Sida 90

||

åter delvis i förgrunden. Det är när
varje sida av den andrasenas själ bli
– således själva dennas personlighet – blivit den andra så oumbärlig att de
måste dela varje tanke, varje upplevel-
se, varje njutning, när man måste
känna reaktionen av varje intryck ä-
ven från den andra för att kunna va-
ra tillfredsställd – som man kan ta-
la om andlig kärlek. Då är varje
behov fullt gemensamt, varje sår som
drabbar den ena känns lika svidande
för andra, ty de äro då ett. Det
är icke längre att låta iakttagelsen
blott följa den andras själsförlopp, det
är att känna med, lida med, att
återspegla hos sig själv varje dennes
själsskiftning. – (Här är det kroppsliga jaget i sig betydelselöst; bildar blott ett ofrånkomligt bihang
till det andliga).

Ett sådant förhållande måste
naturl. beteckna idealet mänskor
emellan, o. förekommer naturl. ald-