Sida 11

|6|

18. IX. 32.

När Livets herre vrider till sitt skruvstäd
           om oss
och varje andetag är lidande –
vad finns då kvar?

Då finns att självmant låta skruven
           klämma
än hårdare
och att minnas:
av allt som är
är döden ensam vissast av allt visst.

–

På kvällen.

Om jag kunde få somna in så djupt
o. tungt, som man sakta sjunker ner i en
bottenlös brunn – så obeskrivligt djupt och
tungt, att man jag aldrig mer behövde vakna
– – –