Lästext
1930
Januari 1930
Svart häfte med lapp. 1929–31 (Skall läsas i samband med dagboken)
Det glammar mänskor omkring mig – de fröjdas utan att ha någon fröjd.
– Jag kan inte glamma med dem – jag tillhör visst en annan värld. Det brinner alltför [ ] o. heta vaxljus därinne – – – –
Du söker mig inte så mycket nu. Du har inte samma [ ] ångest som i julas.
Ännu är allt som förr mellan oss: – Det finns en gosse också i mitt liv just nu. En gosse har fört något av vårens ljuvlighet in däri – men det stör inte ditt o. mitt förhållande. Jag är ännu obunden.
En annan kunde kanske komma att stå mellan oss. Men detta har ännu icke ens haft en början. Får det kanske aldrig.
Ännu brinner ljusen på mitt bord på din och min födelsedag.
Mörkgrönt häfte. Kerstin Söderholm
Natten .
Man har talat om mänskor o. förhållanden, om skola o. lärare en hel kväll. Vad angår mig allt detta. Det rör mig ju inte. Jag är så långt borta från allt levande. Men ändå är jag inte död nu – i mina starka stunder är jag mer levande än på länge – på ett annat sätt levande. Här blir värdena andra, problemen andra – allt rör sig på ett annat plan.
» – – – – von dem starken Freudenwein der Ewigkeit – – – »
Det finns visst olika slag av Freudenwein – men alltid rinner det visst på de hala och kala branterna av bergen, där man får hålla sig fast vid vart steg för att inte slinta – men där luften är så outsägligt klar o. stark att dricka.
Natten .
Det har hänt mig nånting underligt dessa dagar. Det är första gången jag förstått det. Jag känner att någon jag aldrig sett söker mig. Jag har ju känt det nästan hela mitt liv, men jag har aldrig förr fått förklaringen. Jag tror inte att han finns bland de levande. Snarare tror jag att han redan är på den andra sidan.
En mänskas blick har jag väntat o. sett, så långt jag kan minnas tillbaka – jag vet ingenting annat än den blicken – den som ser mig med det största tålamod i världen. Jag har format olika gestalter i fantasin efter den blicken. Engång hette han Henry – engång hette han Stig Johan – men alla skilde de sig ändå från den jag väntade. Och nu först känner jag att han finns. Hade vi missbrukat vår samhörighet tidigare, efter vi måste bli åtskilda denna gång? Varför väntar jag alltid den blicken?
I dag har jag givit honom namn. Jag kallar honom Erland. Egentligen behöver han ju det icke – men jag måste ha ett namn att kalla honom vid, när jag talar till honom el. ropar på honom i min största nöd – –
Mars 1930
Svart häfte med lapp. 1929–31 (Skall läsas i samband med dagboken)
.
Det var många mänskor hos mig i natt – o. det var en man – – – Det är sällan jag ser en man, som är det fullt och helt (till uppträdande o. uttryck)
Han sjöng endast några sjömansvisor – men han gav mig en vision av [ ]
Det är sällan man möter något sådant
.
Allt blir mig mer o. mer långt borta – det syns mig att jag sakta glider närmare o. närmare det obekanta – – – men det finns stunder när jag ännu skulle vilja ge någon ett leende – ingenting annat än ett leende – – –
April 1930
.
Det föll nånting likt en liten lysande sten ner i min själ i går kväll – – –
Det finns ett ord hos dig som jag hör samman med – jag minns knappt hur du ser ut, intet av det yttre hos dig angår mig – men där leder en brygga mellan din själ o. min, o. jag har redan många gånger vandrat över den. Där finns ting i din själ som jag känner som vore de mina – o. det finns ting i min själ, som du engång skall omfatta – – – – –
– – – –
Det finns en ton i din röst jag hör samman med – – –
Jag vet att det första gången gled över en lysande liten ädelsten från din själ till min själ – i går kväll. Det ger mig nästan en skymt av lycka. – – – –
Jag drömde nånting underligt i natt – jag levde ett liv som var utanför mig själv – halvt i dröm o. halvt i vaka. Men jag måste obetingat följa allt som skedde – jag leddes som av en främmande instinkt, en vilja som var utanför min egen.
Det fanns en annan med i denna dröm, en annan som jag redan nästan trott mig glida ifrån just nu – därför att en tredjes inflytande var större. Nu känner jag åter det förra bandet mer befäst.
Och den andre – jag förstår ändå icke det undermedvetnas spel med mig denna tid? Men drömmen i natt var ett varsel. Kanske den yngre behöver mig mera denna tid ännu? Kanske den andre (tredje) ännu finns i framtiden – fastän hans närvaro blir mig mer o. mer märkbar.
Skall vi plocka blommande gullvivor på en sommaräng – engång?
Mörkgrönt häfte. Kerstin Söderholm
Förstöres.
, .
Två män i mitt liv – på sätt och vis – denna tid, men den äldre bara skymtvis. Den yngre skall äga min själ ännu, sålänge mitt sista varsel varar.
Du mörka gosse i mitt liv, håller jag verkligen så mycket av dig? Jag frågar mig det stundom – men varje gång jag undrat om vi inte redan nu hade bort glida från varandra, har jag fått en så stark ingivelse – ofta i drömform – om att jag inte får lämna honom ännu, att jag har måst följa den. Och något hos honom har ock växt sig allt djupare fast i mig. Han har en ovanligt nyansrik själ – en själ som smyger sig med säker intuition omkring företeelserna o. ofta kan följa skeendet i en annan med en ovanlig [ ] Överhuvud bygger mycket hos honom på intuitionen. Den besjälar hans liv o. hans ställning till omvärlden. Men han är också intellektuellt inriktad. Han för delvis ett liv på sidan om andra – mest tillföljd av ohälsa särskilt under tidigare år – o. det präglar honom något. Förstärker det drömlika i hans livskontakt.
Men det är något annat som också fängslar mig. Hans själ har en så skär o. oberörd godhet som man sällan påträffar. Han kan påtaga sig svåra beskyllningar o. stora uppoffringar – i vissa fall – för en annan människas skull o. blir naturligtvis ofta misstydd el. missförstådd. Överhuvud syns han mig benägen att lättare bli varse sin egen skuld än andras, o. jag tror mig aldrig ha påträffat en man som vid 24 år ser med en så ljust inriktad blick – trotst många erfarenheter – på människorna. Det är en gåva med både [ ] naturligtvis, o. den kan ju ock leda till ganska stora misstag.
»Det ljusa kogret i min hand – – – – – » Den andre har djupare rötter i mig, det kan jag inte neka. Fastän jag tvingar hans bild tillbaka utanför mitt medvetande – som jag förr gjort det under år – finns han ändå kvar.
Jag skall kanske knappast ens råka honom. Möjligen är det meningen. Och ändå vecklar sig hans själ ut hos mig drag för drag vid varje obetydlig beröring – vid varje rad han skriver – också den oansenligaste och sämsta. Men min insats i hans liv skall kanske bli en annan än den personliga samvarons.
»Det ljusa kogret i min hand – – – » – de orden svarar mot något hos honom – det vackraste. Det är kanske ock på den punkten jag lättast kan komma honom nära. Han är inte själv mystiker – som den förre – fastän han ock söker något av mystik. Han har inte av naturen denna inre omedelbara kontakt med annat. Känner han något av den, förmedlas den på helt andra, mer intellektuella vägar. Också det intuitiva har hos honom någonting av den ljusa tankens innebörd. Men för det religiösa är han ingalunda främmande. Jag har sällan sett en så starkt andaktsbetonad människa.
Är han lika god som den förre? Det vet jag inte. Han har ovanligt mycket av en medfödd riddare. Men han är ock brutalare än den andre. Han tar icke lika varligt på tingen som han.
Maj 1930
Svart häfte med lapp. 1929–31 (Skall läsas i samband med dagboken)
Det har varit sjuka dagar fulla av disharmoni.
Idag har en [ ] visshet tagit tydligare form. Antingen jag samlar mig till en handling mot döden el. mot livet kan den vara fylld av både styrka o. klarhet.
Var det detta de etiska problemen ledde mig till?
Det enda jag fruktar nu är ångesten meningslösheten. Den vill jag inte bära med mig till ett följande liv. Därför måste jag [slut saknas]
Mörkgrönt häfte. Kerstin Söderholm
Natten mot . (Utdrag ur mitt svarta häfte)
Författarföreningens möte – supé.
Han ock där, den äldre. Hur kunde det bli ett sådant tomrum med ens? En liten banalitet – ett tonfall i hans röst – o. med ens var alltsammans som ett tomrum.
Men den yngre är också nästan utanför mig just nu. Beror det på mig själv?
– – – – –
Kan ett litet tonfall ha en sådan betydelse? Berör det icke allenast det perifera – det som är utanför vårt samband – – –
Himlen är så kall i kväll – månskenet är så underligt frostigt –
Natten mot .
Kan man bli mer trött än till döden – – – – –
Juni 1930
Svart häfte med lapp. 1929–31 (Skall läsas i samband med dagboken)
Oslo .
Jag har gömt ett leende någonstans
ett leende jag ville ge
– ett leende av hela marken.
– – – –
Nu vill jag dig
en enda brännande stråle av ett leende
– en stråle så fin som den skära strimman
på himlen en juninatt.
En enda brinnande röd droppe
av en mänskosjäl
vill jag ge dig – – –
Mörkgrönt häfte. Kerstin Söderholm
Bromarv .
Det blev ändå som jag hade tänkt i våras – o. mer än jag hade tänkt – i Oslo. Det var väl ändå så att missljuden berörde de perifera – vårt samband låg djupare.
Stockholm .
Var idag i Thiels galleri. – Med dig ville jag se den outgrundliga smärtan o. det obeskrivliga leendet i alla dessa bilder av Munch, av Janson av Bergh o. andra. Med dig ville jag tyda det outgrundliga i dessa rörelser – krampaktigt förvridna o. gåtfullt förklarade. Jag vet att vi (ofta) är inriktade på samma sätt att mottaga sådant. Du vet det knappast ännu.
Du vet inte något annat, än att det var så obeskrivligt naturligt o. självfallet när vi gick tillsammans under alla de blommande kastanjerna i Oslo el. skyndade i bil till ett sammanträde el. en fest. Då var vi inte som två mänskor, som träffades nästan för första gången. Då hade vi känt varandra år igenom. Då var det trygghet o. förtroende i vår samvaro – – – –
Du – med dig ville jag se det vissnade gräset om hösten o. de första spirande stråna ur vårens mull. Ingen skall förstå dem som du o. jag. Jag vill bryta med dig konstens o. mänskotankens finaste blommor – som jag engång bröt de gyllne gullvivorna på den sollysta ängen en sommarmorgon – i drömmen [i marginalen: (i min dröm.)] – engång – – .
Svart häfte med lapp. 1929–31 (Skall läsas i samband med dagboken)
Jag hade en osedvanligt stark dröm i natt, strax efter insomnandet. Jag hade skrivit ner en del reflexioner för H. R. förrän jag lade mig.
Drömmen var av så stark dröm- (d. v. s. transcendental) natur, att jag inte ens omedelbart efter kunde återuppleva den. Jag förmådde inte vid uppvaknandet hålla fast mer än några spridda linjer.
Jag drömde att jag med H. R. upplevde sällsamma hemligheter, helt o. hållet på det andligas plan. Jag vet att vi genomgick underliga rymder o. djup o. att vi såg för oss nya sammanhang – allt av sådan övermäktig styrka att det inte här kunde fångas i ord. Det var något obeskrivligt uppskakande o. obeskrivligt långtsyftande, men utan det allra minsta sammanhang med jordisk inställning el. reaktion.
Oss själva förnams vi på något sätt gestaltlösa, men mer koncentrerat varande, än någonsin i det verkliga livet.
Dagarna är strålande o. varma o. kvällarna milda, fyllda av doft från barrträd, linnéa och nattviol. Det är stilla, o. göken ropar mest hela natten. Allt är så fulländat det kan vara, o. ändå är min själ så full av ångest om kvällarna, att jag inte kan läsa en bok så att den får en realitet för mig. Oron ligger hela tiden bakom o. [ ] mig. Det är blott som om meningslösheten genomträngt allt jag griper tag i. Det är ett enormt kraftöverskott i min själ som sålunda varje år – – förbrukas till intet.
Och ändå har jag ju en stor uppgift just nu. Om det är så att jag inte länge mer – o jag har ofta en bestämd förnimmelse därav – skall behöva leva på detta jordiska livsplan, blir den uppgiften ännu mer påträngande.
Det är en man jag måste föra närmare honom själv o. närmare det verk han vill göra till sitt – om jag kan det. Ända sedan vårvintern i år har jag ju haft en befattning att ta del i hans liv o. göra det.
Jag skriver ner en del reflexioner nu. Ant. jag dör el. är levande skall de en gång lämnas till honom. Men jag känner mig så söndrad nu att jag inte ens ännu med fullaste kraft har kunnat gripa mig an med detta.
Mörkgrönt häfte. Kerstin Söderholm
Bromarv .
Det var i Oslo. Mänskor – mänskor. Blommande träd i hela staden. Fester, blommor, strålande ljus.
Men jag lever ju icke – o. därför hade det inte för mig full verklighet. – Jag ser dem för mig ännu alla: Du vackra o. fina man – andligt förnämare än de andra (Winsnæs), men alltför tillbakadragen för att jag helt skulle lära mig förstå dig – Schanche, som motsvarade alla förväntningar – nästan mer – den älskliga Lundegård med den [ ] atmosfären omkring sig – Løkken och Freuchen, de två motsatserna – den ena rörande vänlig o. meddelsam, oansenlig till det yttre – den andre kavaljeren den borne segraren på olika livets områden, ståtlig o. stark – Karin Boye, kvinnligt fin o. anspråkslös – Ljungdal, drömmarn, idealisten o. polemikern med det yviga blonda håret – men ändå icke helt förtroendeingivande i allt.
Men bara en sak gjorde mig glädje – ja, en natt var min glädje så stor, att jag nästan tyckte att den tyngde mig att jag visste jag inte på år erfarit något sådant. Levde jag då? Jag vet inte. Därför är det detta jag minns nu, när jag tänker på mötet i Oslo.
Därför är han alltid med. Kontakten fanns redan från början – den fanns ju redan långt förut. – Jag minns när vi blev närmare bekanta. Det var vid Gyldendals frukost. Han satt mitt emot mig.
Efter måltiden, när jag talade med Landqvist, kom han o. satte sig bredvid mig. L. gick om en stund – men jag talade länge med R. Det var första gången vi talade. Så otroligt syns det mig nästan och likväl var det så. (Så många år har dock jag talat med honom förr).
På kvällen åkte vi tillsammans i bilen upp till Lysaker. Vi talte som om vi känt varandra sen helt unga – o. ändå var det rätt vardagliga ting. Det var en färd som jag inte glömmer – den fallande skymningen, häckarna längs vägen, fjorden som lyste fram – o. sedan då vi kommer fram till Nyqvists villa, blossande facklor längs hela vägen från porten upp till byggningen. Just detta ville jag dela med dig – – –
Det var många gånger – men jag vill dröja vid bara ett tillfälle mer. – Sundvolden. Där höll vi mest hela tiden ihop – utom vid måltiden, då satt jag med Winsnæs. – R. hade hållit sitt tal o. haft en oväntad framgång. Han var upprymd o. glad.
Vid hemfärden satt vi tillsammans – Han talade nästan oavbrutet – om sig själv o. sina planer utan förbehåll – om mig o. mitt arbete – allt nästan i ett övermått av livskänsla med utrop o. gester. Han var som en livlig o. respektlös gosse. Allt det ungdomliga, omedelbara o. spontana i hans väsen bröt fram som en virvelstorm. Och det praktfulla landskapet gled förbi oss utanför bilen – från nästan lodräta höjder oppe vid Ringerike till all den yppiga lövträdsgrönskan i omgivningen av Oslo. Något sådant har jag aldrig förr varit med om.
Det var den natten jag första gången var så glad – – – – –
Det var vår samvaro – o. ändå passerade det ingenting alls mellan oss. Det är något som ock har gjort mig en särskild glädje. Jag ville det helst. Jag ville blott att vi skulle känna det som om vi varit bekanta i lång tid – som var det allt det naturligaste i världen – som kunde vi mötas igen med samma trygghet. Vad det flöt där inne på djupet vet jag icke om – men åtm. tror jag, att det jag kände blev omsorgsfullt bevarat, o. att jag icke gjorde något för att väcka hos honom sådant jag icke önskade.
Juli 1930
. På väg till Bromarv igen. Underligt, ju mer jag avlägsnar mig från dig – mänskligt sett – desto närmare kommer jag dig. I H:fors, sålänge det ännu var en möjlighet för mig att händelsevis råka dig var du mig mycket avlägsnare. Jag närmar mig något annat hos dig när jag är ensam – något som är mig så förtroget – »den andra gestalten». När jag träffar dig är du mer främmande. – Detta (det hela) har gjort mig en sådan glädje – stundtals – att jag ibland nästan fruktar att det skall hända något svårt efter. Det är ingenting annat än en sådan klar och oblandad glädje – på samma sätt som i Oslo – skulle den ock nödgas hämna sig?
Det finns även stunder, när jag ser kyligt objektivt på honom o. jag undrar om verkligen min »bortom- (över-) medvetna» känsla skall kunna bära mig över alla banaliteter o. svagheter hos honom. Kan något sådant som i åratal varit levande mystisk verklighet på engång försvinna? Och skulle jag inte kunna lita på detta – vad vore då att lita på.
Så finns det också nätter, då jag tycker att jag ofrivilligt pressar allt samman i ett rop – ditt namn! Och ändå finns det ingenting av smygande hetta i denna sak – ingenting som jag besvärat skjuter ifrån mig – allt är lika klart o. genomskinligt som det tidigare har varit. Det är just detta som givit mig en så obeskrivlig glädje.
Jag har undrat ibland varför jag egentligen ropar dig. Det är ju knappast för min egen skull. Du skulle ändå aldrig kunna ge mig den hugsvalelse, som jag längtar efter. Du är inte den som skulle kunna ge min själ ro. Men detta är mystik. Likaväl som jag känt ditt absolut undermedvetna kalla på mig, likaväl tillhör allt detta det bortommedvetna. Är det just det som skall vara min karma, att de män jag möter behöver mig, men att ingen av dem skall vara den jag innerst väntar på. Men jag tvingas ändå att söka upp dem. Också för min skull?
Skulle det kunna ge min själ lugn likväl, om jag engång verkligen fick ge någon det han behövde – lugn kanske, men inte den djupaste tillfredsställelse – – – – Du –
Svart häfte med lapp. 1929–31 (Skall läsas i samband med dagboken)
.
Ditt väsen var hos mig i natt. Det har följt mig som en ton idag. Det har tyckts mig den sista tiden att det bara är ditt osynliga jag som jag känner. Det förundrar mig nästan att ditt konkreta väsen också kan vara mig så nära.
Augusti 1930
.
Det har varit solsken på en trappa o. gröna skogsvägar o. aftondager på sjön – några stjärnor på en kvällshimmel. Det har varit harmoni o. samförstånd – en osynlig växelverkan – med en annan – den yngre – –
Men igår när vi gick upp-för ett berg över kala klippstycken o. mellan lågväxta tallar, då vet jag att han den äldre gick med oss – han som egentligen skulle ha gått där.
Är jag alltid splittrad? Är jag inte trofast nog? Jag tror det inte själv. Det syns mig nu att allt varit [ ] – att allt har sitt givna rum inom mig.
Jag spelade idag tennis på tu man hand med en tredje man. På engång kände jag en sådan glädje – bara för att han var där – för att han var god på ett särskilt sätt – för att kvällen var mild o. blå omkring oss.
Och jag känner ingen otrohet. Jag är tvärtom så glad över att den tredje mannen finns. Det var som en stor skänk just i den stunden, att jag kunde känna något sådant
H… Ibland tränger ditt namn framför mig under en vandring – vid en syn i skogen. Ditt problem uppfyller mig inte i den stunden nu – men du finns bakom företeelserna, gripbart nära nästan i var stund.
Och just nu är det några korta ljusa sensommardagar som jag leker genom o. pratar genom med en gosse.
.
Det är stora lugna ekar vid vägen – det är klara, kyliga linjer framför mig.
Där står en gammal klockstapel o. ler vist – där väntar en järnport med ett ironiskt smålöje.
Där står en rad av silvergranar vid vägen – – –
Mörkgrönt häfte. Kerstin Söderholm
Natten mot .
Det finns mycket mellan två människor – mycket som är så fint o. lätt, att det inte kan förklaras, inte fångas i ord. Det har inte med den stora mystiken att göra – icke med detta som sker en gång i ens liv o. inte kunde upprepas.
Men det är ändå att känna varann på ett särskilt sätt – en intim beröring som man sällan finner. Det avskiljes ett litet stoft från den andras själ, som man känner bättre än någon annan kan känna det.
Så sker det ibland, när man går ett par veckor tillsammans utan en nämnvärd beröring med någon annan. Då finns det någonting eteriskt, heligt o. fint, som den andra har lämnat kvar hos en, som inte mer kan lämna en.
Du mörka gosse, som gått här i mina rum – som lämnat något av din atmosfär kvar hos mig – – –
Har jag handlat orätt mot dig – har jag inte varit trofast – mot den andre? Jag har inte varit osann. Jag vet att innerst inne har den andres ton varit lika levande i mig – lika verklig har hans existens varit för mig som hela denna sommar. Just nu kan ingen annan rubba hans betydelse för mig. Men jag känner ändå som en aning av en förebråelse.
Vi har levt ett liv som glada – nästan sorglösa – barn, den mörke o. jag. Vi har roat oss på utfärder, vi har vandrat o. rott tillsammans – vi har skämtat, som man skämtar med en nära, intim vän, vars själsvägar, upplevelser o. reaktion till det mesta är en förtrogna.
Det är så underligt o. ovant för mig att skratta så hjärtligt som jag nu gjort det, att [ ] o. existera så otvunget som nu utan att kräva något av det allra djupaste. Det har varit en vila o. vederkvickelse för mig.
Har något av skenet i min glättighet kunnat missförstås? Jag kan inte tro det? Icke att det kunde ha några allvarligare verkningar. Jag är så långtifrån den enda i hans liv, o. jag är icke heller den han djupast är fäst vid. Det borttar i det närmaste den skugga av förebråelser jag känner.
Att säga honom sanningen om mitt innersta liv just nu var mig inte möjligt. Troligen fick han ock en aning om att någonting levde i mig. Om det blir nödvändigt för mig att antyda saken, skall han få veta det engång. Men sålänge all samvaro med den andre på ett konkret plan synes föga sannolik, anser jag det inte vara nödvändigt.
Kanske det ock är för att jag frusit så omänskligt i mitt liv, som jag inte kan kasta bort den gnista av augustisol jag nu kunnat få.
Svart häfte med lapp. 1929–31 (Skall läsas i samband med dagboken)
.
Hur kan det vara så skönt ibland, att vara trött – så trött att man bara ville ligga stilla – men inte behöver göra något? Jag har varit ensam här två dagar. Aldrig har suset i träden varit så ljuvligt som idag – aldrig har tingen härinne varit så nära – tonen i rummen känts så förtrogen. Aldrig har jag så älskat trappan och stenarna o. gångstigarna, som när jag rört mig o. sysslat litet härute. Men under alltsammans är jag bara trött – trött – så gränslöst trött o. lugn inom mig. – – – – –
September 1930
.
Det har varit mycket den sista tiden – liv och – död, åtm. nära död. Det har synts mig de sista dagarna, när alla mina onda makter varit lösa, att det kunnat vara några få dagar blott till min reella död –
I dag – kom det en liten glimt av liv, en hårfin strimma – – – .
Ett telefonsamtal en röst [ ] ett glatt tonfall. Det var nästan mer än jag väntat mig. Vänliga frågor. En stunds samtal.
Således finns hans reella mänska också fortfarande till i mitt liv. Icke heller den kontakten är bruten.
.
Jag har haft en ond tid igen den sista. De enda stunder jag känt glädje har varit när jag varit sjuk(!). Inte så sjuk att allt är ett helvete – men bara så sjuk att man inte orkar vara uppe o. ligger o. känner hur nånting slår o. slår inne uti en mot sin egen förintelse med en liten darrning för varje slag.
Det kan fylla en med ett jubel detta medvetande att någonting går mot sin undergång. Det är någon tid sedan jag haft bekräftelsen så tydlig som nu.
Men det är visst någonting onaturligt i detta att det kan ge mig en sådan glädje – – –
Oktober 1930
.
Hur olika en man ser på en kvinna – –
Varför kommer jag att tänka på detta? Jag är ju så långt borta från detta nu.
Tre män har sett på mig i mitt liv. Den förstes blick sade »du är ljuset i mitt liv». Den andres sade: »det är skönt att vara tillsammans med dig». Den tredjes sade: »vem är du? du lockar mig att tränga in i, jag vill känna dig».
Hur mycket säger inte en mänskas sätt att se.
Du tredje man, vad betyder dina ögon?
Det flyter en osynlig flod mellan oss. Ibland kommer den nära till ytan o. jag känner hur dess flöden genomtränger mig –
Det är kväll, det är sommar, det är skog det är svalka – – Trädens doft tränger in till mig där jag ligger – – – Då hör jag din röst.
Jag vet att det bara är du som just nu skall lösa upp de trassligaste härvorna för mig – – Jag vet att det är du som skall sitta vid min bädd o. ge mig en liten stunds ro – i svalka o. meningsfull förståelse – –
Jag orkar inte tänka den tanken att det engång kunde komma mörker eller missförstånd mellan oss – – –
Mörkgrönt häfte. Kerstin Söderholm
Är jag uppriktig har hela denna månad varit ett långt bokslut – inte endast för en period i mitt liv, som jag många gånger förut gjort upp det – utan definitivt. Så har det synts mig.
»Och för varje föreställning som gled ur hennes medvetande, kände hon det som en lättnad, och varje ting som utplånades för henne gav henne blott (än större) befrielse.»
De orden har beständigt återkommit igen. Det är på något sätt som om de präglat mitt innersta medvetande.
Det har varit stunder då jag känt en sådan jublande glädje, någonting av en vild glädje – när jag varit så sjuk att jag känt mig viss om att jag skall slippa bort utan något yttre våld. Det har varit av de lyckligaste stunder jag upplevat. Men så går allt igen tillbaka till det vanliga – och då vet man ju inte längre säkert.
Dock, från vecka till vecka har min fysiska kraft förtunnats och min hjärtverksamhet blivit oroligare o. mödosammare – så jag tror ändå.
Andra människor o. deras liv kommer mig inte vid på samma sätt som förr – inte ens som i somras – men jag skulle ändå ibland ha lust att skriva en sak till honom – som han skall få engång.
Jag vet att just detta kanske skall vara svårast att förstå för honom, detta att jag inte orkar. Jag kan nästan höra honom säga: »men du hör ju till dem som skapades att strida». Ja, det kan vara sant också – men det finns för många arv därtill som kämpar inom mig.
Jag vill här dröja bara vid ett, min morfars: det obetingade kravet. Hur vittskilt är inte för oss innehållet av detta krav. Men vi kräver båda något av det absoluta såsom jag uppfattat honom – etiskt el. av livsvärden i övrigt – den absoluta helheten åtm. på någon punkt, o. ges den inte, finns det ingen återvändo, ingen avprutning ingen kompromiss. Kravet kan träda tillbaka för ett annat som är större, men en eftergift ges inte.
Därför blir mitt livsproblem nu alltmer spänt om mig till det yttersta – därför syns det mig att det inte finns en återvändo.
Jag hör ibland klockor tona någonstans – men jag vet inte hur nära – – – – – –
November 1930
Blad
.
Detta skriver jag på natten – Jag har varit sjuk en tid o. får inte sömn på kvällarna för att mitt hjärta arbetar för oregelbundet. Jag ligger stilla o. väntar o. väntar. Men ofta är det inte alls plågsamt, fastän jag inte får ro – som i natt. Det är snarare härligt – härligt. Först är det det att komma förintelsen närmare – jag har aldrig känt den så snuddande nära som i dessa nätter. Det är som en befrielse utan all like – ett enda förlösande jubelrop – – – –
Så är det det härliga i att ligga o. vänta – i själva natten. Natten är som en skogsmusik – jag kan inte förklara det – i syner o. toner. Den är allt av mjuk mossa o. lavklädda berg o. stora lummiga träd – den är prassel under grenarna o. vingsus o. en källas sorl. Och jag ligger bara o. känner. Men somna får jag inte. Varför skulle jag somna – är det inte det härligaste som finns att ligga här i detta underliga medvetande av liv o. förintelse i samma andetag – –
Jag måste byta ställning – men så är det igen skönt på ett annat sätt. – Det är ibland som om min hjärtåkomma skulle driva upp alla sanser i mig – men då blir jag snarast skrämd. Då blir det som en enda hets. Då ville jag skrika, handla leva – göra mer än jag kan förklara.
Men nu är ju allt gott i natt. Nu är all luftens o. jordens röster goda o. förlösande – – – Doften av all jord är så underligt stark – jag vet inte om till liv eller förgängelse – – – – –
Senare. Alla markens blommor doftar – men nu vet jag att inom mig själv finns en härd för plåga o. söndring. Jag känner hur de skiljer sig från varann – världen utanför mig o. min egen kropp. Nu hör jag inte längre samman med det andra – mossan o. träden o. det risslande vattnet. Det är som öppnade sig en bred klyfta mellan dem o. mig o. härden inom mig är ensam för sig. – Så var kampen ändå ensam – (avskild och ensam till sist).
Så går vart skeende ensamt mot sin fullbordan.
December 1930
Svart häfte med lapp. 1929–31 (Skall läsas i samband med dagboken)
.
Det har varit så mycket av mörker o. förtvivlan mellan nu o. senast att jag inte orkar stanna vid det – kanske en liten strimma av ljus också – – Men idag syns det mig nästan: när ens börda redan är för tung för en, är det blott som fordringarna på en stegrades än omänskligare – – –