Lästext
1934
Februari 1934
Blad
Natten mot den .
Den stora likgiltigheten – inte den tunga gråa, som lägger som tät slöja över allting, men bara detta underliga svala att ingenting berör en, att allt är oväsentligt.
Man sitter och hör timmarna glida, man syr, man läser, man skriver brev – men egentligen sker intet, det är bara detta tysta underliga att någonting är – själva tidlösheten – det andra är oväsentligt.
Man ser människor någon enda gång – verkliga människor – men också de är så fjärran. Ett ögonblick genomilas man av glädje – så är allt borta igen.
Kanske är det också så oväsentligt, likgiltigt, ditt mörka huvud, som jag trodde skulle ha givit mig frid i min famn, frid från mycken söndring – Kanske var det mindre än intet.
Och något som skulle varit mycket mer än detta – som aldrig får bli något mer, som aldrig får gömmas i annat än skiftningen i tonfall, ljusningen i en blick fastän det kanske kunnat … är det också lika fjärran som ett vaggande träd vid horisonten, en silverkantad sky –
(till M-a. R-ch.)
– – – Jag har kommit underfund med att Bergson i alla fall har orätt – vårt liv består tvärtom av några nu då och då! Och de är det egentliga. Det andra har en ganska liten betydelse. Från det ena nuet till det andra går livet som en ked – det andra är bara det nödvändigas fullbordan, rörelsen, förvandlingen. Men för varje nu växer livet till med en ny länk – och då lever vi igen. Det är det enda som består. För varje gång livet har vidgats omkring oss har vi åter upplevt det.
Mars 1934
–.
Pingst
Vi vandrar åter utmed trädgårdsgången,
narcissen doftar, crocus vinkar matt
– tulpaner flammar åter liksom första gången
– förrän de bräcktes alla i en skräckens natt.
Säg kan du höra hur en vårvind spelar,
fast främmande en ton är mängd däri!
Den ljusa fläkt som våra sinnen helar
bär mörkrets aning ännu djupt uti.
Men solen glittrar åter över näset
och vinden mot vår kind är lika kyligt frisk
– kom låt oss leta liksom förr i gräset
snövita tusenskönor med en solgul disk!
I bruna hyllet äppelblomman vilar
och vallmon gömmes än i slutet rum
– från strå till strå ett flitigt vårbi ilar,
men humlornas orkester ännu dröjer stum.
Min lekkamrat jag ser hos dig bevarat
ett tecken från den tunga väg du gått.
För den som mänskomörkret blivit uppenbarat
är jordens blomster kanske jordiskt smått.
Det skymmer åter över solig linda
och lekens hagar stängas alltför fort
– för varje börda som vi lyfte blinda
skall bäras av oss fram till livets port.
Så slocknar blommorna vid trädgårdsgången
och vårens solsken får av hösten drag
– men kanske lyser jorden än som första gången
bland äppelblom och bin en vårens morgondag!
April 1934
Natten mot den .
Tre år har gått – och allt är som då, ingenting är förändrat. Jag ser dig närhelst jag vill – och jag ser dig som densamme, all tid är utplånad – –
Det var igår, den isklara natten, när ängarna blommade, som de gjort det blott en enda gång i mitt liv – då himlen var som av grönblått glas med en underlig vit måne, och midsommareldarna som små lysande ögon kring fjärden … Igår var det jag såg din linje avteckna sig mot väggen här nere i salen, när jag följde din fina profil vid min sida – när din hand låg bredvid mig på stenen – –
Och ingenting är förändrat – –
Ur min dagbok.
Det hände något igår kväll. Jag förstod plötsligt att problemställningen brott och straff i människans liv inte är den riktiga. Allting är bara en följd av en obönhörlig konsekvens. Allt utvecklar sig ur vartannat (som det måste) på grund av sin egen inre lag, den fysiska naturen enligt sitt väsens lag, den själsliga företeelserna ur sin. Och denna inre lag sträcker sig från liv till liv. Vi bygger sålunda upp vårt följande liv redan i det som är som en oavvislig inre nödvändighet. Här är sålunda icke fråga om hämnd, straff eller belöning, det är endast ett lika konsekvent förlopp som att en blomma slår ut, lägger frukt och dör bort under givna yttre betingelser.
Dock, detta sista har varit en av de svåraste stötestenarna i problemet – de yttre betingelserna, som ju en individ ytligt och mänskligt sett inte kan göras ansvarig för. Men måste icke även dessa fogas in i samma sammanhang av obönhörlig inre konsekvens? Skapar vi inte, i samma mån vi skapar vår egen mottaglighet, våra böjelser i det kommande o. s. v. – skapar vi icke måhända även då den atmosfär i vilken allt detta skall leva genom en det andliga livets konsekvens och inre samband, i motsvarighet till det fysiska livets? Detta är naturligtvis bara en fråga, men en fråga som icke osannolikt bär svaret inom sig. Skulle sålunda goda tankar skapa en ljus och god atmosfär omkring en människa i ett följande liv, onda en sådan av misstroende och fientlighet – hårdhet och grymhet åter en instängd och trång tillvaro. Medan mänsklig förståelse och osjälviskhet skulle vidga livet i högsta grad, skapa de bästa betingelserna för ett rikt och givande liv. Man kan ju tänka sig sådana exempel i oändlighet. De svåraste fallen att förstå är naturligtvis de, där människor med verklig ursprunglig själsadel tvingas i de trångaste och dystraste förhållanden och småningom kanske själva influeras av dem. Men kanske också här en konsekvens är möjlig. I de flesta människors liv är ju för övrigt en hel del olika möjligheter sammanblandade – på det ena området vidgar sig tillvaron event., på det andra dras den samman i ett obegripligt fängelse. Detta syns ju allt fullt förklarligt med hänsyn till de förlopp som tidigare kunnat utspelas. Blott komma ihåg att det inte här är fråga om dom, straff eller belöning. Händelsernas gång ligger på ett helt annat plan. Men vår medvetna strävan skapar de kommande betingelserna.
De flesta av oss har ju från barndomen varit behärskade av föreställningen om en sträng och stundom mild faderlig myndighet, som utmäter straff och belöning för våra gärningar, eller prövningar på sin viljas bud ant. i detta liv eller i ett kommande. Genom föreställningen om offer och försoning har saken ytterligare komplicerats och det personliga och faderliga hos den dömande myndigheten har mera framhävts. De flesta märkligare religioner har i denna fråga bidragit med sina speciella synpunkter, men grundåskådningen om en personlig (eller opersonlig) allmakt har varit genomgående. Men att med detta betraktelsesätt komma till en slutsats, som skulle synas oss både fullt rättvis och meningsfull har icke lyckats någon av dem, med mindre de åberopat en tro på en över allt mänskligt förstånd existerande, absolut ofelbar faderlig myndighet. Där en sådan tro är tillfylles har vi givetvis ingen fråga mer att ställa. Men i alla övriga fall är förklaringen ingen.
Om offer och försoning som sådana har en roll i ett sammanhang där den absoluta konsekvensen är rådande kan jag inte nu avgöra, ehuru även mycket talar härför. Men vad som här måste fästas ett mycket stort avseende vid är den ena människans möjlighet att bistå den andra, detta helt enkelt för att sammanhanget mellan allt levande och mellan både fysiska och andliga företeelser här framstår så mycket klarare och mera betydelsefullt än vid den vanliga betraktelsen av tillvaron. Och här skulle jag vilja påstå att vi i högsta grad själva skapar betingelserna för en växelverkan, åtm. i ett vardande liv. Inriktar vi oss på detta sammanhang, vidgas möjligheterna både att taga och att giva i högsta grad framåt, medan åter den människa, som varit döv härför eller levat helt egoistiskt-egocentriskt, kommer att leva i en mer eller mindre isolerad existens härnäst.
Men vid allt detta får vi underlåta att minnas, att de flesta människor är så komplicerade, att flera t. o. m. direkt motsatta förlopp kan utspelas inom henne – det ena negativt, det andra positivt. Hennes inriktning i det föregående kan mycket väl ha vidgat hennes sfär på ett område, medan den åter på ett annat skapat helt fientliga betingelser. Extrema fall härvidlag är väl dock sällsynta.
Ett ville jag betona mer än annat: vårt lidande är icke botgöring som sådan (i största allmänhet), det är endast konsekvens. Botgöring har betydelse endast i form av att gottgöra – den man brutit emot. Det positivt uppbyggande i vår existens är det väsentliga. En utomstående dömande makt har vi inte att lyssna till.
Kl 10 på kvällen.
– – – – Älskade, din röst är rymden och stjärnorna och skogen och de vita månstrålarna i havet härutanför. Och din röst rymmer mänskokänslans hela tonskala från skälvande ömhet till namnlös fasa. Och din röst är allt jag lever i – den lyfter och bär mig bort från mig själv.
Varför är din röst mig så fruktansvärt bekant, fastän jag hörde den första gången för knappt mer än 3 år sedan? Är det därför att den gömmer allt vad jag drömt mig från min tidiga barndom från helande mildhet till stormande kraft och bitande ironi – för att den stiger som ett bergsus och en orgel över markerna och förtonar som en höststorm …
Jag älskar din röst och dina tunga, tunga ögonlock och det fulländade linjespel av gammal kultur, som glider över ditt ansikte, när du talar – när en våg av sinnesrörelse går igenom dig. Då är du så vacker att det gör ont … Men jag älskar inte den halft stelnade mask ditt ansikte ibland får av ett slags förströdd likgiltighet och leda – som också är ett märke av gammal kultur, men trötthetens.
Men jag älskar din gestalts fina linjer, ditt oefterhärmliga behag när du reser dig upp och dina armars mjuka rörelser … Din ofullkomlighet är som en paus, när allting i naturen plötsligt håller andan, medan ett moln hastigt glider över solljuset och färgar allt på jorden i blekgrått, tills skenet ånyo bryter fram … Men jag älskar dig både för din fullkomlighet och din brist – – –
Just detta problem har för mig en särskild betydelse. Av de saker jag haft svårast att förstå har varit, varför jag blivit försatt i denna tillvaro utan att egentligt känna mig hemma här – utan att känna mig stå i konkret relation till den yttre verkligheten – utom i vissa fall till naturen som sådan. Livet har djupast sett haft för mig någonting av overklighet. Det har legat en oförklarlig motsägelse i detta, då jag å andra sidan haft förutsättningar för de allra flesta sidor av ett reellt liv och har en nästan mer än vanlig lätthet att intuitivt sätta mig in i olika livsformer och känslolägen. Och motsägelsen har icke blivit mindre, då jag hela tiden känt att vissa fordringar – inifrån eller utifrån? – ställts på mig, fordringar som jag djupast sett knappast själv haft intresse att uppfylla, och som i varje fall icke synts mig haft en inre meningsfullhet.
Genom det nya betraktelsesättet vore en förklaringsgrund även i detta fall möjlig att finna. Måhända är detta liv såsom konkret »verklighet» endast fortsättningen eller avslutningen av ett skede i min existens, som jag ännu inte kan överblicka, den oavvisliga konsekvensen av ett tidigare förlopp. Kanske skall jag först när detta är fullbordat »börja om på nytt», ingå i ett skede av ny levande verklighet, ett skede som jag i alla fall redan är i färd med att uppbygga. Ty detta syns mig likväl nu som en visshet: att jag just nu håller på med att uppbygga något som håller på att varda.
Och ett är jag i alla fall viss om: vårt lidande är icke botgöring men konsekvens. Det positivt uppbyggande i vår existens är det väsentliga, att göra bot är endast indirekt av betydelse. En utomstående dömande makt har vi inte att lyssna till.
Maj 1934
. (ur ett brev)
Jag tror inte att våra enskilda handlingar i och för sig är det väsentligaste – utom kanske de mycket goda eller de mycket onda – det är alltför många oberäkneliga faktorer som utlöser en handling. Men det viktigaste är vår sinnesinriktning, vår innersta vilja och våra upprepade handlingar, måhända i det lilla, de som är uttryck för vår sinnesbeskaffenhet och bygger upp vårt liv. Det är här det kommande födes.
–
Jag har i ett gånget liv velat det omöjliga – huru vet jag inte – därför är jag en främling nu – därför skall detta liv icke få verklighet för mig. Men det får ändå uppbygga ett kommande.
Den enda »mening» jag kunnat se med mitt liv hittills har varit att jag någon gång kanske skall kunna underlätta existensen för en annan – någon gång.
Juni 1934
I Helsingfors.
.
Detta är visst av de egendomligaste dagarna i mitt. Jag känner innerst inne att det som nu möjligen sker – om någonting sker – kunde vara av oåterkallelig vikt – och ändå har jag ett besynnerligt lugn under min oro. Det är som om allt gällde mig bara till hälften.
Då jag reste in nu handlade jag nästan viljelöst. Jag vet inte om någonting skall ske och vad som skall fullbordas – men jag bidar.
Varifrån detta lugn, ehuru jag knappast hoppas något?
Det ser ut som ödet ville att intet skall ske. Kanske förunnas det mig icke att göra något.
Något har hänt som åter gjort allt till en ångest utan gräns – och utan någon mening. Var det blott en villfarelse?
Jag kan eller får intet göra – – Nu är jag åtminstone fri.
Juli 1934
Den .
Jag var inne i H. och såg honom för några dar sen. Och jag kände att allt var oförändrat – för mig. Det är någonting vidunderligt och nästan opersonligt i detta att kunna känna så. Det finns inte en glimt av hopp om en ömsesidig realitet, icke längre något jag ville kalla en uppmuntran – och ändå är allt oförändrat. Jag lade knappast ens märke till hur han reagerade, jag vet det inte. Och han själv är mig allt mer en enda gåta. Jag vet icke vem han är och hurudan han är. Men jag vet ändå ganska mycket om honom – kanske mer än de allra flesta ehuru jag inte vet om den kunskapen har något med den levande realiteten att göra, den som vi befinner oss i. Jag vet att den finns men icke var den hör hemma.
Ty vår känsla frågar inte efter vem och hurudan. Den mäter och prövar inte. Den känsla som hör till bortom tid och rum, den är utan villkor, den är oåterkallelig som naturens lagar o. den är utan alla »skäl» och utan all förklaring som blommorna på ängen – sålänge den lever.
Behöver jag veta något om honom – behöver jag »känna» honom. Sålänge jag älskar honom är detta under nog. Bortom tid och rum. Det enda som är mig en gränslös smärta är att jag ingenting får ge . . Och vid jordelivet binder mig intet –
– – Ingen, ingen människa har någonsin givit mig den glädjen bara för att hon är –
Augusti 1934
.
Jag är mitt emellan gammal och ung – men närmare ung. Jag springer lika lätt som en 20-åring och min kropp är utan tyngd. Min kropp är nästan skrämmande ung. När jag solbadar på marken syns den mig rörande barnslig. Och likväl är jag inte ung. Mitt ansikte säger det. Kanske ligger det också andra ålderns tecken på lur.
Varför vill du inte ta emot det jag har kvar av min ungdom – av min kropps spänstighet och oberördhet … Det är ju dig jag har väntat på, älskade. All den hängivenhet jag samlat och aldrig har kunnat ge dem som velat ta emot den, skulle jag ha givit dig – Varför vill du inte?
Och ändå är jag så mycket mera lugn nu. Det är som om ironin som präglat mitt liv, som lagt sig omkring det som ett skal, som icke kan avklädas hade fått en liten rämna, som skymtade jag genom den en liten, liten strimma av en mening – –
Käre – när vi satt på den soliga bänken framför havet de få minuterna och talte med kylig röst om sakliga ting, knappt av ett misstag med skymten av ett tonfall snuddande vid något som var ömtåligt – när du sade vid avskedet så enkelt och omedelbart, som hade vi varit skolkamrater, som inte råkats på många år: »jag tänkte på att komma och hälsa på Er i Bromarv, när jag var där, men kunde det inte, ty jag var bunden av mina plikter mot de övriga färddeltagarna» – då visste jag, att denna stund betytt mer än något som hänt mig på 3 år – att min kamp att nå dig inte varit helt förgäves – att den fina röda tråd jag känt mellan oss denna tid inte varit helt en villfarelse och ett hån – –
Och därför är jag nu i viss mån befriad – fastän mitt vemod kanske är ännu större än förut. Jag har redan en lång tid innerst varit oberoende – oberoende av de ting och de händelser jag kan nå – av vänner och det som kunde ske inom det möjligas gräns. Jag väntar dem inte och söker dem inte – men jag är tacksam för vad de skänker. Innerst är jag oberoende – utom av naturen, av min frihet och min hälsa … Men arbeta orkar jag ännu inte – tyvärr.
Och likväl – Älskade varför är du så långt borta? Känner du inte hur jag natt efter natt sveper som ett nät omkring dig av min hängivenhet! Hur jag längtar att få ge utan att binda dig och utan att begära … Natt efter natt –
September 1934
Det är en sådan fantastisk gåva också dessa varma septemberdagar. Att redan om morgonen gå ut i varm, ljum luft, mättad med fukt från natten – känna värmen slå som en våg emot en, fastän solen står helt lågt.
Att sitta på verandan och arbeta och känna denna ström av dofter från växtligheten, denna obeskrivligt lena och välgörande beröring av en luft, som för en kort tid lånat sin mildhet från ett varmare luftstreck.
Och solbadet vid stranden! Det är juli – och likväl icke juli. Luften är varm som om högsommarn, men ljuset har en egendomlig vithet, en dämpad ton som förråder hösten. Det finns ju ingenting så gripande i naturens växling som dessa varma och soliga septemberdagar. Ännu är jorden och luften för mycket mättade av sommar – ännu finns det fullt upp av småfåglar – ännu har vågorna kvar sitt juliglitter, och sländorna, sländorna, de kretsar omkring en och sätter sig på en – de finns i alla skiftningar från de vanligaste brunröda till stora glänsande stålblå – och likväl är det en underlig aning av förgängelse över allt, över det brunbrända gräset, de få efterblivna blommorna och främst i ljuset, som ler som i avsked.
Men kvällarna är i alla fall det obeskrivligaste av allt. Att luften ännu är lika varm – nästan varmare ute än inne! Att man kan sitta på verandan och arbeta ända tills det blir mörkt! Det är så otroligt alltsammans, att det känns som en dröm. Att kunna gå ute i skogen utan överplagg och utan att frysa, fastän mörkret redan faller – –
Älskade – vem är du själv? Det är mig så obegripligt att jag ingenting vet om det. Din röst är mig så välbekant att det syns mig att den kunde väcka mig ur graven. Det är som varje tonfall svarade emot något i mitt innersta – något som jag kanske inte alltid ens själv vet om – men dig själv känner jag inte. När jag frågar mig blir jag stum. Är jag för nära för att kunna se – eller är jag slagen med blindhet?
Jag vet att du är full av medkänsla för svaga och hjälplösa – för barn och gamla kvinnor – när det gäller sådana får din röst en värme av ett speciellt slag – jag vet att du är stolt och skygg, långt mera skygg än modig, att du är överkänsligt mottaglig för intryck – jag vet att du är ironisk och öm(!), och att det någonstans finns en ådra av något bittert cyniskt – det fick jag just idag mer klart för mig än förut – men ändå känner jag dig inte.
Vem är du –?
Vilka strider har varit för dig de blodigaste – vad har du ropat till din Gud? Kan du någonsin känna hur vårt liv är som invävt i det osynligas garn liksom i det synligas? Har du vågat se dig själv blottad och berövad varje klädnad? Har du någonsin älskat?
Skall jag aldrig se solskenets spel mot din kind
en vandringsdag under ask och ek,
där sval och förtrolig är slättens vind
och dagrarna växlar som skuggornas lek –?
Skall vi aldrig dela ett jordiskt ting
– en smultronglänta, en lid i sol
med alarnas lågmälda sus omkring
och doften av hagarnas nattviol,
– en fjärd som ett blänkande spegelvalv,
en båt, ett årtag, en lyftande lom,
ett döende eko, som långsamt skalv,
en tanke som fjärranfrån okänd kom –?
Skall jag aldrig en höstdag följa ditt steg
över brunbränd hed, längs en älgtrampad ås,
mot en glödande eldhärd i västerväg,
där dagens oro i natt förgås,
– och aldrig känna med dig en ström
av underligt vemod när dagen flytt
– till hälften fasa, till hälften dröm,
som när stoft förvandlas och föds på nytt –?
Var vår vilja för bräcklig, vårt stoft för vekt
att kunna stå ut om en lek vi lekt?
Var vi dömda att mista vårt smyckes halt
om vi smälte det om i en jordisk gestalt –?
Och dock – när din blick öppnar dörrar på glänt,
när din röst bär mig bud från land jag ej känt
– när du nalkas i natten som vildrosdoft
– säg älskade, vad är väl ande, vad stoft –?
Helsingfors (vid tillfällig inresa) , på natten.
Intrycken är ännu så starka, att jag inte helt kan reda upp dem. Du har spelat Rudolf av Habsburg. Du och icke du. Kanske du mer än jag någonsin sett, men också mycket nytt. Jag är glad och förvirrad över att ha sett dig i kväll.
Jag vet icke vad du menade – men kanske spelade du vissa moment för mig – Det fanns någonting särskilt i ditt tonfall då. Och du anade ju att jag kommit för din skull.
Kanske tar jag miste. Men när jag gick från teatern var jag så upprörd att jag sakta skälvde. Och ännu har jag intet lugn – – Månen hängde kopparröd, väldig och underlig över havet, när jag kom hem. Jag har aldrig sett den sådan förr.
Jag älskar dig – jag älskar dig – jag älskar dig –
Bromarv den .
Jag har känt en sådan obeskrivlig harmoni sedan gårdagen, och det syns mig så klart och enkelt allt. Varför skulle du inte vilja vara vacker för mig igår kväll – varför skulle du inte vilja göra ditt bästa när du spelade? Du vet ju att jag älskar dig, fastän vi aldrig möts. Varför skulle du inte vara glad att spela igår?
Det som försiggår mellan två människor är stundom sådant, som inte kan fångas i några som helst ord. Varje försök att tolka det blir ett misstag.
Skulle jag inte vara lycklig – trots allt – –
Oktober 1934
Helsingfors
Det är egendomligt med den stora likgiltigheten, som åter har gripit mig. Den bekymrar mig inte, den ger mig snarare en stor ro – men jag förstår den knappast. Är det någonting som skall fullbordas i mig under möjligast stora vila och avskildhet, eller är det blott en tillfällig paus? Vi måste ju minnas, att vi aldrig får begära en »mening» med det som sker, efter vårt förstånd – –
Därför vet jag ingenting nu, bara avvaktar. Under det sista halvåret har det ofta kommit för mig fråga: om jag nu kommit till en vändpunkt, om ett nytt skede skall ta vid i mitt liv? Vad bådar denna likgiltighet i olika gestalt?
Och i morgon skall likväl någonting ske – något som uppfyllt mitt medvetna och omedvetna liv dessa sista dagar. Premiären av »Drömspelet». Men i kväll är det som om jag droge mig tillbaka från allt – som hade jag knappast någonting med detta att skaffa – –
Min känsla har varit som en spänd bågsträng nästan hela denna sensommar och höst – den har tonat oavbrutet som en lågmäld och lycklig melodi. Strand och äng, träd och vatten på landet – allt var för mig genomträngt av hans gestalt, och jag begärde knappt något mer än detta. Men allt är liksom förändrat framför denna märkliga premiär. Jag famlar liksom i dimma och vet inte längre min uppgift. Men på samma gång är jag uppfylld av en stor oro, att han inte skall lyckas. Det kan betyda en hel konstnärsframtid.
Natten mot den
Så var det då i kväll »Drömspelet». Nej du mäktade icke denna gång. Kan du icke förstå, kan du icke förstå, att allt vi ger som konstnärer måste vara vårt eget blod – att vårt eget är viktigare än allt annat – att vi måste leva varje tanke …!
Vem är du älskade – –
Varför går du inte in i dig själv och hämtar dig själv upp i dagen? När vaknar du – helt?
Och du som kan få de djupa och de obeskrivligt vibrerande tonfallen – när du själv är med. Du som har ett instrument som en gudagåva – blott du vet att bruka det.
Blott du lär känna vem du är – –
Du –
November 1934
Natten mot den .
Jag hörde dig i kväll – såg dig, och vi talte ett par ord. Och allt var igen på något sätt nytt. Så vacker har jag aldrig sett dig, så vacker och så strålande ung. Var du lycklig av någon anledning jag inte känner? Å Gud – –
Men den förnimmelsen hade jag inte i kväll! Bara att allt var nytt – och gammalt – och outsägligt. Du var så vacker när du läste Bo Bergman och Runeberg (Vem styrde hit din väg – ), att jag inte vågade se på dig. Och så stark har kontakten mellan oss aldrig varit. Det fanns egentligen ingen annan i salen – för oss. Men jag vågade inte se på dig.
Underligt, när vi flyktigt råkas har jag också en känsla av främlingsskap mellan oss. Men när du läser kan vi komma varandra så nära, att det syns mig att intet på jorden kunde vara mig närmare. Du kan väl knappast ana, att vart tonfall är som uppvuxet invid mig – som hade jag hört och känt och glömt det, och nu plötsligt återfunnet det. Ibland minns jag min Morfar när du talar, ibland någon som är mig närmare än en egen bror. Det är som om jag plötsligt vore hemma. Och det är detta som nästan skrämmer. Den enda hemkänslan i mitt liv – och dig kan jag aldrig nå – –
Natten mot den
Åter Drömspelet. Jag hade ändå orätt. Du kan ge orden liv – av dig själv. I kväll var allt outsägligt levande – hela den bild du gav. Hur hade du så kunnat förlora dig själv första gången?
.
Igår var det. – Älskade – i tre år har jag väntat på dig, och igår kom du. Och allt var bara som det naturligaste i världen. Vart ord, vart tonfall, var fråga. Jag är så glad – Älskade – jag vet att jag aldrig kommer dig närmare än så – aldrig på ett annat sätt. Men detta är allt vad jag begär. Jag är så glad. Jag vill bara vara hemma – Om jag får det …
December 1934
Skulle du då äntligen komma, död – du över alla gränser efterlängtade – – – – Nu har jag ingenting mer att vänta på – –
.
Dessa underliga två sista månader. Där har funnits så mycket avgrundsaktigt hopplöst och så mycket mer av ljus än – ja jag vågar knappast säga det – än kanske förr i mitt liv. Tänker jag ända från den 1 nov., den egendomligt strålande kvällen, vars intryck jag inte kunde bli fri ifrån på många veckor – sedan åter den halvt kvävande 6 nov., som påverkade mig mot min vilja och alla de hemska nätterna under nov, som tycktes mig suga ut allt vad jag hade kvar av kraft – denna förfärliga ångest att något skulle göras, ehuru jag icke visste vad – nätterna som på sätt och vis kulminerade i kvällen hos Karin A. med de besynnerliga och mångförståeliga antydningarna som G. W. gjorde, som fyllde mig med föraningar om något som var än mer prövande.
Och ändå – trots allt – är det kvarstående intrycket från den allra sista månaden, rikedom. Det syns mig ibland, att vad som än sker framdeles skall aldrig intrycket av den enda gåtfulla och jublande dagen i mitt liv – den enda med undantag av den 23. VI. 31 – den 28 nov. gå ur mitt medvetande. Jag har aldrig sökt pejla den till botten och kommer aldrig att göra det – jag hade alla de efterföljande 10 dagarna klart för mig, att dess betydelse sträckte sig blott över ett område, och att alla löften därutöver skulle förbli blott fantasier. Dess betydelse låg främst i att det egentligen var första gången det osynliga skeendet i mitt liv (på ett annat plan) – det som jag innerst levat för – trädde i dagen, på ett nästan handgripligt sätt. När sedan katastrofen med tidningsnotisen kom den 9. XII verkade den fullk. bedövande på mig blott för en enda natt. Vad som sedan följde var mer medvetande om rikedom än om lidande.
– – Nu klämtar det bröllopsklockor – men det är som det inte rörde mig. Jag är visserligen så trött idag som en människa kan vara, men det är tillika, som om allt trädde fram för mig i en genomskinlig klarhet. Det var icke detta som innerst angick mig. Jag hade icke kunnat känna en sådan glädje då de sista veckorna. Men det förfärande är att här finns något annat som är för mig av en vikt över allting, något som hela min innersta strävan under de tre sista gångna åren har inriktat sig på – och skall detta även strykas ut eller skall det kunna få något av ett förverkligande. Den kommande veckan skall kanske ge mig ett svar på det – kanske – eller knappast.
Jag har aldrig upplevat detta förut – det har alltid funnits något av begär i det jag tidigare velat. I detta finns intet annat begär – i det som når inom gränserna för mitt medvetande – än behovet av visshet om en osynlig röd tråd mellan oss som aldrig med ett ord behöver antydas. Blommor ville jag ge dig, blommor och all den värme och hjärtlighet som all min själ och all min ande är mäktiga. Är det detta som skall nekas mig? Det är ju det meningslösaste av allt. Jag är så trött efter de ansträngande månaderna och för att mina nerver, mitt fysiska jag är så utpinat, och om även detta offer skall fordras av mig – just när det syntes mig att ett förverkligande var möjligt – då kan möjligen något katastrofalt inträffa. Det är detta som är faran.