Sida 15

|9|

21. IX. 32.

”På berget ligger en gammal stad,
där människor levat o. frågat vad
dem kommit glädjas i tusende år
åt morgon o. vår„.
(Pär Lagerkvist)

Det är som om jag svagt o. trevande skulle
börja att beröras av något i tillvarons eget liv
– av det allra enklaste, minst betydelsefulla – av
den bruna barrstigen, ett fallande löv, en insekt
i solen. Det är som om ett samgående igen skulle
kunna äga rum. Men mänskor vill jag inte
mycket minnas. Bara det allmänna, opersonliga,
helheten, som är naturen själv – – –

Mina nätter är ännu mycket oroliga – o. be-
greppet Helsingfors kan jag inte alls vidröra – –