Lästext
1911
Februari 1911
Rödbrunt dekorerat häfte med ett löst ark i pappersficka. Dagbok för år 1911 och 1912
I kunde jag inte skriva något i min dagbok, ty min gamla var fullskriven och jag behövde en ny, men hade inte pengar att köpa för. Först i februari, då jag fick mina veckopengar, kunde jag skaffa mig en ny.
Till nästa vinter kommer vi troligen att flytta till Grankulla. Egentligen är det gräsligt. Och det värsta är att Pappa och Mamma själva inte alls ha lust därtill, men göra det för min skull. Ja, vad äro de inte i stånd till att göra för mig? Tänk bara så rysligt obekvämt för dem att alltid måsta fara in till stan för det minsta. Att flytta är ju i och för sig redan alltid avskyvärt, isynnerhet, då man inte alls vet hur färdig villan då kommer att vara.
Att komma till en ny skola och få helt och hållet nya kamrater – så när som på Tönne – är också tråkigt. Och så ännu en sak; skolan har från nästa år fem klasser – den 5te kommer till då – så att jag kan inte komma högre. På sätt och vis är det riktigt bra, men roligt är det ej.
Mars 1911
Ja, är det inte gräsligt, nu har jag igen varit sjuk i lungsäcksinflammation Nog är det bra hårt, att jag en stor del av min ungdom skall vara sjuk och dålig, ty säkerligen kommer det att räcka mycket länge åtminstone flere år innan jag blir såsom förr. Då jag nu haft den sjukdomen två gånger får jag den naturligtvis mycket lätt igen. Det kan ju också hända, att jag inte får den igen, ty Pipping har sagt att jag inte behöver det men det är i alla fall ej mycket att hoppas på.
April 1911
Nu har jag redan varit här på Päivölä 3 veckor, för att få krafter, men de krafterna låta allt vänta på sig. Faktiskt är jag knappast bättre än när jag kom hit. Man får nu bara hoppas, att jag åtminstone inte skall bli sämre.
Här på Päivölä är för övrigt rätt skönt, så lugnt och stilla. Jag önskar bara, att jag skulle orka med någonting, ty det gör jag inte.
Jag önskar, att jag kunde skriva i min dagbok då när jag har lust. Men det är alltid så, att när jag riktigt känner mig inspirerad och tycker att det vore roligt att skriva, skall jag göra något t.ex. gå lägga mig. Följande dag, ja, ren efter några timmar är hela lusten alldeles bortblåst, och jag kan inte påminna mig ett enda ord. Då jag skrivit i mina dagböcker har det mest skett av ett slags pliktkänsla och jag har varit glad att få lägga bort boken så snart som möjligt.
Jag skall skriva om hur jag nu vid 14 år tänker mig mitt ideal. Han behöver inte precis vara vacker, men får inte heller på något sätt vara ful. Han måste vara ståtlig och ha ett behagligt intelligent utseende. Helst bör han också vara mörklätt och ha kloka bruna ögon. Han skall vara begåvad,*d.v.s. icke musikaliskt. klok, energisk och samvetsgrann och ställa sina mål högt. Framför allt måste han vara ytterst hängiven, öm och kärleksfull mot mig. Han får inte vara mycket passionerad eller alltför lätt bli entusiasmerad. Men han måste ha förmågan att intressera sig för mycket och arbeta för sina intressen. (forts.)
Maj 1911
Så måste han vara sympatisk och älskvärd, en riktig genteman. Han får aldrig vara häftig utan allvarlig lugn, sansad, mild, ädel och god. Sålunda tänker jag mig mitt ideal. Få så om jag någonsin finner honom.
Juni 1911
I dag är det . Jag skulle ha skrivit mera i om jag hade kunnat. Vi äro just mitt i flyttningen och Mamma hade packat in min dagbok, och jag ville inte besvära henne med att gräva efter den. I dag fick hon händelsevis fram den.
De här dagarna skulle vi ju flytta till Grankulla. Men inte ett enda rum är färdigt där och blir inte heller förrän tidigast efter 14 dagar. Vi veta inte ens om vi få möblerna under tak där. För Mamma och mig, som få sova hos Mormor och sen fara till Bromarf, går det ju någorlunda för sig, men värre är det för Pappa. Han måste antagligen bo på hotell. Ja, ja, sånt är livet.
Nog är jag alltjämt trött och svag ännu och orkar inte just med nånting. Pipping har nu i alla fall sagt att jag är alldeles frisk nu lyckligtvis, »men ack, Herre, huru länge.»
Allt som jag skrivit i den här dagboken är förfärligt illa skrivet till följd därav, att jag nästan alltid legat på en soffa eller säng, då jag gjort det.
Det är en sak jag förfärligt gärna skulle vilja göra när jag blir stor och det är att ge ut en barn- eller ungdomstidning. Den skulle inte alls bli sådan som andra barntidningar. Jag har ej sett eller hört talas om en enda ordentlig sådan. De innehålla bara skräp. Endast berättelser, sagor, minnen, redogörelser över någon större persons liv, tidsfördriv experiment pristävlingar och moralpredikningar.
Min tidning skulle innehålla litet politik och märkliga händelser utrikes och i eget land. Naturligtvis skulle allt vara kort och lättbegriptligt avfattat. Hur många ungdomar intressera sig inte för sådana saker, vilka äro ofta nog för långt, invecklat och för detaljerat avfattade i de stora tidningarna, för att man skulle orka eller ens hinna dagligen gå igenom dem.
Dessutom skulle det förstås alltid finnas i tidningen ett kapitel ur någon intessant berättelse. Men aldrig skulle några sådana löjligt barnsliga sagor, som ofta nog finnas i andra barntidningar, få förekomma
Naturligtvis skulle också mycket annat komma att stå i tidningen såsom, t.ex. nå’n trevlig berättelse (hel), då och då en pristävlan och dylikt.
Det här som jag skrivit om barntidningen är bara barndomsdrömmar och sådana bruka inte ofta uppfyllas –
Jag har ännu inte skrivit om att Margit och Astrid fingo en liten bror. Det var nu riktigt lyckligt att det blev en gosse. Jag kan ej nog glädja mig dåråt. Jag tänker att, att Stenfeldts själva också äro förtjusta däröver, ty de tala nu ständigt om lilla Einar hur duktig han är.
Dagmar har se’n lite för jul tjänst på apotek. Det är ett tungt arbete. Jag hoppas nu i alla fall att hon går i land med det. Endast två veckor hade hon ledigt i sommar. Den tiden tillbragte hon här i Bromarf. Hon har just rest bort härifrån igen. Nog var det bra ledsamt att hon inte fick stanna längre. Det hade hon så väl behöft.
Nu ha Pappa och Mamma skaffat åt mig en flicka till sällskap över sommaren. Hon heter Magda Granqvist och anlände hit ännu kan jag inte skriva något bestämt omdöme om henne. Mitt första intryck av Magda är ungefär så här: »hon är snäll, ganska vänlig och väluppfostrad, men – – – – – Man kan nu inte rå för att man inte tycker om alla människor
En sak tror mig ändå kunna säga nämligen den, att jag hellre velat vara ensam under sommarn än ha en främmande flicka här. Det har jag sagt långt förrän Magda kom och hade jag fått råda hade varken hon eller nå’n annan främmande kommit hit.
Juli 1911
Det är nu i slutet av juli. Jag tycker mer om Magda nu än i början. I bland äro vi riktigt goda vänner. I bland åter framträder skilnaden mellan henne och Dagmar, och då när jag i tankarna jämnför dem kan jag inte tycka om henne. Men dessa tillfällen ha åtminstone tillsvidare inträffat sällan. Över huvudtaget är jag ganska nöjd med henne, och jag är glad att Pappa och Mamma gjorde ett så pass lyckligt val.
Vad det åter anbelangar att jag skulle få en flicka att lära mig finska, så hade man bort skaffa en helt och hållet finska talande och inte en som behärskar bägge språken lika bra. Jag spår att jag inte kommer att lära mig något finska alls.
Denna sommar skulle ha varit ganska trevlig om inte den där gnagande oron ständigt vore för att jag igen skulle bli sjuk eller sämre. Och om jag några dagar har ansträngt mig lite mera, eller vilat mindre än vanligt händer det, ofta att jag en tid är alldeles dödstrött eller några dagar har lindrig temteraturstegring. Det bråkas nu på allt sätt med att få mig starkare. Jag tar solbad, salta bad och sjukgymnastik och det är allt annat än roligt om det nu helst skulle göra nå’n nytta.
Augusti 1911
Nu är sommaren slut och hösten i antågande. Därom påminnis man blott alltför väl av de gulnande träden, den ruskigare väderleken, stormarna och i synnerhet av mörkret om kvällarna, ty dagarna äro stundom ännu så vackra som om sommaren. Hur länge, länge räcker det ej, tills det igen blir sommar? Hur oändligt mycket kan inte hända under den långa vintern?
Först och främst kommer nu skolan. Knappast skall jag orka med den. Pappa och Mamma ha ställt det så att jag endast skall läsa några ämnen och tro att jag kommer att orka därmed, men jag är långt ifrån övertygad därom. O, hur mycket hellre jag skulle ha läst privat och jag hade så säkert hoppats att få det, men det hoppet är förbi.
Nu skall jag skriva mitt slutomdöme om Magda. Jag tycker inte om henne riktigt, sedan jag lärt känna henne alldeles. Hon är rysligt egoistisk, antagligen bortskämd i hemmet ja, i så hög grad, att till och med jag som är så oerhört egennyttig likväl är det mindre än hon (enligt vad jag tror.)
September 1911
Ah, vad jag hatar den där avskyvärda skolan och allt annat med.
Jag är i den gräsligaste sinnesstämmning man kan tänka sig, och som nu räckt hela . (I dag är det nämligen ) Ja, jag har ledsamt, gränslöst ledsamt. Jag vet nog hur förfärligt orätt det är av mig, som har det så utmärkt bra att vara så missnöjd. Det kan inte finnas en ömmare mor än min, nej, omöjligt inte. Överallt, i det minsta och det största ses hennes oändliga kärleksfullhet. Det finns inte någonting som hon ej skulle göra för mig, om det blott står i hennes förmåga. Jag kan inte utrycka med ord hur gränslöst god och självuppoffrande hon är. Vad jag känner för henne kan inte närmelsevis få fram. Och sedan kommer ju min utomordentliga Pappa. Ja, jag omgives endast av kärlek och omsorg viket jag lyckligtvis inte är helt och hållet blind för. Men ändå är jag inte lycklig. Först och främst kommer nu den där ständiga oron för hälsan: Hur skall jag orka? Och dessutom har jag än illa här än där. Allt emellanåt känner jag mig så förfärligt trött och dålig.
Den andra ledsamheten är min stora ensamhet, som jag skall skriva som en annan gång, ty nu orkar jag inte.
Oktober 1911
Min ensamhet skulle jag skriva om. Den fortfar nog ännu, om också inte i så hög grad, som tidigare. Jag är inte allenast ensam om dagarna hemma, utan även i skolan mitt ibland kamraterna där. Det vill säga en liten smula bättre är det ju nu. Oftast är jag nog tillsammans med den ena eller den andra. Cecilia Gadolin och jag äro åter klasskamrater här, men vi äro aldrig tillsams. Vi kunna ej alls sympatisera, därtill är vi alltför olika.
En liten vän (om jag kan kalla henne så) har jag ändå fått. Det är en åttaåring. Vi bruka gå tillsammans från och ibland till skolan. Hon bor nämligen nära mig. Hennes namn är Anna Stråhlman.
Jag tycker, att hon är en ganska snäll liten flicka, fastän naturligtvis ofta riktigt komiskt naiv och barnslig.
Nog förstår jag mycket väl, att jag alls inte är någon trevlig sällskapsmänniska, och att jag har oändligt svårt att närma mig och bli bekant med någon.
(Forts.)
November 1911
(Forts) Ja, allt det där förstår jag mycket väl, men likväl är det i hög grad ovant för mig att vara så ensam. I Brobergska skolan hade jag ju alltid, alltid Saga, som inte ett ögonblick skulle ha lämnat mig, och oftast sökte Erna också mitt sällskap. Var Saga borta hade jag alltid någon annan att vara med, inte kommer jag ihåg att de brukade dra sig undan när jag nalkades, tvärtom. Således måtte man inte där ha ansett mig så förfärligt svår att vara tillsammans med. Men jag erkänner villigt, att jag de sista åren blivit mycket förändrad.
Så’na här saker äro så tråkiga att skriva om, att jag tror jag slutar. Kort om gott, jag hatar, avskyr skolan och allt där.
Hellre talar jag om mitt själsliv, som jag skulle kunna skriva om hur mycket som helst blott jag finge skriva då när inspirationen är över mig, men då passar det aldrig. Det är så att man kunde gråta av harm, när jag tänker på hur min dagbok då skulle vara och på vilket idiotiskt skräp jag nu fyllt den med.
Jag måtte vara en känslomänniska, ty jag känner allt så oändligt djupt, glädje och sorg, beundran och förtjusning, oro och lycka kärlek och avsky. I synnerhet är det det hemlighetsfulla, mystiska, som så underbart tjusar mig. När jag läst nå’n bok eller hört något som helt och hållet upptar mitt intresse eller gör ett starkt intryck på mig, då lever jag formligen ett känsloliv. Känslorna komma över mig såsom en häftig svallvåg av gränslös längtan, som är så stark att det är såsom om hjärtat ville gå sönder i mig, och jag känner mig på en gång underbart lycklig och litet vemodig. Jag kommer alldeles bort från den här världen in i ett annat tillstånd, in i drömmarnas värld. Och jag endast längtar, svärmar och drömmer ända tills någon yttre omständigt tvingar mig att återkomma till denna världen. Ack, vad jag älskar dessa stunder av lycksaliglighet, svärmirsk och lidelsefull, som jag är, men de komma inte ofta. Det är som om jag såge något ännu mycket härligare än det vackraste teaterstycke. En gång på teatern kom den där underbara lycksaligheten över mig och jag glömde för stunden teatern och alla de mänskor, som voro omkring mig och levde endast i idealens värld.
Den sista veckan har jag åter svärmat och drömt. Jag har nämligen fått ett nytt dille, (naturligtvis kort och snart övergående som alla de andra) och det är drottning Kristina. Jag tjusas gränslöst och oemotståndligt av hennes stora snille, hennes – manlighet,(?) hennes oerhörda nyckfullhet och – hennes oändliga kärlek – – till Azzolino, kardinal Decio Azzolino. Jag har frågat magister Homén, (som ju litet förstår sig på dylikt) hur det egentligen hänger ihop med den kärlekshistorien, jag har nämligen läst Kuylenstjerna-Vensters roman om Kristina och man vet aldrig hur mycket författarnes egen fantasi sätter till, men jag har tillsvidare endast fått halft svar av Homen och väntar nu som judarna på sin Messias att få helt och hållet besked.
December 1911
Ack, varför skall jag vara en sådan gränslöst nyckfull och ombytlig varelse. Jag kan älska så häftigt, så starkt så brinnande varmt, att jag dag och natt endast svärmar och drömmer och tänker på den, som jag älskar. Men jag kan också hata och och avsky så gränslöst djupt, att det är mig i högsta grad plågsamt att ha någonting och göra med den jag avskyr.
Och olyckan är just att jag aldrig har långt från kärlek till hat. Det är alltid endast en helt liten tid jag kan älska. Detta gäller icke allenast småsaker såsom maträtter, gåvor m. m. utan olyckligtvis också personer.
Jag har icke skrivit ännu att Tant Margret var i H:fors på sjukhus närmare 2 månader under hösten för sin sjukdoms skull. Hon kom i början av september. Då hon reste var hon igen alldeles frisk, men för hur länge.
Hur älskade jag inte henne, hur svärmade jag ej för henne! Jag kunde ju inte tänka på annat än henne. Och med ens har hela förtjusningen svalnat av. Det var som om den brinnande elden i mitt inre på en gång slocknat, med ens blåsts ut. Nu kan jag inte alls mera känna för henne detsamma som förr. Förvandlingen skedd helt plötsligt i höstas efter det jag under mer än ett års tid älskat lika varmt. Ja, sådan är jag.
Skall någon man (vilket icke är troligt) en gång komma att älska mig och begära min hand, hur skall jag då kunna lova att binda mig vid honom och troligtvis göra oss båda olyckliga om någon tid med min oerhörda ombytlighet.
Har därför nu beslutat, att icke gifta mig.
- *d.v.s. icke musikaliskt.