Sida 92

||

o. förståendefull ironi! Hur mycket som
än var av samma art, fanns det si-
dor hos honom som voro mig nästan
främmande.

Sommarn har varit livstegring
i det oändliga för ögonblicket – men
sällan, sällan någon vila absolut vila. Hur
långt har jag inte till den – – – –
Jag känner mig ganska bekymrad
för vintern. Ännu återstår några
veckor här; men vad skola de ut-
rätta. Det onda är nitat djupare
än att det skulle låta sig ryckas
upp. Det hånler blott vid mina
bemödanden o. visar ännu tydli-
gare sitt skrämmande ansikte – – –