Sida 186

|113|

Mars 1939oidentifierad: blyerts eller anilinpenna

Den 31. III. 39.oidentifierad: blyerts eller anilinpenna

Det finns en smärtsam erfarenhet som inte är så ovanlig och
ändå svår att förklara. De som känner en bämest och kanske räknas
bland ens närmaste vänner förstår ofta minst av det man har artt sgaäga
som konstnär! Huru förklara en sådan paradox? Behöves det en viss
distans för att den konstnärliga ingiveldsen skall framstå som den
är menasd – el. åtm. något i den vägenså när – och slår bilden av den levan-
de mänskan sönder bilden av konstverket? Finns det något här som är
oförenligt,såKSd2021: oförenligt, så vansinnigt som det än låter? Det måste väl likväl vara
så att en dikt, en komposition,påKSd2021: komposition, på något sätt lever sitt liv för sig,
och står man mycket nära den slkapande, ryms liksom inte bilden av det skaadepade
inom en samtifdigt med människan. Händer det dessutom att detta skapade
inte äroidentifierad: blyerts eller anilinpenna så alldeles lätt åtkomligt för en själv, glider man lättare förbi
verket, emedan människan betyder så pass mycket för en.

Människor som personligen står mig mycket fjärran,ochKSd2021: fjärran, och som
t. o. m. när det gäller väsensfrändskap i vissa fall är långt borta,
kan ibland förstå det sjag skriver med en sällsam intuition, så även
helt främmande fpersoner, medan de som står mig närmast ofta fattar
nästan ingenting alls av min skonstnärliga syftning. .Jag har så smånin-
gom upplevt det med snart sagt flertalet av mina personliga vänner:
Ruin, Björling ,KSd2021: Björling, Olsonis, Therman, Synnöve ,KSd2021: Synnöve, t. o. m. Karin A. i hög grad,förKSd2021: grad, för att bara
nöämna några – och likväl fick jag en chock, när jag erfor det medtydligare
ovanligän förut tydlighet igår kväll med Lgbg.

Men kanske är det så även från min sifda sett? När jag upp-
skattar någon som människa i ovanlig grad, kanske har jag då benä-
genhet att ”se förbi” det som den har skapat /om den inte är ett snilele
av sällsynta mått/. Det är som om vi ställde så stora pretentioner
på den, att vi inte blir tillfreds med vad den presterar. Ingenting
oidentifierad; raderat utropstecken i vänstra marginalenär i nivå med den uppskattning vi hyser för den personligen, ingenting
blir gott nog för oss.

Ett ressanintressant problem är det – men nog så trist – –