Lästext
1941
Januari 1941
Blad
.
Det är som om min själ vore dömd till en nästan oavbruten spänning och vaka. När livet har rört vid mig, betyder det ingenting annat än att en springa har öppnats, och jag får gå i en sammanpressad väntan på om det verkliga ljuset skall strömma in – eller stanna utanför. Så har det oftast varit – en underlig sammanpressad väntan och en spänning till gränsen för vad jag orkat.
Fullt så är det kanske inte nu. Ens själ blir en underligt härdad metall med åren – men ibland tycks det mig att jag skådar in i ett nytt land med en blick som är spänd till bristning –
Han är som solskenet – än lyser det, än är det skymt bakom moln – och ingen kan hjälpa det. Men det finns alltid. Hans själ är delad mellan tusen ting, än är det böcker, än är det papper, än är det en människa. Och man får försöka finna sig i det. Men helt blir väl ett givande och tagande icke. Man får försöka fånga upp solskenet så länge det givs. Man får försöka komma tillrätta . . . .
Mer vet jag inte just nu.
.
Jag har varit sjuk en liten tid. Gamla spöken steg upp, som jag hade för liten motståndskraft mot i samband med fysisk överansträngning –
Människan är ändå ett underligt ting. Vi lever i en värld av det hiskligaste och mest gigantiska skeende jorden har skådat – och likväl händer det, att de mest personliga kraven kan stiga upp och behärska en, åtminstone under ett svaghetstillstånd. Men troligen är det också en naturlag som ligger dold häri. Man orkar inte i längden med det alltför övermäktiga utan ett personligt liv vid vissa moment. Slår det just då för ögonblicket slint, blir det en kris. Så självfallet är det.
Jag hade en stark fond av harmoni från hösten och den gör givetvis att jag igen kan börja om. Det är bara en lite långsam process. Det var ganska ogynnsamt sammanfallande tillfälligheter, som vållade en stor kraftförlust. Och det är kanske för mig det farligaste – det räcker så länge innan jag har arbetat mig upp till det förra. Och många många gengångare från förr har tillfälle att utföra sitt arbete i sömnlösa nätter.
Just nu syns det mig svårast att jag förlorat så mycken arbetstid. Jag hade kunnat skriva. Det är så många ingivelser och utkast som sysselsatt mig sen hösten. Och alla rör sig om tidens problem. Det hade varit dubbelt nödvändigt nu. Men jag har levat som i en fysisk och psykisk förlamning eller en vegativ intresselöshet – när inte spökena grasserat. Såsom det alltid är med mig, när ett slags omvälvning försiggått.
Och all denna kamp syns en efteråt så fåvitsk. Det är det som är det svåraste. Tiden tillspillogiven. Men huvudsaken är dock att jag kan återknyta – till höstens inställning.
Februari 1941
.
Natten är så annorlunda än dagen. På dagen går det ändå bra att skämta bort en hel del – ja kanske t. o. m. att helt och hållet förkväva det. I en veckas tid har jag under dagarna skrivit i ett enda skaparflöde – så långt krafterna har räckt. Men morgnar, kvällar och nätter har en helt annan människa tagit överhand inom mig. Kanske har jag ofta då också trott att jag hade mig själv helt i min hand, men i natt skingrades i någon mån den villfarelsen.
Jag vaknade upp under ett förfärligt hjärttryck – jag visste inte om jag skulle leva till morgonen – Det är någonting i det undermedvetna som tynger mig –
Vi är verkligen två olika mänskor på natten och på dagen. För på dagen syns det mig väl att detta är överkomligt – trots att det är så sammanvävt med gamla nervösa trassligheter från tidigare år. I alla fall är jag fullt medveten om att vintern är sagolikt vit och vacker – att ett oöverskådligt stoff av diktmotiv väntar på att formas – att en del av mina vänner väntar på mig i Helsingfors och att andra väntar på brev från mig. Att jag ännu de sista dagarna mottagit bevis på den mest osjälviska omsorg från mina vänners sida.
Och detta tycker man kunde få vara nog för en människa i mitt läge.
Men ändå förvärras bara mina hjärtsmärtor och min sömnlöshet och jag har allt svårare att orka arbeta – – –
Mars 1941
.
Det blev en lång tids sömnlöshet, hjärtsvaghet och hjärnanemi. Och en lång, lång utredning av de sista 11 åren av mitt liv, där länk lades till länk …
Det var händelserna för 5 år tillbaka – och E. Z. – som låg bakom den dröm jag drömt denna vinter. Jag hade medvetet trängt dem tillbaka i medvetandet, och det var olyckan. Därav all denna kamp. Tillsvidare är jag – och kanske för alltid – bunden vid dem.
Det enda jag kan ge nu och behöver är den fulla förståelsen och vänskapens innerlighet.
Allt ligger solklart och utrett för mig. Jag behöver varken lida eller grubbla längre – men jag är så utmattad, att jag inte vet om jag kommer att orka igenom detta – – –
April 1941
Bromarv,
I det nattsvarta mörker som nu ruvar över världen – och mig – skriver jag ner en fantasi, som jag ibland griper till när det är som mörkast. Det är ett barndomsminne.
Det är en strålande junimorgon på min mormors egendom i Tavastland, och min morfar lever ännu. Körsbärsträden har just slagit ut bakom byggningen, hela skogen av nästan vildvuxna körsbärsträd, men det är inte dem jag tänker på i detta ögonblick. Det är det bländande solskenet på den vita byggningen och den sandade uppkörsvägen, så vitt som jag aldrig sett det senare i mitt liv. Och det är luften som är fylld av någonting obeskrivligt. Kanske är det de halvt utblommade lönnblommorna, som funnits i massor, kanske är det någonting annat. Jag vet bara att det är morgon och försommar och att jag skall gå ut och plocka liljekonvaljer. Jag vet alla de bästa ställena, och idag skall jag gå till foten av en hög skogbevuxen kulle nära gården. Där, under unga björkar och videsnår, finns de i oöverskådliga mängder, blad vid blad med en stjälk med vita klockor i mitten. Och så det doftar! Jag måste sätta mig ner på en stubbe och bara se på det hela, innan jag plockar – det är för underbart. Ett land av bara liljekonvaljer. Och så junisolen, som silar sig in mellan de nyutspruckna björklöven på de vita blommorna:
»Kung liljekonvalje av dungen,
kung liljekonvalje är vit som snö …»
När jag långt senare läste de stroferna, visste jag att jag inte varit ensam om mitt barndomsminne. Någonting sådant är outplånligt. Det är allt vad man varit med om av sol och vår, förtätat till de tusende små vita doftande klockorna i en grön dunge, där löven är ännu inte är fullt utspruckna och luften är full av sorlet av de första vaknande insekterna …
Ja det var inte mer idag.
.
Två månader av nerver, nerver – och långsamt påbörjande tillfrisknande. Allt skall gå igen, allt skall rivas upp – ända från min barndom och ungdom och ingenting är »övervunnet». Allt finns kvar för att i det rätta ögonblicket stiga upp och riva en i bitar. Och mot detta har man endast att ställa: en del ljusa minnen – några få meningsfulla veckor i ens liv – och det sista som finns kvar av livsvilja. Ja, kanske ett till: människors sympati och välvilja – men så fruktansvärt långt bortifrån.
Annars tar man steget fullt ut – som Karin Boye gjorde det – Men nej, det vill jag inte ännu –
Maj 1941
.
Död och liv strider om mänskligheten – och ingen vet utgången.
Jorden klär sig i blom och grönska. Himlen är lika molnfri var dag, solskenet lika vitt och vågorna lika glittrande. De rödbruna aspbladen veckla ut sig för var dag och alarnas första gråa grönska blir allt mörkare. Björkarna står halvutspruckna.
Jorden väntar. Jorden bereder sig till en ny högtid, en ny alstring – men död och liv strider om mänsklighetens själ – om dess vara eller icke vara.
Och död och liv kämpar i grunden ännu om mitt mänskoliv. Jag kan ännu inte se att livets seger är viss – att jag skall mäkta ta på mig den börda som är mig förutbestämd.
Finns det ett öde, en förutbestämmelse? Anar någon av mina vänner hur min är: att vara utesluten från arbete, kontakt, omedbart liv för en tid jag ännu inte kan se någon slut på.
Juni 1941
Koski (H. l.), Pätilä..
Flygplan surrar då och då vid horisonten, och det stiger upp rök efter brandbomber vid Lahtis, men däremellan försöker jag låta tankarna dröja vid helt andra ting.
Jag sitter i min barndoms syrénberså och skriver och syrénerna doftar nästan bedövande, fastän de glesnat just här i bersån. Men på motsatta sidan av byggningen är de lummigare än någonsin förr – – Byggningen ja – den är inte mer densamma. Det gamla hundraåriga karaktärshuset, en lång vit envånings byggnad uppe på en dominerande höjd, oförliknelig i sitt slag, brann ner 1920 med alla sina minnen. Ingenting kunde ersätta den. Nu står här istället ett rymligt och bekvämt karaktärshus i villastil, utan alla traditioner. Men när jag ligger om natten och ser lönnarnas konturer mot den ljusa sommarhimlen eller ser de väldiga björkarnas siluetter vid uppkörsvägen, som fanns här redan i min Mormors barndom – då påminner det ändå om det gamla. Och allra mest påminner doften, när man kommer ut på trappan mot öster om min barndom. Den kombinerade doften av syrén, nästan utblommade narcisser och saftigt grönt gräs från gräsmattorna, som jag aldrig känt någon annanstans i världen och oupplösligt är förbundet för mig med försommarstämning. Här stod jag på trappan med min Morfar för mer än 30 år sedan – –
På midsommaraftonen gick jag en pilgrimsgång till alla de gamla ställena vid skogsbryn och i hagar för att plocka liljekonvaljer. Det fanns ännu fabelaktigt mycket av dem. Och sådana konvaljer. Jag hade inte kommit ihåg att de var så väldiga. Sådana ser man aldrig i södra Finland.
»Kung liljekonvalje av dungen …»
Är det inte besynnerligt att de växer lika tätt och på precis samma ställen som för 35 år sen. Skogsdungarna och åssluttningarna är sig så lika, att jag kan finna varje sten och nästan varje fördjupning i marken där – men en hage är förändrad. Där vi brukade fira midsommaraftonen. Där man brände kokkoelden på en öppen plats med en liten bergklint i mitten och med en vid utsikt åt söder över oändliga fält och lövdungar och mörknande åsar i bakgrunden. Den platsen var nästan helt övervuxen med ungskog och av utsikten såg man inte mycket mer. Men liljekonvaljerna växte nedanför lika tätt som förut – –
Har det varit en tanke att jag skulle gå en pilgrimsgång i min barndoms riken just detta år – och genomleva allt än engång på nytt – ?
Pätilä .
Nu flyger igen de ryska bombplanen över oss – städer grusas, mänskoliv offras. Allt syns så underligt overkligt och otroligt, fastän vi för 14 månader sen genomgick detsamma och fastän man nästan lika länge varit beredd på en upprepning. Ännu är det för oss här kanske bara som en mullrande åska vid horisonten – fastän verklig nog för dem som är i södra Finland.
– Och jag vandrar här på min barndoms vägar och plockar blommor där de växte för 35 år sen – och ser allt som det var då, och ändå mycket annorlunda. Mycket, mycket annorlunda. Men det susar i lönnarna precis som då, och syrendoften på midsommaraftonen var alldeles densamma som jag minns den, och de höga björkarna vid inkörsvägen är alldeles lika stilla och högtidliga.
Det hörs skott och krevader vid horisonten – och mycket sker någonstans, men själv är jag övermåttan tung till sinnes, och jag vet ännu inte vad som är ondo och vad som är av godo – –
Och jag tycker att livet flyr längre ifrån mig igen, och att det blir svårt att finna någon fästpunkt i framtiden.
Nattens drömmar är fulla av ångest – –
När jag går här till Linnanmäki, till Jaakkolanmäki, på Toijala-vägen har jag mest känslan av ett avsked. Att det är en underlig skickelse, som fört mig hit just denna sommar. Att jag just nu skall leva om det som allra först har varit.
Och det gångnas bilder blandar sig med nuets – och det enas svårmod möter det andras – –
Men solen baddar ångande hett i skogen varje förmiddag och ger ändå någon kraft, och kvällssvalkan är lika gröndoftande som förr i trädgården.
Och livet är inte endast ett räkneexempel av idel kända och vetenskapligt analyserbara storheter –
Juli 1941
Pätilä .
Då vissa ting komplicerats för oss under det nu utbrutna kriget, och jag inte vet hur allt kan komma att sluta, vill jag skriva ner några saker, som har samband med min sjukdom denna vår – såsom man skriver det inför döden. Jag önskar inte att det skall förbli någon oklarhet i dessa ting för dem som läser dessa papper (min dagbok i sin helhet.), ifall något oförutsett skulle inträffa.
Min sjukdom har haft tre skilda helt avgränsade perioder. Det som passerade i januari och februari vill jag kalla detta förspelet. Delvis förstod Lbg mig inte fullt då, och det skärpte i någon mån krisen. För att denna alls skulle ha en möjlighet att övervinnas måste jag tillgripa en omsorgsfull och noggrann analys, som till en del sträckte sig ända till 13 år tillbaka i tiden. Den hade till resultat att den konflikt jag lidit under de två föregående månaderna helt upplöstes. Redan den 5 mars hade jag kommit så långt att jag skrev en dikt, där jag på ett sakligt och objektivt sätt återgav upplevelserna då. Men själva analysen fortsatte ända till medlet av mars. Den andra följden av den var att jag blev mycket starkt utmattad. Den hade varit en för stor ansträngning efter min långa sömnlöshet. (Dr Donner förvånade sig över att jag hade orkat med den överhuvud.) Därmed var den andra perioden avslutad.
Ungefär vid tiden för påsken inträdde den tredje som blev den farligaste. Då aktualiserade nämligen på grund av tre omständigheter min ungdoms nervösa period och de senare uppväxtårens konflikter, som aldrig någonsin likviderats, och nu framträdde med ökad styrka. En orsak var att min läkare ofrivilligt – ehuru han visade mig den största hänsyn och förståelse – genom en ordination kom att aktualisera mina tidigare läkares misstag och felgrepp. Den andra orsaken var Karin Boyes död, som starkt uppskakade mig. Och den tredje och just då! viktigaste var att jag inte kunde få en enda och alltdominerande önskan, mycket rimlig och mycket mänsklig, som min läkare ivrigt uppmuntrade, uppfylld. Jag önskade få tala med en nära vän, som helt skulle kunna fatta min psykiska konstruktion och det jag genomgått. Här var det endast två av mina vänner som kunde komma ifråga. Den ena var Lbg – men dels fruktade jag att han inte helt hade förstått mig, dels kunde jag inte besvära honom hit i menförestiden! – detta var ju en omöjlighet. Den andra var Hans Ruin. För Lbg:s skull kunde jag likväl inte förmå mig att be honom komma ut till Bromarv vilket jag är viss om att han hade gjort. Jag fruktade att Lbg under min sjukdom visat mig en så stor vänlighet hade upptagit det illa. Och jag var ännu så försvagad att jag inte kunde tänka på en resa till Helsingfors. Först i slutet av maj – nära 6 veckor senare – fick jag min önskan uppfylld. Jag hade inte satt mig i förbindelse med R. förrän jag såg att jag kunde resa.
Min resa till H:fors då och mitt sammanträffande med Ruin hade till följd att jag återfick min sömn och momentant kände mig stimulerad. Under ett flera timmars samtal, berörde, jag inte med ett ord förspelet till min sjukdom, men delgav däremot i stora drag honom analysen av mitt liv, så långt jag då genomgått det, och likaså en del av den psykiska analysen.
Att min ungdom aktualiserades under denna tredje period av min nervsvaghet – vilken jag ännu inte övervunnit – betydde dels att mitt livsintresse försvagades och dels, i sin farligaste konsekvens, att min livsvilja tidvis var totalt försvunnen. Det var precis detsamma som inträffade under min ungdoms tålamodsprövande svaghetsperiod. Livet miste för mig sin mening, då jag på de flesta håll kände någonting som liknade en psykisk strypning. Det är denna samma förnimmelse jag nu lidit under.
Mitt fall rymmes inte inom kategorin hypotoni och det har inte heller sin grund i brist på psykisk spänning, fastän det har likheter med båda. Jag har större delen av mitt liv levat under ett slags anspändhet, som kunnat ökas nästan i det otroliga, men som också tidtals lett till fullständig utmattning. Överhuvud har växlingen mellan exaltation och stark trötthet varit utmärkande för mig. Och jag tror att min läkares diagnos: ovanlig överkänslighet sedan uppväxtåren också är riktig. I viss mån täcker den nära nog mitt fall av neurastheni …
.
Hemma igen efter 5 veckors »förvisning».
Tågen fulla av gråklädda inkallade. Mest allvar, reservation. Här och där en entusiasm som förefaller konstlad, mer eller mindre. Här och var sjungs också krigssånger på ett främmande språk, omväxlande med inhemska nationella. Kvinnor vid stationerna. Med spända drag – kvinnor ansträngt glättiga.
Södra Finland. Glesa hösåtar, brunbränd mark, brådmogen säd. Torka. Torka.
Ekenäs-nejden – Bromarv. Kanonskott längs hela dagen, mest enstaka. På nätterna häftiga dueller. Marken skälver. Fönsterrutorna skakar. Röklukt, brandlukt från de otaliga härdar skotten antänt i den kruttorra skogen. Människorna spända, ansträngda, på vakt. Mänskorna på åkrar, på vakt vid skogseldar, på vakt vid broar och vägar. Vid fältkök och sjukbäddar.
Ingenting är ändå som 1940. Man läser dödsannonserna, man läser krigsskildringarna om otroliga strapatser i väglösa ödemarker och oändliga skogar. En enda samfälld anspänning. Och man frågar sig: var detta nödvändigt – Är detta den verkliga meningen –
Men där stannar ens tanke. Man endast annoterar vidare: så och så, detta och detta. Man orkar inte tänka – man har blivit en apparat som inregistrerar. Och man rör vid tanken: skall det engång vara över igen? Men man vet, någonting skall inte vara över. Man har sett och erfarit för mycket. Man har blivit väl mycket klarseende, väl mycket vetande. Man vill helst inte se in i framtiden.
Och över allt detta breder sig en bedövande sommarvärme. Solen går ner i rökdiset underligt förstorad och purpurfärgad, och en månskära blinkar fram med en röd glans. I de svala och daggiga nätterna är doften av löv och jord lika stark som förut –
Augusti 1941
På sidan om »Hangö-fronten».
Vi återvände från vår »evakuering», och när vi med tåg nalkades krigsområdet, blev röklukten från de brinnande skogarna omkring Hangö allt starkare, medan inslaget av de »gråklädda» på tåget blev allt större. Till sist fylldes vagongerna helt av dem. Passgranskningen var sträng; endast med särskilt tillstånd fick man återvända, fastän man hade sitt hem i denna trakt. Vi steg av tåget och fortsatte färden med en militärlastbil – det enda kommunikationsmedlet här just då.
Det var en varm sommarkväll. Först åkte vi längs en skogsväg, sedan genom en liten gränsstad, som dagen förut blivit bombarderad och på natten tömd på den sista resten av sina civila invånare. Ingen mänska syntes till, knappt någon enda soldat. Något mer dödstyst än denna stad, omvärvd av brandröken från skogarna, kan inte tänkas. Gator som blivit upprivna under bombardemanget var avspärrade, och bilen körde en lång omväg. För rökdisets skull urskiljde man icke rätt husen, förrän man var helt nära inpå dem. Stationshuset gapade med tomma fönsterrutor, och en och annan gård hade brunnit, men eljes lär skadorna inte ha varit så stora. Vi fortsatte utåt landsbygden.
Klockan var mellan 10 och 11. Kvällen var halvljus, men brandröken sammanflöt med en lätt dimma, så att skymning rådde. Man åkte med släckta lyktor och med en känsla av att åka in i det obekanta. Det var en sällsam färd. Då och då upplystes himlen av skenet från en utskjuten rysk projektil och det dova skottet hördes. Eljes var allt tyst som i graven. En violettröd månskära hängde bakom dimtäcket som en kulört lykta och utåt fjärdarna var utsikten spärrad av rökdiset. En och annan skogsfågel lät höra ett utdraget läte, men invånarna i de få byarna vi passerade syntes inte till. Skotten fortfor med långa mellanrum.
I skymningen tog vi åter hemmet i besittning – man vågade knappt tända eld för den stränga mörkläggningens skull – och i rökskymningen hämtade vi vid midnatt vatten vid brunnen nere vid stranden. Alltjämt samma stillhet, avbruten endast av de dova skotten. Det var som att röra sig i en underlig dröm. – På natten ökade skottväxlingen till en häftig artilleriduell. Husen skakade smått vid krevaderna, här cirka en mil från krigsplatsen, men man sov ändå. Har man varit »landsflyktig» en månad, gör man det ändå – ingenting går upp emot att sova i sin egen säng.
– Två dagar senare. Den fredliga kyrkbyn – belägen inom krigsområdet, men utan militära mål – hade dittills blivit skonad. De flesta civila var också bortflyttade. Kyrkklockorna ringer inte på söndagarna, och ingen gudstjänst äger rum. Post och apotek har flyttat till en säkrare del av socknen. Vi hade just vant oss vid den ständigt upprepade skottväxlingen och konstaterat att flyget icke hörts på de 1½ dygn vi varit hemma. Då hördes det, på mycket låg höjd. I samma ögonblick kom den första krevaden, som åtföljdes av nya med några sekunders mellanrum. Däremellan ett smattrande ljud av skärvor, som flög i luften, och en och annan vissling av projektiler från de långskjutande kanonerna. Alltsammans kom så plötsligt att mänskorna knappt hann göra annat än söka sig inomhus eller i skydd bakom träd. En gammal man, [i marginalen: (Vår granne Pålarv-Lindholm)] som med en kvinna och ett barn skördade vass vid en grund vik, råkade mycket nära ett bombnedslag. Han hörde skärvorna yra omkring sig, men hann lyckligtvis kasta sig ner i ett dike. Icke många minuter varade det första anfallet, fastän man hörde flygarna bortåt en timme. Så var allt stilla ¾ timme. Plötsligt ett nytt flyg, och i samma ögonblick ett våldsamt brakande och knastrande i luften. Det lät som när blixten upprepat slår ned, då och då mot ett berg. Flygarna hade tydligen hämtat en ny last, denna gång enbart granater. Det var dessa som frikostigt ströddes över ett område på ett par kilometer i längd. Men bygden är glest bebodd – skog, fält och vatten omväxlar med varandra, och skadorna blev obetydliga. Besynnerligt är det att nu finna 4 à 5 meter breda runda gropar mitt i en idyllisk skogskant, där man i juni plockade liljekonvaljer! Granaterna har spritt mull och sand långt omkring och brutit av unga lövträd och buskar som tändstickor. Där de fallit närmare boningshus, har skärvorna rispat upp hål i väggarna, och fönsterrutorna har krossats av luftdraget. Möbler och husgeråd har kastats om varandra och gått sönder. Men ingen människa skadades under anfallet. Dock vistas knappt någon nu mer i denna kyrkby nattetid – –
Och nätterna går som förut med skottväxling, än glesare, än häftigare. Holmar tagas av ryssarna och förloras och tagas igen, och många av traktens bästa söner är »borta». Men man hoppas på utsvältningen, om än den är tidsödande. En stormning skulle kräva ännu mycket tyngre offer, och engång måste ju de ryska förråden vara förbrukade – fastän motståndet är segare än man väntade.
September 1941
.
Långa utdragna skott.
Solen skiner, björkarna grönskar,
vattnet är glittrande blått.
En långskjutande projektil viner visslande över ens huvud.
Ingen vet var den slog ner.
– Är det någonting som försiggår ute i världen,
någonting bakom de brakande händelser som sker – ?
Står vi åter inför nya omvälvningar?
Jag skriver, skriver –
söker gripa tanketråden där den bröts:
»Skapelsens myriader liv vi bär inom oss från myriader sekler …»
Människans besynnerliga problem fyller mig åter till bristning.
Vad angår mig de långskjutande just nu – Tysklands svårigheter?
Det finns ju bara ett problem som är viktigare än allt annat:
människans rätta plats i alltet.
Hur har vi inte överskattat oss,
höjt våra fordringar till det gränslösa,
alltid galet.
På en månad är en välskött trädgård övervuxen med ogräs,
helt oigenkännlig.
Överlämna människan på en månad åt soldatlivets umbäranden och påfrestningar
och hon är en rövare igen!
De enklaste etiska begrepp vi trodde rotfästa
är borta igen.
Det knattrar från luftvärnet söderut
kratt, kratt – –
Alltså lever ryssarnas flygmaskiner ännu
– eller är det engelska – ?
Var var jag nu igen?
Det är ju inte fråga om att man inte skall anspänna sig,
stundom till det yttersta.
Men man skall göra det rätt,
i den fåra som är människan given
från begynnelsen till slutet
– som ger det jordiska sin plats
icke syftar till gudsfullkomning.
Det är här vi tagit miste – fruktansvärt miste.
Det har lett till att vår föreställning om människan
är halvt gudomlig,
ställer gudomlighetens krav –
medan verkligheten visar att hon är ett odjur,
när den lilla kulturmanteln fallit ifrån henne.
Hade vi anspänt oss rätt – från början!
Den verkliga frågan är ju bara om förhållandet till nästan
– att offra rätt, med människans djupast nedlagda längtan
att offra!
Hennes adelsmärke
hennes underliga företräde framför allting annat skapat:
att kunna känna med en annan, leva för en annan eller ett större.
Och allt detta har fuskats bort
med gudstro och underkastelse och fromhet
– och kvar är endast människan – ett halvdjur
– Nu gick solen bakom molnen,
den livgivande värmen – i september – är borta.
Och skotten dånar, dovt hotfullt …
December 1941
.
Man frågar sig ibland hur orkar man hålla ut med allt detta. Icke endast i stort – också i det dagliga lilla? – Varje steg fordrar en omtanke och en beräkning. Vad äter vi idag och i morgon? Hur skall den el. den ransonen som vi är berättigade till säkert erhållas? Man blir mer el. mindre som en spänd fjäder – åtm. den som i 1½ år levat i ovisshet om allt för den kommande dagen med nästan beständigt flygmaskinsdån el. kanonad intill sig.
Men det lilla drunknar likafullt i det stora, och det är detta som håller en uppe, trots allt. Trots dödsbud, trots budskaper om förstörda nerver, trots utmattning och namnlös ångest.
Man lever som en spänd sträng – men man är också oavbrutet färdig att mottaga och förnimma. Och aldrig har människans förmåga i den vägen tagits i anspråk som nu. Allt som timar har minst en dubbel betydelse, den omedelbara och den indirekta – mångfaldiga. Människans förmåga att motta växer långt – över hennes tidigare gränser. Hennes förmåga att associera når oanade räckvidder.
Och likväl finns vi kvar som ett kännande, lidande, längtande mikrokosmos. Och det som sker står också i relation till oss.
Att kunna uttrycka något av detta vore en jättelik uppgift men att uttrycka några små glimtar därav vore redan av det mest frestande motiv som gåves.