Det har gjort mig glad att märka, att jag dock har nöje av att vara tillsammans med Tant. Jag hade trott, att det skulle bli en pina och med fasa emotsett den dag hon skulle komma. Och så blev det en sådan skön minnesvärd afton (d. 18 okt.), om det också inte enbart var hennes förtjänst. Sista gången hon var ute på Grankulla (ensam) kände jag mig så förunderligt fri och glad och riktigt dragen till henne.

Jag har nu försökt gå till grunden med mina känslor för henne och kommit till följande: Jag har nöje av att vara tillsammans med henne och tycker om henne, utom de ögonblick, då jag ser hos henne sådant (yttre som inre egenskaper), som äro mig motbjudande. Vi sakna ingalunda berörelsepunkter; hon är intelligent, djupare än flertalet damer och därtill litet fantast. Om ödet förde oss närmare varandra, tror jag, att vi ömsesidigt skulle ha rätt mycket av varandra.

November 1913

I sista våras levde jag i ett enda begrepp – teater! Detta har nu dött för mig, och jag visste redan då mycket väl, att så skulle gå. Ända till eldsvådan längtade jag ännu nästan lika stormande efter teatern; men elden tog även detta med sig.

När jag nu igen trädde in i teatersalongen hade den blivit något annat för mig. Jag väntade hela kvällen på den där stämningen, stämningen, som förr alltid slog emot mig redan vid ingången till salen, men den kom alls icke; jag förstod att den var död för mig. O, jag hade dock levat just av denna stämning några korta aftnar, ja levat av dessa aftnar hela våren, jag som endast i stämningens och fantasins värld vet vad livet vill säga. Vardagslivet är ju för mig endast en förfärlig och obegriplig plåga.

Ah, jag minns ännu en sådandär teaterkväll. Den började redan då jag satte mig på tåget till sta’n – drömfärden till teatern! Vagnarna rasslande just i takt med ens längtan, såsom de alltid rassla just efter ens egen stämning – än stormande, jublande, än trånande vemodsfullt, än i fullt raseri!

Och inne i själva teatern! Där kom det en till mötes helt och oblandat, ostört av missljud, allt det underbara, sagolika, överjordiska. Jag levde då i en dröm hela tiden, akter och mellanakter. Allt det stora, som skalden tänkt och känt och givit uttryck åt, växte i min fantasi och antog ofantliga proportioner, medan det lilla och obetydliga rann undan som i ett såll.

(Att stycket måste ha något värde, är ju naturligt. Dock kunde jag även ha någon glädje – om än alls icke att jämföra med den riktiga – av en del farser och andra sämre stycken, ty något litet av stämningen fanns ju ändå vanligen. – Men i alla fall tyckes det mig, att teatern är till för att vara ett tempel för det stora och sköna; och det vi skratta åt i de löjliga styckena är vanligen det lägsta och sorgligaste.)

Och när jag kom från teatern var det ännu inte slut. Stämningen levde kvar inom mig – den trivdes så väl i Mormors vackra gästrum, där fick den veckla ut sig och bli bofast en natt, för att följande morgon ute i mänskornas ävlan och oro ånyo förflyktigas. Men i dallrande jubel och aningsfull längtan, frammanad av det sköna jag sett, låg jag timme efter timme och genomlevde ånyo allt som kommit mig till del under aftonen. Och när jag slutligen somnade, skymtade ännu i drömmen ett stänk av det evighetssken, jag några ögonblick förnummit.

December 1913

Den 31 dec. Jag skrev tidigare, att jag inte trodde, det jag kunde bli galen i frk. Ilmoni, och kanske nog inte heller jag kan det så där alldeles hejdlöst och blint. Men tycka om henne mycket, det kan jag. Jag har hela julen gått och tänkt på henne, ty hon var så underbart hjärtlig emot mig, – när jag tog avsked av henne före jul, och sedan sände hon mig ett litet rart kort till julen. Jag blev riktigt förvånad och rörd däröver, ty en sådan vänlighet hade jag inte blivit föremål för i den här skolan tidigare, om jag undantar den stora vänlighet Ester bevisat mig.

En sak, som jag mycket har grubblat över och många gånger tänkt skriva om, är – min intelligens. De flesta mänskor man känner lite bättre kan man ju säga om: denna är ganska begåvad, denna har en helt vanlig intelligens, denna är täml. enfaldig o. s. v.

Men när det gäller mig själv, kommer jag nästan inte till något resultat. Jag kan inte heller lita mig till vad andra mänskor i detta fall ha för uppfattning av mig, ty däri tror jag alla som känna mig tänka olika. Så rakt motsatta åsikter vet jag att mänskor ha, att en del äro fullt övertygade om, att jag är ovanligt enfaldig, andra åter anse mig rätt begåvad.

Själv har jag varit böjd att tro än det ena, än det andra. Ty ibland kan jag verkligen vara så utomordentligt korkad, att jag inte genast begriper de enklaste vitser och ordlekar, och när jag inte tänker efter, kan jag kläcka ur mig de mest idiotiska saker jag för övrigt hört, men i skolan däremot har jag ju funnit allt mycket lätt att förstå; (av svårare ämnen tänker jag särskilt på grammatik).

Däremot har i sällskap med främmande personer min blyghet och fullkomliga brist på sinnesnärvaro ävensom den omständigheten, att personer med stor självmedvetenhet i förening med stark intelligens verka på ett underligt sätt förlamande på mig, varit mig till stort hinder. – Säkert är att jag känner mig mycket mer fri och otvungen i sådana mänskors sällskap, som jag vet tänka högre om min intelligens, än i sådanas, där motsatsen är fallet.

Det följande finnes som koncept.