Sida 196

||

gigantiska krafter som någonsin verkat, fast det
land, som är närmast inpå oss, nu tyckes
blott som en glödande smältugn, där allt
stöpes om – el. går under – o. vid vars
rand mänskorna leva, utan att någon där
vid morgonen vet om hon vid kvällen längre skall
finn[oläsligt]oläsligt (1 bokstav): överskrivningas till – fast detta allt står för mina
ögon har jag ändå varit i stånd till att
varje dag på en stund åtm. flykta undan från alltsammans
till den värld som ligger den verkliga mest
fjärran, diktens o. drömmens det mänsk-
liga jagets innersta egna värld. – Är det
just beviset för vår litenhet, för att vi som
individer knappt höja oss över de träd o.
plantor vi höra samman med, att vi
icke helt uppgå i de medvetandet avom den
storm som brusar tätt förbi oss, blott där-
för att den icke rör vårt eget intiga lilla
jag så märkbart. (Det är ju blott genom
en liten tillfällig ödets nyck som vår vrå
undgått att dragas med i den vilda dan-
sen.) Har först den mänska höjt sig över