Sida 35

|20|

29. IX. 32

Vid stranden.

Mitt hjärta flyr undan
och jag följer det icke.
Det glider över vågorna och gräset
över träden och stränderna klippor
– alltid längre.
Det är ständigt framför mig
– jag orkar inte följa.

Jag vore helt lycklig
om inte en sakta och tärande spänning
jag kände mellan mitt hjärta som flyr
och mig själv, som är bunden vid marken
– en alltuppfyllande, sugande längtan
att bara få glida allt längre och högre
– slutligt försvinna
engång bli borta
såsom en droppe försvinner i ändlösa rymden.

Men stundom en visshet
mig fyller till bristning med jubel
– då jag vet att det kommer
engång en stund, då mitt hjärta
ensamt skall glida i rymderna ut
och jag inte mer längtar få följa
– då mitt hjärta ensamt är till.
Engång mitt hjärta
stiger och flyr från mitt jag
och försvinner
såsom en flyende droppe
försvinner bland dagrar i ändlösa rymden.