Sida 170

Faksimil

Transkription

|105|


Maj 1938oidentifierad: svart bläck


Man frågar sig oftza under sina trötta skov: hur är det mönjligt
att överhuvud åter ankvnyta till det ppositiva uppbuyggandet. Och allt
saåmverkar här i negativ riktning, känsla, vilja förnuft. Isynnerhet
det sistnämnda. Förståndet arbetar i alla hänseoenden på att påvisa
att allt det positiva är en ren illusion. Att det mesta av våra an-
strängningar i den vägen bottnar i ett systematiskt självbedrägeri.
Och all vilja syns en förlamad.

Och så får man plötsligt mitt i all bottenlöst trötthet och petrötthet ocyhn
pessimism syn på denna gåtfulla företeeelselse: den spontana uppbyggande
kraften på bottnen av ens väsen. Utan varje förnuftsgrundö, utan varje
viljeansträngning – endast eytt omeldelbart varande. En laddad kradft
vars natur blott är expansion. Den är som en planta,
ett träd, som söker sig mot ljus och luft
– ett spontant växande, mäktigt, ofrivilligt.
Ingenting annat än en vilja att bli till
– en manifestation av ett varande – – – – –
med annan penna: svart bläck