Lästext
1939
Januari 1939
Blad
Natten mot den .
Jag har tappat ett litet ting
som jag hållit i handen.
Det föll visst ner i en skreva
på en bergsstig där jag gick
utan att jag märkte det.
Det var ett mycket litet ting.
Jag vet inte riktigt vad det var likt.
Kanske en liten klargrön ädelsten,
som jag plockat upp i solskenet på gatan
en novemberdag – i fjol.
Kanske var det en liten liten glimt
av något av det ovägbaraste i en mänskosjäl
– det där som skymtar som en förklaring
och ett nödrop
i ett obeskrivligt ögonblick
– mänskosjälens hemlösaste ångest
och barnsligaste fråga.
–
Kanske var det likt något helt annat också.
En mogen gulröd apelsin
och en klar röd begoniablomma.
Kanske också en mjuk ängsull mot min kind.
Jag vet inte så noga.
Det var ett mycket litet ting
Jag vet bara att ett ögonblick kändes min hand oväntat tom,
när det hade försvunnit.
–
Men alla röda begonior och saftiga frukter
blir visst fortare aska och mull
än vi själva anat.
Det är bara den där lilla ångestglimten
den där hjälplösa blicken av man och barn på en gång
som visst aldrig lämnar en riktigt …
Februari 1939
Ur ett brev till Eva Collin .
– – Vill nu med några ord försöka antyda min väg och mina problem. Mitt djupaste intresse, utom det jag vill kalla det konstnärliga, har dessa år kommit att inrikta sig på etiska frågor. Jag menar därför inte att jag personligen kunnat uträtta något på dessa områden, men min syftning, självrannsakan och inställning till andra människor har varit märkta härav. Och de tre punkter som i sig innefattar min huvudsakliga etiska uppfattning är: sanning (i betydelse av ärlighet i högsta möjliga mån), förståelse och respekt för andra ( i den mån de är ärliga) samt osjälviskhet, i den mån det är mänskligt att kunna vara det (den minsta fordran ligger här i det bekanta: »allt vad I viljen att människorna skola göra Eder det gören i ock dem».) Dessa tre punkter har, förenklat sett, varit min utgångspunkt vid bedömandet av företeelserna. Och ju mer jag lärt känna »tidsandan» just nu desto mer fundamentala för mänsklighetens utveckling har dessa tre, ingalunda svårfattliga, punkter tett sig för mig.
(I detta sammanhang vill jag nämna för dig en liten sak. Då du engång på tal om Dornach talade om att den »etiska» andan långt ifrån alltid där var vad man kunnat vänta – att du sett mycket av både misstroende, missundsamhet och egoism – förändrades min syn på antroposofin i hög grad såsom en faktor som verkligen kunde »höja» mänskligheten. Du visste kanske inte av att det var ett ganska betydelsefullt ögonblick i min inställning till antroposofin.)
Det andra problemet som haft en dominerande betydelse för mig dessa år är jag ingalunda ännu färdig med. Det blev aktuellt när jag för några år sen upptäckte att min inställning till den materiella världen i många betydelsefulla avseenden varit falsk. Detta hade bl. a. bragt mig både nervösa svårigheter och en nästan oberäknelig kraftförlust. Följderna härav kan naturligtvis aldrig mer kompenseras, men en riktigare inställning kan i alla tillvarata värden som jag hittills gått förbi en hel del för framtiden. Men som sagt, detta är jag ännu inte helt färdig med.
I nära förhållande till både den etiska åskådningen och det sistnämnda problemet står vad jag skulle vilja kalla »Kunskap» i en högre mening, sådan den för mig är »verklighet». Också här har jag sett riktlinjerna (en inledning till den fanns i mina aforismer i Porten) och möjligt är att jag engång kommer att nedskriva denna min syn. Det har ingen aktualitet för mig i samma mening som de etiska problemen, men det har en oerhörd lockelse för mig att engång kunna få göra det. Huvudsaken för mig just nu är att jag innerst inne redan »förstått» – det som för mig varit allra nödvändigast. – – – – – .
Mars 1939
Den .
Det finns en smärtsam erfarenhet som inte är så ovanlig och ändå svår att förklara. De som känner en mest och kanske räknas bland ens närmaste vänner förstår ofta minst av det man har att säga som konstnär! Huru förklara en sådan paradox? Behöves det en viss distans för att den konstnärliga ingivelsen skall framstå som den är menad – el. åtm. något så när – och slår bilden av den levande mänskan sönder bilden av konstverket? Finns det något här som är oförenligt, så vansinnigt som det än låter? Det måste väl likväl vara så att en dikt, en komposition, på något sätt lever sitt liv för sig, och står man mycket nära den skapande, ryms liksom inte bilden av det skapade inom en samtidigt med människan. Händer det dessutom att detta skapade inte så alldeles lätt åtkomligt för en själv, glider man lättare förbi verket, emedan människan betyder så pass mycket för en.
Människor som personligen står mig mycket fjärran, och som t. o. m. när det gäller väsensfrändskap i vissa fall är långt borta, kan ibland förstå det jag skriver med en sällsam intuition, så även helt främmande personer, medan de som står mig närmast ofta fattar nästan ingenting alls av min konstnärliga syftning. Jag har så småningom upplevt det med snart sagt flertalet av mina personliga vänner: Ruin, Björling, Olsonis, Therman, Synnöve, t. o. m. Karin A. i hög grad, för att bara nämna några – och likväl fick jag en chock, när jag erfor det tydligare än förut igår kväll med Lbg.
Men kanske är det så även från min sida sett? När jag uppskattar någon som människa i ovanlig grad, kanske har jag då benägenhet att »se förbi» det som den har skapat (om den inte är ett snille av sällsynta mått). Det är som om vi ställde så stora pretentioner på den, att vi inte blir tillfreds med vad den presterar. Ingenting är i nivå med den uppskattning vi hyser för den personligen, ingenting blir gott nog för oss.
Ett intressant problem är det – men nog så trist – –
April 1939
.
Egendomligt att åren egentligen blir rikare i denna ålder ju längre det lider! Den här våren har medfört åtskilliga svårigheter och besvikelser, t. o. m. något av bitterhet, och ändå är den övervägande känslan just nu, att livet likväl är så fullt av intresse och möjligheter. Och detta har i stort sett inträffat först de allra sista åren. Tidigare var desillusionen så övervägande. Det kan naturligtvis också förklaras psykologiskt. Tidigare var känslan av brist, att jag inte fick utveckla de möjligheter och inte kunde få del av de ting som med nödvändighet hört samman med min ålder då så dominerande, medan min medfödda pessimism gjorde resten, att det knappast kunde bli annorlunda. Nu har en del av denna brist fallit bort – nästan av sig själv – medan andra möjligheter, då inte fullt utnyttjade dessvärre, står kvar och kommit att träda i första planet. Men likväl finns här kvar något halvt oförklarligt.
Vi lever just nu alla som på en svag is – varje dag kan medföra en omstörtning som betyder världskrig och förändrade förhållanden för nästan alla människor i denna världsdel – och för mig personligen är inte framtidsutsikterna, reellt sett, just mera betryggade. Och ändå! Här kommer något till, något som kunde kallas en förändrad sinnesförfattning el. något dylikt. För man kan väl ändå inte säga att det just är känslan av alltings otrygghet, som framtvingar det större värde man sätter på företeelserna? Om än det spelar en roll. Åldern måste naturligtvis också i någon mån inverka – den andra puberteten s. k. Men ensamt den kan inte heller förklara detta. Ett faktum är, som jag skrev redan 1937 vill jag minnas, att just tingens värde undergått en så stor förändring. Man hade icke tidigare fullt klart för sig (eller hade det endast som mycket ung) hur mycket som ligger i möjligheten till att pröva ett tankesammanhang t. ex. el att söka reda upp ett ursprung i psykologisk el. annan mening som varit en dunkelt. Isynnerhet det sistnämnda. Detta är ett område som förefaller en nästan outtömligt. Och detta är ju bara ett ex. Få utnyttja resultaten? Ja det är en annan fråga, och den kan jag inte nu svara på. Men det är som inte heller svaret just nu krävdes så obetingat! Det är också något av det gåtfulla.
Maj 1939
Wir, die wir dem Leben nicht ganz anhören – ist denn der Wald uns nicht grüner als den anderen, duften nicht die Maienlilien uns noch mehr. Und sind denn die spriessenden Blumen der Wiese uns nicht noch geheimnisvoller. Wir, die verwünschten, wir die verzauberten. Singt nicht der Wind uns mit vollerem Ton, spinnt nicht die Sonne noch feinere Fäden –
Wie kann uns die Dämmerung voll unsagbarer Angst sein – wie kann uns ein Mensch eine Freude bringen! Wir, die uns überfreuen – wir, die hautloser sind als die anderen – wir denen alles bedeutender ist im Leben –
Wir, die wir müde sind, müde der Pflichten, müde der Kummer, müde des Fühlens. Wir, die uns überfreuen. Wir, die wir zu vieles erlebt haben.
Wie ist das Leben uns voll Zauber und Verbannung –
Juni 1939
Den .
Det är ett svagt dis över viken och de täta gröna lövdungarna, halvt solrök, halvt dimma. Luften är ljum, som när ett åskväder kanske är i annalkande, men ännu inte givit sig tillkänna. Eftermiddagssolen silar matt genom en gles molnslöja.
Jag ligger på en bergklack invid ängen och andas in allt det ljumma. Bakom mig prasslar det i några unga aspar. Det böljar stilla violetta blåklockor och massor av prästkragar bredvid mig. Och vaggande gräsvippor. Solen badar mig i sitt ljumma sken och bakom mig prasslar det i några unga aspar. Det är ett ögonblick som är fullkomligt – –
Skall vi uppleva det igen att marken sviktar under oss – och kanske inom dagar som är räknade – att världsbranden utbryter, och att vi ånyo är kastade ut i den tomma meningslösheten. Att var och en åter är tyngd av ett ansvar – dagligen, stundligen – och ändå lika fullt maktlös. Man vägrar att tro det, fast allt ens förstånd och all ens erfarenhet säger att detta är det sannolikaste. Är inte världen full av jämmer redan nu utan jättebranden – våndas inte jordklotet under orättvisor, nöd och piskslag. Varför skall vi alla bringas till det yttersta, varför skall vi alla smulas till stoft för att mänskoanden begått så många misstag, för att dårskapen är så gränslös. Och mänskorna oansvariga som barn. Varför skall hela mänskosläktet sona det – och kanske sjunka ännu djupare.
Edith Nyberg, du slapp att möjligen se meningslösheten utbryta ånyo. Och du behövde inte kämpa längre här, där vi som är alltför känsliga knappast förmår det i oändlighet. . Livet här är en rik o. betydande människa fattigare, men du har fått se det du längtade. Och känna klarheten – och återförenas. . Det är bara vi som bär på saknaden.
Juli 1939
.
»Och aftnarna är ljumma och ljuvliga och långa
men mycket av vemod gömmer klöverfältens ånga»
(ur ett brev)
Ja mycket har jag njutit
och mycket rikt har flutit emot mig dessa veckor,
men också den smärta och något av den fasa
som allt kan sönderbryta
få dammarna att rasa.
Hur har ej mänskors röster mig värmt och skänkt lisa,
hur har ej orden fallit, förtroliga och visa.
Men är det så att allt vad i långa år är vunnet
skall gäldas med ångest när målet är hunnet?
Med sömnlösa nätter och sjuka nervers plåga
jag övertrött betalat de fulla stunders råga.
Hur länge skall det räcka,
är slutet förebådat?
Skall än jag kunna släcka
min törst i land ej skådat?
Vidunderliga sommar –
om du är min sista,
så låt mig då brista
som fruktskalet brister kring fröet som mognat
– när allt är fullbordat.
Augusti 1939
Samtal hos Kn Sm mellan Gunnar Björling, Erik Therman och Kn Sm
– – –
Therman När är människan i harmoni med sig själv?
Björling När hon funnit sin inre enhet.
Kn Sm Detta är inte tillräckligt. Hur tyda upplevelsen av det gudomliga?
Björling Det gudomliga är det obegränsade. Att ha upplevt detta är att ha kommit i kontakt med det gudomliga. – – –
Kn Sm Varför har det värde att leva?
Björling Livet har ett rent organiskt värde för människan, samma värde som för grodor och flugor t. ex. – och detta värde förpliktar att leva.
Kn Sm Att leva för det obegränsade är möjligen också en uppgift.
Therman Livet har värde för helhetens skull; i skapelsen är allt likvärdigt.
Björling Det organiska måste här nödvändigt tas med.
Kn Sm Ja, som ett bihang måste det tas med.
Björling och Therman (i korus) Nej, som en förutsättning!
Den olidliga spänningen, som stärkes och förlänges från dag till dag! Skall det mänskliga övermodet och dårskapen verkligen igen driva mänskligheten till det ödesdigraste av allt – eller skall det, vad kanske värre vore, utan strid tvinga en värld på knä i skymfligaste underkastelse. I en värld där heder och mänskorätt synes sakna möjlighet att hävda sig. Men kanske dock icke alla möjligheter. Är det inte ett gigantiskt företag i alla fall från demokratiernas sida – oberoende av alla sekundära motiv – att uppta kampen för idéernas skull? Om man undantar religionskrigen, som kanske oftast var något annat, är det visst första gången det sker i Europas historia. Englands världsherravälde? Ja det ligger naturligtvis också i vågskålen. Men England skulle likväl icke ha börjat ett krig nu blott av oro för sitt världsherravälde. Det hade tvärtom gjort sitt yttersta att bilägga konflikterna på förhandlingarnas väg. Övergreppen mot Polen, och tidigare mot Tjecko-Slovakien är den direkta anledningen till dess ingripande. Det är på något sätt en hoppfull glimt i allt det hopplösa som nu sker och hotar att ske.
Det är på något sätt kvävande att se varthän Europa nått nu 20 år efter världskriget. Att själva problemen, själva frågeställningen är så långt primitivare än då, när t. ex. en situation som Tysklands förhållande till oststaterna har kunnat uppkomma. Att icke tala om förbundet med Ryssland – det blottar åter en etisk bankrutt av helt annat slag.
Ens egna frågor faller som dammkorn till marken inför allt det världshistoriska som sker. Och ändå var de inte alldeles betydelselösa denna sommar. Denna sällsamma sommar – den förblev sällsam ända till slutet – såsom jag på något sätt anat redan i dess början. Mycket blev fullkomnat – fastän naturligtvis helt inom sin begränsade ram. – Hade allt detta kommit till mig för 20 år sedan, då hade min nervhälsa åtm. delvis blivit sparad. Nu har det varit en ständig kamp mellan sjuka nerver och rika ögonblick. Och kanske också den stora oron utanför har gjort sitt till.
September 1939
.
Så störtade då allt samman, så blev allt en avgrund av svek, hat och brutalitet. Och det värsta är kanske ändå inte detta. Polens ödeläggelse, alla de värden, materiella och andliga, som dag för dag raseras – det värsta är denna förtvivlade tanke: skall mänskorätten någonsin segra mer i en tid, då intet annat än våld, osanning och bedrägeri kan vinna något – då all teknisk fullkomning gjort människan etiskt ännu mer primitiv.
Varför är England maktlöst? Är det svaghet eller endast bristande krigsberedskap, trots alla förklaringar? Allt hopp är ju ännu inte ute. Västmakterna har ställt in sig på en krigföring på lång sikt. Först en sådan kan bli avgörande.
För mig personligen är allt detta, fysiskt och psykiskt nedbrytande.
Oktober 1939
Bromarv den – . X. 39.
När jag häromdagen kom hem i solnedgångstiden, speglade sig en bjärtgul björk i en tom villas fönster. Det såg ut som ett brinnande sken av nästan skräckinjagande art och fyllde mig en lång stund med fasa. (Tilläggas må att villan ifråga inte för oss har en vidare sympatisk karaktär; den har uppstått fullk. oväntat som något främmande och påträngande.)
Men bakom denna syn ligger det mycket annat, från mina tidigaste år, och i all synnerhet från ungdomsåren – annars hade den inte kunnat ha en så uppskakande verkan. Därför har jag lust att dröja litet vid den. – Det finns (bl. a.) ett par olika strömningar inom mig, som åtm. just nu, är genomgående för mig. Den ena är ett slags rofylld harmoni på bottnen av mig, (som jag ju har nämnt om ett par gånger) och som uppträdde först för några år sen. Den andra är helt motsatt och isynnerhet under svaghetstillstånd starkt framträdande. Den är ett slags fasa, alltid blandad med ångest som momentant el. för längre stunder griper mig, en fasa för någonting okänt el. för en föreställning om något kommande, som plötsligt och oväntat faller över en. Och den har oändligt gamla rötter.
Jag kan inte följa den tillbaka fullt så långt som jag önskade men vissa mycket tidiga barndomsminnen är redan färgade av den, fastän den här oftast tar formen av fruktan för en vilja och makt utanför en själv som man är underkastad och inte kan värja sig emot. Det förefaller som om den egentliga fasan för det okända senare hade tydligare accentuerats.
Faktum är att alla djupt ingripande och ödesdigra händelser i mitt liv kommit s. a. s. lömskt och överrumplande el. skenbart oförklarligt. Det första och märkligaste var när jag sjuknade vid 13 år i en sjukdom, vars verkningar jag aldrig helt övervann. Den kom indirekt att påverka hela min psykiska inriktning och låta min medfödda melankoli slå ut. Fyra år senare utbröt det första världskriget – jag var då 17 år – vilket under de år det varade med säkerhet påverkade mig psykiskt långt mer än jag tidigare haft klart för mig. (Då förhållandena nu är nära nog desamma har jag haft tillfälle att iaktta en alld. liknande förlamande inverkan). Detta första världskrig kom för en 17 årig flicka fullkomligt oväntat och måste under sin gång te sig fullk. meningslöst, djupare sett. Icke ens dess likvidation kunde ju te sig »rättvis», trots många förbättrade förhållanden.
Åren 1926–31 upplevde jag ett slags lång mardröm, vars anledning också kom helt oväntad och ganska oförståelig. Den inverkade mycket på min hälsa – som åren 1921–26 varit bättre – och från denna tid härleder sig en viss form av mina skräckdrömmar, nämligen den att någon person i min omgivning, vanligen en obekant, gripes av sinnesförvirring och hotar andra. Andra varianter finns också. (Från den »röda tiden» har jag alltjämt kvar mardrömmen om ett nytt utbrytande »rött» uppror och att någon jag känner el. jag själv är i fara.)
Händelsen den 14 mars 1929 kom sannerligen som en överrumpling och vid en tidpunkt, då jag av andra skäl var »nere», men sägas kan väl att händelser av denna art säkert inträffar i de flesta människors liv, och oförståeliga är de ju inte i samma mening som de nyss nämnda. Det är blott ett lurande okänt, som dittills varit dolt för ens blickar som då bryter fram.
Jag vet mycket väl att många andra trådar sammangår i den härva, som bildar grundvalen till mina skräckförnimmelser för ett hotande okänt. Icke minst har andras erfarenheter här spelat in. Men det ovanrelaterade kan här vara nog. Faktum är att denna företeelse ingalunda minskat utan snarare ökat med åren, och isynnerhet ansätter mig under svaghetsperioder. Det mest betecknande är uppvaknandet om natten med skräckförnimmelser som då tar helt andra proportioner än någonsin i vaket tillstånd om dagen. Inga analyser el. utredningar har heller mer än obetydligt gjort det lättare för mig. Med mitt »allmänna» själstillstånd tycks det inte heller ha något djupare samband, som antytt. Trådarna är här sammanflätade av betydligt osynligare och betydligt oslitligare garn från det undermedvetna och från den del av ens liv som ofta kan vara utslaggivande för återstoden därav. Och det enda som i någon mån kan mildra dylikt är naturligtvis likväl endast utredningar (i mer el. mindre psykoanal. form.)
Att detta Europeiska vansinne som vi nu genomgår och den tunga kris vårt eget land just nu utstår i hög grad har verkat befordrande på denna fasa är klart. Är det väl möjligt att, djupare sett, tänka sig något meningslösare än anledningen till detta krig, d. v. s. expansionssträvandena hos de två diktatoriska och hänsynslösaste makterna i det nuv. Europa, och något tröstlösare än att vara medveten om de kulturvärden som varje dag förintas. Livet är så fullt av »lurande okänt ont» att människan istället för att ha blivit herre däröver för varje dag blir mer behärskad just därav.
December 1939
–
Ja en »omvärdering» av många av livets värden, och ändå ofta en känsla av overklighet, som är starkare än allting annat. Overkligt detta, att fiendens bombplan dagligen surrar över ens huvud och i ens närhet, att ljudet av explosioner och kanonad några mil härifrån är nästan en daglig företeelse, overkligt att man varje dag räknar och gläds åt antalet nedgjorda fiender, att hela vårt hopp står till våra kämpars skjutskicklighet och försvararnas uthållighet – overkligt att år 1939 en stormakt med det mest cyniska barbari och de grövsta och mest genomskinliga lögner söker utvidga sin makt och sitt territorium – overkligt att hela ens intresse måste sammanpressas till detta enda: vara eller icke-vara för ett helt folk.
Det var ju så helt andra värden vi trodde oss tjäna, trodde att mänskligheten redan nått ut över den mest primitiva av alla problemställningar …
Den mest dominerande känslan nu är inte fruktan – tvärtom sjunker den nästan helt undan – inte heller fasan för det mörker framtiden kan innebära – den mest dominerande är kanske den av vår litenhet och maktlöshet. Vi trodde oss ämnade att överblicka de flesta själsliga områden och arbeta på att lösa de flesta hithörande problem – och vi tvingades tillbaka till ett enda, det mest primitiva, självbevarelsen gentemot brutalt våld. Och liksom problemet är ett av de allra ursprungligaste, måste det lösas med fysiska medel – i förening visserligen med intelligens och etisk styrka.
Ja därhän har vi kommit 1939!
Det ligger något så onaturligt i detta, att ett litet välorganiserat land, med en avsevärd prestationsförmåga hotas av ett land bestående till största delen av millioner barbariska horder med jordklotets kanske sämsta organisation – bara för att detta land är litet. Det finns ingenting av jämnställdhet eller mening i detta. Det är uteslutande absurt.
Allt vilar som en ond nattmara över en – som man inte ens i sina ondaste drömmar tidigare trodde skulle bli verklighet.
Men mänsklighetens stora problem kan icke heller helt trängas undan i ens medvetande. Och det ökar ännu mer känslan av maktlöshet och otillräcklighet. En människa rymmer inte nu vad hon egentligen skulle rymma – men det beror kanske mest på att det vilar en hel avgrund mellan de skilda problemkomplex som nu föreläggas människorna.