Sida 116

||

har knappast opererat med realiteter i
tid o. rum. Det har bara sett framåt
framåt utan att fråga efter någon slutpunk-t
ten. Hela min varelse har gripits
av denna åtrå, att jag måste stiga,
jag måste stiga! Jag har gett mig
utan betänkande i de makternas
spel som virvlat mig omkring liksom
ur rymd i rymd. Men jag har ännu
sett liksom bara den första skymten
av allting, den första början, o.
vad som spänt min vingkraft
till det yttersta har varit hoppet
– förespeglingen – att engång kunna
få nå det helt, se det verkligen. Så nära
har jag ändå varit det redan, att
jag på fullt allvar räknat med den
tiden då det skulle vara uppnåttmin egendom.

Jag har fordrat att få lära
känna varje skrymsle ihos den verk-