Sida 15

||

kan det. Jag tror att det företrädesvis
är män, som känna så starkt. Det
är fullkomligt ett sjukdomstillstånd; man
är i en ständig yrsel utan att knappt
veta vad som försiggår omkring en
– utan att veta annat, än att det
sjuder och brusar inom en, så man tror
att bröstet skall sprängas, och att man förnimmer
en längtan så stark, att man nästan
inte kan stå ut. Det är den högsta
möjliga fröjd och de fruktansvärdaste
kval som här förenas och hota att sön-
derslita en. – Men efter ett sådant
övermåttligt känsloutbrott följer reaktion
i ens förhållande till föremålet, för mig
åtminstone ofelbart. Den mänska som
verkat så starkt på en sjunker plötsligt
ned till andra mänskors ståndpunkt,
(antingen till sådana man gärna är
tillsammans med, till sådana som ä-
ro en fullkomligt likgiltiga, el. sådana
som äro en osympatiska, vämjeliga.)