Lästext
1937
Januari 1937
Blad
»Verweile noch, du bist so schön – – – »
Det har sjungit i mina öron den sista tiden, trots fysisk svaghet, influensa och annat. Och hela tiden har jag varit medveten om att denna stund kan brytas när som helst – och med sannolikhet mycket snart. Vad som sedan sker vet jag inte.
Jag undrar om jag första gången i mitt liv har känt något av den absoluta harmonin i samband med en annan människa – eller kanske var det så redan i våras – när allt är just så som det skall vara, inom det område det skall – och intet är annorlunda än båda väntar. Och ingen önskar något till eller ifrån. Så sällsamt har det varit. – Och allt detta utan varje oro – ja utan all oro, men med ett mörkt moln vid horisonten.
En sista uppgörelse måste ju ske ännu, innan jag definitivt skall stå utanför de svårigheter, som vållat mitt lidande senaste år och lett till min hjärtsjukdom. Jag orkar inte fullt tänka därpå. Det är bara som en mörk vägg framför mig ännu.
Men skall denna nyvunna harmoni behöva beröras därav? Det syns mig att det inte behövde ske. Och hela mitt väsen skriker emot det. Det gäller ju två olika områden i min själ, som icke har ett samband med varandra. Och detta andra är ju utan oro –
Du min broder. Så olik mig och dock lik mig på något sätt. Som jag ser utan alla illusioner. Och vars röst dock är solsken och smältande vår i mitt liv.
Februari 1937
Det fanns en dikt i N. A. för 1. II. som åter rörde upp all ovisshet inom mig. När jag råkade honom dagen efter det den publicerats var han mycket underlig … Jag har kastats från den ena föreställningen till den andra.
Vi kommer inte att träffas mycket under detta år.
Troligen skall min ovisshet aldrig bli en klarhet –
Mars 1937
.
Att begrava en känsla för första gången – även om man vet att den aldrig kan dö helt – är inte av det lättaste.
Nu har jag likväl gjort det . . Nog om det.
Vad jag längtar efter att igen kunna falla tillbaka till en vila i mig själv. Hur det förefaller längesen jag kunde det. En vila i en själv, när man sitter och ser, ser ett förbiglidande landskap – gröna barrträd, som blir allt grönare, ju klarare vårsolen lyser på dem, smältande snö under dem och risslande vårbäckar med lungvåt mossa vid kanten av snön. Fält där den svarta jorden långsamt blottas under solens famntag efter ljumma nattregn. En frid i en själv, när allt är obekymrat, enkelt och lugnt, när allting rivande och ångestfullt är borta – en stund – när någonting fullbordas utan oro, utan förfäran. Någonting visst och tryggt och fullt av förtröstan. När man får vara trött utan plåga.
Kunde jag få räcka ut min hand att smeka en marterad människa – kunde jag låta honom fullt förstå hur djupt jag känner med i det svåra som sker med honom. Han anar det nog – men inte tillräckligt. Den som givit mig all den sol som det senaste året kunde ge mig, skulle behöva sol istället nu – och ändå känner jag mig så bunden – Allt det osynligaste är alltid ett tabu om man ville röra vid det. Men på dessa osynliga vägar kan jag kanske ändå … Är det känslan härav som ger mig ett litet stänk frid efter denna sista rivande, händelserika, utslitande tid … Spårlös har den minst av allt varit.
Men kunde jag ge dig något litet av friden – ?
April 1937
Det finns dagar – några få dagar – i ens liv, som vilar som en mjuk och sval doft omkring en – hugsvalande dagar,och dagar som liksom återför sammanhanget i ens liv. Eller dagar, som bara känns som en mild hand, rogivande, välsignande.
Och någon gång händer det att de båda sammanfaller – det mjuka välsignande och det osynliga sammanhanget. En sådan dag växer det fullt av klarblåa och silverglänsande blommor omkring en. Och luften är så genomskinlig och blänkande på samma gång, som hade alla rymdens strålar stämt möte i den.
Det finns en äldre man [i marginalen: R. Lbg] som jag håller av. Jag tycker om att se in i hans ögon. De är så uttrycksfulla och fyllda av skiftande liv från sekund till sekund, och ibland är det en högtid i dem. Han är som ett levande drama, som alltid är nytt och fängslande. Och likväl finns det alltid ett avstånd. Han berör inte mitt eget livs omedelbara sammanhang, åtm. inte nu mera.
Detta var ron och välsignelsen.
Och den andre [i marginalen: H. R.] – som berör mitt liv – i en given mening och ett givet sammanhang. Där jag känner den inre tråden. Meningen. Jag har fått en särskild bekräftelse på det idag, och det ger mig en sådan lycka. Och likväl finns här också i viss mening ett avstånd, en begränsning. Men ingen av oss väntar eller begär att komma över den. Det är det som närmar sig det fullkomliga. På sitt område.
Maj 1937
Natten mot den
Jag vet icke om detta livet har en mening, och vet icke om mitt liv ens varit behövligt. Men jag börjar förstå att detta livet har värden som är unika och oersättliga och att – vissa tider – varje stund har ett specifikt, ojämförligt värde, som kunde utnyttjas, omsättas och införlivas med en själv – om man blott har förnimmelsen därav och förmår gripa det. Något oförlikneligt, icke mer återkommande. Att vårt liv – under vissa perioder – är liksom sprängfyllt av möjligheter, som vi endast till ringa del griper tag i.
Vi kan alltid se livet ur två olika synpunkter, den logiska kritikens, som underkänner »meningen», som hamnar i rena meningslösheten, och den inre intuitionens, som bedömer tingen efter andra värden än den logiska nödvändighetens och konsekvensens. Efter unika ojämförbara värden, vilkas grund ligger utanför »förståndet». Och likväl har verklighet för oss, blott vi förmår gripa dem. Detta är ett svindlande område, som under den sista tiden börjat uppgå för mig.
.
Ibland inträffar det något mörkt och förfärande, något som man kanske varit beredd på – men ändå –
Så var det igår. Och likväl är jag inte så förtvivlad som man kunde tänka. Jag har varit fylld den sista tiden av någonting som liknar en ljus och vårlig lycka, som inte kunnat tas ifrån mig.
Jag har vetat att du är svag – min bror – och har innerst förstått att jag en dag skulle få en någorlunda säker bekräftelse på det. Så skedde det igår. Om det är sant vad jag erfor, har sanningen som sådan inte samma helgd för dig som för mig. – Först kom det över mig som ett slag – fastän jag var beredd. Jag var halvt som bedövad.
Men jag vet att detta – som jag ju innerst anat mycket länge – icke kan förändra något i det grundväsentliga i vårt förhållande. På samma gång jag erfor det förfärande fick jag se så mycket vackert tillika – som jag ju också vetat om förut! Det är som om allt jag lärt känna hos dig bekräftades till ytterlighet – både styrka och svaghet.
Och idag är det igen den ljusa vårliga glädjen över mig, som jag inte kan förklara – melodin i tillvaron, som jag visst funnit en glimt av. Måhända blott för en kort tid – –
.
Det var ändå inte så lätt att gå förbi som jag trodde i förrgår. Fastän jag försöker att inte tänka på detta, bär jag på en halvt undermedveten ångest, som verkar ganska utmattande. … Var det samma ångest jag hade en förkänsla av för ett år sedan, i april? Det börjar synas mig mer och mer att det är så.
Juli 1937
Tunga frukter, vetande, visshet
skall jag förmå
behålla er i min hand.
Livet slog mig,
halvt lam, halvt lytt.
Det jag såg fick jag inte närma mig,
det jag hörde fick jag inte säga,
det jag visste fick jag inte ge form åt.
Bara veta, bara se.
– Det är som att gå tung, tung
av den känsla som inte behöves,
av all förståelse ingen vill veta av,
av en kunskap som icke har ord.
Det var också ett liv
och en mening – – – ?
Men denna underbara sommar
– trötta och hugsvalande sommar,
rika och förtvivlade sommar
– har jag ibland burit på ett litet guldkorn av visshet:
det var icke förgäves!
Augusti 1937
När livet har slagit två människor mycket hårt
är det ofta som blev de mer skygga för varandra,
som stängdes broarna mellan dem.
Hur sker det så?
Å solnedgång
å soluppgång
å alla vindars spel en solig förmiddag på havet
– trots allt –
varför är förbindelsen med er avbruten,
varför är skönheten tom,
när två människor inte kan förnimma varandra
– därför att båda, eller den ena –
lidit för mycket.
Vi sker det så?
Är det därför att varje människa ser in i en natt,
som ingen annan kan se
– och att du sett för djupt in i den natten
just nu?
Eller var det bara
att du var för hudlöst ömtålig
för varje minsta band,
för varje mänskas krav
för ömtålig,
då du själv var nära att gå sönder
under trycket?
()
September 1937
Jag var ganska nere i morgse – mådde inte bra och hade dessutom en tråkighet. Mest för att slippa tankarna gick jag ner till stranden. Det är en sådan där sällsam höstsöndag som det ibland är, litet kylig, med svag västvind, men med klar sol över barrträd och gröna löv och gula löv och nästan lövlösa björkar, som de senaste veckornas stormar farit illa fram med.
Men nere vid stranden började problemen igen, och jag såg nästan ingenting av skönheten, fastän jag låg i solskenet på strandstenarna, där blåsten inte kändes.
Varför är det av sådan vikt att leva positivt? För detta är slutligen det enda som har vikt. Det har mycket liten vikt att leva i och för sig – det har ingen vikt, i längden, för en själv att leva av plikt, endast indirekt för andra – men det har en ofrånkomlig vikt att leva, såsnart livet förnimmes som någonting positivt! (Hur litet har människor i regeln öga för denna fina och jättestora differens mellan liv och liv.) Livet måste förnimmas positivt – annars är det värdelöst. Här har vi alltså värdekategorierna, från dem måste vi utgå. Men varför har likafullt detta positivt uppfattade en betydelse? Är det inte lika tillfälligt som allting annat?
Ungefär så här som följer tedde sig allt för mig nere vid stranden. Det är också ungefär detsamma som min »positiva» försommar syftade till. Allt vad en människa av fri vilja och i glädje åstadkommer, bygger upp något positivt – synligt eller osynligt. En positiv fond utanför eller innanför henne tillväxer. På samma sätt krymper denna fond under allt som sker motvilligt och med avsmak. Men varje glädje betyder åter ett nytt tillskott. Och detta gäller icke endast vad som positivt åstadkommes, event. av andliga värden, det gäller hela vårt liv. Det är här det syns mig att människor mest tar miste, när »livet» i och för sig upphöjes. Men livet som sådant är dött för människan om det inte genomandas av en glädje vid liv. Det gäller dess »materiella» sida likaväl som dess »andliga», eftersom vår tillvaro är bunden vid de båda livsformerna. Och liksom vid det som åstadkommes, bildas här en mera personlig fond av värden, som tillväxer – eller krymper, i värsta fall. Därför bildar varje positiv period – även om den är kort – ett tillskott i en osynlig helhet, som svårligen helt kan utplånas. Därför »tillväxer» vi eller gör det icke, utan att någon av oss kan säga vad vi slutligt syftar till, men det finns en mening redan i detta att »varda». Därför säger oss vår instinkt vid värdebestämmelser – och annat har vi ju inte att bygga på – att glädjen är av en oerhörd vikt, verklig glädje, av en så oerhörd vikt, att allt vad vi under långa tider tvingar oss till att göra och tvingar oss till att leva igenom – oberoende av vad härunder kommit till stånd – i personlig mening är helt och hållet förlorat.
Och medan jag skrivit detta ute i skogen, känner jag att solskenet igen ger mig glädje, fastän det blir allt kyligare mot eftermiddagen, och den gröna mossan och barren, som solen skiner på – och jag hoppas att det skall vara ännu, om också endast en kort period,
»denn alle Lust will Ewigkeit …»
Oktober 1937
.
Höstnätters klarhet
höstvindars kyla
sopar bort alla skenbilder,
gör allt naket och grått.
Skall jag kunna kläda av mig
också den lilla ärelystnaden för det intellektuella
den lilla självuppskattningen
jag visst hade just där
– skall jag kunna kläda av allt personligt behov att dela,
den sista längtan efter en meningsfullhet emellan två människor
– som jag ändå tror på!
Men hösten är obarmhärtig.
När den skakar ner de sista gula löven från träden,
sopar den bort de sista illusionerna,
de sista ofruktbara drömmarna,
och lämnar allt framför en naket och kallt
och obönhörligt.
Skall jag kunna leva vidare utan mänsklig glädje
utan svar på frågorna
bara för att se den där lilla lågan växa,
den där lågan om levandets mening, som lyste med sådan ovanlig klarhet
ibland under sommarn och eftersommarn,
och som kanske slutligt är det enda
som är verkligt.
Men jag måste börja med att avkläda mig
alla illusionerna.
Sedan –
November 1937
Vaggande vågskvalp
smekande fläktar
en vindomsusad ö.
Annars mörker, gråhet
likgiltighet
höst.
Den 20 november.
Det finns timmar som lyser med en sällsam glans
även när de gått förbi.
Självlysande ögonblick
ledfyrar i det grå.
Jordens helighet?
Ja jag vet inte –
kanske var den snuddande nära
– två skilda stunder.
Jag vet blott att de stunderna lyst mig
mitt i ohälsa och arbete
och hjälpt mig med sitt sken
– som skymtade en mening –
En vågsusande, doftande ö
i det gråa …
December 1937
Anteckningsblock
En stund en stund
– när hela världen är ett hav av ljus
när [ ] allt har [alt.: stoftet] dränkt
när jorden är som den engång var tänkt
i rymdens brus
– en enda stund –
Blad
Jag såg en syn häromdagen, det var som ett mäktigt tåg
av gestalter som levat och stridit, och allt jag förundrad såg
fanns tecknat och återgivet i en enda människas jag –
förtätat, förklarat och tolkat i en bräcklig människas drag.
Det var en fältherres skepnad från Wagram, från Breitenfeld,
en statsman från hänsvunna sekel, vars ord för en samtid gällt.
Det var en hovman som världsklokt och livstrött sitt löje lett
– och jag såg en tänkares ögon, som sett mer än vi mänskor sett,
som levat oändligt längre och visste om mänskan ting,
som inte vi själva visste i levandets irrande ring,
och allt var präglat som linjen är mejslad i en skulptur,
en levande bildstod, som byter sin skiftande färg och kontur.
En svag och trevande mänska, som gömmer sen femhundra år
gestalter som levat och handlat i det eviga varandets spår
– som skådar med deras blickar och tolkar vad de har sagt,
och själv icke känner den gåta, som hon i dagen har bragt.
Och jag såg din skönhet ånyo, och jag kände att världen var rik,
och jag hörde din röst och visste, att den intet i världen är lik.
Å sällsamma, mäktiga gåva, som livet en stund beskär!
Din röst, den skickelsefulla, som är mer än en mänskoröst är –
( R. S.)