Sida 50

||

dyker upp, hos vilken ingenting är
naturligt, regelrätt el. med någon
mening. Som ingenting kan bedöma
med förnuftets vanliganormala resurser.
Och inga konsekvenser kan dra, utom
i en viss riktning, påverkad av
utom förnuftet stående krafter.

Jag kan helt enkelt icke
begripa denna tendens – sjukdom
kallar jag den, men kanske något
annat vore mer betecknande –
att se saker i ting som icke finnas
där, att sammanställa allt som
inte hör ihop, att se allt ”på
sned„ – o. alltsammans under syn-
vinkeln av en fix idé, en känsla,
mest parad med fasa, som synes
oskiljaktlig från hela ens psykiska
livsförrättning. (I hela ens
[    ]tomrum (1 ord) utanicke ett enda spår av natur
el. sanningmed annan penna: blyerts eller anilinpenna)