Sida 27

|15|

25. IX. 32. (senare)

Jag läste några rader av Nietsche idag,
o. då kom jag att tänka på följ.:

Nietsche. Låt vara att hans djärva
paradoxer, hans teser o. antiteser skall gå till
eftervärlden sålänge mänskor finns till. Det
som tränger som en eld in i oss är i alla
fall inte hans rena tankes produkter. Det är
den viljans spännkraft, den oerhörda lidelse,
som ligger bakom hans yttringar, hans livs-
intensitet o. de känslolivets resurser utan gräns,
som fyller honom. De finns koncentrerade i
ett enda tonfall, som inte kunde vara en
annans, i en valörens nyans, i ordens kontakt
med varandra, som är ända till det yttersta
laddad med elektricitet.

– – Och om den som skrivit Invita
Minerva gäller detsamma. Det är den
levandets lidelse och sprängande intensitet, den
fabelaktiga förmåga att reagera, samla, omfatta,
bli ett med – jag vill inte här nämna mer! –
som gör att det Rf. Lbg. skrivit inte kan dö.
Leva o. skänka liv – men de måste höra ihop!
Att i livsöverfullhet sprida liv omkring sig
o. lämna det i det verk, som skall stå kvar.

Att vara = vara till = leva.