Lästext
1923
Anteckningarna f. januari gått förlorade
Februari 1923
Brunt blommönstrat häfte. Inför mig själv. 1923–24
Wasa För engångs skull ha yttre händelser starkt ingripit i mitt liv o. bland dem nu senast flyttningen från Wasa, som upptagit mig helt de sista veckorna.
Ett skede – åtm. i yttre avseende – är alltså ändat i mitt liv. Så spårlöst synes det mig att Wasa själv gått mig förbi – om jag undantar gården där vi bott – att jag undrar vad som egentl. står kvar. Av enskilda personer behåller jag ett starkt intryck, men detta är ju dock något annat. Från H:fors har jag dessa år hämtat mina impulser, mitt utbyte med andra, hela min andliga näring. Här har jag blott känt mig nästan förkvävd av den inre rikedomen, som behövt luft för att slå ut.
Varje syn, nära nog, från denna stad är så pass nära förbunden med plågade o. smärtsamma minnen, att avskedet härifrån måste lämna mig kall. Kanske skall det icke alltid så förbli. Kanske skall jag i senare år dock kunna värmas av någon syn el. hågkomst, förknippad med orten, som nu lämnar mig oberörd.
Jag nalkas alltså nu den nejd, där jag känner mig hemma, men detta är blott den ena sidan av förändringen. Den fråga, som nu mer än allt annat sysselsätter mig är: skall jag ha kraft att motta alla de ovissa öden o. möjligheter jag nu går till möte – ty ovissa äro de framför allt annat? Jag kan icke dölja för mig att Pappa har åldrats, att hans hälsa är bräcklig. Hur länge skola hans krafter ännu stå bi i förändrade o. betungande arbetsuppgifter?
När jag ser tillbaka vet jag, att min själ sedan åratal längtat efter ro – o. arbetsro, efter någon sorgfri förvissning om framtiden. Men det skall jag inte få – åtm. inte på länge. Jag har fått lära mig leva på ett helt annat sätt – så mycket jag förmått det. Att gripa av stunden den fullhet den kan bjuda. Och att så vitt möjligt böja mig inför framtidens krav. Men inför vilka krav som helst kan jag inte göra det. Ty jag är svag. Icke de krav som frånta mig möjlighet till personlig utveckling i min tanke o. mitt konstnärskap. Men i de andra avseendena vill jag försöka. Jag har nått så mycket längre mot klarhet o. harmoni detta sista år – dimmorna skingras alltmera – o. jag skall kanske engång nå närmare en behärskning av min vilja o. min själ.
Mars 1923
H:fors . Första vilans månad på 10-tal år. När jag jämför mitt tillstånd för ett år sedan, är steget verkl. enormt.
Jag har suttit vid mitt fönster i mitt tysta rum på Westerby o. sett ut över snöfält, som mer o. mer bytt färg från vitt till vårens brungrå, med den mörka skogen som bakgrund – o. på västerhimlens skiftningar i gult o. i rosa – o. på de bara grenarna på lönnen närmast mitt fönster, som stå i väntan – – – – .
Jag har suttit o. känt själen glida fram i mig, känt den stilla ströva längre o. längre bort – – – – . Den har engång haft ro att breda ut sig, omfatta det som är omkring o. strömma ut däröver.
Jag har vandrat genom skogar i snösmältning o. flugit fram över blänkande isvidder o. allt har lika stort o. rogivande trätt mig till möte. – Är det icke den första tid – sedan min själ började att mogna – (om jag undantar antikstudiets 1918–19) då de flesta irritationer i mitt psykiska liv låtit sig övervinnas, då denna ohyggliga tankeoro, detta uppdrivna hjärnliv (momentant), i någon mån kunnat betvingas. Den första tid då tanken åter kunnat få dröja, veckla ut sig i ro o. fullt omfattas. [ ] – – – – – – –
I samma mån jag själv känt mig strömma över, har jag naturl. varit känslig för strömningen från andra – ja, kanske blott alltför känslig. Här är ju en av de största farorna för mig.
Det var en person på Westerby som kunnat ge mig motiv i det oändliga. Hon strömmade svalka o. ljus över en, hon bar en liten helgongloria omkring sitt huvud, av det egendomligaste, omedvetna slag. Hon behövde bara sitta i närheten – knappt säga några ord, o hon talade inte mycket – för att det skulle bli frid o. högtid omkring en.
Jag längtade blott att få ge o. ge till henne – o. jag gav o. gav, utan att ens veta om hon upptog det. Men jag vet också, att själva mitt behov att ge, som genom hennes bekantskap åter blossat upp, stegrades till det otroliga, o. att om någon annan, som kunnat motta mer, trätt i hennes ställe, hade jag givit denna lika mycket, ty det viktigaste för mig var dock att själv få dela med mig. Därför blev tilldragelsen med den nämnda personen (frk. Haveri) för mig blott en episod, vilket jag hela tiden var medveten om. Hon var för mig ett utomordentligt medium, men ingenting oumbärligt el. någon som jag oskiljaktligt kunnat fästa mig vid.
April 1923
Westerby . – Björkarnas skira grenverk, som skifta i violett, de bruna vårfälten, som öppna sig till sådden, skogen som är glänsande grön bakom o. den tindrande ljusa luften smeka mig var dag o. breda som ett valv över o. omkring mig. Jag känner att det endast är frid runtom; mäktig o. moderligt blid vill jorden lyfta mig på sina armar, med sin frid vill den tränga in i mig o. skänka sin styrka. Allt är blott kraft o. ro, men ännu faller jag domnad tillbaka mot dess armar. Ännu orkar jag inte lyfta mig själv till en ny stark produktion o. befriande verksamhet, ännu flämtar jag som en orolig låga var dag när jag vaknar om morgnarna, o. möda är mig dagens bestyr. [i marginalen: Betecknande förnimmelse]
Jag ser o. ser på det stora, starka o. välgörande livet runtomkring, men som en, som är utanför det. Men jag är tillika vilande rofylld själv inom mig, o. jag väntar som ett barn, att dess regn skall befrukta mitt inre o. ge mig livskraft att låta en ny skörd gå i blom.
Maj 1923
. (Helsingfors).
Det har varit underbara morgnar dessa veckor, morgnar, när jag vaknat med en känsla av ljus, som jag knappast ens fullt kunnat förklara. Ibland har jag känt det som ängsdoft omkring mig. Ängarna ha nyss varit utslagna, jag tycker att jag varit på Skogbacken. Jag springer ut en tidig morgon. På ängen möter jag först ranunklerna, deras solskensprakt är bländande. Jag känner hur den kommer emot mig som en omfamning. Så ha vi gökärten, den är mattare i sin krona, men hör så samman med försommarn i Bromarf, att ängen hade mist ett stycke av sitt liv utan den. På de torrare platserna lysa tjärblomstren o bredvid veronikas klara blå ögon, men i skuggan bakom gömma sig jättestora hundvioler o. under hassel o. albuskar där man knappast vill finna dem, stå stela o. aristokratiska vita konvaljer. Jag lögar mig i den yppiga, tidiga sommargrönskan. Det är bara viol o. ranunkel o. gökärt o. tjärblomster, allt i flödande sommarljus – o. intet annat är till. Länge, länge ligger jag här i mitt rum o. inandas doften.
Och somliga morgnar är det bara solljuset. Jag känner hur det fyller varje vrå av ängarna, hur bergen uppsuga det o. andas o. häva sig i dess värmande livgivande flod, o. hur det söker sig in i skogens djupaste skrymsle ute på landet. Jag tycker att jag ville ut, ut, att jag ville tillbringa min dag bara med att inandas solsken o. känna det genomtränga varje litet strå o. nyssprucket blad – men när dagen börjar, går den åter blott till alla de vanda bestyren o. plikterna, med jäktandet ute på stenlagda gator o. i instängda hus.
Men somliga morgnar åter är det bara som en ljus klarhet framför mig, en trygghetskänsla av något som jag vunnit o. tror, att icke nu skall tagas ifrån mig, en förtröstan, som jag knappast vet, om det finns någon grund för. Det ligger liksom för mig solbelysta sommarmånader med något av en äntligen tillkämpad frid inom mig, grönska o. blommor omkring mig, möjl. något litet av egen produktion, samvaro med vänner. Hur mycket detta är av illusion vet jag blott alltför väl. Den närmaste tiden skall vara överfull av arbete i hemmet o. praktiska bestyr: uppackning o. iordningsställande här o. i Bromarf, hushållet o. trädgården, gäster o. plikter. Sedan förlamande trötthet efter alltsammans, som hindrar en att arbeta på något eget. Det enda, som jag hoppas verkl. skall stå kvar något litet av är friden innerst inne o. en viss överblick o. samling (o. ordnande) av ens själsliga resurser o. förmögenheter, som jag vunnit under vårens ensamhet.
Men ljuset inom mig förstår jag ändå inte riktigt, ty jag är inte i en lyckligt produktiv kondition, min livsföring, åtm. under de första veckorna här, något mödosam – o. egentl. skulle jag mest längta efter o. behöva fortsätta det vegetativa liv jag förde på Westerby.
Juni 1923
Bromarf .
Det är så fullt av liv omkring mig, att vart jag vänder mig, känner jag blott beröring av ting som äro i släkt med mig.
– Jag borde egentligen denna tid blott leva i ett med solskenet o. blommorna o. marken.
Jag åker ut med cykel en morgon. Själva vinden som susar emot mig är ett levande spel av röster o. toner [ ] omkring mig. Så full är luften därav, att jag åker som genom en kör utan att höra något annat än dem – – – .
Jag går genom skogen ut till ängen för att plocka blommor. Mellan stenarna stå lingonen i blom, o. de första linneorna titta fram ibland riset. I luften strö tallarna ut sitt fröstoft. Jag vandrar under dem över stenarna, o. jag tycker att min fot böjer sig i samklang med marken som den trampar på. Jag blir själv till ett med grenar o. rötter, o. varje min rörelse är en återspegling av grenarnas sträckning o. risets slingrande längs marken. I lingonblommorna ler jag själv, o. i tallstoftet virvla mina egna tankar ut i luften. (Blott linneorna ensamma, detta skapelsens finaste underverk, dem kan jag inte nå med mer än den yttersta fliken av min längtan) – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
Jag kan drömma om äppelblom o. bara om äppelblom. Det är något av det skäraste o. jungfruligaste, som de föda. Jag vill drunkna under dess valv o. vill dövas av insekternas surr däruppe. Bara idel vit äppelblom o. hela världen är blott försommarns snövita blomprakt. I äppelblommens fallande regn vill jag bada min själ – – – – – – – ren för en gång – – – – – –
Jag kan längta efter de blommande snåren i gamla trädgårdars skuggiga, halvtförvildade gömmen – snåren av fläder o. rosentry o. gammaldags stora, vitblommiga kryddor. Jag vill sjunka ner i deras svalka o. ro – den ro o. den trofasta blomning, som är densamma för två- o. trehundra år sen – på ett ställe, där världen har stått stilla. – – – – – – – – – –
En kväll far jag ut på sjön, när fjärdarna lägga sig i en mörknande spegel, med några små krusningar blott här o. var. Det är som om sommarns innersta liv samlade sig intensivare än annars i kvällen. Doften är aldrig så stark som då. Hela sommarns eget liv är samlat i den doften. Det är inte bara nattviol o. syren o. blommande klöver, det är allt sammanlagt – mark o. luft o. fjärdar dofta. Det berusar en, man förstår det inte, o. det vill bli för mycket för en. Man böjer sig samman för det o. man måste sluta sig för det för att orka bära det – – – – – – –
Juli 1923
. Ett par dödsfall i början av sommarn – icke näraståendes men ändå kända för mig – ha ofrivilligt fört mina tankar i en viss riktning mot frågorna om liv o. död, som äro så enkla o. så oändligt svårlösta.
Vem kan tala om ett livsverk? Något sådant har aldrig funnits – måhända har det en liten smula påbörjats någon gång. Vad en människa »fullbordar» i sitt liv, vad hon bygger till el. river ner, det är helt o. hållet tillfälligheternas sak. Får hon bruka sina anlag, el. får hon det inte, o. vilka anlag råka hos henne få komma till utveckling – allt är bara beroende av en slump. Nånting givet el. utstakat el. följdriktigt finns det inte – inte som vi se det i en människas liv. Men möjligen i någon annan mening – – –– – – – – – – – –
Kan man nånsin se en helhet i en människas liv, en början o. ett slut.. Ett mänskoliv är som lövens sprickning, grönska o. vissning – lika tillfälligt, lika litet med en början o. ett slut. Men någonting föregår o. någonting följer efter, ett sammanhang finns som vi inte se. Ett mänskoliv är en uppflammande liten låga där vi inte se själva härden, där lågorna tändas o. dö liksom gnistorna kring den. Men elden själv lever vidare genom tiderna.
En mor har förlorat sitt barn – rikt välsignat o. fullt av förhoppningar – just i dess första begynnande blomstring. Det finns ingen som helst mening i dess bortgång, dess liv får ingen som helst förklaring härigenom, för sig el. andra – o. ändå skall modern en stund, om hon själv är en djupare natur böja sig inför det oeftergivliga, se o. förstå, att det måste ske o. icke längre kunna önska att det icke hade skett – för att det var oeftergivligt.
Och själv skall hon blott leva vidare – ty hennes visshet, att allt finns till som engång funnits, skall vara än större än förut. Och hon skall ana, vad hon inte förr gjort, att liv o. död äro blott växlande former för samma stora skeende o. olika faser i samma oändliga tillvaro, som alltid finns. Och hon skall leva vidare och kanske inte längre fråga.
Augusti 1923
Olika vi levde, du och jag,
och olika för båda livet teddes.
Dina krav på livet var ej mina,
aldrig drömde du vad jag av det begärde.
Vida, obefarna länder lågo mellan oss,
men över strida älver ledde broar.
Över vattnen ljödo toner som vi båda kände.
Fjärrankomna syner hade hemortsrätt inom oss bägge.
Men det mängdes blott en ton från andra världar
lågt i bruset, strax en fläkt av främlingsskap
emellan oss förspordes – – .
Aldrig sökte du så lagen för mitt väsen,
också ditt blev slutet mest inför mig.
Men en gnista från den ena
tände stundom gnistan hos den andra
och vi sågo kanske för ett ögonblick de samma syner,
hörde samma röster – – –
Utanför oss båda fanns dock
vad som var gemensamt – – –
Ovanstående har inte haft någon väsentlig betydelse för mig – men hela den förra delen av månaden hade jag ett ganska stort behov av utbyte i någon form, därför kom det kanske att ha en något större betydelse än det annars haft. – Eljes har det varit en dröm-sommar igen, inåtvänd grubbelsommar, som kanske kunnat vara nog så välkommen, men ett enbart sunt och harmoniskt inflytande på min utveckling har den nog inte haft.
September 1923
H:fors
Detta skall bli ett litet genmäle på Lagerborgs uppsats i mars-häftet av Finsk tidskr. »Jag vill – jag kan», vilken utläggning ganska mycket sysselsatt mig den här månaden.
Jag utgår alltså ifrån: viljan är av ondo, du skall icke tvinga dig, icke väcka strid inom dig själv, som förgiftar o. förtär ditt inre. Låt din natur själv söka sig de sundaste utvägarna för att bli en sund, lycklig, nyttig, harmonisk o. angenäm människa. Detta är sammanfattningen av lärdomen i L:borgs artikel – vilken han själv icke tror på! men givit en avsiktligt tillspetsad formulering, därför att hans egna livskrav som gå i en motsatt riktning alltför obarmhärtigt strävat att ta ut sin rätt.
Det finns vilja av flere slag – o. en är säkert av ondo, åtm. för flertalet existenser. Den viljan som ideligen, utan resultat, strävar i motsatt riktning mot vår naturs anlag, som vill sträva att fostra ett annat frö, än det som i begynnelsen är nedlagt hos oss för att engång växa till planta o. sätta frukt. Den viljan som sålunda ständigt är i harnesk mot människan själv o. mot världen, den kan inte leda annat än till osundhet, självförgiftning o. ständig tröstlöshet.
Men det finns en vilja också som en sund o. välgörande, en som också strävar att omgestalta, som ständigt är i verksamhet – fastän i det tysta. Och så finns det ännu en vilja som inte är sund, som är halsbrytande i sina krav, men som också är nödvändig för naturer som L:s o. min – den viljan som förtär oss, och förbränner oss men låter oss lämna något kvar efter oss, då vi försvinna.
Så ha vi då först den tidigare nämnda av de två viljorna – den som jag skulle vilja kalla den egnaste o. djupaste livsprincipen inom oss själva. Om den viljan haft ett större herravälde inom mig, om den inte ofta varit så dunkel o. undanskymd o. icke fört mig vidare, då hade det ock kunnat se annorlunda ut hos mig. Den viljan arbetar inte med några våldsamma medel, den kräver intet annat än lyssnande, sökande o. förstående – men detta också obönhörligt o. oavlåtligt, om den skall verka. Den har intet måste o. skall, endast ett du är o. du blir – om du är dig själv trogen. Den hjälper oss alltid, blott vi lyssna så djupt, att den kan göra sig hörd. Blott vi aldrig förtröttas att fråga oss, vad är i detta nu, det djupaste o. nödvändigaste vi kräva. Är den stum är det blott vi som förlorat öra för den el. inte övat oss tillräckligt spänt att lyssna. Den är den mildaste o. mest fordrande. Den låter oss i vreden se att den andres fel också motvägdes av förtjänst, den låter oss i ångesten se att det vi fruktat inte var det okända o. skräckinjagande, som vi trott, den ger oss sömn, när vi äro utvakade o. tålamod, när vi äro nära att svikta, den låter oss se att det vi för stunden krävde var smått o. intigt, o. att det vi verkligen behövde sträckte sig mycket längre bort – allt detta gör den bara genom att låta oss se den större människan inom oss – den som bär [alt.: med] »bestämmelsens märke på sin panna». Var o. en bär vi på en urbild av oss själva (fastän den ofta, ofta skymmes bort inför oss) – den är den verkliga viljan i oss. Vår personlighetsutveckling, vårt etiska jag är bundet vid den viljan, ehuru den knappast för två mänskor är fullt densamma. Hur annorlunda skulle det inte sett ibland oss, om den viljan fått råda.
Men den andra viljan som jag nämnde om, den är bortom det etiska, o. måhända om det personliga också, åtm. i den mening jag senast tog det. Den är vår vilja – konstnärernas o. forskarnas – att ständigt blott brinna för att slutligen förbrinna, gå under, bara för att något nytt skall få upphov genom oss, något som skall leva vidare för att åter föda nytt intill tidernas ände.
Den är vår vilja till det omöjliga, det som icke finns o. som vi aldrig ha sett, men bara anat oss till. Det är den viljan som aldrig ger oss någon ro, ens i den största harmonin, som icke den största förtvivlan helt kan döda, som låter oss se vårt liv förfelat om vi inte få uppge oss själva i ett arbete på det som skall bli till!
Den viljan är också den yttersta drivfjädern i Rolf Lagerborgs liv o. den ville han minst av alla själv räkna bort därifrån. Därför skall han ock leva.
Oktober 1923
Det finns ett område där jag är ömtåligare än på något annat, o. där jag måhända också minst haft skydd mot inflytelser utifrån o. från mig själv – överkänslighetens. Mer o. mer börja verkningarna av det liv jag fört utan någon [ ] härvidl. göra sig märkbara.
Denna månad har knappast något saknats som inte skulle varit åtm. i någon grad prövande för min motståndskraft i detta avseende. Allt har kommit tillsammans: miserabel hälsa för egen del, Pappas skov av olust, nervretlighet o. plågad sinnesstämning, vänners bekymmer, jäktande o. [ ] praktiska omsorger, som i förening med [ ] ansträngningar att i de ogynnsammaste yttre omständigheter fullborda ett eget arbete (min bok) nästan verkat söndertrasande.
Och trots allt detta, trots att jag varken ser ljust på Pappas tillstånd framdeles el. på framtiden i övrigt, är min grundstämning ändå ljus, åtm. lugn o. [ ] Därför finns det också möjlighet för mig till motstånd.
Jag har sett mer o. mer tydligt, att bara frigörelsen från känslornas herravälde kan hålla mig uppe i längden, att endast frigörandet av ett överemotionellt förnuft, ett »övre jag» i mig själv, som väger känslornas betydelse o. reglerar deras inflytande kan rädda mig. Och så långt har jag kommit, att jag ser denna makt växa fram – jag kan redan i de flesta fall efter något lugnt betänkande objektivt avgöra vikten o. halten av den känsla som ansätter mig – men första stund av rent fysisk svaghet o. motståndslöshet river ånyo ner alla dammar, så att jag bokstavligt känner mig sina igen på all min livsmärg. Men vägen ser jag ändå för mig – den enda o. den möjliga – icke utmattande kamp mot det oövervinneliga, endast lugnt o. klart bedömande o. värdesättning. Förstå, o. du skall bli herre över dig själv o. dina anfäktelser.
November 1923
Min bok har kommit ut. Den ligger nu på bokhandelsdisken o. i mina vänners händer. Jag är avklädd o. blottad inför dem. Det har varit dagar med sin särskilda prägel dessa – före den egentliga debuten.
När jag lämnade manuskriptet ifrån mig hade jag känslan att jag knappast kunnat avlämna något mer halvgjort o. ofullgånget – att utgivandet endast var ett slags pliktuppfyllelse gentemot mig själv [ ] Nu träder inte mitt missnöje på samma sätt i förgrunden, om än otillfredsställelsen ligger [ ] bakom. Är mänskan själv så skiftande till sin natur el. var min dystra syn för en månad sen i någon mån betingad av min egen disharmoni o. de svåra förhållanden varunder jag arbetade. Dock, som sagt, den fullständiga otillfredsställelsen, åtm. betr. den slutliga bearbetningen av mitt material, ligger fortfarande bakom. Men på ytan finns det dock ett o. annat som verkar upplivande. Man har ändå ett påtagligt o. synligt eget arbete framför sig, man har glädjen att kunna skicka det – om än inte den glädjen som ett fullgjort arbete givit – till sina lärare o. vänner o. veta att några av dem dock skulle kunna förstå, kanske förstå o. uppskatta ännu mer än det fanns anledning till.
Jag var söndagen d. 25 nov. på teatern – ensam – o. såg Romeo o. Julia. (Följande dag kom boken ut). Jag vet att den kvällen hade kunnat beteckna – om mitt arbete varit mer fullgjort – ett av de ljusaste ögonblicken i mitt liv. Ens första bok just färdig för utkommande – man har just själv trätt upp bland skalderna i offentligheten, utan att de närvarande ännu veta det, utan att man ännu är blottad för deras blickar. Ingenting har ännu grumlat glädjen [ ], ingen ful tanke riktats mot en el. fötts hos en själv mot andra för bokens skull. Senare skall så mycket vara förvrängt, missförstått, grumlat o. nersölat. Så mången [ ] så mången bitterhet skall ha gått ut ur den ljusa fröjden först. Den lyckligaste stunden är alltid den när knopparna slå ut. Men i det ögonblicket hade jag ju bara den stunden. Och hela sagospelets [ ] prakt, som gav en nytt stoff till drömmar i oändlighet. Och jag lät tankarna som frigjorda fåglar flyga omkring mig.
Så helgjuten hade den kvällen kunnat vara för mig – om den kunnat – – – – . Men detta »om» skall alltid i mitt liv skjutas in framför verkligheten. Jag har endast ett val, att leva, när jag lever »som om».
December 1923
Mitt liv! Det har sannerligen de två sista månaderna gestaltat sig i motsatt riktning mot vad som för mig vore det naturliga. Jag som behöver en atmosfär omkring mig av åtm. relativt lugn o. harmoni o. frihet från de krassaste praktiska plikterna o. omsorgerna – jag har dag för dag slitits av olika slags nervprövningar – på närmare o. fjärmare håll. Fastän knappt någon av dem har varit för mig själv av mer genomgripande betydelse, ha de varit som beständiga stygn igenom mig, det ena korsande det andra.
Genom tjänarinnans sjukdom har jag två månaders tid varit utestängd från mitt egentl. arbete o. [ ] Jag känner mig stundom förtorkad o. stelnad till en maskin – allt detta medan jag vet, att jag hade haft en särdeles alstringskraftig period genom de glimtar av skapande, som mitt i allt det prosaiska orkat skymta fram. Denna tid är ju övergående, men den är dock ett tecken, ty jag vet, att den skall efterföljas av många liknande.
Jag är icke hel i något, o. konstnär i mitt liv är jag blott halvt – och dock skulle ju mitt liv vara en enda räcka av konstnärligt skeende – om jag finge vara konstnär. Men jag är för mycket socialt djur o. familjelem tillika för att kunna lämna varje annan hänsyn för de konstnärliga, som äro de större. Är det kvinnans vanliga [ ] För mycket medmänniska för att kunna [slut saknas]