Lästext
1935
Januari 1935
Blad
.
En svag doft av en rödgul tulpan – – Återigen ett uppskov. Återigen ett tillfälligheternas gyckelspel –. Aldrig har någonsin en blomma doftat så i mitt liv som denna – Skall jag orka vänta? Skall jag orka tro? Alltid, alltid bara vänta.
– – – En svag doft av rödgul tulpan som tränger genom mitt innersta, som fyller hela mitt medvetande – –
. (Efter premiären av Tavarisch).
Varför band du dig – ? Jag älskar dig över alla gränser – jag älskar dig så att min kärlek kunde lyfta berg. Varför – ?
Din tulpan doftar – –
Februari 1935
. (På kvällen).
Varför är livet en enda förfärande fråga?
Varför skall vi båda undvika att råkas, när det inte kan ske i en helt neutral miljö? Varför skall vi inte våga röra vid en sanning, som inte mer har något som behövde döljas – bara för att vi fruktar att missförstås av andra – ?
Är livet allenast en enda vävnad av förkonstling?
Egentligen har livet för mig just nu två olika aspekt. Det ena kunde uttryckas sålunda:
Ett fortlöpande liv utan ett ofrånkomligt livssammanhang på ett omedelbart och naturligt plan är intet annat än ett outhärdligt lidande.
Det andra aspektet innebär: Ett mänskoliv kan nå en mening och en fullbordan även utan ett direkt och naturligt livssammanhang – även utan en människokontakt på den ömsesidiga oumbärlighetens grund i en eller annan form (ett annat slag av mänsklig kontakt avses icke härvidlag). Nå det på ett inre plan, som snarare kan erfaras än analyseras – ty livet har två slags rikedom, det naturliga livssammanhangets och det uteslutande andliga livets, fastän detta ingalunda alltid och ingalunda av alla kan erfaras.
Det finns vissa gränspunkter, vissa moment i det mänskliga själslivet, där det naturliga livets och det andliga livets krav hos en människa går över i varandra för att event. följa en linje helt motsatt den ursprungliga. Dessa gränsfall och övergångar har aldrig tillräckligt beaktats av etiker och filosofer, än mindre av religionstiftare – för dem råder ingen väsensfrändskap mellan materie och ande. Och dock syns det mig, att det är just här, i dessa gränsfall som människans innersta väsen och syftning bör iakttas. Här faller det stundom som ett blixtljus över hennes innersta viljandes ursprung. Det mänskliga strävandet, åsyftande livsgemenskap med det skapade och med den andliga realiteten är här likvärdiga. Det råder här icke ett ovillkorligt »högre» och »lägre» som i de mer prononcerade yttringarna av mänsklig strävan. Oumbärligheten är här å den ena som den andra sidan densamma. Föreligger det en etisk åtskillnad, bygger den i varje fall inte på en spontan ingivelse utan på helt andra grunder. Just denna oumbärlighetsförnimmelse, denna känsla att det ena som det andra med lika starka rottrådar hör samman med en själv, kommer en att förmoda, att man här når närmare grunderna till det mänskliga väsendets sammansättning och på säkrare vägar, än annorstädes. Är denna fullständiga likvärdighet i ett visst moment ett uttryck för andens och materiens väsensgemenskap eller blott för likvärdigheten i två paralella strömningar av motsatt natur?
Men ett är visst, om ett val i ett sådant moment kommer ifråga för en människa, ett val som icke avgöres av den enkla yttre nödvändigheten, ville jag påstå, att det inte är den inre etiska ingivelsen, som avgör det, utan en inre nödvändighet, förutsatt att man handlar fritt från fördomar eller påverkan av andra människor.
Mars 1935
Natten mot den . (Efter hemkomsten från Förf:föreningens årsmöte).
Det hänger ett hjärta ute i rymden mitt emellan jord och himmel, och det hör ingenstädes hemma. Det har inte samhörighet uppåt eller neråt – och därför är det ensamt.
Ett hjärta mitt emellan himmel och jord – som icke har funnit en syntes mellan ande och materie, som hade kunnat förverkligas i detta liv – och som därför inte vill leva.
Jag förstår en natt som denna, att kravet på syntes icke allenast finns inom mig under min viljas makt, men även utanför mig – att den ock är skapelsens krav, vilken jag är försatt i, och därför oåterkallelig. – Runtomkring mig ropar natten på ett samband, som också är av jordens natur, och detta samband kan icke förverkligas.
– Jag kände det redan i natt när jag var ute med kamraterna – en natt full av stämning och otvungen samvaro – kravet på ett samband som inte kunde fullbordas, som stannade liksom mitt i allt skämtet, i all andlig kontakt, som i ett förkvävt rop på något mer. Vi ser ett ögonblick en människa öppnas inför oss, vi ser in i djup, som nästan kommer oss att hisna – vi sitter så nära henne, att vår hand snuddar vid hennes, att våra kläder vidrör varandras – och likväl är ett samband en omöjlighet. Vi skall inte nå det ens för loppet av en sekund, emedan jord och himmel är rivna isär för oss – emedan människor i årtusenden har tvingat sig att förneka syntesen, att låta den endast bli en slumpens lek , eller en beräknad akt av pliktuppfyllelse.
– Jag älskar någons händer. De är äldre än jag trodde – men jag älskar dem. De har varit de mest fulländade manshänder jag någonsin sett. Jag ville känna de händerna omkring mitt huvud engång så hårt att jag aldrig kunde glömma – –
Men ute i rymden, i den levande marsnatten hänger det ett hjärta mitt emellan himmel och jord. Ett sjukt hjärta, som inte vill orka arbeta mer. – och jag vet med en nästan genomträngande visshet, att det blir dess egen inre vilja till liv, som en natt blir avgörande för om det skall orka arbeta en timme längre eller inte.
Det var bara för en vecka sen, den natten, när allt föll isär, när jag tycktes mista allt fotfäste.
Senaste natt hade jag igen friden, friden över alla gränser. Hur skall jag kunna återge den trygga vissheten att endast vara en del av stort skeende – att någonting sker med en, att man inte behöver ingripa däri själv – att allt ändå når sin fullbordan. Vad som når sin fullbordan vet man inte. Ingen medveten önskan längre, ingen väntan. Är det stora krafter som har en i sitt våld, är det deras spel, som fullbordas, oberoende av en själv – eller är det ens eget skeende som fullbordas i en oanad syntes!?
Vi vet det inte, allt är bara en outsäglig trygghet – samma trygghet som om en moderlig ande vakade vid ens sida och sörjde för att alla stridiga motsägelser och alla motgångar löstes upp i en enda harmoni.
Är min längtan verkligen förstummad i en sådan stund, eller är den bara omklädd i en oförklarlig och outsäglig förvissning?
– Jag såg dig igår – jag vet ingenting mer – men jag älskar dig som förr över allt förstånd –
Hur länge skall min frid vara denna gång – utan uppror.
April 1935
Käre, käre, vad jag älskar dina händer – dina vita allvarliga händer, med deras säkra och varsamma rörelser.
Jag har varit så glad sedan igår, glad för att jag ändå kan känna en sådan harmoni för stunden – för att jag kan överblicka allt som är vårt, och sannolikt allt som vi kan nå – för att jag ser gränserna så skoningslöst dragna omkring oss – och ändå kan vara lycklig – för stunden.
Käre, är det inte som vandrade vi en bergssluttning tillsammans, där det växer alpljung och skira örter av tusen slag, och som samlade vi stora fång av dem båda – och när vi kommer till en särskilt fin blomma stannar vi båda blott med ett leende utan att röra den . . Det är som hade vi att gå ett långt stycke tillsammans, bara du och jag – och luften är så frisk och klar, och det är så lätt att gå. Och ingendera av oss tror att den begär något mera – –
Ibland sticker det upp en blodröd blomma ur en klyfta, och då känner jag hur en ilning av oro griper oss för en sekund – men bara för en sekund. Du är visst den tryggaste kamrat jag kunde ha, det ger mig en sådan vidunderlig ro att vandra med dig – jag önskar bara att vandringen skulle vara ännu mycket länge.
Men dina händer – käre …
Jag är sjuk i kväll (fysiskt), men jag söker finna bot genom att tänka på dig – och det svala ljuset omkring dig. När jag minns dig ser jag för mig en ljus lövskog om våren – icke en björkskog, den är för skir och lätt – icke heller en ekskog, den är alltför tung och yppig, fastän eken annars kommer ditt väsen nära – icke heller en bokskog, den är för sirligt fin med sitt jämna lövverk. Men om det funnes en skog av unga askar eller popplar, vore det visst du, harmoniska, starka, och smäckra – som öppnar sina blad senare än andra träd, som bär sina knippen av violetta och röda hängen ännu på de nakna grenarna. – Underligt att jag måste tänka dig i sammanhang med våren, fastän du inte är ung – fastän jag vet att du älskar fruktträn med dignande äpplen och mognande sädesfält. Nej bakom dig ser jag alltid ett vårlandskap med glittrande vatten och vitblå luft – en jord, där de första späda örterna vecklar ut sina blad och åkrarna ligger nyplöjda, väntande och groningsvissa.
Och över landskapet drar det en vind, så sval och ljus som om aldrig några tunga och kvava skyar kunde förmörka det mera …
En vår är du för mig – Skänk mig hälsa, käre!
Juni 1935
Bromarv
Natten mot den
Det var en underligt tid, före och under Författarmötet, då allt, nästan allt, fullbordades – då jag första gången i mitt liv stod i en reell kontakt med livet, fick använda mina resurser i det verkligas tjänst.
Vad är nu mitt varaktigaste intryck av mötet? Det är att det ljusa i livet, förtroendet, samkänslan, viljan till gott kan härska mellan människor, när man vill det, att hela det ljusas samlade makt kan växa och fick göra det under några snabba försommardagar.
Detta var en så genomgående erfarenhet, åtm. i alla mina personliga relationer, att de få motsägelser, som möjligen inträffade under mötet – som t. ex. att icke Øverland ville kunna inpassa sig någonstans – inte hade någon betydelse.
Jag har varit så glad över denna tid! Att nå denna kontakt med människorna utan alla preludier och utan möda – i samtal, i ett flyktigt hänkastat ord, i skämt och i tystnad. Att för första gången se verkliga människor, umgås med dem under dagar, människor som känner, tänker och är med hela sitt väsen, med alla sina förmögenheter, att om också endast helt kort få känna deras atmosfär. Hur går icke allt detta tillbaka till mina drömmar från den tidigaste ungdomen – – Och jag undrar för mig själv, om det icke just var detta som verkade starkast: deras atmosfär.
Livets ljusa makter och så denna atmosfär av en förtätad andlig expansion mitt i sann och oförbehållsam mänsklighet! Jag vet det nu, liksom jag vetat det redan när jag var helt ung, att det är denna atmosfär som vore min livsluft – även trots många mänskliga olikheter. Möjligheten att leva ett jordeliv.
Jag är så tacksam mot er alla som kom hit – och främst våra norska gäster, som också sade mig: »De er jo som en af os»! – så tacksam mot den sena, gröna försommarn, mot de kalla och strålande nätterna, mot mänskoröster och mänskotonfall, mot värmen i en hand och leendet i en blick – och tacksam för att jag själv fått handla.
Egentligen rymde de tre sista veckorna av våren så mycket, att jag nästan blir en smula skrämd när jag minns dem. Men en sak fullbordades icke, och skulle väl icke heller det –
Underligt att allt detta första nu har trätt i bakgrunden för det som sedan kom – författarmötet.
Vad var det som gav mig krafter att hålla ut de sista prövande veckorna före mötet, då jag gick med en oavbruten smygande influensa och knappast kunde förtära något, och den som var min arbetskamrat ju inte heller var frisk? Jag vet det nu, och visste det då hela tiden: vi gav varandra ömsesidigt kraft att orka. Jag har aldrig sett dig så vacker som de veckorna, jag har aldrig vetat att du kunde vara så vacker det var som ett slags ny blomning; – de lövsprickningsveckorna, då vi varje dag tillbragte minst fyra, fem timmar tillsammans, men aldrig var på tu man hand, då det hela tiden gick som en stilla elektrisk ström mellan oss, en ström som kanske hade kunnat bli outhärdlig, om den varat en tid ännu under samma förhållanden. Det syns mig att allt hade varit naturligare och riktigare om något hade skett – om vi åtm. en liten stund hade fått vara ensamma och något då hade skett – det hade gett oss båda en avspänning och en förlösning. Men kanske du icke heller ville det helt – Jag ser ju ofta igenom dig, som såg jag genom den klaraste vattenspegel – men det finns vinklar som jag inte ser, och där känner jag dig icke. Hur skall jag veta hur du tillrättalägger den väg du vill gå. Och ändå har du ju engång lagt din hand på mitt hår –
Under de första mötesdagarna var du ömsom som förut, ömsom nästan en smula ovänlig, det var som om strömmen halvt hade avbrutits. De sista dagarna var du igen som förut – sedan såg jag att du bara var trött, gränslöst trött – och sedan skildes vi utan ett egentligt avsked.
Vi möttes engång lika starka – och jag hoppas att vi engång skall gå från varandra lika starka, som vi gjorde det nu – för innerst är vi båda oberoende. – Är vi det?
Och dock var även de veckorna en rikedom –
Nej detta fullbordades icke, men något annat gjorde det kanske – på sitt sätt. Det var en sådan underlig tid.
En kall och strålande majnatt mot morgontimmarna, en majnatt under mötet med röda lönnlöv och ljusgröna löv och mörka löv i sprickning, med dövande doft av försommar. En bil upp till Engelplatsen, en kort vandring. En hand på min arm – »i natt vill jag något, Kerstin.» En kyss, varm och hastig på en gång, så ett avsked.
Var jag fullt med i det ögonblicket, jag vet det icke helt – det förra stod kanske alltför klart i mitt medvetande då ännu. Och likväl visste jag både då och nu att detta även är något som skulle fullbordas – och kanske mer än så. Likgiltigt om det fullbordades i Oslo för fem år sedan under en vandring som icke blev av – om det fullbordades en vinter eller en vår i Helsingfors – det var ändå lika självfallet. Likgiltigt också om du förr har kysst oräkneliga, om detta kanske var det blygaste du varit med om – i varje fall var det riktigt. Och det ovanligt stora lugn jag känt i mina nerver den sista tiden är kanske just att föra tillbaka på den natten.
Mellan oss skall det alltid finnas några fina oslitliga trådar, men det har jag ju vetat – redan förrän jag hade sett dig.
Juli 1935
.
I stillheten här, som jag äntligen har fått, lever jag på nytt igenom en del av vårens upplevelser. Och jag märker att min upplevelse före mötet har starkare rötter än jag hade tänkt. På ett sätt står jag fortfarande lika oberoende gentemot den. Jag kan liksom avskilja den från mitt medvetna liv när jag önskar. Men mitt mer eller mindre omedvetna fantasiliv sysselsätter han mer än jag hade väntat. Och jag önskar att vi hade fått råkas under sommarn. – Den andra upplevelsen, under mötet, lämnar mig just nu mycket mer oberörd, och dock är ju förutsättningarna här så mycket större för en kontakt på det rent själsliga planet. Men vårt känsloliv går alltid sina egna hemlighetsfulla vägar.
Det syns mig mer och mer klart, att vi kanske icke (jag menar det förra fallet) bör råkas nämnvärt mera det kommande året, icke mer än vad som är oundgängligt. Att råkas blir sannolikt ändå bara en irritation, som inte kan ha en naturlig utlösning utan bara stannar kvar som en nervös tyngd för oss båda. Jag är säker på att han också känner som jag.
En annan sak har också blivit mig klar beträffande vårt möte. Jag tror att detta haft vad jag ville kalla en etisk innebörd för oss båda. Hur ofta har det inte hänt under det sista halvåret att jag i tanken ställt mina handlingar och böjelser i belysning från hans själsliv, under en etisk värdering från hans sida. Och jag vet bestämt att det inte saknats en liknande tendens hos honom. Nästan allt hos honom för mina tankar på en etisk inställning – oaktat han ju aldrig för sådana ämnen på tal. Jag känner få människor där linjerna syns så klara och fasta, kanske i någon mån slutna inom sin krets, men därför ännu så mycket fastare – få människor vars ord jag har ett sådant förtroende till, och vars livsriktning förefaller så given. Sin ursprungligen nervösa och ytterligt ömtåliga läggning har han ju till det mesta dolt under ett visst skal av ogenomtränglighet och en smula strävhet. – Har vi i allmänhet bestått provet inför den andra? I ett visst fall vet jag att ingendera av oss gjort det. Ingendera av oss har visat en så stor osjälviskhet, som vi hade bort. Vi hade bort kunna offra mycket mera för varandra. Nej, knappast har vi bestått provet – men ett obegränsat förtroende har vi haft skäl att hysa, båda.
Som en ljusets tid och en allvarets tid, och också som en prövningens, skall jag minnas våren.
Augusti 1935
Kalla dagar, höststämning i luften – mulna förmiddagar, klara stjärnklara kvällar. En ton av förgängelse i luften, bleka höstblommor, jorden andas fukt. Livet riktar sig åter inåt – man går in i sitt skal, i väntan på en eftersommar, som möjligen skall komma.
Jag har levat så fjärran från levande människor, som knappast någonsin. Våren var en sådan rikedom, att jag sedan knappast behövde någon på en tid, och dessutom var jag trött, av överansträngning. All spontan aktivitet har vilat.
Trodde jag kanske att jag var helt oberoende av andra människor? Har jag någonsin helt invaggat mig i den föreställningen? Jag är kanske mer oberoende än någonsin nu. Det ger mig inte något öppet sår, att jag nödgas umbära, men jag behövde ändock – Det är bara några få, några få människor vars bild svävar för mig – men finge de åter herraväldet – då vare mig ödet nådigt.
En egendomlig dag idag – eljes flyter de alla som ett jämnt band av matta kulor, med en lite olik skiftning hos var och en. Bromarv gamla kyrka, där dagern är dämpad, så att alla de vackra gamla föremålen: predikstolen, altartavlan, de andra tavlorna, ljuskronorna träder fram i sin mjukaste gestaltning. Stillhet – massor av levande blommor – en enkel, naturlig rogivande präst. Det är begravning. En gammal dam, som funnit livets meningsfullhet – och dödens. Allt är ro och harmoni.
Längst uppe vid koret, i en av de främsta bänkarna, ser jag ett av de huvuden jag längtar efter – och får längta efter, tillsvidare. En människa jag eljes knappast någonsin råkar i dessa nejder. Det blir nästan underligt högtidligt, när jag ser din kontur, som jag känner så väl, dina rörelser, ditt minspel. Din hustru sitter bredvid dig. Så länge har jag igen varit ensam, att det är som en fläkt från ditt och mitt land, att bara kunna se dina välkända rörelser över alla människor som sitter emellan. Och likafullt vet jag att jag fortfarande är oberoende – ännu. Det ger allting denna harmoni, som jag känner.
Ceremonin tar visst slut i kyrkan. Man går stilla ut, följande kistan. Då bryter solen fram ur molnen i ett blekt sken som sänker sig över den vackraste av alla kyrkogårdar.
– – – Några ögonblick stod vi efter begravningens slut ansikte mot ansikte. Vi pratade alldagligt som man gör, då man inte är på tu man hand. Och ändå glimmade det något litet i dina ögon av detsamma som i våras, något litet – Nu var du frisk, ljus och harmonisk, som jag helst minns dig. – »Kan du inte komma upp ett tag och se hur jag bor»? »Om jag kan, så kommer jag», tonfallet är livligt och glatt som vanligt, »men jag fruktar att det inte går, jag skall resa om två timmar – men kan jag så –» Ja det blev ju ingen möjlighet, och det hade jag förstått förut. Och likväl var detta nu en av de få verkliga besvikelser som just nu kunde drabba mig.
Vad vill jag honom? Det vet jag nu fullkomligt. Jag ville några timmar – och dagar – se hans livliga sinne, som i mycket är så olikt mitt – återspegla alla intryck och företeelser – och mest honom själv. Jag vill under långa lugna vandringar lära känna de strömmar som flyter på bottnen av honom, det mörker och den disharmoni, som finns under den harmoniska ytan. Jag vill tala med honom om livets underlighet och om dödens, och känna den egendomliga samhörigheten bortom tid och rum, som visst aldrig skall upphöra mellan oss – vad som än sker.
Och jag vill se hans friska och sunda rörelser och hans mörka, mörka blåa ögon och hans leende – Jag vill spela tennis med honom en eftermiddag, jag vill springa i kapp med honom och klättra uppför berg – Jag vill njuta en glittrande solskensförmiddag och en fantastisk solnedgång – – Jag vill –
Är det allt jag vill? I en liten vrå av min själ sitter det något som liknar en rädsla. Hans varsamma kyss i maj –
Men ännu är jag oberoende.
September 1935
.
Med långa mellanrum inträffar det igen något i mitt liv – eller i egentlig mening »inträffar» det väl heller inte så mycket (våren var härvid ett undantag), men det som skett förmedlar ändå verkningar till ett inre plan.
Vad har då skett? Två veckors friska och soliga morgnar med lätt kyla i luften. Solstrålarna kämpar med markens kalla utandning. Ibland vindstilla, ibland sakta genomträngande nordan. En cykeltur i flygande fart. En tallås, en tennisplan. Stillhet. Endast ett svagt fågelkvitter från träden. Vattnet glittrar blått långt nere mellan stammarna. – Bollarna flyger från rackett till rackett med ett sjungande vin. Glada utrop, förvånade utrop, besvikna utrop – mest tystnad. Rörelser som känns enbart som en njutning. En ung man med ett friskt ansikte i bara armar och pullover. Harmoniskt byggd, kraftig men utan fysisk träning. Rörelserna mer kultur än sportsmässighet, än mjukt behagliga, än nästan tafatt ofullgångna. Men armar och händer fulländat modellerade. När han sträcker sig efter bollen är handens linje en antik skulpturs. En ung man som tillika utstrålar frisk och sund ungdom, öppen omedelbarhet, klar tanke.
Ja detta är allt. En situation som aldrig går ur mitt minne, en fysisk njutning av rörelse, nästan drömlik i den genomskinligt klara höstmorgonen, där luftens lätta kyla sveper mot armar och hals. En bild som jag aldrig skall glömma: solen som just höjer sig över de låga tallarna ynglingens gestalt avtecknad mot skogen – han är vackrast då man ser honom från ryggen, då är hans proportioner fullt harmoniska och han rör ibland skuldrorna med ett oefterhärmligt naturligt behag. Det är som skulle han här sammangå med skogen, med färgerna på mark och träd, som svepte atmosfären in hela sceneriet i sin overkliga genomskinlighet.
Mer var det inte: ett bad i den sunda, naturliga förnyelsen, några ögonblick av rörelse som enbart är njutning, stärkande, rogivande njutning. När har jag fått det förut? Har jag någonsin fått det? Detta kunde ha varit en källa till hälsa – hösten varar länge ännu – men redan idag var det slut …
Oktober 1935
Bromarv den
Jag talade med dig i telefon idag, och jag är rädd att jag gjorde dig ont. Hur kan detta beröra mig så? Jag trodde ju att jag redan hade frigjort mig – nästan. Käre, käre, jag drömmer om dig ibland och alltid med samma intensiva känsloström, som jag även då – i natten – vet att inte får komma till uttryck. Var du inte redan långt utanför mig? Behärskade inte min vilja varje min känslotråds innersta förgrening? Och nu – tanken att jag möjligen gjorde dig ont – – – Och jag som helst ville krama ditt huvud i min famn och dina kära händer – – om jag gjorde som jag längtade – Och inte som jag vill.
Må alla stjärnors prakt i natt lysa över ditt huvud!
förstöres
.
En vän till mig, en liten broder, har försökt begå självmord. Hans nerver är mycket slut. Medvetandet om det ligger som en tyngd över mig. Kan jag göra något? Skall försynen möjligen ha bruk för mig härvidlag.
November 1935
Den
Att vara utanför livet. Det är längesen jag så starkt haft den känslan igen som nu. Definitivt. Utanför all direkt jordisk gemenskap, utanför alla jordiska kraftkällor.
Jag drömde engång för ett par år sen – kanske har jag skrivit om det förr – jag drömde att jag hade en skål med vattenväxter, ett slags näckrosor att vårda, som jag skulle vara mycket rädd om. Jag såg att de höll på att gå ut. Men på engång levde de upp igen, och det slog ut stora vita näckrosor på vattnet. Dock ingen av dem hade ett enda blad. Jag såg hur de öppnade sig med möda, och jag kände en obeskrivlig ångest därvid – fastän jag tillika visste att deras uppgift nu var fylld.
Sällan har en dröm stått så outplånlig för mig.
Om du visste det H-s, och om du visste det, käre, hur svårt det är att leva livet utan alla jordiska kraftkällor … Det blir att slutligen förbruka sig själv.
Natten mot den
Vad är det att renas från fåfänga, att icke begära en tillfredsställelse för egen del? Kan vi någonsin göra det helt? Är icke vår jordelivs-existens så inmängd med alla stoftets trådar att vi inte kan komma loss?
Och likväl känner jag det i natt som om man kanske kunde – efter en besvikelse i kväll, då mina nerver och min fysiska kraft inte räckte till. (Mitt hjärta har åter krånglat en tid). Det som om hela detta självhävdelsebehov inte riktigt rörde mig.
Istället är det en annan fråga som i natt träder i förgrunden. Är vår känsla för en annan människa så stor, att den kan förändra världen för oss? Är den så stor att den kan besegra dödslängtan och ge oss en ny kraft – den är ju dock även tilldels av stoftet? Möjligt är att min fysik verkligen håller på att svikta – och likväl känner jag det som om jag kunde ge dig allt det jag har kvar av mina lemmars vita ungdom och all den smekning som min röst ännu har – om du ville det. Du som jag – innerst – tänkt på hela sommarn – som jag inte får inte bör, inte vill tänka på – – Du som har din sjuka hustru att tänka på dag och natt –
Är en kärlek tillräckligt stor, som inte är oåterkallelig, inte förutbestämd och tidlös och över allt förstånd? Som bara växer som en blomma och slår ut – om den får det – Är den tillräcklig?
Odaterat [December 1935?]
Det vi ser av livet [i marginalen: av det som sker] är (oftast) skevt, orättfärdigt och oförståeligt.
Men vi vet icke vad som sker i det som sker. Vi ser endast skenet därav. Och detta sken är skevt, osant och oförståeligt.
Men det som sker i det som sker är olösligt sammanbundet med hela vårt varande i tillvaron – det är sammanvuxet med hela vårt väsen och en del av oss.
Och likväl kan vi inte se det – mer än glimtvis – sålänge det är oförlöst.
Men det finns en skönhet också i det som är sken. Å fullkomlighet, manifesterad i ett smäckert torn mot en klarblå himmel – å skönhet i den fullkomliga byggnaden av en blommas kronblad och en fjärils vinge.
[i marginalen: i den violblå linjen av en höjd vid synranden]
Och denna fullkomlighet är även ett uttryck för skeendet i skeendet, det som spränger sitt hölje.
Men i regeln är det oförlöst och vilande i tingen, och vi kan inte förnimma det. Och det vi tror oss se är skevt, osant och orättfärdigt.
Men vi vet icke vad det är att se.
Att kunna se det som sker i det som sker kan vi göra först, när vi vet att vårt seende är ett sken och att det vi icke ser är det vi engång skall se.
December 1935
Aforismer
Stockholm den
Det vi ser av livet och människorna är orättfärdigt, osant skevt och oförståeligt.
Men det egentliga, innersta skeendet är likväl fördolt för oss.
Vi vet icke vad som sker i världsförloppet – vi ser endast skenet därav. Och detta sken är skevt, oäkta och orättfärdigt.
Men vad det verkliga livet är som vi lever, det vet vi icke.
Och icke heller vet vi om de ändamål som där fullbordas. Vi vet icke vart vår tillvaro syftar hän.
Ingen av oss vet varför vi är kastade in i denna virvel av omväxlande häxdans och tortyr med små, små gåtfulla vilopauser av ljuvlighet emellan.
Men det finns hos varje människa nedlagd en drift att växa trots allt – utan att växa på andras bekostnad.
Och det finns några vittnesbörd om livets verklighet över vilka icke skenet härskar.
Dessa är: den absoluta skönhet som vi stundom kan finna i naturen och den det absoluta sig närmande som vi någon gång kan finna i ett konstverk av människohand och någon enda sällsynt gång i en människas reaktion inför livet.
I övrigt är livet overkligt, ofullkomligt och osant.
Natten mot den
Den 2 dec. dog din hustru.... Jag har ingenting kunnat skriva sedan dess. Men mitt hjärta värker. Så håller jag av dig. Jag har inte vetat förr att jag hållit av dig så. Det är som om den ström, som flutit innerst i mitt medvetande och som jag kämpat emot sedan våren hela sommarn, hela hösten, plötsligt hade brutit fram.
När jag såg dig på begravningen, när jag hörde din röst där, då visste jag på engång hur jag älskade dig.
Sedan dess har mitt hjärta värkt – – Och jag vet ju ingenting.
Käre –
.
Är det meningen att jag skall nödgas glömma – att jag skall stryka allt ut ur mitt liv – ? Är det det som ännu fordras av mig? …
I kväll var det något helt annat. En av de första otvungna kvällarna i mitt liv, då stämningen var som ett soligt skämt – i en krets där jag trivs – – Någons hand på mitt hår en sekund – det glömmer jag aldrig*Det skedde tidigare – och ändå betyder allt detta ingenting mot den fråga som fyller mig till bräddarna: fordras det ännu av mig – ? Eller skall detta offer även vara onödigt – liksom troligen det förra?
Har jag ännu en uppgift?
Den
Allt är som förut. Det har varit julhelg – lugn och ändå fylld av tusen omsorger och sällskapsplikter.
Allt är som förut – men då jag går i mitt arbete grips jag på engång av denna stora och klara längtan efter dig – efter dina ögon, dina händer, din röst. Och allt vad jag har för händer är så långt borta.
Det är något så helt och klart i denna längtan att den ger mig ro redan i sig själv – utan all hets, utan all splittring, utan allt övernaturligt – den är bara något så självfallet.
Skall jag orka, om jag ännu en gång måste bli besviken – –
- *Det skedde tidigare