Sida 9

||

sedan min sjukdom, all den bitterhet
som blivit för stor för att i tysthet
kunna bäras och som därför under
det sista året börjat svämma över
och göra mig odräglig för min om-
givning, all denna förtvivlan över
att måsta leva tynger mig tusenfalt
nu efter olyckan. Och är det icke
naturligt att så måste vara? Huru
kan en olycka återskänka mod och
tillförsikt åt en som redan förut intet
hopp hade och intet att leva för, ja
icke ens kände livslusten, denna un-
derbara kraft, som tvingar mänskan
att leva även under de uslaste för-
hållanden. –

När jag försökt tala med Mam-
ma har hon inte alls förstått, hur
jag känner det. Hon bara förebrår
mig att jag är fordrande och egoistisk;
och det är ju sant det också, fast det
är att se saken från en annan si-