Sida 102

||

skas själ„ – – – – – Det har ropat
så, mer än jag knappt minns någon-
sin tidigare – (men nu just längtar
jag igen till ingenting annat än
att få sjunka i ett töckenhav utan
form o. gräns, utan början el. slut.
Min fysik är söndertrött).

Det lämnar en icke i ro
det där ropet, när det engång börjarKSd2021: börjar.
Det kräver med den våldsammaste o-
resonlighetKSd2021: resonlighet. Det sliter i en. En
själ, själ! – Det var då dhär man
skulle överlämna det som hos en
själv blivit till övermått.

Det var då här man skulle
finna den stora resonnansen, del-
aktigheten i det man undfår. De
ändlösa monologerna skulle inte
längre återkastas av tomma väggen
utan från ett levande ”Gegenstand”.