Sida 154

|96|

Augusti 1937

När livet har slagit två människor mycket hårt
är det ofta som blev de mer skygga för varandra,
som stängdes broarna mellan dem.
Hur sker det så?
Å solnedgång
å soluppgång
å alla vindars spel en solig förmiddag på havet
– trots allt –
varför är förbindleelsen med er avbruten,
varför är skönheten tom,
när två människor inte kan förnimma varandra
– därför att båda, eller den ena –
lidit för mycket.
Vi sker det så?
Är det därför att varje människa ser in i en natt,
som ingen annan kan se
– och att du sett för djupt in i den natten
just nu?
Eller var det bara
att du var för hudlöst ömtålig
för varje minsta band,
för varje mänskas krav
dför ömtålig,
då du själv var nära att gå sönder
under med annan penna: svart bläcktrycket?