Sida 117

||

I Åbo på kvällen.

Jag har suttit på tåget
hela tiden – men jag har
ändå hört klockringningen,
jag har gått igenom alltsammans.
När jag kunde se kistan bäras
upp för trapporna gick någon-
ting sönder i mig – när
den sänktes ner i graven tycktes
mig någonting av livets mening
meningslöst – – – –
– – – – –

Vad jag gick igenom de
timmarna kan inga ord åter-
ge – men äntligen bröt
det fram som en jublande
visshet: Vi skall börja om
igen en gång – du och jag.
Om det så skall gå sekler
emellan – i evighetens liv
betyder tiden intet. Allt
som här syntes oss olös-