1925

Januari 1925

Marmorerat häfte. Inför mig själv 1925–maj 1926

H:fors 31. jan.

En svart fågel flaxar där ibland i oss och måste ha luft under vingarna. Den frågar inte efter om den förtränger andra, när den reder sig till flykt – inte om de nejder den rör sig i äro ljusets el. mörkrets hemvist – inte om den måste vada genom dy el. vila sig på toppen av stormsusade berg – inte vem den slår till marken med sina stora vingar under färden. Den vet blott att den handlar som den måste – att den flyger dit en okänd vilja kallar den.

Det demoniskas problem – problemet om vilddjuret i oss själva har intresserat mig ganska mycket den sista tiden – o. kommer att göra det allt fortfarande.

Den svåraste frågan är, att vilddjuret i oss också är en kraft i oss – som vi inte kunna undvara. Den motverkar uppbyggandet av vårt själv – och är likväl en del av självet – en del av den ursprungliga kraften i oss. Därför ger problemet något av en avgrundsblick i den mänskliga naturen.

Uppbyggande o. nedrivande krafter skulle sålunda vara oupplösligt förenade o. ömsesidigt bekämpa o. understöda varandra? Utan att riva sönder o. såra, utan att besudla oss, skulle vi inte nå vår egentliga växt, skulle vi förkrympa o. förkvävas på något håll. Vad tjänar då kampen mot förorening till, vad är den vinning värd som ändå skall brytas ner o. offras? Vad hjälper oss den självförnekelse som försvagar vårt motstånd?

Är det jorden själv som här går igen i oss – jorden, som rymmer all alstringskraft [   ] all mördande [   ] o. allt smygande gift i förening? Är livet självt denna samma jord: avgrund o. gudomlighet på en gång?

Ty livet är icke allenast – som det syntes mig förr – alstrande, födande, tillblivelse o. förvandling – det är ock mördande, nedrivande, förtäring, men samma liv likväl på engång! Ty livet självt måste gå genom smuts o. kval, måste självt förnedras för att nå sin fulla utveckling.

När vilddjuret rör på sig i oss, när vi längta att riva sönder, att förtära o. krossa, men mest ändå att göra oss själva ont – då stiger vår egen samlade kraft i oss helare, målmedvetnare, omotståndligare än förr. Då växer vår varelse ut mot nya områden, då bli vi mera än vi varit, då skärpes vårt klarseende o. nya [   ] gå i blom. Då bli vi nya varelser o. vår [   ] med omvärlden är annan än förut.

Och ändå måste vi alla själva djupast motarbeta denna samling o. fullkomling. Måste vi dämma tillflödena ur dunklet o. skära [   ] i oss själva.

Februari 1925

I åratal har jag samlat – samlat på mänskor – utan att veta vad användning jag skulle ha för dem. Spontant o. ofrivilligt har det skett utan avsiktlig vilja, men ändå medvetet, av en inre nödvändighet.

Mänskors begär o. drifter har jag samlat, den inre eld, som kommit dem att handla – besvikelsen o. åtrån, den glödande försakelsen [alt.: offerten] o. den sjuka ledan.

Jag har samlat deras förhållanden till varandra – de springande punkter, där de mötts (o. skiljts), deras avhängighet o. eviga isolering. Alla ha de levat i mig dessa mänskor, som jag med el. utan deras vilja fått blicka in i. Deras begär ha (för ögonblicket) varit mina, deras lidande mina kval, deras hopplöshet min förtvivlan. Jag har handlat med dem (stundom åtm.) med samma [   ] o. samma nödtvång.

[   ]

Men mest ändå har jag känt deras inre tillstånd o. reaktion i livets olika förhållanden. Jag har känt deras [   ] inför den gröna skogen o. havet o. inför storstadens nerrökta husväggar. Jag har känt deras [   ] inför [   ] o. inspirerande arbetsuppgifter, inför grovarbete o. själsdödande intellektuell mekanisering. Varje förhållande till livets reella faktorer, varje aspekt mot en ny [   ] har för mig betytt ett eget själsligt tillstånd, där inga varit varandra lika. Och helt visst har ock för mig denna livets skilda färg ofta [   ] varit lika betydelsefull, som dess övriga positiva innehåll.

Och nu! Det lever blott i mig av mänskor o. gestalter. De gråta o. jubla, de vrida sig i smärta o. [   ] De [   ] om varandra, gå in i den andra – men mest ser jag dem i kamp – en oavbruten o. [   ] själarnas kamp.

[   ]

Jag står nu som inför min andra konstnärliga pånyttfödelse. Jag har nått den punkt att detta hopade material av sig själv tar form utåt. Det är på samma sätt som 1921, när min första egna konstnärliga alstring bröt fram. Formen väljer sig självmant. Det är på scenen jag ser alla dessa gestalter. Det är icke dramer i mening [   ] jag ser. Bara en enda koncentrerad handling o. den inom mänskorna själva – i regeln endast 2 à 3 uppträdande – de övriga gestalterna endast bakgrund el. symboliska figurer [   ]

Ännu alltför vag form

Skall jag behärska realismen

Resultatet osäkert

Det hela eget liv i mig: det enda positiva

Mars 1925

Den 31 mars.

Jag genomlever liksom en ny jordomvälvning i mig själv – fast på annat sätt än förr. För nu är jag hela tiden med även som åskådare.

Alla vi människor som vandra här – vi som kunde kallas människor – floder bära vi på av glädje, som ville bryta ut som en förlossande storm, böljor bära vi av värme som ville omflyta andra, väcka livsfrön o. nya krafter till liv!

Människor ville vi varda o. leva som människor. Det synes mig, att jag nu först börjar ana vad detta är.

Att omsätta våra fonder av livsrikedom i vårt varande – att leva dem det är vår människouppgift. Att leva helt med vårt mänskliga väsen o. alla dess resurser [alt.: yttringar]. Men fångna djur i burar, det äro vi o. slavar som fjättrade gå omkring. Förkrympta, förvrängda växa vi o. narrbilder av oss själva, av människor är det vi bli.

Men en mänska det susar av sånger omkring. En mänska som växer med var åtbörd i sin kropp, var skiftning i sin röst. En mänska det blossar upp eld efter där han går. Som föder med sin rörelse o. ger liv med sin [   ] – – – – – – En sådan mänska har jag fått en aning om, när jag sett Ingolf Schanche – – – – – – Likväl var det icke han som var upphovet till min omvälvning o. livsförnyelse nu. Han kom bara som en lämplig fortsättning o. illustration till vad som redan tagit sin början.

Att vara människa helt o. fullt på hela vårt väsen! Kropp o. själ är här ett, de kunna icke skiljas. Jag har förstått den saken förut, under antikstudiets tid – men icke förrän nu har den sanningen varit mig på samma sätt upplevd [alt.: uppenbarad].

Vi ropa med lemmarnas rörelser, vi lida med ryckningen i vår hud, vi [   ] med glansen i vårt öga, o. ge liv med läpparnas [   ] Hela vår kropp spelar med i vårt liv [   ]

Och vår kropp för oss längre än vi annars hade kommit. Vårt [   ] språng [alt.: steg] ger utlopp ett förborgat flöde av värme, som föder o. föder ånyo ur sig. Vår sträckning mot dagern en solig förmiddag – – – – –

April 1925

Så skulle jag ha då igen att skriva ett kapitel i min själshistoria. Ett av dem som jag har skrivit med mitt blödande blod.

År synes det mig jag tillryggalagt dessa senaste 6 veckor.

Med kraft ha de fyllt mig, med en skaparmakt – – – [   ] – fördämningar ha de sprängt i mig, till bristning ha de bragt vad som redan var söndrat – änglar och demoner ha de hetsat till strid – en ny mänska ha de fött fram – om jag ännu har kvar krafter att gå in i henne – – – – – –

Ett namn står över dessa veckor, som ingripit i mitt skapande, i min livssyn, min mänskosyn – min egen mänskodaning – men annars är mig fjärmare än himmelens stjärnor – Ingolf Schanches.

Först hans egen människa! – – – –

I Schanche har jag för första gången sett människan – som lider och känner, jublar o. kämpar, sviker o. segrar, spörjer och förstår – mänskan allenast – kännande levande i varje nerv av sin kropp. Ingen filosof, ingen analytiker, ingen poet – ingen mänsklighetens samlare el. hugsvalare – bara mänskan allenast.

Han är livet självt sammanpressat i en mänskas tonande instrument –

sammansatt av de djupaste motsättningar som tänkas kan – – –

Maj 1925

Bromarv den 31 maj.

Jag har ett av mina första verkliga arbeten bakom mig. Målmedvetet har jag utvidgat fältet för min synkrets o. det första experimentet i min dramatiska produktion har jag kämpat igenom. Kan jag, får jag igen vidtaga, där jag nu slutat, ligger min dramatiska diktning klarlagd för mig med syften, medel o. mål?

Men vad som tidigare i februari, mars bröt fram synes mig nu obetydligt i bredd med vad jag senare lagt under mig. Rättare, de första månaderna gällde min personliga tillväxt o. förvandling. De senare ha betytt nya erövringar i mitt konstnärskap – nya vidgade horisonter o. säkrare behärskning av mitt material. Men allt har den här våren samverkat. Det första var betingelsen för det senare. Allt har växt fram ur vartannat. Och när en idé tog sin början när den formades till sin slutliga gestalt är mig omöjligt att säga.

Och jag har redan gjort något. Mitt första (egentliga) drama är i sina första fragment färdigt till sin grundstomme. Om än det ingenstans ännu tillfredsställer mig i enskildheter, vet jag nu, – också genom mina vänner – att jag fångat den egentliga idén däri. Och det är nu för mig, vad jag kunnat begära.

Är det inte underligt att en av betingelserna för mitt arbete nu synes vara den fruktansvärda själsliga spänning o. tudelning jag levat under den här våren o. som strax efter påsk (då jag skrev det senaste) kulminerade i en själskris, då jag några dagar knappt var säker om utgången, o. kroppsligt nästan föll sönder av spänningen jag levde i. Hur långt är inte detta från sista sommarns samling o. harmoni.

Men jag känner dock, att jag även nu kan o. måste hålla stånd. Att de nya fruktansvärda krafterna i mig måste brukas för mitt skapande o. läras att behärskas. Att min nya rikedom av detta fruktansvärda slag måste bli uppbyggande i stället för att sönderslita. Men klara linjer i min egen utveckling ser jag ännu inte just nu. Den närmaste framtiden är mig därför en gåta. Att övervinna min rent kroppsliga utmattning just nu, kommer dock att lösa den första av dem.

Juni 1925

Den 30 juni. Det blev mig klart en natt i våras – just innan jag skrev om Arnulv o. Sfinxen, att vi måste bära på två gestalter var o. en, fastän de till synes motverka varandra o. vi på det mest olika vis införliva oss med dem.

Jag vill här en smula närmare reda upp saken, isynnerhet så som den i mitt speciella fall ställer sig. Alltså: den första gestalten är vårt starka, stora o. fria jag (Arnulv) – idealet för vår människa – det som alltid kämpar med obönhörlig vilja att få växa fram o. förverkligas. Men som i livet, sådant det gestaltat sig, ständigt hindras däri.

Den andra gestalten är en, som först synes vara en vrångbild av oss, som vi nödtvunget o. med yttersta motvilja ikläda oss utåt mot andra. Främmande är den, o. en olidlig, oss sammanpressande kåpa, som vi le o. [   ] i. I den har jag mestadels känt mig gå hela mitt liv – o. först i maj detta år har jag fullt förstått, att den gestalten också kunde bli jag själv – o. redan varit det.

Låt allt slagget falla bort, den mask o. förkonstling, som ingen av oss kan rättfärdiga inför någon o. som vilar blott på svaghet o. osjälvständighet, då kvarstår denna andra gestalt inom oss. Och denna andra gestalt – den som överhuvud mina vänner känna – har också varit jag själv, fastän bara hälften av mig. Det jaget som vuxit under kamp o. självuppgivelse, under offer av ens eget o. upptagande av andra. Det som har undertryckt o. överstrukit det egentliga hos mig, som ville växa upp för att fylla sin bestämmelse, men som stått så ropande ensamt, att ingen annan kunde bruka det.

Men det andra, det främmande jaget växte också in i mig. Så snart jag var sann i min kamp o. min egen självuppoffring, i den samhörighet med andra som jag syftade till tog det formen av min själ o. blev jag själv. Allt vad som övergått till att vara [   ] av min vilja, det blir mitt jag –

Juli 1925

Den 31 juli.

Två gestalter kämpa om mig; Stig-Johan är den ena, den andra håller på att formas. Hans grepp blir starkare om mig för varje gång han framträder. Jag fruktar honom o. måste ändå möta honom. Han framgår ur samma källa som Arnulv. Underligt, att jag inte sett honom förr. Han är ändå något av mitt öde. Men just nu vilar jag ut i Stig Johan.

Det är därför han som nu lever omkring mig. När dagarna bli ångande varma o. kvällarna ljumma, då kommer han alltid. När eftermiddagen hämtar en len fläkt av blommande prästkragar o. [   ] då är han här med den. Då kommer han uppför stentrapporna mot verandan, ibland med huvudet sänkt, men vanligen så att jag ser blicken – den obeskrivliga blicken, som är liksom så långt borta, o. ändå går rakt in i mig. Hans gång, o. hans rörelser hör samman med den, men ändå allra mest rösten, o. likväl är den något alldeles för sig. Jag tycker, att jag hör suset invid en brant bergvägg i djupa skogen, när jag hör den. Den är alltid som en melodi för mig – en verklighetsfrämmande, som likväl lindar sig [   ] o. förstående omkring varje mänska o. ting den griper om. Den klingar så långt ifrån dolda schakt att jag först liksom lyssnar till den bara ensam för sig, innan orden träda fram för mig. Men då vecklar där sig ut en hel egen o. sällsam värld genom dem. När han talar är det icke likt någon annan.

Hans röst är en mans som sällan talar.

[   ]

Och när vi fara ut med Pappa till klippstrand på utfärd, då är han alltid med. Jag älskar att se när han skjuter ut båten, hans förströdda sätt att gripa årorna o. hans lugna o. jämna, fast ovana rodd. Och när vi gått i land är han alltid som mest borta. Och likväl är det mig omöjligt att längre se klipporna utan hans silhuett. Han reder sig illa i de praktiska små förrättningarna, men han lever ögonblickligen samman med omgivningen där han står. Och medan jag gör upp eld för att koka vår middag, sitter han hela tiden bredvid mig o. följer vart mitt förehavande, fastän varje liten åtgärd [alt.: handräckn.] för honom själv faller sig tvungen o. konstlad. Men när vi sedan sträva uppför strandberget för att få en vidare utsikt, då är han igen sig själv. Och han stiger över trädrötter o. kvistar lika vant o. lätt, som han gör det på bibliotekets ljuddämpande golv o. mattbelagda trappor. Varhelst i naturen är denne livets främling genast hemma. Och uppe på berget, där stanna vi ju helst. Men härvid kan jag inte dröja.

Men allra mest är han närvarande, när kvällssolen kastar ett brunrött skimmer in mellan trädstammarna o. gör skogsstigarna så mycket varmare o. rummen mellan träden så mycket mer fyllda av liv. Då vandra vi alltid till berget här utanför för att se solnedgången. Och vi slå oss ner där o. dröja ganska länge. Tankarna få alltid mättnad av färgernas [   ]

Och när kungsljusen blomma o. rågen står hög där invid, står han alltid bredvid dem, o. han hör samman med deras tankfulla kronor o. oförklarliga [alt.: förunderliga] doft. – – – – – .

Stig Johan är vilan o. harmonin för mig – liksom omgivningen här o. jag kanske är det för honom. Jag vet mera om atmosfären omkring honom, än om honom själv. Han är den tonen jag behöver, den milda o. försonande [   ] i min närhet. Han tyder de ord jag letat efter, o. han fångar detsamma av dagrarnas växling som jag. O. när jag lyssnar som spändast i mig själv utan att höra något, är det han som svarar mig.

Augusti 1925

Den 31 aug. Det finns i mig en hel mängd skilda individer, o. det är ganska lustigt, när man någongång ser dem dyka upp alla bredvid varandra – de synas annars ingen gemenskap ha med varann. Jag vill nu teckna upp några av dem.

Först då den individen som skulle vara mitt egentliga själv – som ingen känner o. knappast [   ] någon sett – den som bara vågar skaka en smula på vingarna därinne – så att det känns blott som ett vinddrag för andra i rummet. Den som mumlar helt lågt där innerst, så att det bara låter som en liten främmande underton för andra i instrumentet jag spelar på. Den som jublar så förtäckt att andra icke höra mer än en klang som av [   ] över orden som jag säger [   ] Den individen, som väntar – o. alltid skall vänta förgäves – på den varelse som är i släkt med det gränslösa o. obundna, som är vardande o. växande o. förvandlas med naturen själv, som skogen o. havet – som är vidare än att jag nånsin kan omspänna honom o. djupare än, att jag nånsin når till hans botten – – – – – – –

Men det finns en annan varelse också, som är mycket lättare tillfreds – som girigt suger upp allt vad den kan få av mänsklig essence, var den än träffar den. Som dricker leendet hos en obekant i en spårvagn o. dallringen i rösten hos någon, som en enda gång skymtar bakom hans ord, o. den omedvetna gesten hos en annan, som har något av oändlighet över sig. En som kan uppröras en hel dag över tonfallet i en röst, som den aldrig mera skall höra. Och sedan åter en, som livligt o. intresserat kan underhålla sig med sitt bordssällskap på en middag, där alla är täml. främmande för varandra. Som kan lägga in [   ] i diskussionen om frågor, som äro henne ganska avlägsna – som kan ha roligt av att sålunda bryta sig mot nya ganska litet märkliga individer utan att beröra några djupare skikt. Som kan vara både uppfriskad o. [   ] efter ett sådant sammanträffande.

Så finns det en annan individ, som längtar att gå allt mänskligt i möte, var det än visar sig. Som längtar att få stryka handen över håret på en mänska, så snart den ser den ha något tyngre att bära än vad den orkar med – som längtar att få ge o. [   ] så snart den hör ett fördolt ve under rösten när någon talar – som alltid ville lyssna, lyssna o. gå in i andra o. leva dess liv vara utanför sig själv. Som gör sig mer o. mer lik andra o. suddar ut sig själv, så den knappast mer vet vem den själv är.

Och så finns det slutligen en som är i stånd till ännu värre ting. En individ som alltid går omkring o. fryser – som icke kan leva utan att känna någon mänsklig värme från mänska till mänska. Som måste både ge o. taga för att inte själv stelna till is. En som ideligen växlar ut småmynt utan att spara sin skatt för det enda stora som är värt att köpas. Som ofta tar emot stundens [   ] utan att tänka på att hon därigenom splittrar sig själv o. gör sig ringare än hon är.

[   ]

Detta nu om några av de åtm. i grunden positiva individerna – om de också sinsemellan äro i stånd till att täml. ta ut varandra – de rent negativa lämnar jag denna gång åsido. – Men som synes kan det vara svårt nog att komma tillrätta redan med hela detta galleri av skilda individer inom en.

September 1925

H:fors 28– [   ] sept.

Linjerna äro (för) i mig osäkrare än på länge. Jag är själv mer jag-bunden, mera söndrad [   ] än på länge.

Jag vet i detta ögonblick icke vad jag har att uteslutande samla mig omkring, vad jag har att uppoffra o. vad jag har att fordra. Det är som om något i mig igen drivits till sin yttersta spets, som om jag igen halvt förd av yttre tvång levat fram till en gräns som jag inte kan komma över – o. ändå har jag ju alltid målet framför mig – o. ändå skymtar jag mest hela tiden vägen [   ] jag har att gå. Det är bara som om ett tjockt kläde just nu sänkts ner framför mig över vägen – därför att något annat också måste få komma till sin rätt i mig.

Men huru o. vad av detta andra!

När jag engång börjar lösa upp den egna tillstramningen av mina krav, då gå fodringarna igen över alla bräddar – då äro alla varelser i mig lika hungriga.

Den ena fodrar att mitt mänskliga själv skall få förverkligas, att jag åtm. en liten tid skall få leva själv. Den andra att jag skall få ge o. möta värme hos andra – även utan att det är den enda stora värmen jag hade behov av – att jag skall få känna levande mänskors atmosfär omkring mig ibland, sådanas, som äro själsbesläktade.

Den fodrar förståelse därtill o. en viss uppskattning av mig såsom personlighet.

Den tredje fodrar vidgade vyer: nya människor, nya land, vidare horisonter, kunskaper, studier. Den fjärde åter fodrar naturen, det växandes närvaro – stillhet o. ro i det yttre. Och så vidare o. vidare.

Låt oss nu granska alla dessa krav. Vilka äro sekundära. Vilka äro slutligen de enda oeftergivliga?

De enda slutligt oeftergivliga äro blott de som äro nödvändiga för min egen produktion?! Orkar jag utgå från den betraktelsepunkten – o. vilka är det som för min produktion äro absolut oundgängliga?

Det första av (de här nämnda) kraven måste jag tillsvidare lämna åsido. Att uppge det kravet synes mig ännu omöjligt – ty det vore mig liktydigt med att uppge mig själv som människa. Den frågan kan o. måste ännu uppskjutas.

Oktober 1925

Den 31 okt. Nu har jag fått lov att gå mer o. mer bröstgänges tillväga också mot det första problemet. Natt efter natt har trycket blivit allt starkare, men jag skönjde ännu ingen möjlighet att spränga denna tyngd. Och jag uppsköt också ännu den yttersta kampen o. kraftmätningen.

Men något har i alla fall skett just för en vecka sen. Lbg var hos mig. Jag hade väntat på honom mer än 2 månader, o. mina förhoppningar om att få någon ledtråd från honom blevo allt mindre o. mindre. Emellertid ringde han plötsligt upp o. var beredd att komma på söndagen (d. 25). Jag var förkyld o. snuvig (som jag inte varit det på mer än ett år) o. föga mig själv, så att dessa omständigheter tyvärr för mig gåvo någon färg åt samvaron.

Jag hade beslutit att engång kläda av hela den frågan bar som marterat mig o. blotta kampen oförbehållsamt för att möjligen sträcka mig efter ett sista halmstrå till räddning genom en annan människa. Helst skulle jag ju ha önskat, att det varit någon annan än Lbg, men det fanns ju ingen annan.

Alltså, jag gjorde det, o. jag ångrade mig inte – inte tillsvidare åtm. Till en början såg resultat dock absolut taget ganska klent ut. – Nu kommer också till, att Lbg själv var överansträngd av arbete, dessutom allt annat än frisk (hjärtlidande) sedan en tid tillbaka, vilket allt i väsentlig grad minskade hans möjligheter att se in i en annan. Främst kommer naturligtv., att jag såsom en människa, den där är driven till det yttersta av sitt eget problem icke längre kan se hur det måste uppfattas o. återspeglas hos en annan.

Naturligtvis måste han också ge det en något annan innebörd än det faktiskt hade o. tyda lösningen på sitt eget sätt åtm. teoretiskt. Och av alla hans, täml. radikala råd i den vägen, har jag knappast någon nytta haft – om inte möjligen av bekräftelsen på att livets krav nog inte få försummas, om de inte skola hämna sig efteråt. Men som sagt, i alla enskildheter ställa sig dessa krav för oss fullständigt olika.

Det är alltså inte på denna punkt han i grunden hade förutsättningar att förstå mig. Men hans smidighet att anpassa sig efter olika mänskors förutsättn. kom mig till nytta på annat vis.

Jag kan se, hur han så småningom (halvt omedvetet) anade sig till vad som för mig var det väsentliga o. på ett oerhört fint vis där intuitivt hjälpte mig – medan alla hans direkta råd o. förklaringar blott uttryckte hans individuella uppfattning.

Ja, hans intuition är därvidlag ibland vidunderlig, o. förvisso är han en ovanlig människa, om han själv blott förmådde fasthålla de olika individerna i sin personlighet – om man icke ofta hade intrycket att vad han sagt o. uppfattat lika hastigt igen är glömt.

Hans mänskoiakttagande o. mänsko»insupande» kan mäta sig med mitt – ja, är stundom nästan skrämmande – men också i högre grad än mitt fysiskt betonat.

Må han vara krass o. påtaglig nog ofta i sina relationer till andra, mig rörde han verkligen med den försiktigaste hand vid detta för mig så ömtåliga tillfälle. Han gav mig några antydningar om att han såg mig – såg mitt väsen redan i söndags ur mina yttre åtbörder o. på ett ännu finare vis i ett brev igår – med äkta Lbgsk idealisering tillika. Det är visserligen bara en bit av mitt väsen (min människa) han ser med oerhörd förstoring – men det är ju dock något. Jag förstod härav att mitt väsen alltså ändå inte är så gömt o. maskerat, som jag hade fruktat. (Annars förundrar det mig nästan att han ser vissa av mina möjligheter på annat håll så pass begränsade). Men detta var kanhända vad som i mitt tillstånd nu var betydelsefullast, o. det tyckes mig redan nu fruktbärande.

Hela denna sista vecka har visserligen min vånda ännu varit lika stor, men i natt, efter mottagandet av brevet, kände jag med ens som en ljusglimt arbeta sig fram i det blytunga mörkret omkring mitt problem, just på grund av vad han givit mig, o. jag tror att jag funnit en ledtråd i möjligheten att kunna förverkliga mig själv – till en viss grad – också med endast helt få förändrade yttre omständigheter. Men möjligheten återstår ännu att pröva. I alla fall vet jag att en fången fågel fått vingar att flyga ut ur mig efter detta sammanträffande.

November 1925

Den 30 nov. Jag har upplevat något helt nyligen, som var mig en ganska stark utlösning.

Jag har fått se att vi – individer måhända av ett dödsdömt släkte, en ras bestämd för undergång – ha möjlighet (åtm. medlen därtill) att stegra våra livsyttringars intensitet ända in i det obegränsade. [   ] ger helt enkelt svindlande perspektiv.

Jag blev äntligen i tillfälle (d. 22) – som jag så mycket längtat efter – att se en uppvisning i eurythmie, o. den överträffade alla förväntningar.

Varenda tanke, varenda [   ], varenda själsdallring har sin motsvarighet i kroppens rörelse o. skiftningar. [   ] Vi ha möjlighet att utveckla vår fysik så, att varenda fläck av vår kropp är ett uttryck för ett själsligt förlopp. Vi äro i stånd att bli en enda brinnande eld från ögon o. hjässa till nervernas finaste förgreningar i huden av våra lemmar.

Vi ha möjlighet att sjunga med händerna o. skrika ut vår smärta och förtvivlan med en böjning av vår kropp. Vad har vår sorg, vårt jubel varit förr – instängda, hjälplösa kvidande, om de någonsin fått tränga ut! En förvriden själ ha vi sett i dem.

Vad ha vi gjort av vår själ, vad ha vi begärt av den? Avprutning, avstympning ha vi [   ]

Skola vi engång kunna frigöra oss? Skall det bli möjligt för en liten grupp föregångsmänskor att visa oss vägen – att stegra livsyttringens intensitet in i det obegränsade – våga ett språng in i det ännu obekanta? Detta med den nuv. eurythmin som utgångspunkt.

Skall livet äntligen slå ut i lågor i oss! Skall det kunna omfatta oss, så att vi bli brinnande med hela vår varelse, så att vi icke längre låna blott en halv lem till ett ögonblicks låtsad själsyttring – men så att hela vårt väsen är med – så att vi med hela vårt väsen vilja livet. Så att vi engång ge oss fullständigt – vilja, jubel och smärta, lust och vånda (utan någon avprutning). Skola vi våga [utrivet] vara med i livsbrottningen själva, icke så att lidelserna äro herrar över oss, men så att vi äro härskare över dem.

När vi kommit så långt – då är Nietsches dröm förverkligad – men då skall måhända vårt stoff också småningom förbrukas – ty brinna betyder ock förtäras, enligt alltet oryggliga lagar. Men vår uppgift på jorden är ju blott att vara eldar – o. sedan försvinna – d. v. s. vandra vidare i ny form till evighetens slut.

December 1925

(Vad som här följer skrev jag till större delen under mellanakterna vid åseendet av Pirandello »Sex roller – – –» d. 21 dec. riktat till en obefintlig adressat. Jag börjar tro allt mer o. mer, att det verkl. ligger något [alt.: en sanning] härunder.)

När livet självt anfäktar mig som hetast – säg då, skall jag uttrycka det starkare, om jag lever det själv el. om jag skriver det?

Förstå mig, förstå mig! Det är ett övermått av själsliga rörelser o. förlopp som behärskar mig. – Ropar jag vildare, om jag aldrig, aldrig i det verkliga livet har öppnat min mun till ett skri! Känner jag lidelsefullare om jag aldrig, aldrig omfattat någon med den eld som hela mitt väsen är mäktigt?

Skall jag kunna kämpa som en vanvettig, därför att jag aldrig slagit mina armar blodiga i en kamp som betvungit både sinnen och förnuft?

Skall min röst få en styrka som den aldrig annars kunnat nå – blott om riktat sig endast inåt?

Skola vi nå den mest fabelaktiga intensiteten blott då vi själva varit utestängda från tillvaron?

Give att så vore, att så vore!! – – – – –

Men varför kommer det då ögonblick, då vi stanna o. ej förmå mera – då vi vänta att möta någon som vore vår förlösning, men som inte kommer – – – – – o. vi stanna maktlösa.

Varför skrika vi som hjälplösa barn i vår ångest, just då livet tyckes oss som fullast – mitt i vår måttlösa rikedom – – –

Varför är det som om något dämde floden i oss, just i det ögonblick den skulle strömma fram som allra starkast – –

Varför äro vi som lemlästade o. förlamade just då vi skulle bära på den mest översvallande styrkan – föda o. skapa i det ändlösa – – – – –

Skall jag nånsin kunna lösa denna motsägelse [   ] Jag måste kunna komma över – –