Lästext
1915
Januari 1915
Blad
Får icke läsas.
Den . För ett par veckor sedan har jag gjort en mycket betydelsefull erfarenhet, icke själv, men genom en annan flicka nämligen genom Eva Törnwall. Först några ord om henne, eftersom jag aldrig förr nämnt henne i min dagbok. Hon är en rätt ovanlig, splittrad och motsägande natur. Man måste på en gång dragas till henne en och stötas ifrån. Utom ganska betydande intellektuella gåvor, har hon ett starkt utvecklat inre liv, besitter så mycken höghet, så mycken vad man kanske kunde kalla evighetslängtan, (värde) fastän det inte så ofta kommer till synes. Men på samma gång är hon på det högsta självisk och egenkär, på denna sista punkt ytterligt misstänksam och lätt retad, äger ett visst litet mått av elakhet och hyser en så blind fasa för att i någonting följa en annans råd eller önskan att det ofta verkar löjligt. Flere av hennes mindre behagliga egenskaper ha nog utbildats i så hög grad beroende på att hon under sin barndom knappast någonsin varit riktigt frisk och vissa fall blivit mycket bortskämd. Men tyvärr äro ock de flesta typiska för flertalet av vår tids intelligentare ungdom, idet de beteckna ett övermått av i och för sig goda egenskaper såsom självkänsla, självständighet i uppfattning och handling o. s. v.
Vi träffas ganska sällan. När jag sist var tillsammans med henne hade hon förändrats så mycket att jag var uppfylld av både häpnad och undran. Hon hade icke förändrats på det sätt att hon i något visst avseende blivit annorlunda, hon hade endast utvecklats; det var så många vackra hjärtblad som på en gång slagit ut inom henne på ett par månader, samtidigt som hon fyllde aderton år, hade hon blivit kvinna. Hon hade blivit det genom en man som förmått urskilja hennes verkliga mest fördolda jag, som fått hennes innersta strängar att dallra i genklang.
Jag hade dittills icke trott att det fanns en kärlek verkligt upphöjd och [ ] en kärlek som ej i ringaste mån var sinnlighetens, de djuriska drifternas övermakt hos mänskan. Kärlekstillståndet har alltid synts mig som mänskans djupaste förnedring då det betagit henne förnuft och sans hennes största olycka, just därför att hon i dess njutande känt sig lycklig. Men nu vet jag att det ock finnes en kärlek som icke är det, fastän det är sällsynt. Den köttsliga kärleken känna alla en eller många gånger i sitt liv, den andra endast få. Och jag tror att det endast är mänskor med djupt och rikt inre liv som kunna känna den. Den kärlek som Eva hade upplevat var så helt förandligad. Och den var icke att beklaga, den bragte henne ej i förtvivlan, fastän hon icke mer fick vara tillsammans med honom som hon älskat och som älskat henne. Det smärtade henne visserligen hårt och djupt, ty hon hade ett behov att tala med honom, – det var hans ande hon behövde icke hans kropp, – men hon kände ingen bitterhet (hon önskade icke ett ögonblick att hon aldrig sett honom). Varför han icke mer sökte hennes sällskap visste hon ej, men hon trodde att det var för han visste att han ändå inte kunde be henne bli hans maka. Tvärtom, det var hennes största lycka att hava träffat honom det var det högsta hon kunde uppleva. Han hade lärt henne finna sitt eget djupaste och bästa jag – – – – – – – – – – – – –
Februari 1915
Den . Finns det väl något mer hopplöst, förtvivlat, meningslöst än det liv jag de senaste åren levat o. det liv som står framför mig! Detta kan synas för en ytlig betraktare som en paradox. Men om någon en arbetskraftig, tänkande och förstående mänska verkligen ville sätta sig in i förhållandet skall den inse hur gränslöst olyckligt det är.
Sedan åratal en tärande trötthet, som inte för ett ögonblick lämnar en, som verkar förlamande på såväl kropp som ande som gör att varje minsta arbete är en ansträngning, en plåga, (må det eljes intressera en hur mycket som helst), som håller en i fullständig vanmakt. Och när det ibland brusar inom en av arbetslust, [alt.: arbetslust –] ett mänskoliv skulle inte räcka till för allt vad man ville göra – och så åter medvetandet att inte kunna, inte kunna – vara fängslad, vanmäktig. Det gäller blott kväva, förinta varje sådant begär, varje intresse som glöder inom en, som ständigt får ny näring och åter flammar upp, då man är tillsammans med friska, arbetskraftiga mänskor eller någon gång läser något, det gäller blott kväva, och kämpa emot det för att kunna hålla ut. Finns det något förfärligare!
Förlamningen har så småningom stegrats mer och mer. Det är nu mer än ett år sedan jag känt mig fullkomligt frisk, och dock har jag ingen sjukdom. Med yttersta ansträngning har jag utfört det obetydliga skolarbete jag haft; det har fullkomligt upptagit min tid. Därutöver har jag knappast förmått (fått) läsa ett par böcker. Att studera något särskilt, skriva ett föredrag under termin har icke varit tänkbart. Och intet hopp finns för framtiden, ty den kroppsliga svagheten är ju hos mig ett arv. Det vilar en olycka över mig som jag aldrig skall komma ifrån. Jag har hoppats länge nog, hoppades ännu en smula sista somras, nu gör jag det inte mer; har detta år blott alltför klart sett vart det bär. Måhända skall en liten förbättring inträda, ifall jag en längre tid fullständigt kan vila, en så stor förbättring att det just blir mig möjligt att några timmar om dagen utföra ett mekaniskt fullkomligt själsdödande arbete, som ger mig mitt uppehälle; det blir också allt.
Jag begriper nästan inte själv hur jag kan hålla ut. Det är ock ohyggligt ibland. Den omständigheten att jag har ett så lugnt och så lyckligt hem gör det mig lättare att slöa, att bliva likgiltig för allt. Men det går nog ändå inte alltid o, nej. Varför måsta leva, varför måsta leva!
April 1915
Den . Den månad som gått har varit mig en fullkomlig lekamlig plåga, så utmattad är jag. Den kommande skall naturligtvis bli det i än högre grad, om jag alls med yttersta ansträngning skall vara istånd att utföra mitt arbete. Jag tror det knappast.
Så lite det är möjligt för mig tänker jag på framtiden, men jag kan ändå inte hjälpa att mörkret alldeles vill tynga ned mig, det stora mörknet inom mig, framför mig. Alla dessa problem, kampen för livsuppehället, meningen med ens eget liv, vad allt bör offras och varför, hopa sig inför mig. Det kokar i mitt stackars huvud – – – – – och jag är så trött, så trött att jag knappast vill orka tänka en redig tanke.
Egentligen hade jag varit ämnad till asket. Endast under ett ändlöst självplågeri i ensamheten kunde jag kanske finna någon liten frid. Men jag blev för svag och vacklande för att kunna bliva det helt. I smått är jag det ständigt; jag unnar mig aldrig något, icke ens under de kort tillmätta stunder då jag möjligen kunde det. Det är icke frivilligt jag ej gör det; det är en tyrann inom mig, som tvingar mig därtill, obarmhärtigt; och bitterheten inom mig växer därunder.
Och om jag tänkte på att bli asket helt och hållet så är tvivlet genast framme: vad tjänar det till. Tänker jag att jag av en eller annan orsak borde sträva till något el. att det ena el. andra borde vara så el. så, genast ser jag det där hångrinet framför mig – vad tjänar det till, hur kan du veta att det är så el. så? Å, jag undrar om inte de flesta mänskor åtminstone någon tid av sitt liv känna det så, att de av fullaste hjärta kunde säga: »Ich bin der Geist der stets verneigt».
Maj 1915
. Jag är så trött att jag inte riktigt vet om jag står på huvud el. fötter. Ibland är det som jag inte vore vaken, allt svinner undan för mig, och endast genom en kraftansträngning förmår jag uppfatta vad som försiggår omkring mig. Det har varit en förfärlig, förfärlig tid den här sista. Jag begriper inte riktigt att jag ännu härdar ut. Mot eftermiddagen, (då det är värst) är jag inte blott bara en trasa utan ock ett något en varelse som plågas och marteras av förvirrade tankar och alla möjliga marinbillning, som mycket sällan då jag är i vaket tillstånd låter mig få någon ro el. vila.
Ett samtal som jag hade med tant Synnöve för ett par dagar sedan har varit en ljuspunkt. Dock vill jag skriva därom senare. Min hjärna är så trött att den inte riktigt förmår fatta och klart bedöma dess resultat. Det finnes hos mig endast som några dunkla föreställningar, ömsom plågsamma, fulla av tvivel ömsom lovande något som jag ej vågat hoppas.
Vi hade i dag den sista historietimmen. Jag var så trött att jag inte just orkade känna något men förmådde dock ana att det var det högtidligaste ögonblicket under dessa sista dagar.
Förstöres
Juli 1915
Den . I alla yttre hänseenden har ju denna sommar varit och är så skön, som man bara kan önska. Pappa får vara i Bromarf både juli och augusti och behöver icke ens ha något arbete med sig att tala om, ingen särskild sjukdom, olycka eller ens tråkighet har åtminstone tillsvidare stört friden, icke ens för mig plikten att underhålla någon kamrat; vädret har ock varit relativt hyggligt. Och dock har den för mig varit en tid så mörk, att jag inte för något i världen ville ha den tillbaka. Den kroppsliga mattheten är knappast mindre än i våras – jag behövde nog åratal av fullständig sysslolöshet (något som i olika avseenden för mig är en omöjlighet) för återhämta mig. Nu då jag en stor del av dagen endast haft att »vila» mig har allt vad hos mig finnes oharmoniskt, allt det som strider och söndersliter inom mig, fått fritt spelrum. Det är den brinnande åtrån, att engång, engång få ägna sig åt de enda saker som för mig ha värde, åt litteratur konst och vetenskap åt allt det som finns högt och skönt och stort, och att även engång, engång få omsätta i skrift allt vad jag tänkt och känt, allt vad som vuxit upp inom mig de sista åren, då jag mycket har utvecklats, det är denna åtrå och kravet på självförnekelse (ty åtrån är väl som uttryck för självviskheten endast, av intet värde) som bryter sig mot varandra. Men så länge tvivlaren, Mefistofeles också bor inom mig, skall självförnekelsen aldrig segra. D. v. s. skall jag frivilligt underkasta mig ödet – ofrivilligt gör jag det ju ständigt, ty om jag ock från morgon till kväll finge disponera min dag och icke hade de ringaste förpliktelser gentemot andra, skulle jag dock icke, såsom min hälsa nu är, kunna utträtta stort. – Också det oändliga eländet i världen tynger mig, icke endast världskriget, men ock det ständiga, aldrig minskande eländet bland alla mänskor isynnerhet de lägsta samhällsklasserna, tynger mig. När eländet är det förhärskande i världen är det då icke »meningen» att livet skall för var och en vara ett oavbrutet lidande? Så tyckes det mig ibland och ändå kämpar hela min natur emot lidandet – än så länge.
Jag har kämpat alldeles ensam, dock hoppas jag nu att få någon hjälp av tant Synnöve, som jag börjat att korrespondera med. Jag tror att hon skall förstå mig och dock – skall jag ångra mig att jag engång förtror mig helt åt en annan? Men att kämpa ensam är ock mycket svårt, och ensamheten, om den ock för mig i vissa avseenden är min största skatt, är farlig just emedan den gynnar egoismen, detta att tankarna ständigt kretsar kring en själv. – För mina föräldrar skall jag så långt som möjligt dölja mitt verkliga elände, de känner mig så lite, och det skulle bedröva dem så förfärligt. Pappa behöver framför allt återhämta sig, och Mamma också så mycket som det är möjligt, när hennes krafter ändå år från år gradvis avmattas. Det tyckes som om Pappa alls inte märkte detta fasansfulla, men naturligtvis ligger det närmare till hands för mig att se det, när hennes svaghet drag för drag går igen hos mig.
Jag antydde i anteckningarna för maj att jag talat med Tant Synnöve om min framtid. Hon sade att hon ansåg min begåvning vara så uteslutande ägnad för studier att jag absolut borde försöka, efter det jag fullständigt vilat ett år, läsa det jag ännu behöver för studentexamen, för att sedan kunna komma till universitetet. Besynnerligt, att hon är den första fullvuxna som insett åt vilket håll mina anlag uteslutande äro riktade, icke ens Pappa inser det. För mig själv har förhållandet redan länge varit fullkomligt klart. Men nu kommer den stora frågan: skall jag orka därmed efter ett år, eller ej? Hur jag än svävar mellan hopp och fruktan, kan jag inte dölja för mig att utgången oförtydbart lutar mot att jag icke skall orka.
I alla fall vet jag nu att det finnes för mig endast två vägar. Den första den ovan antydda, som jag skall beträda ifall min hälsa efter ett år något stadgat sig, den andra förtvivlans väg blir, om icke genast självmord, ett fullkomligt skiljande från världen. Att vara tillsammans med mänskor skall jag icke stå ut med, om mitt liv engång är förfelat även om detta skett av orsaker, som icke stått i min makt att ändra. Det skall vara ett avskiljande från mänskorna, även om jag för mitt arbetes skull nödgas bo mitt ibland dem. I bitterhetens övermått skall jag av mitt eget medlidande i ensamheten finna en sällsam hugsvalelse. – Min natur är nu en gång sådan att jag endast kan vara, antingen ständigt mycket olycklig, eller stundom överjordiskt lycklig (både ett arbete som intresserar mig och konstnjutning skulle stundtals kunna skänka mig brusande, ljublande fröjd), men aldrig nöjd. Men detta har de mänskor som stå mig närmast aldrig förstått.
September 1915
Grönt häfte. Dagboksanteckningar. 1913–1917
Den De fyra månader som gått sedan jag slutade skolan ha icke medfört den ringaste ljusglimt – intet hopp om att jag åter skulle kunna börja göra något.
Den fullständiga overksamhet jag sålunda är dömd till, har under denna första månad i Wasa gett mig tillfälle till iakttagelser av mitt själsliv, av vilka ting mitt intresse och mina tankar omedvetet röra sig om, och har bragt i dagen rätt häpnadsväckande saker.
Att jag under nuvarande vidriga förhållanden är en vrångbild av mig själv får naturligtvis inte härvidlag spela in, då det gäller att klargöra hurudan jag nu just genom omständigheternas makt har blivit.
Jag har nu nått den åldern då könets krav med full tydlighet börja göra sig gällande. När allt slags intellektuella strävanden, som för mig eljes så gott som uteslutande skulle upptaga tid och intresse, nu helt måste undertryckas, är det förklarligt att tanke och känsla skall samla sig omkring denna, tyvärr nog så viktiga sida av det mänskliga jaget.
Ingen kan som jag hata och avsky allt det som med könsliv har att göra, och dock måste jag erkänna, att ej heller jag kan undgå att beröras därav. Några våldsamma uttryck tar det sig naturligtvis ännu inte hos mig – men allting går stegvis här i världen.
Utan att jag kunnat hindra det ha mina tankar denna tid säkert och instinktivt riktats mot allt slags karlfolk, forna förälskelser, okända storheter och dessutom en viss, som jag här icke kunnat undgå att något litet komma i beröring med. I stort sett högaktar jag honom, (fast jag inte obetingat kan ge mitt gillande åt varje sida i hans karaktär), men hans och min läggning äro så konträrt motsatta, att han helt enkelt måste vara mig fullkomligt likgiltig, vilket han också är. Detta att jag icke det ringaste är förälskad gör naturligtvis saken dubbelt eländig. Fast jag kunde bita ihjäl mig av förargelse däröver, har det inte ännu lyckats mig att helt bannlysa honom ur mina tankar. – Men om jag också slipper honom för en tid, så finnas ju alla de andra.
Dock, det skall nu bli för mig en strid på liv och död, om jag genom min vilja skall kunna övervinna alla tankar på karlfolk och på allt annat obetydligt, som [utrivet]
Oktober 1915
Den Könsbehoven och en del annat oväsentligt påhäng som förföljt mig under den första månaden här i Wasa har jag nu lyckats någorlunda slippa, dock ej genom att giva tankar och intresse en mera rent intellektuell riktning, utan genom andra medel som i det följande skola beröras.
Nej, allt slags tänkande är för mig nu en ren omöjlighet. Trots det regelbundna och fullkomligt sysslolösa liv jag fört har min trötthet under hösten endast tilltagit och det i sådan grad att jag den sista tiden till och med kunnat iakttaga hur krafterna dag för dag gått nedåt. För tillfället skulle jag icke ens vara i stånd till att 1 timme dagligen läsa något som fordrar eftertanke, d. v. s. jag skulle möjligen med stora ansträngningar kunna förstå vad jag läser, men annan vinst skulle jag inte ha därav än fördubblad trötthet.
Det förefaller mig som om hälften av min hjärna (den som behöves vid logiskt tänkande) vore ur stånd satt att funktionera, som om den bestode av ett dimmigt kaos, där de halft avdomnade tankarna blott famlande och med outsäglig möda förmå leta sig väg.
Med dessa förutsättningar är det naturligt att stunderna av mörk förtvivlan kommit än oftare än vanligt. Men samtidigt har jag kunnat iakttaga hur en organism omedvetet och instinktivt strävar att skjuta ifrån sig, att vändande sig åt annat håll glida över det lidande, som är för stort för att kunna bäras. Och gjorde jag det inte, skulle jag då längre kunna hålla ut? Nu går det ändå – tillsvidare åtminstone.
Egentligen är det två ting som hjälpt mig över allt det förfärliga – fast det nog innerst inne ständigt gnager och sliter – och det ena av dem är tant Margret. Min nya känsla för henne är allt ännu lika varm, beroende på att den så litet fått utlopp. Vi äro nämligen jämförelsevis litet tillsammans, visserligen ibland alla dagar men sällan på tu man hand. Hennes närvaro och tanken på henne ger mig en sådan underbar ro. – Dock tar min känsla för henne allt ännu flere rent sinnliga former.
Det andra och väsentligare medlet att komma ifrån består i att jag återgått till min barndoms dröm- och fantasiliv. Men intet vinns utan offer; för att få frid har jag offrat verkligheten och slutit mig än mer inom mig själv.
Underligt, fast allt logiskt tänkande är mig omöjligt, arbetar min fantasi livligare och fruktbarare än någonsin. Det är nog en ovärderlig gåva jag i den har fått. Den ena nya gestalten efter den andra alldeles olika sinsemellan har levande och verklig trätt fram för min inre syn. Och jag kan fullständigt uppgå i dessa min egen fantasis skapelser och leva i och genom dem. Jag njuter med dem deras fröjd i dubbel måtto – ty i fantasin är ju allt mer helt och oblandat än i det verkliga livet – och deras lidande ger mig en underbar lisa. Det är naturligtvis alltid mitt eget i någon form, förändrat efter förhållandena, och att beskriva sitt lidande – sker det ock endast för en själv – ger en alltid en stor lättnad. – Det finns dagar, då jag mycket litet varit nere i det verkliga livet.
Jag har på allvar denna tid undrat om vetenskapligt studie- och forskningsarbete eller författarverksamhet varit min starkaste kallelse – om allt varit annorlunda, om inte förbannelsen vilat över mig från födelsen – ty min fantasis skapande kraft tycks erbjuda obegränsade möjligheter.
Det är alltid de mänskliga varelserna själva, deras strider, själsliv och själstillstånd, betingade av de yttre omständigheter, som jag intränger i och skildrar. – Jag har ibland ett oerhört behov av att få skriva ned vissa av mina fantasier (somliga skulle dock icke egna sig därtill), men därpå är ej att tänka, ty om de också springa fram så att säga av sig själva utan någon nämnvärd kraftutgivning, skulle jag dock nu på intet vis orka med att ge dem en litterär utformning. Och knappast skall jag någonsin i framtiden heller bli i tillfälle därtill. Det skall gå förlorat liksom allt annat jag bär inom mig – – – – – – –
November 1915
Den Nog är människan ändå ett underligt djur! Oändlig är hennes förmåga att foga sig i allt, att tåla och lida – och att hoppas. Ofattbart är vad allt hon föreställer sig och verkligen tror att skall komma henne till del – och det fast hon vet att vad hon tidigare hoppats aldrig gått i uppfyllelse. Försöker man att genom kritisk granskning av det man »väntar» hålla detta inom rimlighetens gränser, blir det ej mycket kvar därav. – Och så länge det ännu finns ringaste skymt av hopp kvar för henne kan hon hålla ut – och även när detta är slut ännu en tid – – – – – –
Obegripligt är nästan att jag skall vara densamma som förut efter vad jag den här hösten har genomgått. I det hela taget är jag ej alls annorlunda. De problem som främst resa sig för mig ha visserligen antagit fastare konturer, men därvid blivit blott ännu olösligare. Jag har kanske börjat luta åt en ny åskådning, men detta »nya» har ej fört med sig någon positiv nytta, det utmynnar även det i det tomma intet.
Problemet (det som i sig innefattar de övriga) och den nya åskådningen sammanfalla delvis. Det kan uttryckas sålunda: Är icke allt det jag nu längtar efter (d. v. s. verksamhet, glädje, tillfälle att själv få ge ut av vad som ligger obrukat inom mig), i det hela oväsentligt, eftersom det är beroende av yttre omständigheter? Har jag fått alla inre möjligheter blott emedan det är »meningen» att jag ej skall få använda dem?
Det tyckes mig stundom att de mänskor, vilka sådana omständigheter kommit till del, att de fått leva sitt liv just så som jag hade önskat, egentligen levat endast halvt. De svårigheter de mött ha ej varit större än att de mer eller mindre lätt kunnat övervinnas, och arbetets fröjd har kommit det lidande de medfört att förblekna. Men att vara utestängda från allting ha de aldrig prövat. De omständigheter som betingat deras livsverk ha aldrig bortfallit och kommit dem att se på vilken osäker grund det vilade och hur betydelselöst det därför i själva verket måste förefalla. Om något sådant skett, vad hade de då haft kvar.
Jag vet att jag nu så att säga står färdig för ett religiöst betraktelsesätt, och dock är ett sådant nu mer än någonsin en omöjlighet för mig. Aldrig har mitt tvivel var starkare och fastare än nu; aldrig ha andras religiösa erfarenheter lämnat mig mer oberörd.
Den nya åskådningen kan jag således ej antaga mer än halvt – vad jag gör blir ju aldrig annat än halvt. Att lidandet skall vara det centrala (väsentliga) i livet, ej medgången, det står mig nära nog klart, men huru skall det tillämpas? Att enbart antaga denna tanke till livsnorm står jag ej ut med.
(Så trött är jag nu, isynnerhet denna dag, att jag, fastän jag intet gjort tidigare, endast med svårighet förmått nedskriva det ovansagda.)
December 1915
Den Hur kall och grym och oberörd är ej mänskan, tryggt förskansad av sin egoism! Fastän ett elände pågår, vars like i omfattning världen ännu aldrig skådat, ägnar hon däråt dagligen knappast en flyktig tanke – det är blott världshändelsernas gång hon följer med livligare intresse. Det har blivit henne en vana att helt cyniskt ironisera den svagare partens motgångar, utan en tanke på att även bakom själva motgångarna ligger millioners hjältemodiga kamp och lidande.
Men stundom kommer det över en på en gång hela det fasansfulla och det trycker en ned med sådan kraft att det synes en, som om man ej mer skulle kunna resa sig därefter. Och dock vågar man ej ens med sin yttersta aning beröra det sådant det är sin fulla verklighet, för mänskligt förstånd ofattbart – – – – –
Det som nu sker skall sända sin verkan långt, långt fram över kommande tider. Hittills finnas ej många människor i Europas kulturländer, vilka ej på ett eller annat sätt berörts av kriget. Men skall den verkan det utövar kunna spåras? Skall nya krafter, nya tankar, nya strömningar växa fram därur.