Sida 115

||

Det var hela tanken o. synen, som
från början måste inriktas åt ett
visst håll, o.svårläst p.g.a. utsuddning på annat sätt. – Jag måste
blott häpna över, att de båda kunde
vara lika starka. Var jag delad i
två halvor?

Så var det nära nog. Min or-
ganism är längesedan utdömd, men
det finns något, något som inte vill
ge sig – något, som, jag vågar
nästan säga det, knappast kunde
leva starkare. Det är nästan något
absurt i sådan motsägelse. – (Den
förmenta själen hänger vid o. reser
huvudet mer oförskämt än någonsin,
trots att det fysiska underlaget, som
ju så intimt sammanhänger med
allt ”själiskt„, säger upp! Hur hän-
ger detta ihop, Lagerborg?)

Det där ”något„ som växer, det