Sida 123

||

inre för folk. Och vore jag san-
nare mot mig själv i andras
sällskap skulle jag nog vara
absolut olidlig att vara till-
sammans med.

Jag vet mycket väl att
de flesta med mina behov –
och kanske mindre behov än
jag – inte skulle ha stått ut
så här länge. Min förmåga
att tåla och försaka att tro på det omöjliga i framtiden är av
naturen nästan fenomenal –
mitt liv sedan sjukdomen (och
delvis redan före den) har ej
varit annat än en enda
oavbruten försakelse. Sättet på
vilket jag känner allt det bitt-
ra är isynnerhet det anpassat
för att jag skall kunna tåla.

På många år har det ej
funnits ett ögonblick då jag
hade varit glad; den täran-