Sida 109

||

mörk förtvivlan kommit än oftare
än vanligt. Men samtidigt har
jag kunnat iakttaga hur en orga-
nism omedvetet och instinktivt
strävar att skjuta ifrån sig, att
vändande sig åt annat håll glida över det lidande, som är för
stort för att kunna bäras. Och
gjorde jag det inte, skulle jag då
längre kunna hålla ut? Nu
går det ändå – tillsvidare åtmins-
tone.

Egentligen är det två ting
som hjälpt mig över allt det för-
färliga – fast det nog innerst inne
ständigt gnager och sliter – och
det ena av dem är tant Margret.
Min nya känsla för henne är allt
ännu lika varm, beroende på
att den så litet fått utlopp. Vi
äro nämligen jämförelsevis litet
tillsammans, visserligen ibland
alla dagar men sällan på tu