Sida 89

||

ligheten. Det att sväva bort – längre
o. längre – själ vid själ, det ger ett
rus som intet övergår. Då har
man lämnat det egna lilla jaget
med alla dess småaktigheter o. för-
vrängdheter långt bakom. Och alltid
kvarstår ej ens förnimmelsen av person-
ligheten, den egna el. andras. Det
är som om idén el. synen hade
uppsugit bägge i sig. Den allena
existerar. Men man ger sig star-
kare hän, då man gör det sam-
fällt.

Dock, ännu finns det något
som kunde kallas: andlig kärlek.
I grunden föreligger här endast en
gradskillnad mellan denna o. det
ursprungliga enkla sammangåendet. Dock
träder vid denna förra personligheten