Sida 8

||

äldrar! de ha nog sökt dölja den
för mig; inte med ett ord förebrått
mig. Jag skall aldrig glömma, hur
stor Pappa var den kvällen, så lugn
och stark.

Och länge, det vet jag, skola des-
sa kval ännu hemsöka mig, länge, län-
ge, fastän alla de nya intrycken och
sysselsättningarna möjligen skola mins-
ka smärtan undertrycka dem stundom.

Jag är så trött, så trött nu efter
denna månads pina och kval. Viljelös
och likgiltig börjar jag terminen. Åter
har något av det varmed man för-
nimmer glädje och sorg lidit sig till
döds inom mig.

Men det allra värsta är, att
jag inte kan taga saken som först
efter olyckan, se den såsom en för-
synens straffdom, som skulle rycka
upp mig. All den bitterhet som
samlats inom mig under dessa år