Sida 118

||

förintelsen, snuddar aldrig med sina
yttersta rågångar vid den. – Därför
kan den strävan inte förstå den andra.

– (Att uppfatta hade kanske fram-
om allting annat varit min mission.)
Varför skulle denna inre mänska få
sin plats i ett utlevat skal?

Men det andra halva jaget!
Allt det ovannämnda har haft sitt liv
inom mig. Blott få, blott obetyd-
liga splittringarskärvor därav ha nått utom
mig. Här har verktyget strejkat.
Och här finns också grunden, den möj-
liga övergången till den andra strävan
att söka. Syftningen mot det förra – det positiva –
har nått hur långt som helst, men
det reella förverkligandet har inte
gjort det. – Det är här som ledan
o. tröttheten vidta. Här är jag ut-