Lästext
1933
Januari 1933
Blad
I slutet av Galgmannen fäller Maria en replik om att intet har mindre värde än en människosjäl.
Jag ville utvidga den tanken med att säga att intet är värdelösare än människans själsliv. Vårt särdrag, vårt adelsmärke i förhållande till den övriga naturen har ingen användning – utöver sina rent primitiva former.
Vi tar till vara den mekaniserade intelligensens prestationer likaväl som fysiska – ända till överansträngning. Vi sörjer också för fysisk vård o. för den mekaniska intelligensens alla behov. Men det finns ingen form av verksamhet i ett samhälle som tillgodoser själslivets eget behov o ingen som tillvaratar dess (specifika) krafter.
Det är sant, det finns åtm. ett verksamhetsområde – fastän inte samhällets – som gör det o. det är konstens. Men alla vet att den i regeln inte »föder» utövarn, att den betraktas blott som en parasit på annan »nyttig» verksamhet. I den mån den kommer i samhällets tjänst måste den mer och mer automatiskt mekaniseras och helt berövas sin frihet.
Varje religiös församling avlönar visserligen en s. k. »själasörjare», d. v. s. en person som har att bringa tröst, råd o. ledning huvudsakligast efter ett engång för alla fastslaget schema o. formulär. Detta kan väl i speciellt disponerade fall medföra framgång, men hur mycket det har att göra med själslivets verkliga djupaste behov, vill jag lämna osagt. I varje fall har denna »själasörjare» intet att göra med vad här avses med själavård.
Dessutom kunde man säga att samtiden utbildar en hel grupp av s. k. »själsläkare». Detta är visserligen ett symtom o. det kan möjligen i framtiden råda någon bot på en bestämd form av det nurådande missförhållandet. Men tillsvidare går dessa »själsläkares» verksamhet huvudsakligast ut på att ingripa först när en själsstöring redan även övergått i en fysisk.
För alla dem som är psykiskt sjuka utan sinnesförvirring o. utan nämnvärt fysiskt ont finns ingen fristad o. ingen hjälpare.
Och för dem vars hela begåvning o. intresse går ut på själslivets spörsmål o. eventuellt dess vård finns det intet verksamhetsfält.
Nej, det »mänskliga själslivet» har ingen användning vare sig inom verksamhetsområden eller ute i »livet». Den moderna människans tid är delad mellan ett mer el. mindre mekaniserat arbete o. nöjen av biografens, radions o. salongsdansernas art. Att finna sig tillrätta i nutiden betyder att kunna le o. gråta ungefär lika lätt som filmens aktörer o. ungefär av samma anledningar. Det är att uppskatta alla yttre o. ytliga värden o. företräden o. uppdriva dem – om möjligt till ett visst raffinemang – med avgjort betonande just av det ytliga o. allmängiltiga hos dem. Aldrig något som kräver en själsverksamhet, ett sökande under ytan.
Det är klart att vi alla även behöver roa oss. Det är klart att det behövs ett visst mått av denna ytliga skönhet i vår omgivning, annars vore tillvaron olidlig. Varje sund människa måste kunna le nästan utan anledning o. ha roligt utan den minsta tanke. Av samma mänskliga stoff är vi alla.
Men för den som begär mänskligt själsliv finns intet surrogat i animal njutning el en ytligt-dekorativ skönhet. Det finns intet behov som kan jämställas med den måttlösa hungern o. törsten efter mänskligt själsliv. Det finns ingen längtan så förfärlig o. ingen otillfredsställelse så djup, som den som rör människor i djupare mening. Det finns troligen ingen lycka så stor som den här kan nås. Allt vad skapelsen frambragt av obeskrivlig storhet o vidunderlighet, det rör människors själar. Allt det outsägligt-oförståeligt-gränslösa i höjd o. i djup kommer från dem. Livets enda nyskapande makt o. manifestation finns i människans själsliv.
Och likväl förtvinar de allra flesta människosjälar av brist på sin allra elementäraste näring.
– Det finns troligen inga resurser som ger en sådan känsla av seger och rikedom som själslivets resurser – och dess skapande resurser! Ingen visshet går upp emot rikedomen att kunna ta emot dem. Ett fångens liv, ett liv i slaveri, är i bredd härmed allt som lever o. njuter på jorden. Det enda som är suveränt med frihet utan gräns är människans själsliv.
Och för dessa resurser har livet inget bruk, o. vår receptivitet har ofta ingen annan uppgift än att kvävas!
Februari 1933
Stilla, svala tankar
skymning
vintersol (o. snö.)
Tingen fjärran
tingen nära
mjukt förtrogna
Allt jag äger
allt är mitt
[i marginalen: Allting
äger jag
och allting]
– o. ändå är jag ensam –
Ingen väntar jag skall glänta
på min dörr
inga steg på mattan
inga ord – – –
Kanske ett – – ?
Nej inga ord!
Men inom mig lever tingen
mänskoord o. röster
mänskoöden.
Milt o. varligt löses slingor
i mitt inre,
knytes samman
men jag domnar helst i drömmar
– är så trött –
Kunde jag förskonas
från att ännu slitas,
pressas samman
– som det alltid skett –
kunde kanske ännu något helna
i mitt inre
Gyllengula
klarhetsglänsta solnedgång
som skymtar
– skall jag nå dig?
(– skall du [ ] som en drömbild
gäckas o. försvinna – – ?)
[ ]
skall jag drunkna i din klarhet
(engång)
viljelöst o. längtanslöst försvinna
skall jag
Mars 1933
.
»Lyckan» har så litet att göra med yttre framgång med [ ] eller utmärkelse. Den kan snarare växa i »nedgång». Men den är inte heller oberoende av de yttre tingen. Det finns en hemlighetsfull kontakt mellan dem och människan – o. om den är funnen, då varsnar man någonting av »lyckan». Man kan inte förklara varför det finns ting o. trakter – som man aldrig tidigare har känt el. sett, o. mänskligt sett ingenting har att »göra med» – som omedelbart kan sätta inre strängar i dallring o. ge en någonting av ett ögonblicks gränslösa frid.
Så har det nästan varit för mig nu. Jag är besatt av ett slags fix idé att jag nu skall bo ute på Brändö – nu, när vi av förhållandenas tvång synes drivas ut ur vårt »Eden» här vid Engelplatsen. Det är mig absolut oförklarligt. Jag vet bara att jag känner en frid, som inte på åratal, så snart jag befinner mig därute, rör mig på vägarna mellan skogdungar o. höjder. Och den följer mig ännu ofta efteråt på natten. På ingen annan plats känner jag något sådant. Vad har det att betyda?
April 1933
.
Hur mycket mörkt finns det inte i oss?
– Dag efter dag, natt efter natt
har jag känt att det finns kvar i mig ännu.
Det stiger inom en som onda böjelser,
ond tanke
en outsäglig plåga.
Dagarna förflyter i stillhet
outtröttliga omsorger
– men nätterna är stundom förfärande i klarhet
– klarhet i ont och gott.
Jag förstår knappt att jag kunnat leva
alla dessa år
stympad, sönderbruten
utan hopp eller tro
med en plåga som aldrig upphör
– ett liv utan liv …
Var morgon ser jag plantorna växa
utanför vårt fönster,
och jag sitter i timmar i deras närhet,
hämtar lugn och kraft därifrån
– och jag känner att någonting ännu kan gro i mig.
Så smärtsamt och ljust på samma gång
har jag inte på många, många vårar
känt groningens reflex inom mig själv.
– Vad väntar jag på? Intet.
En förnyad kraft av jorden?
Illusioner.
En än hårdare strypning,
än mer meningslös kamp?
För vad?
– Jag vet blott att jag stundtals är bortom alla frågor
alla krav på en mening
allt begär.
Att jag aldrig förr varit så utanför allt
– själva livet.
Men mellan mina händer spirar vårens
första Saxifraga i blom.
Maj 1933
Bromarv
Det finns ingenting som är ljusare än valvet av en björk som spricker ut. Att se himlen genom valvet av en knoppande björk. Det finns ingenting som är skirare o. finare än lövdungarna mitt i barrskogen i maj, lövdungarna som just skjuter sina första löv.
Det finns inget ljud, som är mer vårligt [ ] än gökropet i maj, ingenting av större väntan.
Och den dimslöjan, som stiger över holmarna i maj, när nattkylan blandar sig med solvärmen från dagen – det finns ingenting av mera trolsk overklighet som ändå är verklighet, än att se skogarna i knoppning lysa genom dem.
Gullvivorna o. [ ] har slagit ut redan.
Det är första gången på minst sju år jag känner naturens underverk som en verklighet – som någonting, som också gäller mig. Och ändå är jag så trött ännu. Men jag känner att jag har del i en större tillvaro.
. (i ett brev)
Egentligen har vårt liv bara bestått av ögonblick. Vad som är däremellan är inte det väsentliga – behöver åtm. inte vara det. Det som är evighet i ett mänskoliv har ju intet med tidrymd att skaffa, det har slutligen ingenting heller med »förverkligande» o. »fullbordande» att göra, som vi annars inriktar hela vår strävan på. Det är slutligen blott i ögonblicket.
– – – – Och en annan sak har också alltmer blivit mig klar: att ögonblicket aldrig kan dö. Om det engång har varit lever det kvar lika starkt, när många år har gått, som när det just skedde. Det är bara undanskymt av så mycket annat i vårt medvetna liv, att det behöves en särskild påstöt för att locka det i dagen. – – – –
25. V. 33.
Ibland skulle jag önska
att vi träffades igen inför döden,
när allt som hört vårt jordeliv till
redan fallit bort,
när ordens och förställningarnas innebörd
vore en annan
och blommorna och gräsen hade skiftat gestalt.
– Inför döden skulle vi båda engång förstå.
– –
Jag vet icke –
Men i kväll ville jag ännu ropa
alla gräsen i glänsande daggskrud
och försommarns ljusaste blommor
till vårt möte.
Utan leende ärenpris
och doftande hägg
skall jag inte råka dig.
Jag vill känna all naturens ofattbara fägring
sluta sig om oss
i kväll
– den stund då jorden själv är fullkomlig.
Och tallarnas mörker
björkarnas veka skott
skall stå vakt i tystnaden
då jag ser dig …
Men inför döden skall vi båda
en enda gång förstå –
Såsom evigheten blir fattbar för oss i linjernas och tonernas dräkt, så blir du fattbar för mig genom ditt stoft, älskade. Icke är det linjerna och tonerna jag älskar, men den strimma av evighet du låtit mig förstå – det du själv är.
Var det du som lärde mig känna jorden
– känna blommor och berg, svalor och ting
på ett nytt sätt?
Allt blir mig nära
heligt, förtroget
då jag ser det genom din gestalt.
Och likväl är det intet som ger mig en sådan ångest
som ditt stoft.
Ty jag vet inte vad det är.
Jag vet bara att du icke är stoftet,
fast jag ser dig i det.
Kan jag älska ett brinnande hölje
en gestalt som förgår?
– för vart steg är du närmare förgängelsen …
Genom stoftet har jag engång lärt känna dig
ditt förfinade stoft
där var linjes spel
varje rörelses rytm
är nästan ett fulländat uttryck för dig själv,
utan ditt stoft hade jag inte sett dig.
– men jag vet ändå visst
det är inte linjerna, rytmerna
inte din röst
som jag älskar …
Och jag ser dem icke mer
– men jag ser
ett annat
obeskrivligt
som icke förgår
som är du …
Och min ångest löser sig i stillhet.
Juni 1933
.
Det faller regn
stilla, rogivande
välsignat.
Skogen doftar
vind
blommor
regnvåta blad.
– Vad är livet nu?
En stol vid ett öppet fönster
vind
björklöv
stillhet
– ingenting.
Jag sover
tänker
sysslar med jord och med ting
utanför allting
utanför livet
Solsken en eftermiddag
en mänskas bruna hud i min närhet
en mans mörka ögon
livgivande röst,
närhet till plantor
närhet till jorden
– en stund som flyr.
Nu är allt tystnad
vila
ingenting.
Älskade, du ljuse
som jag icke får nå,
också du har gett mig sorg
en rämna i din bilds fulländade helhet.
Jag har oro för dig
på ett annat sätt
en tryckande, smygande oro
– någonting i fara –
men själv är jag bunden
hindrad att göra något
ännu.
Kanske alltid.
Din faras röst söker mig i natten
som ett verop du själv icke vet.
Vad sommarens ljushet förmörkas …
Men tung och [ ] och sövande
stiger jordlivets doft i nattviolens ånga
där jag vilar.
Juli 1933
Röda solrosor blommat var kväll
– tanken grönblåa lågor
stundom en blixt
kaskader av blänkande, pärlande stänk
– rummet blir högre
väggarna vidgas
– blänkande infall
skimrande ord
– mänskosjäl
sällsamma väsen.
– –
Nu är det tystnad.
Djupare känns den
efter det rösten dog bort
än förr
– men ännu det ljuder
genklang o. eko
i rummen jag går
Sällsamma, sällsamma gåva
att vara en människa
– giva en människas ande röst.
Spela en människas strängar, bara, (nakna)
jublande, svidande
– vara en människas brinnande lugn
o. rolösa frid – – –
Augusti 1933
Det finns ett högt o. ljust o klarhetsmättat lidande, som inte kan bryta sönder en. Det tynger en till jorden, – först – som allt annat, men det kan inte såra en inne – för det är utan bitterhet. Det hör till de högre världarna i oss o. det är i släkt med de silverblanka dagrarna i rymdens ljus.
Men å Gud – hur tungt är det inte.
.
Var vi en nyck av livet blott ett tidsfördriv, ett skämt
ett spelverk blott allt vad vi känt, anat
som någon dragit upp till egen lust?
Vår tankes kvarn, som malt det tomma intet
– vår famn som sträcktes ut mot spöken o. sken
Var livet självt ett språng, ett spel, där intet fanns att våga
o. vinna ens, då insatsen var noll?
Å Liv – –
var det en dockas öga, som speglat fjäll o. sjö
– som pejlat havens djup o. eterns – –
– som kunde räkna ut var lag som styr det minsta
o [ ] ting i skapelsen, men aldrig kunnat tyda
den lag, som [ ], vi o. vartill hon är
–
Så grymt har ingen lekt, som då den byggt en docka,
där gräsets vind fått ton o. har [oläsligt] [ ] gestalt
där allt som lever andas, fröjdas klagar; blir gestaltat
– där sten [ ] för första gången vet
att det är till, en varelses [ ]
o. denna varelse är själv en vålnad en mannekäng
det tomma intets urverk – – –
Det finns ej hån, som kan förliknas med
att känna allt som i jordens ram
har ton o. färg o. röst – o. ändå veta
att den som känner är ett [ ] skal
–
Du liv, jag orkar inte fråga – – – –
September 1933
.
Två olika krafter regerar, syns det mig, (världen) – mänskornas liv. Den ena är den reella kampens för existens – hänsynslöshetens, konkurrensens på liv o. död – den oavbrutna materiala reella kraftexpansionens, detta: du må gå under att jag må leva! Hit hör också en avart: att inga medel är dåliga nog för resultatet att jag må leva o. fullfölja mitt syfte. (Detta har jag i krassaste mån erfarit den allra sista tiden – ondskans absoluta herravälde i ett bestämt fall.
Detta är alltså den kraft som uppbygger den synliga världen – med egoism som nödvändigt medel el. mål. Den krassa materiella kampens.
Hur litet duger jag för detta uppbyggande!
Men det finns också en annan art av kraft som gör sig gällande (i vårt liv)! Var hör den hemma? En som icke behöver döda för att leva. Som skapar blott för glädjens skull att skapa o. handla. Som är utan reellt syfte, utan att nå ett reellt mål.
Hur förstå allt detta som vänskapen skänker utan det minsta bisyfte? Är det icke alltsammans gåvor från ovan, något helt gåtfullt, helt oförskyllt.
Detta som gör en undrande o. [oläsligt]. Det blir en alltjämt verkande makt, en källa som alltjämt flödar ännu sedan den i nuet har upphört att verka. Och på samma sätt med detta som måste ha luft, som måste fram inom en själv, vare sig det gäller skapande el. känslor för människor – som måste fram utan att tjäna ett syfte. (i realiteten).
Det slaget av krafter bygger liksom upp en värld för sig – i delvis oberoende av de yttre tingen – en värld som kan ge liv, när de yttre krafterna dödar. Det är en byggnad av helt annat slag än den yttre, som verkar efter andra lagar o. [ ]
Men hur litet kan vi göra om de krafterna också uteblir– om de tiger en tid eller om de kvävas dödas helt av den materiella kampens?
Odaterat 1933
U. T.
Det finns så underliga hemligheter mellan människor
Det kan hända att harm o. ovilja inte skiljer
att [ ] och misstro inte
o. att bristen på förtroende inte stöter bort.
Det finns hemliga, försonande (krafter) [alt.: makter]
(som lägger sig) emellan människor
– som icke ger harmen gestalt
icke misstroendet verklighet
Det sker icke utan dig – – –
Oktober 1933
.
Under dessa skräckens dagar sedan den 16 har några mänskoröster gjort mig gott. På begravningen*Kihlmans var det som att höra en röst bortom döden, en enda levande röst, där döden härjar blint och utan mening – när jag hörde Hans R. Det gav mig en obeskrivlig lisa. Den rösten som är som en fjällbäck och vinden över majängar, o. som alltid gjort mig gott.
Senare när vi samlades några styrelsemedlemmar hos Zilliacus (utan Hemmer och Diktonius) – endast Bertel Gripenberg och Ulf Tigerstedt utom Z. och jag – var det åter samma känsla av att leva på något sätt bortom döden, men mera skugglikt än på dagen; det var som om man varje stund väntat att få se alla utplånas omkring en, inför ens ögon, och ändå hörde man ihop. Endast rösterna var levande, mer än någonsin förr. Z:s röst har aldrig haft en så djup och lågmäld underton, T:s och G:s aldrig en så känslig nyans. Det var som att sammanföras bortom tid och rum, i ett särskilt brödraskap. Som hade vi ett inbördes beroende och ett inbördes ansvar. Och ändå var allt skugglikt som en dröm. – Men aldrig har jag sett E. Z. så vacker – och hört hans röst på samma sätt.
– –
[bortrivet]
November 1933
Stilla dagar
svala dagar.
Inga strömdrag under vattnet
inga röda lågor –
inga rovdjur … ?
Är det allt så obeskrivligt
fredligt-stilla
hem-förtroligt
lugnt-harmoniskt?
som jag känner här vid bordet
där jag inte rörs av något
väntar något?
Där mig allt är lika fjärran
som jag levde på en öde ö
i öde havet.
Nej icke allt!
Icke andra mänskors lidande,
där blir jag aldrig främling
aldrig borta helt
– och det finns alltid
hur än dagen skiftar,
söker en och tränger skoningslöst
en samman.
Men ej härom.
Jag är glad att känna livet glida
likgiltigt – och meningslöst som alltid –
utan önskan
utan strypningar och ändlös kamp.
Svarta huvud bidar ändå i mitt inre
väntar att få resa sig
i månlyst mörker
– – –
December 1933
.
Jag har tänkt på mina vänner idag – och främst dem, som jag inte kan nå. Besynnerliga motsägelse i detta: vänner jag inte kan nå!
Först du som är mer än vän. Min längtan sträcker sig emot dig som en spänd, fin sträng, o. jag får inte nu nå ens det yttersta av en kontakt. Du som ännu inte vet, åtm. inte visste för 10 dar sen, att den bok jag skrivit egentligen är tillägnad dig – som troligen inte har sett den.
– – – Och du, med vilken kontakten också varit avbruten – fastän jag sände dig min bok såsom en hälsning. Intet svar. Hur skall jag förstå. Skall det vara så omöjligt att på det skrivna, det tryckta ordets nå någon förståelse, någon kontakt? Måste den alltid ske direkt? Och den nekas ju. Skall formen, medlet vara ett så stängande hinder?
Och du, den tredje, med vilken kontakten är lättare, än det lättaste stoft – mindre än skiftningen i en blick, skälvningen i ett tonfall – men ändå finns djupast under o. aldrig skall nå längre, därför att vi två hör till ett släkte som ställer självbehärskningen, äran, högre än något annat. Vår kontakt har sin [ ] charm o. sin smärtsamma spänning just i medvetandet att vi blint kunde lita på varande, vad som än hände.
Dig – er alla – vill jag se i er vackraste, renade gestalt, sålänge det blir mig möjligt. Kanske skall det engång givas mig att skildra er så. Inga skymmande skuggor längre.
- *Kihlmans