Primär meny

  • Innehåll
  • Sök
Kerstin Söderholm

5.I.2–10, 14. 111 blad med handskriven numrering 2–137. 1932–1940

  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Sida 5
  • Sida 6
  • Sida 7
  • Sida 8
  • Sida 9
  • Sida 10
  • Sida 11
  • Sida 12
  • Sida 13
  • Sida 14
  • Sida 15
  • Sida 16
  • Sida 17
  • Sida 18
  • Sida 19
  • Sida 20
  • Sida 21
  • Sida 22
  • Sida 23
  • Sida 24
  • Sida 25
  • Sida 26
  • Sida 27
  • Sida 28
  • Sida 29
  • Sida 30
  • Sida 31
  • Sida 32
  • Sida 33
  • Sida 34
  • Sida 35
  • Sida 36
  • Sida 37
  • Sida 38
  • Sida 39
  • Sida 40
  • Sida 41
  • Sida 42
  • Sida 43
  • Sida 44
  • Sida 45
  • Sida 46
  • Sida 47
  • Sida 48
  • Sida 49
  • Sida 50
  • Sida 51
  • Sida 52
  • Sida 53
  • Sida 54
  • Sida 55
  • Sida 56
  • Sida 57
  • Sida 58
  • Sida 59
  • Sida 60
  • Sida 61
  • Sida 62
  • Sida 63
  • Sida 64
  • Sida 65
  • Sida 66
  • Sida 67
  • Sida 68
  • Sida 69
  • Sida 70
  • Sida 71
  • Sida 72
  • Sida 73
  • Sida 74
  • Sida 75
  • Sida 76
  • Sida 77
  • Sida 78
  • Sida 79
  • Sida 80
  • Sida 81
  • Sida 82
  • Sida 83
  • Sida 84
  • Sida 85
  • Sida 86
  • Sida 87
  • Sida 88
  • Sida 89
  • Sida 90
  • Sida 91
  • Sida 92
  • Sida 93
  • Sida 94
  • Sida 95
  • Sida 96
  • Sida 97
  • Sida 98
  • Sida 99
  • Sida 100
  • Sida 101
  • Sida 102
  • Sida 103
  • Sida 104
  • Sida 105
  • Sida 106
  • Sida 107
  • Sida 108
  • Sida 109
  • Sida 110
  • Sida 111
  • Sida 112
  • Sida 113
  • Sida 114
  • Sida 115
  • Sida 116
  • Sida 117
  • Sida 118
  • Sida 119
  • Sida 120
  • Sida 121
  • Sida 122
  • Sida 123
  • Sida 124
  • Sida 125
  • Sida 126
  • Sida 127
  • Sida 128
  • Sida 129
  • Sida 130
  • Sida 131
  • Sida 132
  • Sida 133
  • Sida 134
  • Sida 135
  • Sida 136
  • Sida 137
  • Sida 138
  • Sida 139
  • Sida 140
  • Sida 141
  • Sida 142
  • Sida 143
  • Sida 144
  • Sida 145
  • Sida 146
  • Sida 147
  • Sida 148
  • Sida 149
  • Sida 150
  • Sida 151
  • Sida 152
  • Sida 153
  • Sida 154
  • Sida 155
  • Sida 156
  • Sida 157
  • Sida 158
  • Sida 159
  • Sida 160
  • Sida 161
  • Sida 162
  • Sida 163
  • Sida 164
  • Sida 165
  • Sida 166
  • Sida 167
  • Sida 168
  • Sida 169
  • Sida 170
  • Sida 171
  • Sida 172
  • Sida 173
  • Sida 174
  • Sida 175
  • Sida 176
  • Sida 177
  • Sida 178
  • Sida 179
  • Sida 180
  • Sida 181
  • Sida 182
  • Sida 183
  • Sida 184
  • Sida 185
  • Sida 186
  • Sida 187
  • Sida 188
  • Sida 189
  • Sida 190
  • Sida 191
  • Sida 192
  • Sida 193
  • Sida 194
  • Sida 195
  • Sida 196
  • Sida 197
  • Sida 198
  • Sida 199
  • Sida 200
  • Sida 201
  • Sida 202
  • Sida 203
  • Sida 204
  • Sida 205
  • Sida 206
  • Sida 207
  • Sida 208
  • Sida 209
  • Sida 210
  • Sida 211
  • Sida 212
  • Sida 213
  • Sida 214
  • Sida 215
  • Sida 216
  • Sida 217
  • Sida 218
  • Sida 219
  • Sida 220
  • Sida 221
  • Sida 222
  • Sida 223
Sida 139

Sida 140

Sida 141

Sida 140

Faksimil

Transkription

|88|

November 1936oidentifierad: blyerts eller anilinpenna


30. XI. 36.oidentifierad: blyerts eller anilinpenna


Jag har haft en imed annan penna: blyerts eller anilinpenna intre mening ovanligt rofylld tid.

Det hände visst något den sista veckan i Bromarv – i medlet av okt. –
som alltjämt jhar varit levande för mig. Men hela hösten har också varit
bättre än vanligt.

Vad var det som hände – det är inte lätt att uttrycka det. Jgag
såg det först som om en fin slöja hade dragits mellan människorna och
mig och mellanframför hela den yttre verkligheten. En fin slöja som likväl var
så fast, att jag när som helst kunde dra mig tillbaka bakom den och vara
[oläsligt]oläsligt (1 ord): utsuddning.skyddad. Icke så att jagden för vissa ögonblick var s. a. s. framsuggere-
rad, utan varaktig ,KSd2021: varaktig, så att den alltid fanns till hands. Och det som var
utanför den var så oändligt avlägstet – såvida jag inte behövdes där.
Det var en frihet och ett oberoende, som jag sällan förr erfarit.

När jag nu tänker tillbaka på vad som hände, ser jag det inte allentst
som en slöja – den hade kamnske ändå inte ensam kunnat ha en så varaktig
innebörd. Jag ser det främst som om ett nytt land hade växtstigit fram ur mig
själv – en kanske hittills omedveten och obrukad ängsmark, som var min
allenast, och därdit jag kunde gå tillbaka och leva därmed annan penna: blyerts eller anilinpenna helt ensam, och som ingen
annan kunde intränga i .KSd2021: i. Den var så oberoende av vad som skedde utanför,
att jag när som helst kunde vara fridlyst därinne och att inga behov
och önskningar, åtm. medvetet, kunde störa mig där. Är det någonting av
detta som en [oläsligt]oläsligt (1 ord): utsuddningnovis känner, när hon på allvar börjar avsöndra sig från allt
liv utanför klostret? Utan alla jämnförelser oi övrigt.

För jag känner mig inte just nu utanför livet. Nej snareare tvärtom.
Livet har just nu för mig en liten spänning – ehuru jag inte fullt kan
säga var den ligger – det är som vore allt i skeende – men jag är inte beroende av dentmed annan penna: blyerts eller anilinpenna. När jag vill
känner jag det ånyo, som om jag avskiljde min egen värld från andras,
som om jag såg på denmed annan penna: svart bläckmed annan penna: svart bläckderasmed annan penna: svart bläck utifrån, som hade den intresse för mig blott i
andra hand.

Det är ett härligt tillstånd av frihet – men absolut naturligt
är det detKSd2021: det inte – trots allt – – –


 

 

 

Ny kolumn