Sida 6

||

gon gång som förut, men det är
ju också en känsla av helt annan
art.

Aldrig kunde jag vara riktigt
glad, fast jag skämtade och skratta-
de uppsluppet, alltid bar jag på ett
djupt svårmod, men ingenting kun-
de egentligen gripa mig. (Blott ett par
ggr på teatern minns jag att högheten
och skönheten hos konsten verkligen grep mig,
som knappast något förut). Men eljes
var det alldeles som om något hade
dött inom mig.

Men såsom det var visste jag
att det inte kunde fortfara. Jag viss-
te att någon genomgripande händel-
se måste komma och rycka upp
mig: Jag hade, som jag redan an-
tytt ställt förhållandet i hemmet
möjligast spänt och själv stod jag
nästan på självmordets brant. – Jag
visste att något måste hända – och