Sida 49

||

Nov. 1918.

– – – Det behövs intet annat än att
jag följer varje skiftning i hans tonfall, varje
skälvning i hans väsen. Det behövs intet
annat än att han någon gång ett ögonblick
med blick i blick anar att jag följer honom.
Och en endast lätt anar – ty visste han hela
sanningen, att intet skrymsle hos honom
är dolt för mig, att ej den ringaste rörelse
inom honom undgår mig – då bleve
det längesen för mycket för honom.

Den 7 nov. – – – – – – – – – – – – –
Det underbaraste är ändå, när jag mitt i
vimlet ute på engång känner hans när-
varo – möter hans väsen i former o. lin-
jer i livet omkring.

—  —  —  —  —  —  —  —  —  —

Jag är icke till den grad bunden, att
jag ej tider emellan vore fullkomligt fri
o. oberörd – o. på visst sätt är jag alls
ej bunden, (ej bunden på sådant vis, som
vid de mänskor, som tidigare haft den största
omedelbara inverkan på mig), jag är alltid fullkomligt
kall, när det gäller honom personligen från
en bestämd sida sett. – Men det behövs blott,
att ett tonfall ljuder i mitt öra, o. strax
är jag åter fången i hans själsvärld.

—  —  —  —  —  —  —  —  —  —

Jag förnimmer hans väsen oavlåtligt
– det följer mig vart jag går – – – –

—  —  —  —  —  —  —  —  —  —

* Hela hemligheten med detta låg helt visst i att jag eftersträvade förnimmelsen
av en andes kontakt (s. a. s. frigjord från mänskan i övrigt) med företeelserna även
de enklaste omkringsvårtytt samt överstrålning av dem. Detta var i grunden min strävan.

(senare anm.)