Sida 116

|75|

Den oidentifierad26.VII 36oidentifieradoidentifierad julioidentifierad (söndag)

Det har varit en vidunderlig stillhet
några dagar – stillhet trots ett par oroliga
förmiddagar med namnsdagsfirande och annat.
En ljum luft, mulet el. svag sol, och spegel-
stilla. Sådana dagar mitt i högsommarn
då naturen plötsligt håller andan och njuter. Som
i en dröm har jag gått i mina sysslor,
ordnat för namnsdagsfirandesvårläst p.g.a. utsuddningen och skördat bär
och grönsaker. Isynnerhet det sista har
känts som en högtid. Och all denna stillhet
har plötsligt kulminerat i – ett ståtligtstorartat
åskväder. Jag har legat vid stranden nästan hela dagen och
sett hur det småningom har närmat sig,
medan luften var så varm, att fukten
sipprade fram under hårfästet, fastän man
låg alldeles stilla, varm utan känsla av
kvalm. Jag låg där och såg hur de blågråa
molnmassorna tornade sig upp över den
ljusa lövskogen mittsnett emot, gjorde vattnet
blåsvart och strandstenarna och klipporna
så underligt vita – hur regnet närmade sig
i öster, medan den nedgående solen
ännu sken mellan stammarna på andra sidan
liksom genom en guld-silvrad slöja. Och
sedan kom regnet, nästan samtidigt med
den brakande åskan, liksom i en plötslig
naturens väldiga urladdning. Det efterlängtade
regnet, som sugs upp av gräs och blad och lisar hela jordenKSd2021: jorden.