Lästext
1927
Januari 1927
Marmorerat häfte. Inför mig själv. 1927–
H:fors .
Min första roman har gått igenom mig. En människas reaktion i alla skiften. Hennes förhållande till företeelserna. Det har aldrig hänt förr, o. jag tycker, att jag denna månad lärt o. inhämtat mer, än ofta under ett helt år. Och likväl har allt skett spontant, inom mig själv, utan någon yttre inverkan.
Detta är av helt annan art än det dramatiska byggandet. Det senare fångar det koncentrerade av en människa i ett visst moment av hennes liv, o. främst i hennes förhållande till andra. Detta är ett helt liv i utveckling, ett vardande, en kamp, sålänge hon andas.
En enda ensam människa – o. likväl kommer allt här med. Intet är för obetydligt att återspeglas i en människa – att bli en del av hennes levande värld. Den vidgas ut i det outsägliga.
En underlig lycka har fyllt mig under dagar denna tid – o. dock har jag för min personliga del haft mer anledning än eljes att känna mig trist. Men mitt personliga liv har ändå haft en så liten realitet – – – – –
Nya lysande vidder framför en – men inte bara det, utan ock något som kommer en mer personligt nära. Att vakna upp om morgonen med en underlig lyckokänsla – o. att mitt under dagens bestyr minnas, att man äger något förunderligt rikt o. ljust. Man minns inte först vad det är. Men småningom trevar sig en hand fram, en röst en själ, som inte är en själv, men ändå tillhör en. Man hör o. förnimmer dess närhet omkring en. Hela rummet är liksom fyllt av en annan gestalt. Jag tänker med honom, jag känner med honom. Han är till bara i mig – o. ändå är han på samma gång utanför mig.
Det är som om han fyllde ett tomrum, o. han har tillika en påtaglig tillvaro för mig. Det gör en glad o. varm att veta att han finns.
Men det som ger en så outtömlig rikedom är ändå mest detta, att man känner att något oavlåtligt växer fram. Att andra mänskor ler o. känner o. hoppas genom en. Att drag för drag för vart ögonblick växer till av andra. Att ens atmosfär är som fylld av skapande. Att det som fyller en går sida vid sida med det man gör – o. ända utöver ens egen tillvaro.
Februari 1927
Fastän den där längtan ännu stundom kan bränna mig någon natt att få tala ut hela min själ – ge den i sin helhet – synes det mig nästan nu, att jag inte mera skulle kunna ge hela min själ – inte för närvarande åtminstone.
När jag någon enstaka gång träffar en mänska o. verkligen talar med den, tycks det mig som träffade jag den på en järnvägsstation el. ett ångbåtsdäck i ilande hast eller under väntan på ett tåg el. en ny farkost som skulle föra oss båda till skilda land, (som vi ock båda hade kommit från.) Det är som växlade jag några ord med en tillfälligt passerande, mera av en flyktig nyfikenhet el. rent av blott av en händelse – – än av någon tanke på själslig kontakt. Det kan roa mig en stund, helt visst, men själv är jag icke med på hela tiden. Jag iakttar andra o. samlar upp vad jag får, men av mig själv ger jag djupast intet. Det rör mig inte – – – – – –
Det kunde roa mig att sitta på en klippa o. ropa över till en annan klippa, där det också sitter någon i fullständig isolering – att liksom på lek kasta replikerna fram o. tillbaka, som det tillfälligt faller sig, utan att man känner sig bunden el. [ ] Bara som ett lustig fyrverkeri – men kanske det ock kunde komma något levande stoft med bland gnistorna, som sedan slog rot – kanske dock – – –
Jag har mindre än annars behov av personlig samling för egen del. Jag är var o. en av dem som jag lever i, som växer fram ur mitt inre när jag arbetar. Jag känner med den, lever med den, existerar med den. Jag har slutat – för tillfället – att lida av att sällan själv vara densamma, att ständigt synas för mig själv i en ny gestalt. Kanske har det också sin mening? …
Varför är det slutligen rikare att skapa [ ] i fantasin än att leva i direkt kontakt med andra? Är det ock rikare? Ja, så synes det mig nu. Därför att ens skapande alltid är obegränsat – är i kontakt med det som skall varda o. ännu ej är känt – medan mänsklig kontakt alltid åt något håll är starkt avgränsad. Närmare vågar jag icke definiera det nu – men jag vet att jag känner mig som aldrig förut hemma i det tidlösa, rymdlösa o. ännu icke formade, där möjligheterna aldrig ta ett slut – – –
Skall framtiden jäva el. bekräfta?
Mars 1927
(vintern–våren 1927)
Fäst dig icke vid jordiska ting – och icke ens, ja kanske minst vid – människor – – – – – – !
April 1927
Förstöres.
. Så skulle det gå ändå så, att ens liv skulle trängas ihop till förtvivlan.
Det är något så barockt detta, något så löjligt – ett smått som vuxit ut till något oerhört. Det är så barnsligt o. utan all mening – – – – – – – –
Jag orkar knappt vara hemma o. inte heller borta – inte med människor o. inte helt utan dem. Jag vet inte hur det skall sluta – – Men jag måste försöka – – – – – –
Blad
Den .
Vildfåglar är vi o. främlingar
som hör hemma i andra luftstreck.
För den ena är vildmarkens moar
hemmet – för den andra
[ ]
för den tredje är det den synranden
över havet!
Så litet har jag visst att skaffa med de [ ] som rum o. förhållande – o. mänskliga band! – ställt mig i, att mitt väsen aldrig här har slagit rot.
Föddes mitt väsen engång på en (klipp)ö långt borta – där –
Fick det sitt liv ur vågsvall
Blev det bundet vid tidlösheten?
Skall jag gå som befriad
när allt, allt försvinner av mänskligt behov
av [ ] band
– skall jag då vara hemma
Men härinne i stenöknen lever ett
annat jag som lider o. pinas –
som inte vill komma tillrätta med
de reella [ ] i henne
o. med de sjuka [ ] i sitt hjärta
Var finns föreningslänken mellan dem båda?
Bär vi inte från födseln – många – ett känne-märke från andra världar – ett gåtfullt [ ] som suger oss bort till en annan.
Är det inte andra ord som talar
i oss
är det inte tankar som föds
som varken vi el. vår [ ]
alstrat?
Våra känslor kommer
(icke se vi [ ]
Annorstans ifrån. – –
Maj 1927
Marmorerat häfte. Inför mig själv. 1927–
.
Förnyelsen kommer oemotståndligt – om den kommer.
September 1927
På tåget till Åbo (till promotionen).
På väg till promotionen. Vagongen skakar.
– – – – – – – –
Är jag glad eller inte?
Jag ville vara glad – – – men –
Det sitter två taggar i mig – alltid.
Varifrån fick jag dem?
De skulle vara under mig
för att driva mig framåt, endast!
– – – – –
Någon har tagit liv i mig igen – Arnulf!
Men någon annan är också där.
De strider på liv o. död.
– – – – –
Har det negativa personlig realitet?
Finns det en dualism i världsalltet?
Och ändå vet jag ju att det icke finns
vare sig moral eller omoral
– vare sig ont el. gott.
Bara positivt o. negativt!
Allt är faktorer som samverkar,
allt härleds ur sina förutsättningar.
Allt är uppbyggande eller förstörande
– vardande och förvandling?
Har det positiva ensamt existens?
Är det det alltid beståndande?
Det vore lösningen på det meningslösa –
men jag kan inte tro det.
Två makter sliter i mig.
Ibland ser jag på dem leende.
De berör mig så litet – – –
Ibland är jag som en trasa under deras grepp.
Tåget surrar vidare.
Drömmar kommer o. går.
– Är livet bara en flamma
som lyser och släcks?
Arnulf talar i mig:
Mot allt förnuft
o. mot det vår lust begär
skall vi ändå leva!
I det meningslösas kretsgång
skall vi trotsa fram
det som är bortom all mening och allt ändamål
– det som befaller
där varje tro har brustit,
där var förklaring svikit
– det som är all-varande
– det som är osägligt, osvikligt
och utan ände – – – – –
Oktober 1927
Svart häfte. 1927–29 (Skall läsas i samband med dagboken)
Den
– – – – – – – –
Arnulf har tagit gestalt i mig igen – nyligen. Det är en annan som talar i mig – då – som leder mig, som inger mig tankarna.
Det är inte längre jag själv. Jag följer bara med. (Men så är han igen långt borta.) – – – –
Om jag kunde ha krafter att vakna om morgonen utan att fråga efter smärta el. [ ] – bara med glädjen att veta mig ha en kamp framför mig en ny dag igen! Så vill Arnulf. Men jag kan det inte alltid så sällan.
Det har stått två vita nejlikor inne i mitt rum en vecka. De hjälpte mig att se nånting vitt o. [ ] där allt var hopplöst o. [struket: grått].
Vad vintern syns mig frysande lång o. vad solen är långt borta. Jag kan inte leva utan solen – – – – –
Jag läser Almqvist en smula. Ingenting gör ett sådant intryck på mig nu som skildringen av en sommardag – bara detta underbara att det är sommar i luften – över en, omkring en. En på ängen – doften av en [ ] kan göra mig galen.
Jag vet ju nu att min Mormor skall dö. Varpå beror det att själen blir så underbart klarsynt – ibland – när kroppen förgår? Jag frågar mig det stundom nu när jag talar med Mormor – – – – – – –
Är känslolivet det medvetna livets grund mera än omdömet (H. R. i Nya Argus)? Helt säkert är det mer oberäkneligt givande – därför att det undandrar sig logikens lagar – mer obegränsat verkande därför att dess förmåga kan utsträckas nästan i det obegränsade – helt säkert är det [ ] därför att det ensamt kan tända nytt liv
Skola affekterna uppdrivas till det högsta där vi lever fullast? Problemet är ett av de svårlöstaste. Deras (känslornas) svärd är tveeggat; det ger o. tar med samma hand. Det vi vinner i livsmod, det förlorar vi överdriven känslighet för smärta.
De amerikanska psykologerna anse väl att man kan uppdriva den ena [ ] utan att uppmuntra den andra. Men då kommer man igen över till det mekaniserade känslolivet som borde vara fiende till den spontana känsligheten som är den mest [ ] födande kraften. Och man kommer åter tillbaka till sin utgångspunkt.
Det där om affekterna förföljer mig. Är det vårt oavbrutna behov av känsloförnimmelser i livet som är vår största fara? Känslor, av vad art de vara må, t. o. m. smärta hellre än tomheten! Är det sedan just affektlivets yttersta förfining som är toppunkten av själskultur? En Jacobsens, en Obstfelders finaste själsdallringar, vad äro de annat än [ ] affektförnim[oläsligt]?
Och allt detta s. k. »andliga», att tänka sig det utan känslobetoningar är omöjligt. Vad skulle annars återstå härav utom en tom o. mekanisk tankeprocess. Rena tanke-hårklyverier vore väl då den högsta form av »andlighet».
Mänskan förlorar hela sitt mänskligt-personliga drag, om affektlivet tänkes bort. Allt som utgör hennes kontakt med tillvaron vilar härpå. Känslolivet nästlar nog in sig i varje vårt förhållande o. utgör grundvalen för varje vår »andliga» inställelse i tillvaron. Vi tycks inte slippa det.
Vi kommer inte från känslorna. Men att sätta likhetstecken mellan våra största andliga vinningar o. känslolivet, det vore väl absurt [alt.: är jag inte med om].
d.
Att kunna älska så, att man beundrar, där man snarare kunde känna ringaktning el. bitterhet, att man visar endast tro, där man kanske många gånger blivit besviken. endast ömhet, där man kanske stundom mött likgiltighet. – är det kärleken? Jag har fått en glimt om det dessa sista dagar jag sett Mormor. Det är någonting så stort – o. ändå är det så svårt att förstå det.
– – – – Min själ är så full av gråt – o. ändå så tacksam för vad den har upplevat. – – – – –
Den
Jag vakade en natt – en halv natt (mot d. 29) – hos Mormor, när hon ännu hade de sista glimtarna av medvetande. Det var någonting så vackert – hur förfärligt det än var. Jag ville inte vara utan den natten.
Jag lärde mig mer då än under en stor del av mitt liv tidigare. När allt håller på att förgå, står det enda kvar som hade varit det väsentliga i själen, står kvar som en fin sträng. Jag vet att jag kanske första gången den natten kunde sträcka armarna emot detta allra baraste i en mänska. Det blev en tumanhandssamvaro som jag aldrig har haft. – – – – – –
Och nu vet jag också genom den stunden mera om andra mänskor.
Den där sista blicken, som Mormor fäste på oss egna, när den just var nära att grumlas, som jag särskilt minns då när hon såg på mig, skall jag aldrig kunna glömma – – – – – –
Marmorerat häfte. Inför mig själv. 1927–
I natt dog Mormor – – – – Jag vakade en natt – en halv natt mot igår – hos Mormor, när hon ännu hade de sista glimtarna av medvetande. Det var någonting så stort – hur förfärligt det än var. Jag ville inte vara utan den natten. Jag lärde mig mer då än under en stor del av mitt liv tidigare.
När allt håller på att förgå, samlar sig själen som i en enda lysande flamma, o. den står slutligen kvar som en enda spänd fin sträng. När jag satt därinne såg jag med ens Mormors liv o. hennes syftning som en bok slagits upp. Det blev en tumanhandssamvaro som jag aldrig haft. I en sådan stund frågar man inte längre: »Vad har du gjort mig, vad har du sagt mig och jag dig?» Man förnimmer då det som var din vilja med mig innerst inne och utan förbehåll. Jag vet att jag den natten kanske första gången kunde sträcka mig mot detta allra baraste i en mänska. Då fanns inte längre hinder o. begränsningar, som vår oförmåga lade mellan oss. Då var det bara vi. Gudskelov för den stunden – – – – –
November 1927
Svart häfte. 1927–29 (Skall läsas i samband med dagboken)
Den
Att kunna vara »udenom» allt detta vad andra mannr tror o. vill o. tänker o. misstror – vad man kunde vara lycklig då – – – – – – – – –
Men en del av min själ är bara som en [ ] som gråter [alt.: som en gråtande [ ]] under en [ ] i skogen – – – –
Den
T. o. m. en brist, som en mänska inte kan övervinna, kan bli en styrka – o. en skapande makt – om den är tillräckligt intensivt känd.
(Med andra ord uttryckt:)
En brist inom oss måste övervinnas eller göras sublim.
Bad Grankulla
Skall jag få 3 dagar härute – med skog o. luft o. himlavalv [alt.: skyar] – 3 dagar utan denna beständiga pina – – – – – – – – – –
När är en handling god? När vår vilja o. vår längtan är med för att göra den. Icke annars – Men kan icke en handling som icke är självuppoffrande o. som kunde synas icke-god också vara en befrielse? – – – – – – – – – Är den handlingen till godo el. ondo?
Den
Det ondas problem. –
Olle Holmberg säger (i Madonnan o. järnjungfrun) »Då det onda försvinner så försvinner det ondas bekämpare, det goda, o. då begreppet det onda upphör, så upphör också begreppet det goda.»
Kan han då inte förstå, att begreppen »ont» o. »gott» inte är stabila ett mänskoliv igenom o. allra minst i mänsklighetens liv. De måste till sist upphöra i den högre utvecklade individens liv, men vore hans egen utveckling slut därmed? Tvärtom, den tar först nu sin egentliga början, ty istället för »det onda» binder nu begränsningen som alltid finns, sålänge människan är människa. Vårt liv är att övervinna begränsningen för att förverkliga det som ännu inte varit till!
Hur har inte O. H. kunnat se detta.
Den
Det gäller inte att söka undgå det bittra i livet – men att oskadliggöra det, inom oss.
Den
Imorgon skall jag resa hem igen. – Det finns en gåta – utanför mig – som jag inte kan lösa. Skall mina egna gåtors lösning för mig (omintetgöra de andra)? [alt.: göra den andra obehövlig?] Gäller det slutligen för oss var o. en bara det personliga? – – – – – –
Den
Det hände något de tre sista dagarna på Grankulla. Men det vill jag inte tala om – – – En liten episod bara – men i min stil.
Den
»Det finns inga stora mänskor» (Olle Holmberg). Ja, det är sant, det finns inga stora mänskor – men det finns ett sken över pannan som icke är av denna världen, som är starkare o. svagare, o. ibland så starkt att man ville sluta ögonen i andakt. – – – –
Natten mot d.
Det är ibland som om stjärnklarheten skulle bli nästan alltför stor i en mänska. Det sker vanligen när man just har dödat något, som man trodde var en del av ens själ. – som likväl måste dö – – –
Den
Det finns ingenting annat
än stjärnorna över trädtopparna.
Det finns ingenting annat
än en båt som gungar någonstans i rymden
med en bit av oss själva i
Det finns inga människor,
för dem får vi inte tala till,
för dem får inte tro på
– dem får vi inte säga sanningen.
– – – – – – –
– – –
Det finns bara ett ord
som slapp ut ur oss
engång, när det inte var tillräckligt bevakat.
Och det blev till en liten hård ädelsten
långt borta på västerhimlen
– o. kanske någon har fångat den
innan solen sjönk – – – –
Den
Pär Lagerkvists »Det besegrade livet» har fyllt mig helt – i mina bättre stunder – men i dag kom den tanken för mig: kanske, kanske kräver »livet» ock sin del – – –
– Att leva är att blöda oavbrutet ur ett öppet sår.
Den
Först när vi har sväljt svärdet kan vi tänka på att få ro – – – – – – – – –
Skall vi alltid gå med de glödande kolen invärtes – för att de skall driva oss framåt, framåt – –
Den
Jag fick kanske ändå en liten sommar – åtm. känner jag det som ljumma fläktar omkring mig nu – – – – – –
Det är som att få vila i en vacker nejd o. engång låta alla masker – nästan alla – falla – –
Allt är bara så självfallet o. naturligt, o. därför njuter vi båda mest – –
Han sa mig – igår på Grankulla: »Ni är en underlig människa». Jag svarade: »Det är därför att jag är så illusionslös» fastän jag som diktare tror på det omöjliga.
Den saken är också min största styrka.
Den
Kan vi komma ett tuppfjät framåt såsom människor, innan vi lär oss den absoluta koncentrationen som ensam kan ge oss herravälde över oss själva.
Den
Apropos Napoleon-gestalten – O. Holmbergs geniala skiss av honom i Raskolnikov här nyligen förde mina tankar på honom – när skall vi lära oss förstå att också alla våra etiska värden är underkastade förskjutningar. Intet av dem är givet i o. för sig.
Given är allenast vår längtan att övervinna ett lägre för att uppbygga ett högre inom oss.
Den
I går var det igen klöverdoft o. sol över fjärdarna – här hemma. Men jag kände ett ögonblick som om någonting kunde ha bränts (icke för mig, men för honom) – o. jag var underligt skakad hela natten.
I dag är jag lugn igen.
Å, om jag helst kunde få en liten tids sommar ännu – innan någonting sker – – – – – – – –
Marmorerat häfte. Inför mig själv. 1927–
Det har inträffat nånting för en gångs skull. Livet leker underligt med mig.
Detta är nånting så stort, som jag bara tidigare drömt det, o. ändå så trångt på ett annat sätt. Skall det alltid vara så, att de män jag möter, skall jag icke kunna oförbehållsamt högakta i alla avseenden? [i marginalen: S. J.] Är det straffet för att mina krav varit så obarmhärtiga tidigare?
Och ändå tycker jag, att det jag tidigare mött varit milt o. försynt i bredd med detta. Men nånting av renässansnatur måste tydligen den mänska ha där kontakten skall kunna slå gnistor. Jag ryggar nästan tillbaka – men känner en av de första gångerna att jag lever.
Så får jag då ge min själ – utan betänkande – så som det bara skett engång förut eller höll på att ske, ty den kontakten är för närvarande till viss grad avklippt. Det behövs ofta icke mer än några ord mellan oss för att antyda, och allt har genast förståtts – t. o. m. vart tonfall har kunnat uppfattas.
Ändå är det så egendomligt det hela. Det är en äldre man, o. mycket hos honom skulle jag aldrig kunna godtaga. Fastän kontakten stundom är skrämmande intensiv är ingenting erotiskt möjligt – åtm. inte från min sida.
Han ger mig något av en natur med de rikaste psykiska resurser men med en nästan vulkanisk styrka o. primitivitet tillika. Nutidsmänskans invecklade maskineri blandat med en gestalt från långt tidigare utvecklingsstadier.
Jag vet ju ännu icke var detta skall ända – jag vet bara att det har blommat som fält av lysande klöverblom omkring mig där jag går – – – –
December 1927
Svart häfte. 1927–29 (Skall läsas i samband med dagboken)
Den
De etiska värdena var det.
När skall vi lära oss,
att de är nya igen för var individ
– att vi inte får fordra något
Strindberg och Amiel
– Nietsche och Tolstoy –
där finns ingenting gemensamt
utom kampen med Gud
– Gud som inte är densamma.
Jag hade haft en annan måttstock
– förmågan till offer –
men kanske inte heller den gäller – –
Vad får vi då begära?
Förmågan (till) att längta
– förmågan till att lida
– förmågan till att kämpa?
Men den fege kan uträtta storverk
och den illusionslöse är kanske den ståndaktigaste
– – – – – –
Det är visst slutligen bara en sak
som står kvar:
att finna en punkt i en mänska
som slår gnistor.
Den
Luften är frusen [oläsligt] i natt
(Marken är frusen och hård
där jag går.)
Stjärnorna är vassa som sylar.
– – – – –
Jag vill att det (jag vidrör) [alt.: omkring mig]
skall vara utan misskund.
(Jag vill att allt skall vara hårt
och ogästvänligt där jag går)
Jag vill att träden är fientliga
och att lyktskenet kastar hån efter mig.
– Jag vill att paradisets lustgård
skall (blomma) [alt.: födas] i min själ.
Den Midnatt.
Jag sitter i min stol
– och [alt.: o. jag ser] två svartklädda féer
vandra med betänksamma steg genom rummet
– – – – – – –
Den på kvällen
Allt har varit oro o. slitning de sista dagarna – men i kväll sitter det två talltrastar uppe i eken o. sjunger. Det är en ljus sommarkväll, o. allt är bara fågelsång o. lycka – – – – –
Förstöres.
Den
Allt svängde hastigare om än man kunnat ana för mig. Redan d 7. på kvällen ingrep åter i mitt liv det problem »utanför» mig som jag tidigare antytt. Det som nyss stått mig närmast sköts åter i bakgrunden.
Den 8 dec. har jag sagt de mest avgörande ord jag nånsin sagt till en egen. Det har inte skakat mig så mycket som jag trodde. Det var så länge förberett o. det fanns inte längre något val. Nu gäller det att se hur framtiden gestaltar sig. Kanske blir mycket litet annorlunda än förr.
Jag är ute på Päivölä några dagar. Det var bestämt redan innan – – – Jag känner mig förundransvärt lugn.
På kvällen. Jag sitter stilla i mitt rum o. nålen glider genom tyget som jag syr på.
Det susar sakta i säven en augustikväll och en [ ] flyger med skuggande vingar över vattnet. I öster är en molnvägg. Men allting samlar sig i [ ] harmoni omkring sin – –
Marmorerat häfte. Inför mig själv. 1927–
Päivölä Ångestnatt.
Du har rivit upp ett sår för mig,
som redan hade helnat.
Det växer underliga blommor
ur det såret – – – –
Men var blomkalk vill jag bära
som en lysande fackla
framför mig genom natten – – –
Du ser att den skål du räcker mig
har blodat mina händer –
Varför tvingar du mig att blöda
när jag skall bära den – – – – ?
Varför tvingar du mig att gå barfota
över snön i natt – – – –
Två trådar från våra själar
är intvinnade i varandra
– därför kan vi inte komma loss.
Men de flätar sig aldrig till enhet,
de trådarna – – –
Vi har ankrat på skilda bergshöjder
vi två – – – – –
Svart häfte. 1927–29 (Skall läsas i samband med dagboken)
Den I natt har röda gnistor virvlat i min hjärna o. jag har kämpat som en galning mot mörka makter i min själ – men nu vill jag bara låta min tanke domna bort i en ändlös stillhet, där allt är vitt av snö.
Den
Icke är det friden i en annans blick vi begär slutligen – icke smekningen av en röst el. det lätta trycket av en hand – kanske tillfälligt, men icke för alltid. Ty detta är ändå aldrig helt att lita till.
Det skall finnas i oss ett område som skall vara som en djup skogssjö, som sprider sitt lugn vidare o. vidare omkring sig – något som vi alltid skall äga; som är oförstörbart o. enbart är vårt – det skall finnas, det skall finnas – – – – –
Den
Min själ är som en skälvande vinge; jag är så trött. Men mina läppar blöder av längtan att få tala – – – – – –
Den
Det blev både mer – o. mindre – än jag väntat. Vi får inte begära för mycket för oss själva – vara lyckliga också att kunna ge något.
Nu är jag absolut lugn i min själ – bara litet vemodig ock – över vår mänskliga begränsning.
Blad
.
Jag hade en liten stunds stillhet igår före middagen. Jag hade haft lust att skriva redan då. Julafton – julhelg – – – Vad är det som vi mänskor alla då begär mer än allt annat? Friden (är det) – friden i en mänskosjäl. Varför är det så svårvunnet, varför är det så sällsynt? Nu känner jag den helt nära mig – helt nära – jag skall finna den nu, redan – – – Friden – friden i en mänskosjäl – – – – –
Egentligen är detta ingenting som finns utanför oss el. kommer utifrån. Det är bara något inom oss det gäller. Någonting som grävt o grävt oss måste få ro. Egentligen är det bara en sak som hindrar oss att få lugn. Att vi inte kan sluta att begära! Hela vår oslippliga oro – allt detta som kryper krälar i oss – det är ju bara det att vi begär – av livet o. av andra. Vi inriktar oss på att få, därför får vi aldrig nog – därför blir det vi har fått vant o. intresselöst – därför måste det vi begär ha större o. större lockelser.
Men det finns visst ett annat sätt att leva livet också. Att fråga efter när vi kan ge – o. ta emot när någon självmant skänker oss. Det är det underliga med givandet, att det fordrar inte mer o. mer i gengäld – inga mer o. mer sällsynta [ ] Det fordrar bara att bli emottaget – o. det blir rikare o. rikare av sin egen rikedom – liksom vår själ alltid växer ju mer den producerar – – – Om man bara alltid kunde – – – Friden var det, friden i en mänskosjäl.
– Det kom en blomma o. några rader. Det var mera än jag förtjänade. Det gav en viss ton åt julkvällen. – Och jag fick höra annat också som gav mig mera lugn än förr.
Jag vaknade juldagen i viss mån i annan stämning än förr.
Svart häfte. 1927–29 (Skall läsas i samband med dagboken)
Den
Det kom igår två vita hyacinther – de första som jag fått av Lbg. De gav på sätt o. vis ton åt julkvällen. Men brevet som följde med blommorna försatte mig snarast i livligaste opposition. Kontakten – andligt taget – med Lbg är mindre än den varit förut. –
Julaftonen igår. Jag erfor också något annat (icke angående min personliga angelägenhet) som gav mig mera lugn än förut.
Jag vaknade i morgse i en annan stämning. – Om den här julen kunde få något av svag julrosdoft – ett kyligt o. rofyllt, återvaknande till liv. Det är det mesta jag kan begära.
Den
Jag tog på landet några alkvistar som nu har vuxit ut med långa fina hängen. Jag vet inte varför de gör mig en så oändlig glädje. – De är visst något av en skir o. [ ] sommar i mig som ville gå i blom – – –
Ändå är jag just nu utan alla illusioner.
Natten mot d.
Det är redan över midnatt, men jag kan inte sova – för tillvaron utanför mig är så oändlig, att jag ännu måste ligga o. lyssna till timmarnas gång o. till ödenas sus genom natten – – – (minuterna)