Sida 146

||

ty under den terminen fanns det ännu
en och annan dag, då jag kände mig
fullt frisk. Det var först strax före jul
detta nuvarande tillstånd tog sin början.

Hur väl minns jag inte den dagen,
eller rättare kvällen. Jag hade som
bäst ”oppsito„ med Daggie, när den
tröstlösa utmattning föll över mig, som
sedan dess inte lämnat mig en dag.

Så kom den första svåra vårter-
minen, då jag upptäckte att hjärnan
ej mera arbetade utöver ett visst starkt
begränsat mått, och att det fysiska arbe-
tet i motsvarande grad ställde sig svårtoutförbart.
Då hade dock kanske ännu ett och an-
nat kunnat göras med ett kraftigt in-
gripande d. v. s. en el. två månaders
fullständig vila. Detta insåg jag själv
mycket väl, (fastän någon annan ej gjorde det,
men andra kunde ju heller ej veta hur
allvarligt det stod .till). Dock, huru skulle
denna vila åvägabringas? Att vara