Sida 130

||

rig har jag förrän dessa två sista
somrar anat hur hög o. mäktig
var företeelses egen gestalt är. Den
växer o. växer o. vidgas oavlåtligt
– – – – –

En mänska kan famna en,
men det är ingenting mot markens
o. luftens famnande. Det överväl-
digar o. pressar en samman. Men
också om det vållar ångest är
det en förlossning däri. Det finns
ro i dess väldigaste grepp – o.
man vill stanna där så länge att
o. man känner hur detallt lugnar o.
helnar inom en – – – –