Lästext
1919
Januari 1919
Beige häfte. Endast med mig själv. Dagboksanteckningar jan. 1918–juni 1920. Ljusningens år
Min splittring åt tusen olika håll har hittills synts mig enbart som en svaghet; ja, den har nästan kommit mig att tvivla på att ur alla dessa varandra fullkomligt skilda individer, som leva sitt liv inom mig, någonsin kunna bygga upp en egen personlighet.
Nu vet jag att denna sammansatta individualitet tvärtom på visst sätt använd innebär en stor styrka. Jag skulle aldrig som nu kunna läsa i många de mest skilda personligheter – utan möda – som i en öppen bok, om jag inte skulle äga själv en liten bit av var o. en av dem. Skall den uppgiften en gång bli min – en bland andra – att vid tolkningen av personligheter, av den mänskliga egenarten, öppna människors själar för varandra, de där hittills gått som främlingar! Att minska skärpan hos det oundvikliga öde som heter: »Där är en ring kring våra själar dragen» – – – – – Men är jag kanske ändå för mycket bunden i min egen jagvärld för att någonsin på allvar kunna uträtta något härvid? Frågor, frågor. (Och svaret kanske beroende av ett vindkast.)
Och den egna personligheten, skall den nödgas gå förlorad på grund av en alltför kollektiv psykologisk sammansättning? Jag vill ta ett annat framstående exempel. (Man måste ju vända sig till de stora för se, vad det mänskliga överhuvud har möjlighet att nå till.)
Finns det väl någon som måste äga en mer sammansatt personlighet o. psykologisk läggning än Romain Rolland! Ingen har som han kunnat tolka o. förstå så vittskilda karaktärer. Ingen har visat sig så vid o. så klarsynt vid alla det mänskligas problem, ingen så skarp att upptäcka äktheten i dess mest skiftande gestalt! (Härmed är dock ej sagt att ej vid honom själv även skulle häfta nog så mycket slagg, o. att ej R. skulle kunna göra sig skyldig till förbiseenden.)
Och man tänker på alla skenbara motsägningar hos honom. Ena gången tar han parti för det ena, andra gången som det tyckes för det, som är raka motsatsen! Att samla ihop det, som bildar hans eget jag, vore en jätteuppgift, att icke säga rent fruktlös. Och likväl, har man väl någonsin ett starkare intryck av en fast mejslad egen personlighet än här!
Och vad mig själv betr. har jag under hösten märkt, att just genom att ställas upp emot andra – dem jag förmått längst intränga uti! – o. tvingas att själv ta position, just härigenom har en egen personlighet först börjat ta fastare konturer. Således i detta fall genom den skenbara självuppgivelsen vid tolkningen av andra! Härvid tänker jag särskilt på mig själv gentemot Emil Zilliacus. Trots det starka inflytande han utövade, kände jag samtidigt härvid den egna personligheten växa fram, i mycket på det vidaste skild från hans.
Februari 1919
Världen, samhället, det egna landet ropa på arbetskraft, framför allt annat arbetskraft i det reella – o. vi »onyttiga» filosofera som här nedan följer. – Varför skola mina anlag gå i rakt motsatt riktning? (Men den frågan har jag berört tillräckligt redan förut.)
När jag sökt ett mål för mig i vetenskapens samlande o. förklarande, i filosofins frågande, i ett självständigt litterärt skapande, ett mål i sig i allt detta, har jag då varit blind för vad som varit min egentligaste uppgift, den som kanske rymmer alla dessa o. ändå syftar till en helt annan helhets förverkligande. Förverkligande av de högsta möjliga fullhet i den värld som finns inom mänskan själv o. bildar hennes jag. Har det nu först gått upp för mig? Och dock ha alla mina anlag o. krafter samverkat just mot detta mål.
Bland alla strängt slutna enheter finns ingen, som kan uppnå det människan kan. Hon rymmer allting annat inom sig. Hon är det största underverket av alla.
Jag vill höjas ännu, jag vill vidgas långt, långt mer än jag skönjer och ser – – – – – –
Det är något, som vill växa sig stort inom mig, något så övermäktigt, att jag frågar mig om det längre kan vara mitt eget lilla jag. Det vill spränga mig i sin våldsamhet det fram. Det är en rikedom som trotsar alla gränser – – – – –
Det syftar åt alla håll, det omfattar alla värden, det är rymden o. djupet, allt som känts o. allt som fattats, det når längre än tanken någonsin mäktat tränga – – –
Kunde jag samla upp allt vad ett ögonblick öser över mig, då vore jag mäktigare än forntidens kungar. Jag äger allt som finns till, mer än vad som anats o. vågat drömmas – – – – – Vad är mänskan – – – – ?
Och allt detta är jag – jag det lilla stoftgrand som knappt – mer än till hälften orkar leva – – –
Är det icke ock ett sådant värde i detta vidunderliga källsprång som väller fram, ett värde som det går före alla andra plikter att ta till vara. Det skall ju då engång med nödvändighet strömma över andra också, om än förtunnat, förminskat, ty vår varelses instrument är icke avsett att bryta o. överföra allt vad det mäktar motta. Det vi förmå återge motsvarar ingalunda vad anden i uppenbarelsens ögonblick har sett. – – – – –
Mars 1919
Jag spanar ut över vidare o. vidare fält – men det finns en återvändsgränd inom mig själv – – – – – Och ve, när jag förirrat mig in i den! Då är hela mitt jag för en tid förklämt o. förvridet; jag är icke längre till i den form som förut. Mitt egentliga jag är utplånat, ända tills jag ånyo kämpat mig ut ur den.
Då inträffar det att jag skriver ner sådant som det här följer.
Strömma o. 31 mars.
Vårt jag är till vissa delar en sjudande massa, som av somliga inflytelser kan bringas i fullständig omvandling. Vad som just blivit uppbyggt kan på en gång plånas ut el. omformas till en ny bild, o. denna åter i ett bestämt ögonblick ge upphov åt en annan. Dock är det en viss kretsgång, ett visst återkommande att iaktta härvidlag. (Detta är beroende av de grundlinjer på bottnen av vårt jag, som icke förändras, men som i en del fall stå utom räckvidden för vår iakttagelse).
Det finns intet inom mig, som jag icke just nu skulle ha förintat – på det omsorgsfullaste. Var sak har jag tagit i min hand, synat vänt den o. kramat den, tills den varit smulad. Det finns ju ingen mer fruktansvärt säker metod att fullfölja ett uppsåt i den vägen.
Vad har då åstadkommit förvandlingen? En vecka på Strömma i den angenämaste samvaro! Ja, just detta sistnämnda.
Jag vill gripa tag i rikedomen omkring mig: varje glimt i ett öga, som jag kan fånga, varje tanke som vidgar min krets – allt, allt som finns till för mig att samla upp – o. i samma ögonblick jag ville taga min makt i bruk, då ville jag skrika till, ty i detsamma känner jag att jag synar den utifrån – just denna min makt – mäter den o. betraktar den med andras ögon! Och i detsamma är den förintad. Å olycksaliga självspegling – självspegling med en god portion egenkärlek som bottensats!
Först nästa stund av omedvetenhet återger mig förmågan att mottaga, först då jag känner att jag ånyo blott föres längre o. längre framåt. Rörelsen själv är för mig oeftergivlig för att det inte skall bli en stagnation.
Jag har trevligt här trots allt – min grundstämning är – helt säkert mer än eljes – vad man kallar behaglig. Men stundtals får naturligtvis bedrövelsen överhand o. jag känner det omåttligaste äckel.
Dock väcker förhållandet ingen oro för framtiden – icke det att ha bevittnat sitt eget sammanstörtande. Mitt under ödeläggelsen, nästan jämnsides med den är jag ånyo i färd med att bygga upp jaget. – Å, oförståeligt rika tid, då intet kan utsina – över spillror o. murknade stammar klänga nya friska skott överslingrande dessa, så tätt att de knappt vilja få rum för varandra!
April 1919
. Jag har fått se den sista tiden hur verkliga symptom till en själssjukdom börjat framträda – ett visst slags själssjukdom, som förhållandena nästan ensamt framalstrat. Den bygger visserligen på några små från början förefintliga anlag, men dessa hade dock aldrig utan omständigheternas makt kunnat komma till utveckling. De hade helt neutraliserats av andra grundanlag.
Skall mitt starkaste o. mest harmoniska år upplösas i en gryende sjukdom av denna art – bara för att det kanske översteg mina kraftresurser? Här beror åter allt av tillfälligheterna. Och sannolikt är, att det ännu skall dröja mycket länge till ett fullständigt utbrott. Men jag har dock sett de första tydliga tecknena, (ehuru icke de allra första – dessa datera sig redan från flere år tillbaka, speciellt våren ), o. troligen skall jag icke undgå den – såvida icke hela mitt fysiska tillstånd undergår en genomgripande förändring.
Jag annoterar detta med ett egendomligt lugn – det har liksom ännu något overkligt o. fjärmt över sig.
. Har det kanske förr än jag anat framträtt en motverkande kraft inom mig själv gentemot det onda jag nyss nämnde? Ja, kanske det, o. i varje fall något, som är ännu mycket mer än så!
Har jag äntligen, äntligen kunnat skymta – fast på långt avstånd – just det som är själva lösenordet, det som jag ytterst behövt o. dessa tröstlösa år i allt bittrare nöd sökt kämpa mig till. Det som står kvar när allt annat sviker, den hållpunkt inom mig själv jag har att gripa tag i när allt annat är förspillt!
Det har funnits för mig ett problem, som aldrig på tankens väg kunnat lösas: rastlöshetens – (dens utan vilken all jämnvikt o. all sinnesro för mig varit omöjlig) – förmälning med kravet på själslig vila. Nu har lösningen föresvävat mig, icke på tankens väg, men genom inre krafter som framträtt. Dock vill jag, o. måste, ännu uppskjuta all närmare tolkning därav.
Skall detta sista underbara år bringa mig ock denna gåva – den oskattbaraste av alla – – – –
Ännu har jag långt ifrån gripit tag i undret el. förmått hämta upp det i ljuset. Det har blott ett ögonblick skymtat framför mig såsom en enda snabb ingivelse. Men jag vet nu att det finns till för mig! – Jag är så trött, så dödande trött att jag ej nu förmår göra någon ansträngning för att fånga det – o. det vore ock fullkomligt fruktlöst. Det måste ändå huvudsakligen stiga upp av sig själv om det skall komma ånyo.
Så mycket kan jag kanske antyda om dess natur, att det är ett barn av den inre harmoni, som så småningom vuxit fram över all den forna förbistringen o. som åtm. för närvarande är min egendom.
Jag vet, att om jag också förmår gripa det, skall långt ifrån en ständig sinnesfrid vara säkerställd. Det skall som nu vara oavlåtliga uppror mot de yttre sönderrivande makter, som söka inringa mig. Och sjukdomsanlagen inifrån skola alltjämt sträva att komma till utveckling. Men det vore en stor skillnad mot förr. När jag nu efter svår själsnöd sökt framleta vad som möjligen efter den allmänna sammanstörtningen ännu funnes kvar att ta fasta på – – – – [ ] – – –
– något som kunde ge den ringaste mening åt ett fortsatt liv, då har det ingenting funnits, då har jag varit fullkomligt utblottad. Och det är detta som mer än allt annat velat ta hela förståndet.
Nu skulle det ändå finnas något kvar – – – – Grazias lugn, Grazias leende – o. ett långt medvetnare, fullare känt o. fattat än hennes. Är detta icke slutligen »de vises sten» – – – – –
(Se juni 1920.)
Maj 1919
[utrivet]
[struket: Men känslan för dem. Ja, jag måste nog se, att jag åtm. ibland är nära nog sluten för dem. Och ibland måste jag när jag möter en verklig värme som jag ej återgäldar hyckla en sådan till viss grad.*Och dock intresserar jag mig för andra mer än de allra flesta: Min känsla personligen för dem är icke stor – emedan de flesta för mig icke äro det ringaste givande såsom subjekt – men min känsla med dem (medkänsla för dem), med varje mänsklig varelse är alld. bottenlös. Jag kan leva med i en mänskas tillstånd o. själsliv, också när detta är mig nära nog främmande – men undvara dem för min egen del, det kan jag ock! – (senare anmärkn.)
Detta allt är icke så himmelsvitt fjärran från vad jag skrev i januari: om »att minska skärpa hos det oundvikliga öde» o. s. v. som det i första ögonblicket kan synas. När någon människa verkligen väckt mitt alld särskilda intresse, då har jag ock inträngt i denna så, att jag gjort något, som endast är få i vissa stunder förunnat: gått utom mig själv. Detta var en av feernas sällsynta gåvor vid min vagga.]
Juni 1919
(På ångbåten mellan Hangö o. Bromarf.)
Klipporna o. skären är det första man ser o. det sista man lämnar av Bromarf. De komma att samla i sig liksom allt vad det just tilländalupna skedet av året innefattat. De beteckna som ett slags märkespunkter för tideräkningen, o. jag frågar mig alltid var höst – o. särskilt var höst – hur skall jag härnäst se dem åter?
Hur möter jag klipporna o. stränderna i sommar? Annorlunda, än någonsin förr, skulle jag vilja säga! Med en sådan säkerhet, en sådan fast tilltro till mig själv o. det som är mig förelagt, har jag ännu aldrig gått emot en sommar. För första gången har en vinter lämnat de mest outplånliga spår efter sig. Den gångna vintern, vars synliga resultat mer än lätt kunna sammanräknas, men vars osynliga sträcka sina rötter måhända ännu längre än jag nu anar! – Den bildar liksom en bakgrund, hos vilken jag alltid skall kunna finna ett fast stöd, hur förtvivlat det förhandenvarande läget än skall komma att te sig ofta nog.
Jag blir nästan vild o. galen när jag tänker på mången den minsta småsak, som jag nu skall möta ute i naturen! Varje ny blomma, som spirar upp, är ju en kär kamrat som vaknar till liv. – Jag har väntat o. väntat, att ånyo kunna helt öppna mig emot naturen. Jag har varit så överutmattad nu så många år, att min fysik inte kunnat orka bära att emotta dess övermäktiga fysiska styrka. Ännu är jag långt ifrån istånd till det i hela dess vidd, men något skall jag väl ändå förmå att ta upp.
Grönskan på holmarna, just utvecklad till sin fulla, ännu ljusa o. spröda, yppighet, känns lätt o. sval som en smekning. Den omsluter en liksom från alla sidor – – – – – –
Ljusbrunt häfte med fem lösa papper. Liten blomsterkrönika 1919. I nära kontakt med naturen
Liten blomsterkrönika. Bromarf. 1919.
. Maskrosorna dominera på ängarna längs järnvägen till Hangö. Violerna (hundviolen) i skogarna.
. Barbarea vulgaris täcker ängarna i full prakt.
Doften från äppelträden är ännu bedövande, dock börja de första blombladen redan dala ned. – Syrenerna öppnat sig som genom ett trollslag.
Ranunklernas tid på ängarna är inne. Hur överfullt av blomma vid blomma! Solöga, solöga!
Rönnarna stå i full blom.
De första prästkragarna ha slagit ut. – Ängarna börja anta en mera högsommarartad skrud [alt.: prägel]. Dock saknas ännu främst blåklockorna o. kråkvickern.
linnea på soligare ställ
hallon
pimpinellrosor
〃 ängen bär full högsommarprakt.
nyponen
rågen
omkr. ljungen
Fruktträden stå i sitt flor o. syrenerna ha just börjat öppna sig. Det är ett öronbedövande surr av insekter o. en doft som är – – –
Det är för mycket för att jag skulle orka med det helt. Jag vet bara att det blommar – blommar, så att man vill mista sansen – – –
Ute på ett berg. – – – – – – – – – Luften som omsveper en är redan den en varm våg, ett hölje av rent materiell beskaffenhet, som smeker o. andas på en så man vill bli rent rusig av dess påträngdhet – – – – –
Finns det något underbare o. trolskare än att se in i en glänta i skogen där solen skiner in. Det väcker redan det, ett sådant ögonkast, all fantasi till liv. Se denna växling av skuggor o. dagrar, denna skiftning i grönskan från djupaste djupgrönt till den skäraste lätta ton, glittret från varje barr o. varje löv. Det är som att se in vrå i ett oändligt grönt palats. (Och varje ny liten utsikt över en väg el. skogsäng är lika betagande. Man kunde knappast se sig mätt på vart enskilt litet parti).
Vad är det jag nu ser av landskapet, av tingen i naturen. Det är det otolkbara skimret runtomkring den, den eteriska utstrålningen från dem själva som är det mest över – – [ ] o. på samma gång det mest ogripbara. Det är som en yttre o. kroppslig gestalt utanför den kroppsliga, en den yttersta förtoning av tingen själva – – – – –
Varför är en klar nordisk vinterdag närmare den soliga antiken än en sommardag hos oss? Vår sommar är för vek, nästan för täcker för jungfrulig, för mycket lik en halvmedveten dröm, så skygg, så flyktig i sin skära, skära yppighet. Den är som en smekning, som ett andetag man knappt vågar förnimma mot sin kind, förrän det är borta – – – –
Det är något annat med de klassiska ländernas sommar. Den har en helt annan slående verklighet. Med dess fullmogna [ ] grönska [ ] Där finns intet av det drömmande, obestämda, lockande just genom sin sprödhet, sin otolkbarhet
Är det icke ett trolleri ett av de obegripligaste underverk detta vår sommar! Jorden som ligger bar o. förfrusen, täckt av vissna löv o. gräs el. inbäddad i vit snö under det mesta av året, har för några månader slagit i den [ ] blomning. Man ville ta på vart enskilt ting o. fråga: är det sant, är det sant? Så orimligt rik är vår sommargrönska, att det icke givs en gren som ej skjuter nya skott, en rot i mullen som spirar upp. Det växer över vartannat o. under vartannat. Man kunde drunkna i grönskan o. ändå är allt så spätt o. mjukt o. skört, o. ej hinner ej bli annorlunda, avsett som det är att spira, knoppas o. bära frukt o. dö, medan dessa få sommarmånader vara.
Hur var det inte ljuvligt när jag begav mig till sluttningen i skogen, där jag brukar tillbringa förmiddagarna, tidigt på dagen. Men hur föreföll allt liksom så overkligt på samma gång – . Luften solig o. sommarvarm, en smula disig; allt så fullkomligt lugnt, icke en vindfläkt rördes. Det var som allt på en gång hade tegat ej ens en fågel hördes. Det kändes som en dröm att glida fram på cykeln, som också löpte nästan ljudlöst.
Och samma känsla av overklighet kom för mig, när jag sedan satt mig nere vid stranden en stund. Allt var liksom försänkt i en sådan halvt maklig o. sömndrucken, halvt kontemplativ vila. En o. annan kåre sökte sätta liv i vattnet, men lyckades blott åstadkomma som fläckar på vattenytan här o. där, nästan orörliga även de. Och runt om den tätt o. slöjligt fängslande luften en varm o. [ ] förmiddag i juni.
Björkarna tyckas som sol o. värme-druckna, när deras grenar skaka för vindfläktarna, o. vart löv dallrar o. glänser i solljuset.
Det var en midsommarafton jag firade! – Mitt i djupa skogen invid havet. Tunga blåa skyar mot en enda fond av glödande guld där solen sjunker. Vattnet som is, med ytan avdelad i skilda fält, dels orörliga klara o. glänsande speglande färgerna på himlen, som småningom börja få som en aning rosa, dels dunkla o. matta som ojämt infrusna o. täckta av blåaktig rimfrost. Allt runtomkring dunkelblått, stränderna, tallarna, björkarnas ljusa löv.
Stillhet, stillhet. Blott i fjärran ett gökrop o. en annan ensam fågels entoniga läte. Långt, långt borta en stund ljudet från ett dragspel.
På andra sidan fjärdarna, vid motsatta horisonten glimmar det som ett ensamt öga från en Johanneeld.
Midsommarn är blommornas o. färgernas fest – men jag vill höra tystnaden mitt inne i skogen den natten, när allting vakar – – – .
Sommarn själv uppenbarar något av tre ting: under mystik o. överväldigande.
Jag ligger på en stenhärd o. vattnet skvalpar nästan ända fram till mina fötter. Jag ser ut över fjärden o. jag vet ej vad som blånar mest, vågorna el. molnen med alla sina toner med blekaste blått bemängt med gult till mörkaste violettblått himlen själv, el. skogarna mer längre o. längre bort där molnen kastar sina skuggor, som mörka draperier (band) här o. där. En julisommardag. Klarblått o. leende grönt. Det är lika ljumt i luften fastän molnen snart täcka solen o. vinden känns knappast. – Hur jag kan älska ljuset på hällen här bredvid när solen kommer o. glänser på vass stråets skarpt skurna konturer.
Huru kunna förstå (det gigantiska) molnens skådespel här ovan. Deras tunga o. [ ] massor som liksom i draperier o. ulliga torn föras samman o. åtskiljas, röras obemärkt lätt o. säkert som av ett gigantiskt maskineri där bakom.
Liten kryper jag ur marken hålen
ser mig surögd kring
Evighetens tysta stjärnor stråla.
Det är stilla, det är ingenting.
Det är så stort att det ej kan gömma något så smått att det av oss kunde fattas.
Jag lever på ett nästan mystiskt sätt samman med naturen. – – – –
Man njuter av vart förehavande, var rörelse, var syn, även den alldagligaste, bara därför att man då får känna sommarn i luften, det underbara, odefinierbara svepa omkring (en) sina lemmar.
Man vill införliva med sig själv varje enskild yttring av sommar, var ljum vindfläkt, varje tjusande syn: en skogsäng, en lövdunge, som plötsligt dyker upp framför ens öga.
Vill du se de mest stålklara färger, far ut en förmiddag i solen med havet öppet framför dig. Finns det en mer genomträngande skärpa än i silvret på vågorna från solen så långt ögat når o. i färgen på vågorna den grön-svart-blå o. i skummet ovanpå, el. något mer vitt än molnen [oläsligt] under solen. I en sommardag ser knappt några övergångar. Skogarna lika mörka som sanden lyser ljust [oläsligt].
Linnea förverkligar i varje detalj av sitt väsen det som hos oss är det mest svårupptäckta – längst inne:
Den höjer sig direkt ur marken, o. tycks dock knappt vidröra den.
Den är som en uppenbarelse när den öppnar den mest gapande bottenlösa klyfta mellan sig o. oss. Hur man vämjes vid sig själv i ett sådant ögonblick [alt.: samma ögonblick].
Det har icke funnits linneor på många år såsom i sommar. Tuvorna äro som överspunna av det skiraste fina nät (av deras rankor). Och från rankorna höja sig blomstänglarna lätt skälvande för vindfläkten bärande den subtilaste o. sköraste skönhet, som ännu vår nordiska sommar skådat. Allt hos linnean är fulländat, jag vet icke vad som vore det mest: stänglarnas smärta resning blommornas till den yttersta finhet utarbetade (byggnad) dessa, som tyckes hänga vid stängeln spets på en nästan osynlig tråd, den skära färgteckningen bladslingornas graciösa böjlighet el. doften som är den intensivaste, mest sammansatta nästan dövande vällukt med ett litet litet stänk av krydda – just det, som ger den dess särskilda raffinerade charm som tänkas kan. Ty intet är raffinerat [ ] o. utsökt i sin eteriska utformning (skapnad) som linnean. ()
Beige häfte. Endast med mig själv. Dagboksanteckningar jan. 1918–juni 1920. Ljusningens år
. Dyningarna efter den oro o. den själsliga överretning som det senaste året ofrånkomligt jämväl, liksom de föregående, avsatt sig i min hjärna gå stundom rätt så höga. Men så känner jag igen på ängen o. i skogen, en morgon när jag vaknar, sommarns egen hemlighetsfulla andning strömma in över mig lenande, dövande, o. varje nerv är snart fylld därav – – – – – – – –
Juli 1919
Ljusbrunt häfte med fem lösa papper. Liten blomsterkrönika 1919. I nära kontakt med naturen
Man kan icke tänka sig en praktfullare mera typisk sol- o. värmemättad högsommardag. Doften från ängarna, som just nått sin blomnings magiska (blomningshöjdpunkt). o. delvis redan äro slagna är fullkomligt (m ens) bedövande. Smultronen lysande röda i bergsskrevorna. Epilobium – högsommartecknet – har tänt sin röda spira på torrare mark o. de stora blåklockorna ha redan öppnat sina kronor. Det saknar intet mer i blomsterväg, men linnean som ännu klänger över all mossa o. alla stubbar i skogen börjar snart fälla sina täcka huvuden som domnat o. småningom mista sin skära prakt o. ärenpris o. ranunkel äro redan utblommade.
Jag gick förbi ängarna i baddande sol. Man kan icke tänka sig en starkare ånga (att inandas) än högsommarluften. Den vill bli en övermäktig o. likväl suger man sig intill den som till allas vår kraft – o. [ ] källas moder [ ]
Över bortre horisonten över fjärdarna ligger ett dis som vanligt men strömmen här nedanför är glimmande blå o. solen gassar o. steker [ ] Ormbunkarna [slut saknas]
Beige häfte. Endast med mig själv. Dagboksanteckningar jan. 1918–juni 1920. Ljusningens år
. Vill nu åter uppta ett ämne som jag inte på länge berört, men varöver utsikten blivit vidare o. min uppfattning klarare o. bestämdare formad. Närmast sker det väl för att jag åter genom andra kommit att snudda därvid. Jag menar kärleksproblemet.
Vad är kärleken i egentligaste mening mellan två mänskor? Det är sammanstötning mellan två, åtm. i någon mån jämnställda konkreta storheter, en sorts elektrisk kommunikation mellan dem. Det är en attraherande utströmning från den ena till den andra, absolut oförklarlig o. oanalyserbar o. absolut självständig. Den fordrar intet annat än motpartens närvaro o. att få låta den enas känsloutströmning uppsugas av den andras. Det andliga jaget spelar därvid ingen annan roll än som ofrånkomlig del av motpartens kroppsliga varelse. Den är kropparnas egen mystiska kontakt.
Fastän kärleken är den elementäraste av alla drifter fordras det hos de högre civiliserade numera nära nog ett slags erotisk begåvning – d. v. s. bibehållen ursprunglig erotisk instinkt – för att den skall framträda i fullk. ren form. I vanliga fall är den helt säkert – el. här hellre sympatin el. attraktionen – bemängd med estetisk förtjusning, beundran, andlig släktskap tillfredsställd fåfänga, behagsjuka m. m. Också har man nästan vant sig att rent av förutsätta något av dessa element såsom ingående i förhållandet mellan två. Och dock äro de ursprungl. fullkomligt främmande för det.
När man därför i första ögonblicket undrande stannar inför en verklig ömsesidig lidelse, där intet estetiskt inslag står att upptäcka, ej heller någon andlig el. moralisk fullkomlighet hos parterna, blott i regeln en sund fysik o. helst en på något sätt särskilt accentuerad kroppslighet o. könslighet, då kan man vara viss om att ha funnit kärleken i dess rena form. Man kan i ett sådant fall formligen se blodets den mystiska utströmningen ur den fysiska varelsen. Häri ock förklaringen till att i många fall, där enligt det sunda förståndet el. från estetiska synpunkter utgått, två mänskor skulle ha alla betingelser att passa för varann, dessa likväl ej gå ihop, medan åter mången »dårskap» får bevittnas, där det sunda förståndet runkar på huvudet el. står mållöst.
Genom den samhörighet med naturen o. den inblick i dess mystiska liv som en sådan här karaktäriserad kärlek i ursprunglig mening inger, måtte den vara något berusande.
Jag som senast under den röda våren kände nog så »röda» (i annan mening) instinkter vakna till liv, jag vore nu nästan färdig att säga: kärleken i dess ovan angivna form är död för mig. Icke så, att jag ej mera kunde bli antänd som förr i världen, men den skulle svårligen mer ensam kunna tillfredsställa mig – såvida jag icke komme helt o. hållet ur min nuvarande riktning. Det är bara det, att jag prövat på något annat o. fått den hejdlösaste åtrå efter något som ej kan gå under namn av kärlek men som samtidigt är dess paralell o. dess motsats.
Augusti 1919
o. (Forts. från föreg.) Det finns något som kunde kallas en mänskas själsspegling i den andra. En sådan gemensamhet i själsriktningen att varje intryck (på ett visst område) för dem brytes lika sätter samma strängar i dallring, att tanken av den andra kan läsas innan den är uttalad. Och uttalad, måste den väcka resonans ända i bottnen av den andras jag – o. just dennas! Den är det frömjöl som just måste befrukta den andras skapande kraft, o. sålunda når måhända den tanke, som fötts i den ena, sin blomning o. mognad först hos den andra. Det är ett sammangående som gör att man icke längre skiljer mellan sitt jag o. den andras.
Ett sådant här karaktäriserat förhållande kunde väl riktigast kallas: andlig sammansmältning o. är icke beroende av skilda kön. Det förekomma kanhända även oftast mellan mänskor av samma. Och dock torde väl individer av skilda kön ha större möjlighet att komplettera varandra o. tillsammans bilda en helare o. allsidigare enhet. (Orsakerna till att det likväl ej så ofta påträffas äro många, o. jag vill ej här närmare gå in på dem.)
Vid det närmare preciserandet av (det andliga) sammangåendets natur är vidare att märka, att dem man uppgår uti t. o. m. kunna vara flere, ty mänskor äro ytterst sällan så lika till sin själsriktning att varje del av deras jag kan bilda en helhet med den andras. Kärleken (den erotiska) kan blott ha ett föremål, ty vår kroppsliga sida är endast en, men de andliga äro många!
Vid ett andligt förhållande är den konkreta närvaron ingen absolut nödvändighet. (Man kunde t. o. m. tänka sig att det utvecklas per korrespondens). Det är blott den enas själ som den andra behöver förnimma – förnimma den i tal o. i tystnad, i rummets närhet o. långt borta.
Jag har själv haft så påtaglig erfarenhet av de andliga behovens övervikt över de fysiska – när man näml. en gång lärt känna de förras innebörd.
Varje önskan att möjligen kunna uppväcka känslor hos en annan, som kanhända någon gång halvt omedvetet uppstigit, ha ögonblickligen fördunstat som rök, då man tänkt sig att möjligen känna den andra uppfatta något, som berört en själv allra starkast, o. sålunda förnimma kontakten med en annan själ. Man har då liksom uppgivit sig själv för att ingå i en annan. Och häri ligger kanske en del av hemligheten. Det att sväva bort – längre o. längre – själ vid själ, det ger ett rus som intet övergår. Då har man lämnat det egna lilla jaget med alla dess småaktigheter o. förvrängdheter långt bakom. Och alltid kvarstår ej ens förnimmelsen av personligheten, den egna el. andras. Det är som om idén el. synen hade uppsugit bägge i sig. Den allena existerar. Men man ger sig starkare hän, då man gör det samfällt.
Dock, ännu finns det något som kunde kallas: andlig kärlek. I grunden föreligger här endast en gradskillnad mellan denna o. det ursprungliga enkla sammangåendet. Dock träder vid denna personligheten åter delvis i förgrunden. Det är när varje sida av den enas själ – således själva dennas personlighet – blivit den andra så oumbärlig att de måste dela varje tanke, varje upplevelse, varje njutning, när man måste känna reaktionen av varje intryck även från den andra för att kunna vara tillfredsställd – som man kan tala om andlig kärlek. Då är varje behov fullt gemensamt, varje sår som drabbar den ena känns lika svidande för andra, ty de äro då ett. Det är icke längre att låta iakttagelsen blott följa den andras själsförlopp, det är att känna med, lida med, att återspegla hos sig själv varje dennes själsskiftning. – (Här är det kroppsliga jaget i sig betydelselöst; bildar blott ett ofrånkomligt bihang till det andliga).
Ett sådant förhållande måste naturl. beteckna idealet mänskor emellan, o. förekommer naturl. aldrig i absolut renodlad form – sålunda att det icke längre skulle existera två viljor. Men även i något mindre utpräglad bemärkelse är det ytterligt sällsynt – sålunda att likväl parternas fysiska jag i sig själv alls icke förnimmes existera (vilket gömmer hela den negativa definitionen på denna form av samhörighet).
Att vid andlig kärlek tänka sig flere föremål torde ock vara omöjligt.
Mitt förhållande till E. Z. tillhörde uteslutande det tidigare angivna enkla sammangåendet. Ty hur oändligt nära jag än följde varje dallring i hans väsen, gav dock icke varje genljud hos mig – och jag kunde kanske t. o. m. någon gång följa den med en liten glimt välvillig o. förståendefull ironi! Hur mycket som än var av samma art, fanns det sidor hos honom som voro mig nästan främmande.
Sommarn har varit livstegring i det oändliga för ögonblicket – men sällan, sällan någon vila absolut vila. Hur långt har jag inte till den – – – – Jag känner mig ganska bekymrad för vintern. Ännu återstår några veckor här; men vad skola de uträtta. Det onda är nitat djupare än att det skulle låta sig ryckas upp. Det hånler blott vid mina bemödanden o. visar ännu tydligare sitt skrämmande ansikte – – –
September 1919
Jag sitter o. ser ut genom mitt fönster här på Skogbacken. Det är mulet i dag o. alld. tyst. Å, denna tystnad i skogen – också när det blåser – – – – – – –
Hur ha de icke varit mig en befrielses tid, dessa månader. En mjuk o. lindrande o. oändligen välgörande skänk, en sådan som jag icke fått på många, många år. Icke vila, o. dock den ljuvligaste vila, ferier från de flesta av de små avgrundsandarna, det ständiga sticket, greppet kring strupen som man vrider sig under, i trängseln bland andra (trots all deras – om än avlägsna – vänlighet). Ångesten att hålla ut under andras blickar, när allt sviker undan en o. man icke förmår lyfta en arm – – – –
Jag har levat i ett féslott med smekande luft o. dagrar som förtona i tystnad omkring. Med små vänliga andar, som stått till min tjänst o. drömmar, som ostört kallats fram allt efter min önskan – (ja det har förstås också funnits – som alltid – andra gäster som inte varit så välkomna, men härom är ej värt att tala, de ha kommit o. försvunnit). 3 ½ månad har jag levat så, är jag nu beredd att igen gå ut i vimlet?
Ja, denna senkomna [ ] »Erholung» har gjort det ånyo en smula lättare för en tid, har gjort mig andligen starkare o. mindre åtkomlig för andra – något litet. Allt eftersom det växer upp o. får fasthet o. verklighet det rike som är mitt ensamt, där jag själv är den skapande (Allt som kommer för mig i syner el. förnimmelser bildar en planta, en varelse i mitt rike.) – likaväl i starkare stunder, som t. o. m. i sjukdom o. kraftlöshet – allteftersom mitt »själv» blir friare o. mer suveränt, blir jag mindre åtkomlig för sticken o. svedan. Men huru långt, långt är jag inte ännu till den allra första avsatsen av målet, o. huru hålla ut att kämpa fram emot det?
Sugningen från den plats, där jag för den närmaste tiden hade att fylla en uppgift, måhända o. säkerligen viktigare än i naturens ostördhet (till att börja med symboliserad blott av skulptursamlingens auditorium) är jag icke okänslig för. Den kallar mig med tvingande nödvändighet. Men var ta krafter, där allt är utkramat, det är det som bildar det olösliga problemet.
Oktober 1919
Samma frågor alltid gamla o. alltid nya igen.
Samma tanke om o. om, o. dock ännu knappast påbörjad. Den måste tuggas o. tuggas o. blir ändå aldrig färdig. Den räcker nog livet igenom.
– Frågan det gäller, ja. Det är den: Skall jag kunna fasthålla vid mitt exklusiva område, det som är till blott på grund av mina säregna yttre förutsättningar – icke minst, utan kanske främst, de negativa! (Är det icke en uppgift för var o. en detta att just kunna bruka de negativa). Skall jag kunna vända hånet i det som vederfars mig till fruktbara skickelser? –
Icke för att den frågan nu någon längre tid särskilt livligt hade sysselsatt mig – snarare tvärtom. – Överrumplade mig en kväll här nyligen med att se hur mycket mer jag ändå var utlevad än fylld med nya möjligheter. Upptäckten skedde så enkelt o. naturligt – o. jag log lite när jag tänkte på det jag skrev i Bromarf (Bromarf, ja!).
Men nu efteråt ler jag inte, när jag tänker på den kvällen. – Och ändå är jag färdig att tro, att det i grunden berör mig så lite alltsammans. Men varför då detta ideliga frågande? Frågan stiger upp ånyo oavlåtligt; den hänger nog vid som en kardborre likafullt. – Tiden ensam kan ge ett svar.
Det är vissa stunder då jag mest längtar efter något – efter de ögonblick, då jag är alldeles stilla – – – – – bara så högtidligt stilla. Inga missräkningar komma mig då vid, icke det att en händelse avlöpt annorlunda än jag väntat, att en mänska jag strävat till ej kunnat nås.
Men det är ingen tomhet, ingen resignation – tvärtom är det den största fullheten just då, den största o. oberördaste styrkan – – – –
Den lärdom, som denna månad bibragts mig, har gått stick i stäv mot mina studier o. iakttagelser under sommarn s. a. s. Enligt Lagerborg äro kropp o. själ inga skilda uppenbarelseformer o. jakten efter tingens väsen ett lönlöst besvär. Tror dock, att de båda betraktelsesätten, hans o. mitt, väl skola kunna samsas, när de hålla sig vart på sitt gebit o. icke sträva att överta varandras arbetsuppgifter.
November 1919
Jag lever, en främling bland främlingar. Luften blir blott kyligare omkring mig – jag bygger muren fastare o. fastare omkring mig. Det är så, när mänskor engång icke kunna gå mot varandra, måste de gå blott allt mer o. mer åtskiljs i det, som rör deras innersta väsensriktning.
Jag skall resa »hem» om några dagar – men ingenstädes är jag ju hemma. Jag byter vistelseort alltsomoftast, o. har kanske lättare än de flesta att finna mig tillrätta i en ny omgivning, men överallt är jag ju en främmande.
(Ja, i sista somras, då visste jag ju att jag hade kommit hem för en liten tid. Och jag vet också att det var en del av mitt jag, jag lämnade kvar där, en del som jag aldrig kan fått rätt på annorstädes än på landet igen. Det är inte så lätt att reda sig utan en del av sin varelse. Det blir ett tomt hål, som alltid gapar, men det får ju gå det också. Det är något på landet som jag strax flyter samman med, det blir ett levande flöde som är avskuret så länge jag är skild från naturen.)
Kylan har känts skarpare omkring mig än vanligt. Varför? Ja, det kan man fråga. – Ju vissare jag känt främlingsskapet ta (fastare) gestalt, desto häftigare har allt trängts ihop till ett enda rop: »en själ, en människas själ» – – – – – Det har ropat så, mer än jag knappt minns någonsin tidigare – (men nu just längtar jag igen till ingenting annat än att få sjunka i ett töckenhav utan form o. gräns, utan början el. slut. Min fysik är söndertrött).
Det lämnar en icke i ro det där ropet, när det engång börjar. Det kräver med den våldsammaste oresonlighet. Det sliter i en. En själ, själ! – Det var då här man skulle överlämna det som hos en själv blivit till övermått.
Det var då här man skulle finna den stora resonnansen, delaktigheten i det man undfår. De ändlösa monologerna skulle inte längre återkastas av tomma väggen utan från ett levande »Gegenstand». Jag måste, jag måste engång känna en mänskas levande värme omsluta det som blivit till i mig. En som förstår – o. icke förstår – men som tar det i hand o. inte lämnar det vind för våg, o. som söker tränga in däri, om han inte förstår. Och detta som är något annat än mitt skulle egga min andes stridslust o. skärpa min egen prövning.
December 1919
När jag för ett år se’n gjorde mig frågan: mänskor, behöver jag dem el. inte, förstod jag ännu inte fullt, att om jag också, såsom jag då ansåg, kunde undvara dem av känsloskäl s. a. s., skulle det ske med offer av att aldrig bli en fullständig mänska utan en vars utveckling åt vissa håll skulle bli stäckt.
Jag har haft en liten erfarenhet i början av månaden, som jag inte kan vara nog tacksam för, emedan den öppnade ögonen på mig på denna punkt. Den visade vad som redan främst är s. a. s. förkrympt hos mig, o. vart instängdheten kan leda om den får fortgå.
Jag har så oavbrutet det sista året bara känt att mina möjligheter växa obegräns. Allt vad jag tagit för händer har med sådan lekande lätthet format o. fogat sig efter min önskan. (Inte så att jag uppnått de mål jag åsyftat – men jag har heller aldrig avsett någonting slutligt, bara medvetandet att vara i ständig tillväxt, i rörelse framåt o. därunder nå vissa avsatser.) Och några verkliga hinder ha icke mött mig.
När man rör sig enbart i sin egen värld får allting där ett annat ljus än när man också framlägger det för andras blickar. Utvecklingen går på visst sätt hastigare, då man lever inom sig själv; man är mer uteslutande hänvisad till en verksamhet i bestämd riktning, o. man ser endast hur långt man i sin utveckling redan är kommen, utan att veta om ens resurser också i yttre mening är färdig att tas i bruk. Först en annans blick därpå kan komma att blotta verkliga förhållandet. Men först när en utveckling sker jämnsides inom en o. i kontakt med andra, först då kan den bli tillfredsställande – inåt som utåt.
Egentligen var det en sådan obetydlighet som föranledde denna min nya syn på det hela. Fick ett manuskript (litteraturkritik) återsänt jämte en ingående kritik, så i detalj gående, som jag inte hade väntat mig.
Och om jag än icke fullkomligt förstod vari det »naiva» i tonen låg, förstod jag mycket väl, att jag ännu inte kunde överblicka mig själv utifrån sett o. avgöra den saken. Jag kunde endast bedöma den inom min egen värld. Och om än tanken var riktig, skorrade uttrycket ännu barnsligt o. ofullgånget överdrivet i den yttre världen. Och det var denna skillnad som främst gick upp för mig genom den lilla episoden.
- *Och dock intresserar jag mig för andra mer än de allra flesta: Min känsla personligen för dem är icke stor – emedan de flesta för mig icke äro det ringaste givande såsom subjekt – men min känsla med dem (medkänsla för dem), med varje mänsklig varelse är alld. bottenlös. Jag kan leva med i en mänskas tillstånd o. själsliv, också när detta är mig nära nog främmande – men undvara dem för min egen del, det kan jag ock! – (senare anmärkn.)