Sida 46

||

Jag står åter teaterkonsten när-
mare än någonsin. Det som sys-
selsätter mig har mest sammanhang
därmed. – Det är nog gåtfullt, det
där uttrycksbegäret att få lösa ut
sig själv – ropa, jubla, klaga,
längta – i en annan som inte
är en själv. Varför lockar detta
att övergå i en annan?

Det förklarar ingenting att
säga: jag söker ersättning för mitt
eget livs torftighet i en annans.
Denn Denna andras skulle med
nödvändighet bli svagare än detdenmed annan penna: blyerts eller anilinpenna
egna med annan penna: blyerts eller anilinpennaverklighetensegna. Men konsten är långt star-
kare. Den är icke längre surro-
gat. Den är fullheten.

Livets? Knappast. Det som
här blir till, kan aldrig det
verkliga livet ersätta. Att ha
alstrat, att ha frambragt ett