Sida 116

||

förefalla. Om något sådant skett,
vad hade de då haft kvar.

Jag vet att jag nu så att
säga står färdig för ett religiöst
betraktelsesätt, och dock är ett sådant
nu mer än någonsin en omöj-
lighet för mig. Aldrig har mitt
tvivel var starkare och fastare än nu; ald-
rig ha andras religiösa erfaren-
heter lämnat mig mer oberörd.

Den nya åskådningen kan
jag således ej antaga mer än
halvt – vad jag gör blir ju aldrig
annat än halvt. Att lidandet
skall vara det centrala (väsentliga)
i livet, ej medgången, det står
mig nära nog klart, men hu-
ru skall det tillämpas? Att en-
bart antaga denna tanke till
livsnorm står jag ej ut med.

(Så trött är jag nu, isynner-
het denna dag, att jag, fastän